Vecka 4: oxford + maria g Flashcards
Hur skiljer sig definitionen av beteendeexperiment på s 8 från Ramnerös definition av exponering?
Boken:
Ramnerös definition av exponering:
”Ett upprepat planlagt närmande av saker som annars undviks på grund av ångest eller andra upplevelser man inte vill komma i kontakt med och att detta närmande sker med gemensamt överenskommet syfte”
Oxfords definition av exponering:
Såvitt vi vet finns det ingen allmänt överenskommen teknisk definition av BE i litteraturen. I den här boken har vi operationaliserat BEs enligt följande:
Operationell definition av beteendeexperiment
Beteendeexperiment är planerade upplevelseaktiviteter, baserade på experiment eller observation, som utförs av patienter i eller mellan kognitiva terapisessioner. Deras design är härledd direkt från en kognitiv formulering av problemet, och deras primära syfte är att få ny information som kan hjälpa till att:
testa giltigheten av patienternas existerande föreställningar om sig själva, andra och världen
konstruera och/eller testa nya, mer adaptiva föreställningar
bidra till utveckling och verifiering av den kognitiva formuleringen
Extra:
Enligt Oxford English Dictionary är ett experiment: ‘(1) Handlingen att pröva vad som helst, eller bevisa det: ett test, prövning. (2) En preliminär procedur: en metod, ett system eller ett handlingssätt som antagits i osäkerhet om det kommer att svara på syftet. (3) En handling eller operation som utförs för att upptäcka något okänt, för att testa en hypotes eller fastställa eller illustrera någon känd sanning. På liknande sätt försöker experiment inom kognitiv terapi testa hypoteser, pröva saker och upptäcka nya saker, utan någon garanti för framgång.
Ge en övergripande rational för beteendeexperiment i KBT.
Chat:
Beteendeexperiment i KBT används för att testa och utvärdera automatiska tankar och antaganden i verkliga situationer. Syftet är att hjälpa klienten att utmana sina irrationella tankar genom konkret erfarenhet, vilket kan leda till att klienten omprövar sina övertygelser. Genom att jämföra förväntade resultat med faktiska upplevelser får klienten en mer realistisk och objektiv bild av situationen. Detta kan minska ångest, rädsla och andra negativa känslor och bidra till förändring av maladaptiva tankemönster.
Beteendeexperiment är en central metod i kognitiv beteendeterapi (KBT) och används för att konkret testa och utmana de automatiska tankar och antaganden som en klient har om sig själv, omvärlden och framtiden. I KBT betraktas dessa tankar ofta som kognitiva förvrängningar, vilket kan bidra till negativa känslor och problematiskt beteende. Beteendeexperiment gör det möjligt att systematiskt testa dessa tankar och jämföra de förväntade konsekvenserna av ett visst beteende med de faktiska resultaten.
Rationalen bakom beteendeexperiment:
Utmana tankar och antaganden: Målet är att få klienten att ifrågasätta sina automatiska tankar genom att testa om de stämmer överens med verkligheten. Om tankarna är irrationella eller överdrivna, kan experimentet visa att verkligheten inte är lika negativ som klienten förväntade sig.
Erfarenhetsbaserad lärande: Istället för att enbart prata om tankar och känslor, används praktiska experiment för att få klienten att erfara en situation. Detta stärker lärandet och gör det mer konkret och påtagligt för klienten, vilket kan minska ångest och oro.
Kognitiv omstrukturering: Genom att testa och observera de faktiska resultaten från ett beteendeexperiment kan klienten börja omvärdera sina ursprungliga antaganden. När förväntningarna inte bekräftas av verkligheten, hjälper detta klienten att omformulera sina negativa tankar och utveckla mer realistiska och funktionella tankemönster.
Exempel på beteendeexperiment:
En klient med social fobi kanske tror att de kommer att bli totalt avvisade eller dumförklarade om de talar inför en grupp. Ett beteendeexperiment kan innebära att klienten går fram till en liten grupp och säger något i några minuter, för att se om deras negativa förväntningar om att bli avvisad stämmer. Om förväntningarna inte uppfylls, kan det leda till en förändrad syn på social interaktion.
En klient med ett kontrollbehov och katastroftänkande kring hälsa kanske är rädd för att få en allvarlig sjukdom varje gång de känner ett fysiskt obehag. Ett experiment kan vara att de undviker att kolla sina symtom på internet eller uppsöka läkare och istället observerar om deras oro faktiskt försvinner av sig själv, vilket kan minska ångesten och leda till ett mer realistiskt tankemönster om hälsa.
Sammanfattningsvis: Beteendeexperiment i KBT syftar till att bryta negativa tankemönster genom att aktivt utmana dem med konkreta handlingar och erfarenheter. Detta gör att klienten kan konfrontera sina rädslor och antaganden på ett kontrollerat sätt, vilket i sin tur leder till ökad insikt och minskad oro eller ångest.
Beskriv olika syften som beteendeexperiment kan ha i en behandling (exempelvis att testa hypoteser på nivån av automatiska tankar) och ge ett exempel för varje syfte.
Chat:
Beteendeexperiment i KBT kan ha flera olika syften, och de används för att adressera olika nivåer av kognitiva förvrängningar. Här är några exempel på syften och hur beteendeexperiment kan användas för att testa hypoteser på dessa nivåer:
- Testa hypoteser på nivån av automatiska tankar
Syfte: Att testa om de automatiska tankarna (snabba, ofta omedvetna tankar som dyker upp i en viss situation) stämmer överens med verkligheten.
Exempel: En klient med social fobi tror automatiskt “Jag kommer att göra bort mig om jag talar i grupp”. Ett beteendeexperiment kan vara att klienten ska hålla ett kort anförande inför en liten grupp. Efter experimentet utvärderar de om de faktiskt blev avvisade eller kritiserade, och om deras oro var överdriven. - Utmana negativa grundantaganden och villkorsantaganden
Syfte: Att testa om djupare, mer generella antaganden om sig själv, andra och världen är realistiska och funktionella.
Exempel: En klient har ett grundantagande om att “jag måste vara perfekt för att vara accepterad”. Ett beteendeexperiment kan vara att utföra en uppgift (t.ex. skriva en rapport eller ge en presentation) utan att sträva efter perfektion och sedan observera om det påverkar deras värde eller andras uppfattning om dem. - Undersöka effekterna av undvikande beteenden
Syfte: Att testa om undvikande beteenden (som klienten använder för att hantera ångest eller oro) faktiskt skyddar dem från negativa konsekvenser eller om de förhindrar lärande och förändring.
Exempel: En klient med paniksyndrom undviker att åka i hiss för att de tror att det kommer att utlösa en panikattack. Ett beteendeexperiment kan vara att åka i hissen under kontrollerade förhållanden och sedan utvärdera om panikattacken faktiskt inträffade eller om ångesten minskade när de inte undvek situationen. - Testa om framtida katastrofscenario är realistiska
Syfte: Att testa om klientens katastroftänkande är realistiskt och om deras rädslor om framtida händelser faktiskt är troliga att inträffa.
Exempel: En klient som lider av GAD (generaliserat ångestsyndrom) oroar sig konstant för att deras partner ska bli sjuk och dö. Ett beteendeexperiment kan vara att observera om den oro de känner över detta faktiskt leder till någon förändring i deras partner hälsa eller om rädslan är orealistisk och överdriven. - Utforska alternativa tolkningar av en situation
Syfte: Att hjälpa klienten att se en situation ur flera perspektiv, vilket gör det möjligt att upptäcka alternativa, mer funktionella sätt att tolka samma situation.
Exempel: En klient tolkar ofta att en väns tystnad betyder att vännen är arg på dem. Ett beteendeexperiment kan vara att klienten frågar vännen direkt om tystnaden och får en annan förklaring, exempelvis att vännen bara var upptagen eller trött. - Testa effekten av att konfrontera en situation med nya beteenden
Syfte: Att testa om nya beteenden, som att stå ut med ångest i en utsatt situation eller att vara mer öppen, faktiskt minskar oro eller negativa tankar.
