Övriga beredningar Kutana och transdermala läkemedel Flashcards
Kutana och transdermala läkemedel
Kutana och transdermala läkemedel
Korta fakta:
* Huden hos en vuxen människa väger ca 4 kg och har en yta på ca 1,5 - 2 m2 (Stor yta)
* Huden är en viktig skyddsbarriär.
* Läkemedel kan administreras på huden eller genom huden.
* Ofta ospecifik dosering av läkemedel: Men vi har även specifik dosering som plåster. Med tanke på ospecifik dosering, måste man tänka på säkerhet på LM:et.
Huden skyddar våra organ från omgivning och omvärlden. Det är därför inte lätt att få något genom huden.
Hudens struktur
Hudens struktur
Epidermis: Över hud, består av massa lager: 5 –6 lager. Består av döda hudceller. Försvårar att få något in för att de är döda celler.
Dermis: Det är mycket tätare och innehåller bland annat blodkärl, nerver, hårsäckar och svettkörtlar.
Subkutan vävnad: Detta är det djupaste skiktet av huden och består av fettvävnad och bindväv.
Hudens funktion
Hudens funktion
- Skyddsbarriär:
-Mekaniskt påverkan
-Uttorkning
-Upptag av kemikalier / mikroorganismer
-UV-strålning - Balanserar vårt inre: Vilket försvårar LM administreringen
-Kroppstemperatur (svett, blodflöde)
-Vitamin D syntes - Kommunicerar:
-Reagerar och informerar om omvärlden (värme, smärta etc)
-Avslöjar vissa sjukdomar, förstärker budskap
Kutana och transdermala beredningar
Kutana och transdermala beredningar
- Beredningsformer för administrering på/via huden är ofta lätta att administrera, men kan svåra att dosera. Lätta att administrera, men svåra att dosera.
- Vanliga beredningsformer är plåster, geler, salvor, kutana lösningar och krämer.
- De kan vara avsedda för lokal eller systemisk effekt.
Olika läkemedel har olika mål
Olika läkemedel har olika mål
Exempel på läkemedel
- Urea, glycerol, propylenglykol
- Kortikosteroider
- Ditranol
- Calcipotriol
Ovan är ytlig behandling
- Tretinoin
- Ketoprofen
- Ibuprofen
- Diklofenac
Helst nå djupare
- Östrogen
- Fentanyl
- Nikotin
- Skopolamin
De ska ner till systemkretslopp (Övrig kropp)
Ovan ställer olika krav på formulering.
Hur kan läkemedlet ta sig in?
Hur kan läkemedlet ta sig in?
Pentrationsvägar för LM att ta via huden är:
Intracellulär väg: Genom denna väg tränger läkemedlet in i hudcellerna direkt, vilket möjliggör dess absorption och distribution genom cellerna.
Transcellulär väg: Här passerar läkemedlet genom både över- och underliggande celler i hudens skikt, vilket innebär att det korsar cellmembranen och tar sig igenom hela cellen för att nå sin destination.
Corneodesmosomal väg: Denna väg innebär att läkemedlet penetrerar de intercellulära utrymmena mellan hudcellerna genom att påverka corneodesmosomer, de specifika strukturerna som håller ihop hudcellerna i epidermis.
Transglandular: Läkemedlet kan passera genom körtlar i huden, såsom svettkörtlar eller talgkörtlar, och sedan tas upp i blodet eller lymfan.
Transfolicular: Läkemedlet kan tränga genom hårsäckarna och därigenom nå blodkärlen eller lymfsystemet.
Transpeidermal: Detta avser en övergripande term för alla vägar som innebär att läkemedlet passerar genom hudens epidermala barriär, vilket inkluderar de tidigare nämnda vägarna samt andra möjliga vägar.
LM tar sig genom överhuden (Epidermis), vi har drivkraft för diffusion.
Transdermal administrering
Fördelar med transdermal administrering:
Nackdelar med tansdermal administrering:
Transdermal administrering
- Passiv diffusion
- Koncentrationsgradient mellan utsida och insida ger drivkraft
- Upptaget minskar med molekylstorleken
- Partiklar och proteiner så gott som omöjliga
- Balans mellan fett-och vattenlöslighet ökar upptaget
- Enbart mycket potenta fungerar för systemtillförsel: Även potent om man ska behandla eksem tex, man kan även göra plåster, därför gör man plåster LM.