Exempel: En klient med social fobi tror att om de talar öppet om sina känslor inför andra kommer de att bli förlöjligade. Ett beteendeexperiment kan vara att i en gruppsituation uttrycka en åsikt eller känsla, och observera om reaktionen från andra är så negativ som de fruktar. - Stärka känslan av kontroll och egen kompetens
Syfte: Att öka klientens känsla av att de kan påverka sina tankar, känslor och beteenden genom att testa nya handlingssätt.
Exempel: En klient som känner sig hjälplös i relationer kan genomföra ett beteendeexperiment där de tar initiativ i ett socialt sammanhang (t.ex. bjuda in en vän till middag) och ser att det leder till positivt resultat, vilket stärker deras känsla av egen förmåga.
Slutsats
Beteendeexperiment är en kraftfull metod för att konkret utmana och förändra kognitiva förvrängningar, undvikande beteenden och negativa grundantaganden. Genom att testa hypoteser på verkliga situationer får klienten möjlighet att se skillnaden mellan sina rädslor, tankar och verkligheten, vilket leder till långsiktig förändring i deras kognitiva och emotionella upplevelser.
Beskriv olika syften som beteendeexperiment kan ha i en behandling (exempelvis att testa hypoteser på nivån av automatiska tankar) och ge ett exempel för varje syfte. (boken)
Beteendeexperiment har tre huvudsakliga syften: att utveckla formuleringen, testa negativa kognitioner och att konstruera och testa nya, mer adaptiva perspektiv. Huvudmålet är inte att modifiera tänkandet i sig utan snarare, genom kognitiv förändring, att förändra känslomässigt tillstånd och underlätta problemlösning.
Tidigt i terapin, medan förståelsen utvecklas, kan beteendeexperiment spela en nyckelroll i utarbetandet av formuleringen, vilket ger information som kanske inte är tillgänglig enbart genom minnesbaserad verbal rapport. Experiment ger terapeuter möjlighet att bevittna subtila aspekter av tänkande och beteende som är osynliga för patienten och därför inte rapporteras i mottagningsrummet. Experiment uppmuntrar också patienter att göra liknande observationer för sig själva. Till exempel ombads en patient med hälsoångest att observera och registrera effekterna av andra människors trygghet på sin oroliga upptagenhet av kroppsliga symtom. Han märkte att hans bekymmer minskade under en kort tid efter lugnande, men dök upp igen (tillsammans med hans symtom) inom några timmar. För första gången erkände han att psykologiska processer kan bidra till hans svårigheter.
Beteendeexperiment är också ett kraftfullt sätt att minska trovärdigheten hos föråldrade och ohjälpsamma negativa automatiska tankar, dysfunktionella antaganden och grundläggande övertygelser. Dessutom betonar kognitiva terapeuter vikten av att skapa och stärka nya, mer realistiska och mer användbara tankar, antaganden och övertygelser (Padesky 1994; Greenberger och Padesky) 1995; Mooney och Padesky 2000). Beteendeexperiment erbjuder patienter en möjlighet att bedöma giltigheten av nya perspektiv genom direkt personlig erfarenhet.
“Eftersom du faktiskt är där, lever du själva experimentet och det är inte bara en pappersövning framför dig, det driver det faktiskt hem mer att det här är en sann bild av vad som händer…” (Patient)
Det första syftet med beteendeexperiment (utarbeta formuleringen) är besläktat med den “socialiserande” funktion som tillskrivs dem av Wells (1997). Den andra och den tredje (testar gamla och nya perspektiv) återspeglar hans kategori “omtilldelning”; som Wells observerar är detta den huvudsakliga funktionen av beteendeexperiment inom kognitiv terapi. Till skillnad från Wells har vi inte inkluderat en separat kategori “modifiering av känslor”, eftersom dessa experiment enligt vår uppfattning (t.ex. användningen av distraktion vid depression) har en viktig funktion utöver tillfällig lindring från nöd och avbrott av ohjälpsamma kognitiva processer som kan störa engagemang i terapi. Det vill säga, de ger direkta möjligheter att testa och förändra kognitioner som matas in i och därmed upprätthålla negativa emotionella tillstånd (t.ex. “Min depression är konstant och oförtröttlig”; se kapitel 10).
Vad kan vara viktigt att tänka på när vi planerar, utformar och genomför beteendeexperiment?
Chat:
När vi planerar, utformar och genomför beteendeexperiment är det viktigt att tänka på flera faktorer för att säkerställa att experimenten är effektiva och hjälpsamma för klienten. Här är några centrala aspekter:
1. Tydligt syfte och hypotes
Syfte: Klargör vilket specifikt mål beteendeexperimentet ska uppnå, t.ex. att testa en automatisk tanke, utmana ett grundantagande eller undersöka effekten av ett undvikande beteende.
Hypotes: Formulera en tydlig hypotes (t.ex. “Jag kommer att misslyckas om jag inte är perfekt”) som klienten kan testa genom experimentet.
2. Aktuell och relevant situation
Välj en situation som är relevant för klientens problematik och som är tillräckligt utmanande för att ge värdefull information, men inte så skrämmande att det blir överväldigande.
Det är viktigt att experimentet är genomförbart för klienten och passar deras förmåga och nivå av ångest eller oro.
3. Grad av exponering
Gradvishet: Om situationen är överväldigande, bör experimentet vara gradvis. Börja med en mindre utmanande situation och öka svårighetsgraden gradvis. Exempelvis kan en klient som har social fobi börja med att tala med en vän innan de pratar i en större grupp.
Konkreta mål: Bestäm i förväg hur långt klienten ska gå i situationen och när experimentet är “slutfört”.
4. Förväntad och faktisk utvärdering
Förväntad: Klienten bör innan experimentet skriva ner sina förväntningar, dvs. vad de tror kommer att hända och varför. Detta hjälper till att identifiera och konkretisera eventuella tankefällor.
Faktisk: Efter experimentet är det viktigt att tillsammans med klienten utvärdera vad som faktiskt hände. Var det som förväntat eller inte? Hur mycket av deras oro var realistisk? Detta gör det möjligt för klienten att börja omvärdera sina tankar.
5. Fokusera på vad klienten lär sig
Beteendeexperiment handlar inte bara om att bevisa eller motbevisa en viss hypotes. Det är lika viktigt att klienten får möjlighet att lära sig något nytt om sina egna reaktioner, beteenden och tankar.
Diskutera inte bara resultatet, utan också vad klienten kan ta med sig från upplevelsen. Vad lärde de sig om sig själva, sina tankar och känslor? Vad innebär det för deras beteende i framtiden?
6. Säkerställ en kontrollerad och stödjande miljö
Se till att experimentet utförs i en säker och kontrollerad miljö, där klienten kan känna sig stödd och där det finns utrymme för att bearbeta känslor och tankar som väcks.
Om klienten känner sig osäker eller förlorar kontrollen, bör terapeuten vara beredd att ge stöd och justera experimentet.
7. Uppföljning och reflektion
Efter varje beteendeexperiment är det viktigt att följa upp med reflektion och diskussion. Vad fungerade bra? Vad var svårt? Hur känns det för klienten efter experimentet?
Det kan vara bra att dokumentera resultaten och reflektionerna för att följa utvecklingen över tid och hjälpa klienten att skapa nya, mer funktionella tankemönster.
8. Flexibilitet
Ha en flexibel inställning till experimentet. Om något inte går som planerat kan det vara viktigt att anpassa tillvägagångssättet för att möta klientens behov och inte pressa dem för mycket.
Be om feedback från klienten och justera experimentet i framtiden baserat på vad som känns mest hjälpsamt för dem.
9. Stödja självobservation och självreflektion
Uppmuntra klienten att reflektera över sina tankar, känslor och fysiska reaktioner under experimentet och efter det. Denna självobservation är en viktig del av lärandeprocessen.
Klienten kan även uppmuntras att registrera sina egna upplevelser för att kunna analysera och se mönster över tid.
Sammanfattning:
En noggrant genomförd planering och uppföljning av beteendeexperiment gör att de kan vara ett kraftfullt verktyg för att förändra dysfunktionella tankemönster och beteenden. Det är viktigt att hålla experimenten realistiska och möjliga för klienten att genomföra, att hjälpa klienten att lära av resultatet och att erbjuda ett stödsystem där de kan reflektera och utvärdera sina upplevelser.
Vad kan vara viktigt att tänka på när vi planerar beteendeexperiment? (boken)
Planering: utforma beteendemässigt experiment
Planeringen omfattar både förberedelserna som föregår ett experiment och det framtidstänkande som följer på det.
Checklista för planeringsfasen
Är syftet med experimentet tydligt? Förstår patienten motivet för experimentet?
Har du specificerat målkognition(er), och i synnerhet det förutsedda resultatet av experimentet?
Har du identifierat ett alternativt perspektiv, om det är lämpligt?
Har du bedömt graden av tro på målkognition(erna), förutsägelser om resultatet av experimentet och det alternativa perspektivet (0-100 %)?
Har du tagit hänsyn till känslor och fysiska symtom?
Har du identifierat ohjälpsamt beteende som kan leda till målkognitioner?
Har du bestämt dig för vilken typ av experiment som kommer att ge det bästa testet av målkognition(er) (hypotestestning, upptäcktsorienterad, aktiv, observationell)?
Har du bestämt tid och plats och räknat ut vilka resurser du behöver (inklusive andra)?
Har du förutsett möjliga problem och utarbetat hur du kan övervinna dem?
Har du sett till att något konstruktivt kommer att få ut av experimentet, oavsett resultatet (‘no lose’)?
Har du bestämt dig för hur du ska bedöma effekten av experimentet? Har du möjlighet att registrera resultatet?
Har du valt en lämplig svårighetsgrad som är utmanande, men hanterbar?
Har du utforskat och löst tvivel, rädslor och reservationer?
Har nödvändiga medicinska kontroller utförts?
Genomförandet / Erfarenhet: Själva experimentet
Om ett experiment ska utföras självständigt av patienten som ett uppdrag mellan sessionerna, är terapeutens roll över när planeringen är klar tills de träffas igen för att diskutera resultatet. Om experimentet däremot utförs i session kan terapeuten hjälpa patienten att få ut det mesta av upplevelsen på ett antal sätt. Dessa kan överföras till patienterna allt eftersom sessionerna fortskrider, så att de blir vana vid att vara sina egna terapeuter när de utför experiment.
Checklista för upplevelsefasen
(Patient)
Känner du dig tillräckligt säker för att inleda experimentet? Vilken ytterligare uppmuntran eller stöd skulle du finna till hjälp?
Är du beredd på ett fullt engagemang i experimentet, med medveten om vad som händer?
Har du förberett påminnelser om vad du ska göra och vad du ska hålla utkik efter under experimentet (t.ex. flashcards, arbetsblad)?
Kontrollerar du förändringar i graden av tro på målkognitioner, förutsägelser och alternativa perspektiv när experimentet fortskrider?
Övervakar du noggrant förändringar i känslomässigt tillstånd?
Är du uppmärksam på kognitioner och säkerhetsbeteenden som kan bli uppenbara först när experimentet är igång?
Är du ute efter oväntade händelser och möjligheter?
Har du tänkt ut hur du ska undvika missmod om allt inte går som det ska?
Har du bestämd när och hur du ska diskutera experimentet så att du skyddar sekretessen?
(Terapeuten)
Är du bekväm med att hänga med patienten utanför terapirummet?
Viktiga punkter vid genomförandet:
Bygga moral
Kom ihåg att det kräver mycket mod att konfrontera sina föreställningar och rädslor. Validera patienten längst vägen och var tålmodig.
Uppmuntra fullt engagemang
Uppmuntra till full närvaro, hjälp patienten stå ut med känslor och upplevelser av obehag
Ge påminnelser
Påminn om rational och patientens mål.
Vara uppmärksam och empatisk på olika emotionella faser
Går åt båda hållen, stötta patienten om det blir för jobbigt och undersök om patienten inte blir påverkad alls.
Vara flexibel
Ibland blir inte experimenten som man tänkt sig, försök vara öppen för nya ideer / förändringar
Följa processen
Checka in med patienten och uppmärksamma förändringar.
Extra: Observationer kopplade till experimenten:
Observation innebär att noggrant granska vad som hände under ett experiment, snarare än att försöka fastställa vad det betyder (reflektion). Det handlar om att bedöma om ett experiment har påverkat målkognitioner och emotionellt tillstånd. Oavsett om experimentet genomfördes i terapeutens sällskap eller inte, är uppgiften att patienten eftertänksamt ska återkalla och analysera det som hände så detaljerat som möjligt. Denna noggranna analys ger den information som behövs för att förstå och förändra.
Checklista för observationsfasen
Har du bestämt vad du ska observera (tankar, känslor, kroppsförnimmelser, beteende, andras beteende, miljön)?
Har du ett sätt att registrera förändringar i trovärdighet och känslomässigt tillstånd och resultatet av experimentet?
Lyssnar du med ett akut öra efter fördomar i minnet och hur händelser rapporteras?
Håller du koll på kvarvarande säkerhetsbeteenden?
Har du undersökt orsakerna till partiella förändringar och bestämt vilket ytterligare arbete som behövs?
Har du undersökt orsakerna till negativa utfall och räknat ut hur du ska hantera dem?
Har du utforskat tvivel och reservationer om vad som har observerats?
Extra Vad man ska observera:
Observation omfattar:
Patienternas tankar och känslor före, under och efter experimentet (med särskild uppmärksamhet på fördomar i uppfattning och tolkning)
Betydande förändringar i kroppstillstånd eller förnimmelser
Beteende, inklusive användning av säkerhetsbeteenden och andra självskyddsåtgärder som kan göra det svårt att vara öppen för nya upplevelser
Vad patienter märkte om andra personer som är inblandade i situationen, speciellt i förhållande till sig själva
Relevanta aspekter av miljön (t.ex. hur stort ett utrymme var, hur trångt ett rum var, hur hård en hund var, hur trafikerad vägen var)
Resultatet av experimentet, inklusive effekten av förändringar i patientens tänkande eller beteende.
Extra (alla nedan) : Utförligare i planering:
Syftet:
Viktigt att både pattient och terapeut är överens om rationalen och att syftet känns tydligt. Viktigt att det är en gemensam process, ett samarbete.
Målkognition:
De flesta experiment syftar till att undersöka specifika tankar, dysfunktionella antaganden eller övertygelser. Exakt identifiering av dessa, och av specifika förutsägelser om resultatet av experimentet, är ett viktigt första steg: vagt definierade kognitioner leder till ofokuserade och ineffektiva experiment. Denna princip gäller oavsett vilken kunskapsnivå som avses. Betygsgraden av tro på relevanta kognitioner (0-100%) så snart de har identifierats etablerar en baslinje mot vilken förändring sedan kan mätas.
Alternativa perspektiv (om lämpligt):
Ett viktigt inslag i att utveckla alternativa perspektiv är att hjälpa patienter att hysa idén om att en tro, även om den är starkt övertygande, inte nödvändigtvis är en korrekt återspegling av verkligheten. Tro är åsikter, baserade på erfarenhet, inte fakta. Om patienter kan hysa denna idé (som kan representera ett metakognitivt skifte), så kan de vara beredda att också överväga möjligheten att ett alternativt perspektiv kan ha giltighet. Det är ingen idé att initialt förvänta sig att patienter välkomnar dessa idéer eller tror på dem helhjärtat: nyckelpunkten är en trevande acceptans, åtminstone i princip, av att det kan finnas mer än ett sätt att se saker och vilja att undersöka om så verkligen är fallet.
Känslor och fysiska symptom:
Patienter kommer vanligtvis för att få hjälp för att de vill förändra hur de känner, inte för att de vill räta ut sitt tänkande. På motsvarande sätt är syftet med beteendeexperiment inte att producera en intellektuell uppskattning av alternativ till ohjälpsamma kognitioner, utan att underlätta emotionellt grundad förändring. Att fråga om känslor är därför viktigt och säkerställer att experiment är relevanta för patienternas oro. Dessutom är förändring i känslomässigt tillstånd en nyckelindikator på effektiv kognitiv förändring. Av denna anledning är det viktigt att bedöma känslornas intensitet (0–100%) samt graden av tro på relevanta kognitioner. Känslor, och associerade kroppsförnimmelser, är ofta ett fokus för experiment i sig.