När det gäller hudsjukdomar kan potenta läkemedel vara nödvändiga för att behandla svårare eller kroniska tillstånd. I vissa fall kan läkemedelsplåster vara ett effektivt sätt att leverera dessa potenta läkemedel. Plåster kan ge en långvarig och jämn frisättning av läkemedlet direkt på huden, vilket kan vara fördelaktigt för vissa behandlingar, särskilt när en stabil läkemedelsnivå i blodomloppet behövs över tid.
* Oftast «5% tas upp, resten ramlar av
Fördelar med transdermal administrering:
+ Inga magproblem
+ Förlängd duration
+ Lägre doseringsfrekvens
+ Bättre följsamhet
+ Undvika 1:a passage metabolism: Inte svälja ner
+ Lättare avbryta medicinering
Nackdelar med tansdermal administrering:
-Hudreaktioner
-Tolerans: Man bygger tolerans. När ett läkemedel administreras kontinuerligt genom huden kan kroppen gradvis vänja sig vid läkemedlets effekter, vilket kan leda till att det krävs högre doser för att uppnå samma terapeutiska effekt över tiden. T.ex topikala kortikosteroider
-Lågt systemiskt upptag
Typer av baser
Typer av baser
Kutan och transdermala beredningarna består vanligtvis av löst eller suspenderat läkemedel i salvbas.
Basen kan vara en:
- Fet bas: Består av kolväten (ex. vaselin). Är ofta en blandning av fasta och flytande kolväten som bygger upp en gelstruktur. Fet bas är kladdigt och kletigt men stannar kvar längre.
- Vattenlöslig bas: Ex. makrogoler (polyetylenglykoler). Vanligen en blandning av makrogoler med olika molekylvikt. Är behaglig att använda.
- Emulsionsbas (o/v eller v/o): Ex. stearatkräm. Är fysikaliskt snarare geler än emulsioner.
Olika egenskaper för emulsionsbaser
Olika egenskaper för emulsionsbaser
- olja i vatten (o/w): När man väljer emulsionsbaser: Oftast väljer man o/w för att:
− vanligast
− lätt känsla
− vattenlöslig (Vatten, alkohol, lösning) - vatten i olja (v/o)
− fett direkt på huden
− rikare känsla
− vattenfast (Fett, olja, vax)
Val av formulering och hjälpämnen
Val av formulering och hjälpämnen
Normal hud (Inte skadad) —> Vanlig formulering. Dessa kan inkludera baser som är bekväma och enkla att applicera på huden.
Skadad hud —> TA hänsyn till hjälpämne, kanske ska vara steril. Vid skadad hud är det viktigt att ta hänsyn till risken för infektion och använda eventuellt sterila eller aseptiska hjälpämnen för att förhindra ytterligare komplikationer.
Torr hud som är skadad —> Feta formulering. För torr hud som är skadad kan feta formuleringar vara fördelaktiga eftersom de kan ge extra fukt och skydd till huden. Dessa formuleringar kan innehålla fetter eller oljor som hjälper till att återfukta och mjukgöra huden.
Hud med vätska —> Vatten baserade hjälpämne. För hud med vätska, såsom vid vätskande sår eller blåsor, kan vattenbaserade hjälpämnen vara lämpliga eftersom de inte täpper till eller irriterar huden ytterligare.
Övriga hjälpämnen
Övriga hjälpämnen
- Konsistensbefrämjare, t ex olika cellulosor och glycerol
- Emulgatorer, t ex ytaktiva ämnen som Span# och Tween#
- Konserveringsmedel, ofta baserade på fenol (bensoater)
- Fuktbindare, t ex glycerol, propylenglykol, …
- Buffert (ofta citrat eller fosfat): Justera pH för att olika grupper kan vara oxidationskänsliga.
- Antioxidantia
- Pentrationsförbättrare: De påverkar vävnader och skapar irritation.