Ohjälpsamma beteenden:
Kognitioner påverkar beteenden och dessa vidmakthåller varandra; människor beter sig som om deras tankar och antaganden är sanna. Det är viktigt att undersöka kopplingarna mellan tankar och beteende för att se om ens föreställningar är hjälpsamma och realistiska. Vid ångestsjukdomar måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att identifiera de otaliga, ofta subtila, “säkerhetssökande beteenden” som människor använder för att förhindra att fruktade katastrofer inträffar. Säkerhetsbeteenden återspeglar ofta antaganden (‘Om jag gör X kommer Y att hända/det kommer att betyda Z’). Såvida de inte tappas under experimenten kommer patienterna att lämnas med känslan av att de har klarat sig undan olyckan genom huden på sina tänder.
Många experiment involverar därför:
Upptäcka vad patienter förutspår kommer att hända om de inte ägnar sig åt säkerhetsbeteenden
Testa vad som faktiskt händer under dessa omständigheter.
Vilket experiment? (hypotestestning, upptäcktsorienterad, aktiv, observationell)?:
Att ta reda på vad ett experiment är utformat för att uppnå hjälper terapeut och patient att välja den typ av upplevelse som mest sannolikt är till hjälp. Vad behöver patienten testa eller upptäcka? Är syftet att testa hypotesen, antingen att underminera ett gammalt tankemönster (hypotes A) eller att testa ett nytt (hypotes B)? Eller är öppen utforskning lämpligare (upptäckt)? Eller direkt jämförelse mellan gamla och nya perspektiv? Vilken nivå av kognition är under utredning: tankar, antaganden eller övertygelser? Om tankar, hur kan utfallet kopplas till de bredare frågorna? Om antaganden eller övertygelser, hur hänger dessa ihop med dagligt fungerande? Skulle patienten lära sig mest av att vidta åtgärder vid detta tillfälle, eller skulle ett observationsexperiment vara mer värdefullt? Är patienten redo att operera annorlunda och observera konsekvenserna, eller skulle det vara bättre att först terapeuten modellera det nya mönstret? En fördel med den kognitiva terapins kollaborativa stil är att dessa frågor kan besvaras i samråd med patienten.
Problem kan ofta angripas från flera olika vinklar. Att förstå vilken aspekt av tänkandet som är mest framträdande kan hjälpa till att avgöra vilket tillvägagångssätt som kan vara bäst för en viss patient vid en viss tidpunkt.
Tid och plats + resurser:
Ytterst är målet att patienter ska ha modet och nyfikenheten att utföra experiment självständigt i sin vardag. Inledningsvis kan dock terapeutstyrda experiment under sessionen hjälpa patienter att komma igång med den till synes farliga verksamheten att operera sig annorlunda och flyga inför gamla, negativa perspektiv. Vem har inte haft erfarenhet av att upprepade gånger komma överens om läxor med en patient, för att vid nästa session upptäcka att (av olika anledningar) ingenting har gjorts? Ett enda framgångsrikt experiment under sessionen (modellering, följt av övning med terapeutens uppmuntran och stöd) kan skära igenom rädsla och förhalning och ge patienterna självförtroendet att börja flyga solo. Dessutom kan patienter ofta gå längre med sina terapeuter än de känner sig kunna gå ensamma och kan därmed få tillgång till möjligheter till lärande som de annars skulle vara långsamma att nå.
Kort sagt, experiment under session bör ses som en rik möjlighet, snarare än en sista utväg om patienten bestämt vägrar att delta i experiment hemma. Terapeuter håller dock ibland tillbaka från experiment under sessionen eftersom de verkligen kan vara tidskrävande (en in vivo-session kan ta 1/2-2 timmar) och svåra att arrangera, särskilt i den högtrycksmiljö som rutinmässigt praktiseras. Alla har inte lätt tillgång till videoutrustning eller stugor, och det kan bli nödvändigt att resa från kontoret till platser som stormarknader, höga byggnader, trånga utrymmen eller vilda djurs livsmiljöer. Icke desto mindre kan en enstaka förlängd session, även om den är tidskrävande och obekväm på kort sikt, ha stora vinster i form av patientvinster i förtroende och tidsbesparing under behandlingen som helhet. Ett tvåtimmarssamtal med en agorafobik i till exempel ett köpcentrum kan ge mer effekt än 10 timmar i konsultrummet. Beteendeterapeuter har alltid insett detta; kognitiva terapeuter kan göra klokt i att efterlikna dem.
Tänk igenom resurser tidigt, både material men också människor eller djur. I sessionen kan det handla om kollegor eller annan personal där man jobbar, eller om möjligt någon annan tillgänglig. Hemma blir det ofta personer som patienten har en relation till. Man vill ha personer som man tror kommer bidra till en positiv erfarenhet för patienten.
Har du förutsett möjliga problem och utarbetat hur du kan övervinna dem?
Konstruktivitet (No-lose):
Även välplanerade experiment kan resultera i oväntade resultat. Av denna anledning är det viktigt att inte satsa för hårt på ett visst resultat, utan att behålla en genuin öppenhet om vad som kan hända. Experiment bör helst sättas upp som “no lose”-upplevelser; vad som än händer kommer att vara gryn till bruket. Om ett positivt resultat inträffar, desto bättre. Om inte, kan mycket läras om de faktorer som håller ohjälpsamma idéer på plats.
Till exempel kan uppenbarligen orealistiska negativa automatiska tankar visa sig vara sanna. Att upptäcka detta kan leda till effektiv problemlösning. En deprimerad fängelsetjänsteman ansågs av sin terapeut vara paranoid eftersom han trodde att han blev övervakad på jobbet och att folk pratade om honom bakom hans rygg. Ett experiment (att prata med en kollega som han fortfarande litade på till viss del) visade att han hade helt rätt: hans arbetskamrater hade märkt att han inte var sitt vanliga jag och höll ett öga på honom. Genom att föra ut detta till det öppna kunde han börja få det stöd han behövde på sin arbetsplats.
Effekten:
Vilka kvalitativa och kvantitativa data gör det möjligt för terapeut och patient att bedöma effekten av experimentet? Kvalitativt är det ett självklart första steg att bedöma om det förutspådda resultatet har inträffat eller inte. Det är också viktigt att operationalisera exakt vad det skulle innebära att hitta stöd för hypotes A, eller för hypotes B. Vad skulle behöva hända för att en patient skulle dra slutsatsen att ett gammalt perspektiv var felaktigt och ohjälpsamt, eller att ett nytt borde utvecklas och utforskas? Att specificera möjliga resultat gör att patienten kan lägga märke till relevanta erfarenhetsaspekter. En patient med undvikande personlighetsstörning, till exempel, undersökte en ny idé - “De flesta människor är vänliga och hjälpsamma” genom att upprepade gånger fråga vägen till ett närliggande köpcentrum. Han utarbetade med sin terapeut vilket beteende från förbipasserandes sida skulle passa den här idén (t.ex. le, få ögonkontakt, stanna för att prata). Inledningsvis frågade terapeuten honom upprepade gånger vilket av dessa beteenden han hade observerat vid varje möte. Med ökande självförtroende lade han märke till dem själv utan att uppmana, och använde nya möten för att lägga till listan. Detta var det första steget mot en sekvens av experiment som utfördes oberoende i patientens egen miljö.
Det enklaste kvantitativa sättet att bedöma effekten av ett experiment är att upprepa 0-100 % värderingar av tron på målkognitioner, förutsägelser och alternativa perspektiv, och bedömningar av intensiteten av associerade känslor och kroppssensationer, omedelbart efter experimentet (och ibland med intervaller under det). Dessa betyg ger ett snabbt och enkelt sätt att bedöma om erfarenhet har försvagat en gammal idé och/eller stärkt en ny, och om kognitiv förändring är förknippad med lindring av nöd. Bedömningar av känslor kan också visa att ett experiment var mindre upprörande i verkligheten än i förväntan.
Omfattningen av trosförändringar är viktig information vid planering av uppföljande experiment. I många fall borde målet så småningom vara att minska tron på gamla kognitioner till noll eller nära noll. För att underlätta detta kan terapeuter ställa frågor som “Vad skulle behöva hända för att få ner detta till noll?” och “Vad består dessa återstående 10% av?” En serie experiment, sammanvävda med kognitiva och imaginära interventioner, kan behövas för att nå denna punkt. Likaså är det viktigt att bedöma förändringar i hur långt patienterna tror på nya perspektiv
Bemöta osäkerheter / rädslor, delge informationen:
Att förklara vilken roll beteendeexperiment spelar i början av behandlingen när man diskuterar den kognitiva terapins logik ger ett allmänt sammanhang för specifika experiment. Likaså är det viktigt när man introducerar särskilda experiment att ge gott om tid att diskutera deras syfte och exakt vad de kommer att innebära, och att lösa patienters tvivel, rädslor och reservationer. Patienterna vet bäst hur långt de kan gå; Terapeuter bör respektera sin rätt att ge informerat samtycke, samtidigt som de säkerställer att de potentiella fördelarna med ångestframkallande upplevelser har förståtts och accepterats.
Förutse problem: Om X händer, vad gör du då? Hur kan du hanterade det?
Ge ett antal exempel på hur beteendeexperiment kan användas i behandling av social fobi, se till att exemplen skiljer sig tydligt från varandra vad gäller syfte och utförande.
Chat:
Här är några exempel på hur beteendeexperiment kan användas i behandling av social fobi, med olika syften och utföranden:
1. Testa en automatisk tanke (hypotesprövning)
Syfte: Utmana tanken att “Jag kommer att göra bort mig och alla kommer att tycka jag är konstig.”
Utförande: Klienten går till en offentlig plats (t.ex. en café) och pratar med en okänd person i 5 minuter.
Utvärdering: Klienten bedömer om någon reagerar negativt, och om det verkligen är så farligt som de trott.
2. Exponering för rädsla att bli bedömd
Syfte: Minska rädslan för att bli negativt bedömd av andra.
Utförande: Klienten håller en kort presentation (t.ex. för några vänner eller en familjemedlem) för att känna hur det är att bli bedömd.
Utvärdering: Efteråt reflekterar klienten över vad som faktiskt hände och om rädslan var överdriven.
3. Uppmärksamhetsfokus (testa att inte kontrollera sina beteenden)
Syfte: Utmana behovet av att ständigt kontrollera sitt beteende för att undvika att verka konstig.
Utförande: Klienten går på en social sammankomst utan att kontrollera sitt kroppsspråk eller ansiktsuttryck för att “vara naturlig.”
Utvärdering: Reflektera över om kontrollen var nödvändig eller om det gick bra utan den.
4. Exponering för negativt utfall
Syfte: Testa rädslan för att något negativt kommer att hända om de inte agerar på sina rädslor.
Utförande: Klienten går på en fest men undviker att prata med någon, vilket är något de normalt sett skulle undvika för att inte verka otrevlig.
Utvärdering: Efteråt bedöms om någon reagerade negativt på deras tystnad och om rädslan för att bli utstött var realistisk.
5. Social rollmodellering
Syfte: Bygga förmåga att hantera sociala situationer genom att prova sig fram i mindre skrämmande sociala situationer.
Utförande: Klienten går till ett mindre möte eller gruppaktivitet och tränar på att säga något kort utan att tänka för mycket på det.
Utvärdering: Reflektera över vad som gick bra och vad de kan göra för att känna sig mer avslappnade i framtida sociala interaktioner.
Varje exempel syftar till att testa olika aspekter av social fobi, såsom oro för bedömning, att kontrollera beteenden eller att utsättas för osäkra sociala situationer.
Ge ett antal exempel på hur beteendeexperiment kan användas i behandling av social fobi, se till att exemplen skiljer sig tydligt från varandra vad gäller syfte och utförande.
Boken
Exempel rodnad kap 2:
Problem kan ofta angripas från flera olika vinklar. Att förstå vilken aspekt av tänkandet som är mest framträdande kan hjälpa till att avgöra vilket tillvägagångssätt som kan vara bäst för en viss patient vid en viss tidpunkt. Till exempel skulle ett antal experiment kunna användas för att utforska innebörden av att rodna offentligt. Var och en testar olika problem:
Jag ser lika röd ut som jag känner mig Under sessionen kunde terapeuten provocera fram en rodnad och be patienten bedöma hur röd hon känner sig och hur röd hon tror att hon ser ut. Patienten kan sedan använda en spegel eller videoband av sessionen för att se om de två faktiskt är likvärdiga.
Om jag rodnar kommer andra att märka. Terapeuten kan uppmuntra patienten att överdriva rodnaden genom att applicera rouge och sedan gå in på en offentlig plats. Patienten kunde leta efter alla tecken som folk märkte (det skulle vara viktigt att bestämma i förväg hur hon skulle veta om de hade gjort det).
Andra ser rodnad som ett tecken på otillräcklighet En undersökning kan användas för att ta reda på vad andra tycker om att rodna.
Om någon trodde att rodnad var ett tecken på otillräcklighet, skulle jag bli förkrossad. Slutligen kunde patienten rollspel reagera självsäkert på någon som bedömde dem negativt för rodnad.
7.1: En experimentföljd:
Sue har alltid varit blyg. Efter att ha behövt socialisera och blivit retat när hon inte mådde så bra pga sjukdom utvecklar hon en mängd säkerhetsbeteenden för att dölja sin ångest.
Mållkognition och förutspående: Folk kommer märka min ångest om jag inte döljer den. Om dom se det, kommer dom tycka att jag är svag.
Experiment (självfokus): Filmade två konversationer. Både de andra parterna betygsatte hennes deltagande. I första fokuserade hon på hur hon upplevdes och använde säkerhetsbeteenden så som undvikande av ögonkontakt och höll sig kortfattat. I den andra fokuserade hon på den andra personen, höll ögonkontakt och försökte engagera sig i konversationen.
Resultat: Sue lyckades genomföra båda relativt väl enligt instruktion (80%). I det första försöket både kände sig Sue mer nervös och upplevdes mer nervös. Hon var dock mer självkritisk än den andra parten. Båda gångerna uppfattade andra parten nervositet, men tyckte inte att Sue var svag.
Läxa: Experimenteade med säkerhetsbeteenden och observerade hur hon kände.
Titta på filmen: Förutse vad hon kommer att se på filmen, försöka göra det objektivt.
Experiment 7.2: Externt fokus:
Ricky har haft social ångest sen tonåren. Har kompenserat genom att bli festens mittpunkt och bete sig så som han tänker att självsäkra människor gör. Oroade sig över hur han uppfattades och övertänkte mycket efteråt.
Målkognitioner & förutsägelser: Om jag fortsätter fokusera på mig själv och hur jag uppfattas, så kommer det bli bättre. Om jag slutar med det så är det kört.
Förberedelser för experimentet: Ricky över på flexibel uppmärksamhet, med terapeuten och själv.
Experiment: Ricky gjorde ett experiment i att skifta uppmärksamheten på hans jobb, en kontext som väckts mycket ångest på grund av risken att göra bort sig bland folk
Rick lyckades engagera sig totalt i vad han gjorde. Han trivdes och hade knappt någon ångest.
Experiment 7.3: Sluta med säkerhetsbeteenden:
Problem: Tracy led av frekvent rodnad och hade blivit retad för det. Därför hade hon utvecklat säkerhetsbeteendet att dölja ansiktet bakom sitt hår. Hon jobbade på ett kontor med mycket öppna ytor och satt ofta med en hand framför ansiktet vilket påverkade hennes förmåga att arbeta. Folk frågar ofta vad som var fel och började vara överdriver varsamma med henne vilket gjorde henne mer osäker.
Målkognition och förutsägelse: Jag kan inte låta andra se mig rodna. Det visar svaghet, dom tror redan att jag är skör nog som det är.
Alternativt perspektiv: Rodnad är inte det viktigaste om mig. Alla gör det ibland och att göra det mer frekvent är något jag inte kan styra över, precis som hårfärg eller ögonfärg
Experiment: Tracy gjorde ett försök att utmana och satte upp håret i en tofs, arbetade med båda händerna hela dagen utan att dölja sitt ansikte och satt rakt upp så att alla kunde se henne. Om hon började rodna skulle hon försöka att ignorera det eller säga något för att lätta stämningen såsom “nu kör vi igen”.
Rexultat: Tracy kunde genomföra allt hon hade planerat och rodnade frekvent. Folk la märke till det och benämnde det tom, men Tracy märkte att de påverkades av hur hon betedde sig. De antingen ignorerade rodnaden eller behandlade det som något vanligt för Tracy. Om hon skojade om det så fick det hela väldigt lite signifikans och hon tappade behovet av att dölja det. Det blev tydligt att hennes försök att dölja det inte hade funkat utan hade dragit uppmärksamhet till att hon var generad.