- …
- Tekniska farmaceutiska krav, ex.:
−Ha god hållbarhet
−Vara kompatibel med läkemedlet
−Goda framställningsegenskaper - Biofarmaceutiska krav, ex.:
−Skall effektivt avge läkemedlet på verkningsstället - Biokompatibilitet, ex.:
−Inte verka uttorkande
−Inte fördröja sårläkning
−Inte verka irriterande eller allergiframkallande - Kosmetiska krav, ex.:
−Lätt att applicera, gå in i huden: Fuktig hud har bättre upptag än torr hud.
−Lukt, färg
Viktiga faktorer för biotillgängligheten
Viktiga faktorer för biotillgängligheten
- Läkemedlets kemiska egenskaper
Molekylstorlek
Löslighet
Fördelning mellan salvbas och hud - Salvbasens kemiska egenskaper
Påverkan på läkemedlet – huden - Hudens egenskaper: Även fukthalt
Normal ? Skadad?
När man administrerar något på huden ska det lösas upp för att kunna tas upp. Vi har inte hög vätskevolym i hud, därför bör vi ta hänsyn till kemiska egenskaper hos salvbasen.
Huden är i allmänhet relativt otillgänglig för vattenlösliga ämnen på grund av dess begränsade vattenhalt. Därför är det nödvändigt att använda lämpliga kemiska baser eller bärare som kan underlätta lösligheten och penetrationen av läkemedlet genom huden.
Hudfaktorer
Hudfaktorer
- Olika hudregioner har olika tjocklekar.
- Normal hud kontra skadad hud
- Fukthalt: Med hjälp av hjälpämne kan man öka fukthalt
- Ålder
Interaktionsfaktorer: läkemedel-hud
- Läkemedlets hudpermeabilitet (lipofilicitet, molekylstorlek)
- Interaktionsfaktorer mellan salvbas och hud
-Hydratisering av hud
-Strukturell påverkan på hud
-Temperaturförhöjning - Interaktionsfaktorer mellan läkemedel-salvbas-hud
-Läkemedlets fördelning mellan vehikel och hud
Tekniker för att utvärdera biotillgänglighet:
Tekniker för att utvärdera biotillgänglighet:
- Analys av mängd i stratum corneum: Stratum corneum, är det yttersta lagret av huden. Stratum corneum spelar en avgörande roll i att reglera permeabiliteten för läkemedel som administreras genom huden och fungerar som den primära barriären för absorption. Genom att mäta mängden läkemedel som finns i stratum corneum efter transdermal administrering kan man få insikt i hur effektivt läkemedlet penetrerar genom huden och därigenom bedöma dess biotillgänglighet.
- Penetration genom fripreparerad hud
- Diffusionsceller: Kan ske med en utrustning kallas för diffusionscell, är en typ av utrustning som används i in vitro-studier av hudpenetration. De består vanligtvis av två separata kammare åtskilda av ett hudprov. En lösning eller kräm av läkemedlet appliceras på den ena sidan av hudprovet, medan den andra sidan är i kontakt med en mottagarkammare som innehåller en buffertlösning för att simulera hudens miljö.
Under experimentet övervakas läkemedlets överföring från den applicerade lösningen genom hudprovet och in i mottagarkammaren över en given tidsperiod. - Farmakokinetik i huden
- Reaktion i huden, ex
-Vasokonstriktion (blekhet) kortisonkrämer
-Rodnad
Analys av mängd i stratum corneum och Diffusionsceller är vanligaste tekniker.
Tillverkning
Tillverkning
Vid tillverkning av läkemedel i större skala är kontrollen av temperatur och omrörning av stor betydelse för att säkerställa kvaliteten och konsekvensen i produktionsprocessen.
Genom att ha kontroll över både temperatur och omrörning under tillverkningsprocessen kan man säkerställa att läkemedlet tillverkas på ett effektivt sätt och att produktens kvalitet och prestanda uppfyller de önskade specifikationerna och kraven.
Många läkemedelsprocesser innebär kemiska reaktioner som kräver specifika temperaturförhållanden för att reagera effektivt och uppnå önskat slutresultat. Kontroll av temperaturen är avgörande för att säkerställa att dessa reaktioner sker korrekt och med hög produktivitet.
Omrörning är avgörande för att säkerställa homogenitet och jämn fördelning av ingredienser och aktiva substanser i läkemedelsformuleringar.