Experiment 7.4: Jömföra bild med verkligheten:
Problem: Steve var en försäkringssäljare, som ofta fick gå på kurser. Han fruktade särskilt kaffepauser, när han trodde att andra skulle märka att hans händer skakade.
Target kognition: Om jag tar en kopp kaffe kommer mina händer att skaka synligt, och jag kan spilla drycken. Jag kan dölja skakningarna genom att hålla koppen i två händer, vända mig bort medan jag dricker och hålla koppen riktigt hårt.
Alternativa perspectiv: Jag kanske gör saken värre genom att hålla i koppen så hårt. Om jag bara låter skakningarna ske, kanske det inte är särskilt uppenbart. Det kan vara så att det mest märkbara är att hålla i koppen med två händer och vända sig bort för att dricka.
Förberedelser för experimentet: Steve experimenterade med att dra åt och lossa sitt grepp om koppen och upptäckte att mer spänning fick hans händer att skaka mer, inte mindre.
Experiment: Steve samlade en kopp kaffe, bar den till sin stol, drack kaffet utan extra spänning i händerna och mimade sedan med en tom kopp i vilken utsträckning han trodde att han hade skakat. Allt detta filmades.
Resultat: Från videobandet bedömde Steve graden av skakning när han bär och dricker kaffe utan säkerhetsbeteenden, och jämförde detta med mimen av skakning. Han fann en stor diskrepans mellan sin bild och verklighet och medgav att skakningarna faktiskt var osynliga.
Experiment 7.5: Selektiv uppmärksamhet:
Problem: Peter, universitetslektor, som blivit allt mer orolig för att hålla föreläsningar, hade varit lindrigt socialt orolig hela sitt liv. Han förblev blyg när han träffade nya människor och bad om hjälp efter att han hade tackat nej till en inbjudan att föreläsa utomlands. Rädsla för att tala till en stor (potentiellt kritisk) publik hade blivit en dominerande angelägenhet, och mycket av hans vakna liv ägnades åt att oroa sig för hur han skulle kunna förhindra att hans obehag visar sig och att andra upptäcker hans svaghet. Han trodde att hans tal hade blivit förvrängt på grund av ångest och var övertygad om att han inte längre kunde tala flytande när han föreläste.
Mål kognitioner: ‘Jag pratar konstigt. Det låter så konstigt att alla kommer att märka det. Experimentet som beskrivs nedan var utformat som en preliminär utforskning för att upptäcka mer om hur hans tal lät när han föreläste.
Experiment: Peter spelade in sin nästa föreläsning och tog med sig bandet till nästa session. Han sa att han hade blivit orolig inom de första minuterna och visste exakt vad han sa när hans tal blev konstigt. Tillsammans bestämde sig terapeuten och Peter för att först ta reda på om talkonstigheten var märkbar och i så fall i vilken grad. De lyssnade på bandet tillsammans och terapeuten gick med på att indikera när hon märkte något “konstigt” med hans tal.
Resultat: Terapeuten kunde inte upptäcka något ovanligt trots att han lyssnade upprepade gånger på bandet, även efter att Peter avslöjat exakt när problemet uppstod.
Experiment 7.6: Kontrastera känslor och verkligheten:
Problem: Jane var revisor och fick ta itu med kunder ansikte mot ansikte. Hon var rädd att folk skulle tycka att hon var dum eller tråkig och skulle märka tecken på ångest och bristande självförtroende.
Målkognition: Om jag inte planerar vad jag ska säga och övervakar allt medan jag säger det, kommer jag att säga dumma saker och lämna luckor i samtalet.
Alternativt perspektiv: Att försöka planera och övervaka allt samtidigt som man pratar skulle vara svårt för vem som helst. Det är bara nödvändigt att planera några punkter och fokusera på den andra personen snarare än på mig själv. Detta kommer att kännas lättare, och kan till och med uppstå bättre.
Experiment: Under ett rollspelsinteraktion med en klient, med hjälp av en stooge, planerade Jane bara några punkter och varken övervakade sitt tal eller planerade vad hon skulle säga härnäst. Förvaltaren och terapeuten bedömde Janes prestation och använde 0-100 betyg av hur intelligent och hur intressant hon verkade och hur många luckor det fanns i samtalet. Jane betygsatte hennes prestation utifrån hur hon kände och de tre uppsättningarna av betyg jämfördes. Hon tittade på videon för att betygsätta hur hon faktiskt kom över och räknade luckorna i samtalet.
Resultat: Jane mådde bättre av att inte övervaka eller planera vad hon sa. Till hennes förvåning bedömdes hon som 70 % intelligent och 80 % intressant, i motsats till hennes förutsägelser (baserat på hur hon kände) på 25 % och 10 %. Stugan märkte inga luckor, medan Jane uppskattade att det fanns ett trettiotal. När hon betygsatte videon, som om hon opartiskt betygsatte någon annan, överraskade Jane sig själv med att ge betyg på 55 % för intelligens och 60 % för att vara intressant. Hon märkte bara fem luckor, och dessa verkade ganska naturliga.
Omvärderar social fara
Experiment 7.7: observera omfattningen av social fara:
Detta experiment utformades för att testa om symtom är märkbara och om människor reagerar hårt på dem när de är överdrivna. Det var inte utformat för att ändra uppfattningar om vad det skulle innebära om människor märkte symtomen, men det kunde helt klart leda till sådant arbete.
Problem: Bill hade varit orolig för att rodna ända sedan hans vänner retade honom för att han blev röd när han tuktades av en lärare som tonåring. Han undvek att bli varm, tala i grupp och göra förfrågningar i butiker.
Target kognition: Om människor märker att någons kinder är röda kommer de att skratta eller peka eller göra anmärkningar om det.
Alternativt perspektiv: När de är ute i offentligheten är de flesta uppslukade av sina egna tankar och aktiviteter, och märker kanske inte mycket annat. Om de märker röda kinder är det osannolikt att folk reagerar uppenbart på dem.
Förutsägelse: Människor kommer att märka och visa negativa, dömande reaktioner. De kommer att stanna, stirra, peka eller viska.
Experiment: Terapeuten gjorde hennes kinder extremt röda med rouge-sminkning och gick och handlade med Bill. Han observerade andras reaktioner när hon frågade om råd eller gjorde inköp.
Resultat: Ingen tog någon notis om terapeutens rodnande kinder. Ingen skrattade, pekade eller kommenterade bakom hennes rygg. Detta inspirerade Bill att lägga till rouge på sina egna kinder och att shoppa, medan terapeuten observerade reaktioner. Resultaten var desamma.
Experiment 7.8: bygga upp förtroende gradvis
Problem: Carole hade utvecklat många sätt att se till att hon kunde passera utan förvarning, men hon var desperat efter att få vänner. Hon klädde sig i tråkiga färger, bar aldrig höga klackar, undvek att gå över korridoren på vårdcentralen där hon arbetade som receptionist, åt lunch ensam undanstoppad i ett hörn och försökte gömma sig om hon trodde att en kollega troligtvis skulle starta ett samtal. Hon skötte sitt arbete genom att stå bakom disken (halvgömd) och “bete sig som” en receptionist.
Målkognitioner: Carole förutspådde att om hon gömde sig mindre skulle hon känna sig mer orolig och självmedveten och inte kunna koncentrera sig. Hon skulle göra misstag i sitt arbete och när kollegor talade blev det en lång paus innan hon kunde svara.
Förberedelser inför experimentet: På grund av problemets kroniska karaktär krävdes noggranna förberedelser och en hög grad av ömsesidigt förtroende innan Carole försökte experimentera på egen hand. Hon tenderade att avfärda små förändringar som irrelevanta och tappade lätt ur sikte logiken för specifika experiment.
Experiment: Carole bestämde sig för att sluta gömma sig genom att bära en rosa t-shirt på jobbet.
Resultat: Caroles initiala ångest och självmedvetande var hög, men minskade stadigt under dagen. Annars hände inget märkvärdigt, förutom att hon kände sig “lite mer som alla andra”.
Experiment 7.9: en undersökning (Survey/ Enkät) om social fara:
Problem: Paul, en banktjänsteman, hade fruktat att han kunde rodna eller se uppenbart nervös ut sedan hans tidiga tonår. Han trodde att hans ångest var ett tecken på otillräcklighet och att andra skulle dela denna uppfattning om de visste om det. Hans sociala liv var begränsat och han bad om hjälp när en kampanj krävde mer ansikte mot ansikte kontakt med kunder.
Målkognition: Om folk märker att jag rodnar eller ser nervös ut kommer de att anse mig vara otillräcklig.
Experiment: Pauls terapeut föreslog en undersökning för att ta reda på vad folk tycker om människor som rodnar eller ser nervösa ut. Terapeuten genomförde undersökningen, eftersom Paul var för generad. De definierade dess innehåll tillsammans och bestämde sig för att ta ett urval av 10 personer, inklusive båda könen och olika åldrar, inte alla läkare.
Förutsägelser: Intervjuerna spelades in på ljud och innan han lyssnade på bandet förutspådde Paul hur många respondenter som skulle reagera som han fruktade. Eftersom hans tänkande redan hade förändrats väsentligt, värderade han också hur många han skulle ha förväntat sig att reagera på det sättet före behandlingen och jämförde dessa två betyg med resultaten av undersökningen.
Resultat: Folk svarade positivt på frågorna. Alla svarande utom en antog att rodnad var ett tecken på värme eller pinsamhet, inte otillräcklighet
Beskriv övergripande hur behandling av social fobi utifrån Clark & Wells modell går till.
Chat:
Behandling av social fobi enligt Clark & Wells modell (1995) är en form av kognitiv beteendeterapi (KBT) som fokuserar på att hjälpa individer att förstå och förändra sina negativa tankar och beteenden i sociala situationer. Här är en övergripande beskrivning av hur behandlingen går till:
- Psykoedukation och kartläggning av symtom
Första steget i behandlingen är att förklara för klienten vad social fobi är, samt hur den påverkar tankar, känslor och beteenden. Terapeuten hjälper till att kartlägga specifika sociala situationer som utlöser ångest och identifierar automatiska tankar och negativa scheman. - Kognitiv omstrukturering
Fokus: Hjälpa klienten att identifiera och utmana sina negativa och orimliga tankar (t.ex. “Jag kommer att göra bort mig”, “Alla kommer att döma mig”).
Genom att använda olika tekniker som att testa dessa tankar genom beteendeexperiment och diskutera alternativa, mer realistiska tankar, strävar terapeuten efter att minska rädslan för negativ bedömning. - Exponering
In vivo-exponering: Klienten utsätts för verkliga sociala situationer där de känner sig ångestfyllda, men utan att använda undvikande beteenden som att fly eller dölja sig. Exponeringen sker i små steg, från mer hanterbara situationer till mer utmanande.
Interoceptiv exponering: Om det finns fysiska symtom av ångest, till exempel hjärtklappning, används interoceptiv exponering för att vänja sig vid dessa symtom och minska rädsla för kroppsliga reaktioner. - Självuppmärksamhet och “självobservationsfällan”
Kognitivt schema: Clark & Wells modell betonar att individer med social fobi ofta har ett starkt fokus på sina egna tankar, känslor och kroppsliga reaktioner under sociala situationer, vilket förstärker ångesten.
Målet är att hjälpa klienten att minska sin självuppmärksamhet och öka sin medvetenhet om vad som faktiskt händer i sociala situationer (t.ex. att människor inte dömer dem lika mycket som de tror). - Förändring av säkerhetsbeteenden
Säkerhetsbeteenden: Klienter med social fobi använder ofta beteenden för att undvika att bli negativt bedömda (t.ex. undvika ögonkontakt, tala tyst eller hålla sig i bakgrunden).
Terapin fokuserar på att hjälpa klienten att identifiera och minska dessa beteenden för att de inte ska förstärka den negativa bilden av sig själva. - Återfallsprevention och långsiktig hantering
När klienten har uppnått förbättringar och kan hantera sociala situationer bättre, fokuserar terapin på att stärka långsiktiga copingstrategier. Detta inkluderar att identifiera nya triggers och hantera framtida ångest i sociala sammanhang.
Sammanfattning
Behandlingen enligt Clark & Wells modell fokuserar på att bryta den negativa cykeln av ångest, negativa tankar och undvikande beteenden. Genom att kombinera kognitiv omstrukturering, exponering och minskning av självuppmärksamhet kan klienter med social fobi uppnå långvariga förbättringar i sina sociala interaktioner och minska sin ångest i sociala sammanhang.
Beskriv övergripande hur behandling av social fobi utifrån Clark & Wells modell går till.
Boken
När en individuell version av den sociala ångestmodellen utvecklats i samråd med patienten, är nästa steg i behandlingen att börja jobba med/modifiera processerna i modellen. Den första delen i modellen som Clark börjar arbeta med är säkerhetsbeteenden. Detta görs genom att genomföra ett första beteedeexperiment (BE) med specifikt fokus på säkerhetsbeteenden (SB).
STEG 1. Genomföra ett första beteedeexperiment för att demonstrera effekten av uppmärksamhetsfokus och att använda säkerhetsbeteenden.
Patienten ombeds att delta i en (för dem) ångestväckande social situation (rollspel), med två betingelser. Experimentet/rollspelet genomförs på mottagningen. I den första delen av experimentet uppmanas patienten att göra alla sina (för situationen) relevanta SB. I den andra omgången av beteendeexperimentet, uppmanas patienten att släppa alla SB. Efter varje rollspel får patienten skatta (skala 0-10): hur mycket ångest de kände, hur mycket självfokuserade de kände sig samt vad de blev medvetna om, hur ångestfyllda de trodde att de verkade, hur bra de presterade överlag, samt eventuella andra (individuella) saker som patienten vanligen är rädd för att andra ska lägga märke till (ex. rodna, stamma, vara/verka tråkig, skakande läpp, se orolig/nervös ut, stirrig blick, plocka med kläder etc.). De två skattningarna skrivs vanligen ned av terapeuten bredvid varandra på ett papper – så att de senare kan gås igenom och diskuteras med patienten.
Efter BE uppmanas patienten att dra slutsatser om sitt deltagande. Vanligen brukar det första BE, enligt Clark, utmynna i följande slutsatser:
1. Patienten känner sig mer ångestfylld och självfokuserad när de utför SB. Detta kan komma som en överraskning för många socialfobiska patienter, eftersom de ofta gjort sina SB för att må bättre i sociala situationer. När socialfobiska patienter väl upptäckt att SB inte hjälper dem att känna mindre ångest, brukar det vara relativt lätt för terapeuten att förslå att patienten ska fortsätta experimentera med att släppa SB, i verkliga sociala situationer.
2. Skilladen i upplevd ångest (mellan ökade/minskade SB) återspeglas i patientens upplevelse av hur de uppfattas av omgivningen. Patientens uppfattning av hur det gick (prestation) styrs av känslan, mindre ångest – bättre prestation. Detta etablerar en viktig nyckelprocess i Clark och Wells modell: socialfobiska patienter använder sina egna känslor för att tolka/bedöma hur de uppfattas eller framstår av/inför andra.
Beteendeexperiment går vanligen till på följande sätt.
1. Instruktion/rational BE med SB.
2. Externa deltagare kommer in (Mkt viktigt att denna inte vet om patientens rädslor. Instruktion till deltagare: ”var som brukar, när du interagerar med en främling”). Genomför BE med SB. BE spelas in på video. Externa deltagare går ut.
3. Patienten får skatta ångest, självfokus, prestation mm (enligt formulär).
4. Instruktion/rational BE med SB (ev. identifieras alternativa beteenden, istället för SB), (ev. öva alternativa beteeenden en extra gång innan BE). Viktigt att inte välja för många/alla SB – hellre bara något centralt BE.
5. Externa deltagare kommer in. Genomför BE utan SB. BE spelas in på video. Externa deltagare går ut.
6. Patienten får skatta ångest, självfokus, prestation mm (enligt formulär).
7. Patienten uppmanas att dra egna slutsatser av BE.
STEG 2. Komma fram till att patientens information/”bevis” är missledande Efter BE har patienten förhoppningsvis dragit slutsatsen att SB inte minskar ångest (utan tvärtom ofta snarare ökar ångest) och att patienten använder sina egna känslor som primär informationskälla och ”bevis” för hur de uppfattas av andra. Nästa steg är att visa att denna typ av ”bevis”/information är missledande, eftersom dessa innebär att patienten kommer att underskatta sin sociala prestation samt överskatta hur mycket av symptomen som märks.
Beskriv ingående beteendeexperiment med videofeedback så som det används i Clark & Wells behandling för social fobi. Vad är rationalen för interventionen? Vad är viktigt att tänka på när den utförs?
Chat:
Beteendeexperiment med videofeedback i Clark & Wells behandling för social fobi:
Beskrivning av beteendeexperiment med videofeedback
Beteendeexperiment med videofeedback är en teknik som används för att utmana de negativa och överdrivna tankarna som en person med social fobi kan ha om sin prestation i sociala situationer. I detta experiment filmar terapeuten klienten medan denne genomför en social situation (t.ex. att hålla ett samtal, tala inför en grupp eller delta i en social aktivitet).
Efter att ha genomfört situationen, tittar både klienten och terapeuten på videon tillsammans. Målet med videofeedback är att ge klienten möjlighet att objektivt se sin egen prestation och jämföra den med deras ursprungliga negativa tankar. Denna objektiva återblick gör det möjligt för klienten att utmana sina överdrivna farhågor om att bli negativt bedömd eller att uppfattas som inkompetent eller värdelös.
Rationalen för interventionen
Rationalen för att använda videofeedback i beteendeexperiment är att hjälpa klienten att:
Minska självcentrering och överdriven självkritik: Klienter med social fobi är ofta starkt fokuserade på sig själva under sociala situationer, vilket förstärker ångesten. Videofeedback ger en möjlighet att se sig själv från ett utomstående perspektiv, vilket kan minska den inre kritiken och ge en mer realistisk uppfattning om hur man framstår.
Utmana negativa och dysfunktionella tankar: Klienten kanske tror att de ser nervösa, gör bort sig eller blir dömda av andra, men videon kan visa att detta inte är fallet. Detta ger en konkret möjlighet att utvärdera och ompröva automatiska tankar och farhågor.
Skapa en objektiv uppfattning av social interaktion: Ofta har personer med social fobi en tendens att överdriva hur negativt deras prestationer uppfattas av andra. Genom att använda videofeedback kan klienten få en mer balanserad och realistisk syn på sin prestation och minska den negativa självkänslan.
Förstärka lärande och framsteg: Videofeedback gör det möjligt för klienten att få en konkret bild av sina framsteg i behandlingen och stärker känslan av att de kan hantera sociala situationer bättre än de tidigare trott.
Vad är viktigt att tänka på när videofeedback utförs?
Välj rätt situation: Videofeedback bör genomföras i sociala situationer som klienten upplever som tillräckligt ångestframkallande för att vara utmanande men inte så skrämmande att de inte kan genomföra situationen på ett hanterbart sätt. Exempelvis kan en mindre stressig situation användas initialt (t.ex. att prata med en vän) innan klienten utsätts för mer utmanande sociala sammanhang.
Skapa en trygg miljö: Eftersom videofeedback kan vara känsligt för klienter, måste terapeuten se till att processen sker i en trygg och stödjande miljö. Klienten ska känna sig bekväm med att titta på videon och reflektera över sina känslor utan att känna sig dömd.
Arbeta med känslor och tankar under och efter videovisningen: Det är vanligt att klienter initialt känner sig obekväma när de ser sig själva på video. Terapeuten bör vara medveten om dessa känslomässiga reaktioner och kunna hjälpa klienten att bearbeta sina känslor. Terapeuten bör också guida klienten genom att reflektera över sina negativa tankar som uppstår och hjälpa till att ifrågasätta dem med hjälp av mer realistiska observationer från videon.
Upprepa vid behov: För att säkerställa att klienten verkligen kan se en förändring i sina egna uppfattningar, kan det vara bra att upprepa videofeedback i flera olika sociala sammanhang. Detta kan bidra till att stärka känslan av att klienten kan hantera olika situationer och minska rädslan för bedömning.
Arbeta med självuppmärksamhet: En del av strategin i behandlingen av social fobi är att minska klientens överdrivna självuppmärksamhet. Det är viktigt att klienten inte bara fokuserar på sina egna kroppsliga reaktioner eller oroar sig för hur de uppfattas, utan att även vara medveten om andras reaktioner. Terapeuten kan hjälpa klienten att reflektera på vad de observerade på videon – både vad de själva gjorde och hur andra reagerade.
Tydlig feedback: Terapeuten bör ge tydlig och konstruktiv feedback efter att ha sett videon, inklusive både det som klienten gjorde bra och områden där de kan förbättras. Detta hjälper klienten att få en realistisk bild av sin prestation och att börja ompröva sina negativa antaganden.
Sammanfattning
Beteendeexperiment med videofeedback i Clark & Wells behandling för social fobi hjälper klienter att objektivt observera sina sociala prestationer och jämföra dessa med de överdrivna farhågor som de kan ha om hur de uppfattas av andra. Denna metod har som mål att minska ångest, utmana negativa tankemönster och förbättra självkänslan genom att ge en mer realistisk bild av social interaktion. För att vara effektiv är det viktigt att skapa en trygg miljö, hantera känslomässiga reaktioner och ge tydlig och konstruktiv feedback.
Beskriv ingående beteendeexperiment med videofeedback så som det används i Clark & Wells behandling för social fobi. Vad är rationalen för interventionen? Vad är viktigt att tänka på när den utförs? (boken)
Beskriv ingående beteendeexperiment med videofeedback så som det används i Clark & Wells behandling för social fobi. Vad är rationalen för interventionen? Vad är viktigt att tänka på när den utförs?
Enligt Clark är fördelen med denna teknik, att socialfobiska patienter får möjlighet att se sitt ”sanna jag”, från ett ”utifrånperspektiv”. Videofeedback kan även vara viktigt för dessa patienter, då de även kan få tillgång till ljudinformation - hur de låter pratar etc. Clark och Wells har även experimenterat med simultan videofeedback. På detta sätt kan socialfobiska patienter observera sig själva på en monitor, samtidigt som de genomför beteendeexperiment. De kan då direkt göra jämförelser om vad de känner och hur de uppfattas.
Videofeedback från genomfört beteendeexperiment (från förra sessionen) går vanligen till på följande sätt:
Man börjar med att låta patienten, strax innan man tittar på den verkliga videon, blunda och spela upp en egen ”mental” video av hur hen tror sig se ut (detta kan även ha varit hemuppgift till sessionen). Patienten ska operationalisera och predicera vad hen kommer att se. Exempelvis: P: Jag kommer att se tråkig ut. T: Vilka beteenden kommer att visa att du ser tråkig ut? P: Jag kommer att skaka på handen. T: Visa hur mycket du kommer att skaka? T: Hur allvarligt kommer skakningen att vara på en 0-10 skala?
Patienten får göra skattning (prediktion) för BE med SB.
Betona att det finns två typer av information; hur patinenten känner sig och hur denne faktiskt ser ut. Instruera patienten att titta på videon som om hen skulle bedöma/observera en främling. T: ”Hur du känner och hur du ser ut kanske skiljer sig åt? Titta på saker du kan se på videon och försök att bortse från eventuella jobbiga känslor som kan dyka upp. Titta på videon som om det vore en främling. Låt oss prata om dig som ”John/Johanna”.
Titta på video BE med SB.
Patienten får göra skattning (verklig) för BE med SB.
Patienten får göra skattning (prediktion) för BE utan SB.
Titta på video BE utan SB.
Patienten får göra skattning (verklig) för BE utan SB (om patienten ser ”lite dålig” prestation på bandet, ex. pratar långsamt, kolla med patienten om detta är ett avsiktligt SB. Om ja, testa BE utan detta SB och se hur det går).
Patienten uppmanas att dra slutsatser av videofeedbacken. Vanliga slutsatser är ex: att patienten framträder bättre än förväntat, oavsett hur hen känner sig; att det inte märks så stor skillnad om patienten använder SB eller inte; att SB ger mer ångest (patienten känner detta) samt att ångest inte syns lika mycket som det känns. Om SB inte är så uttalade kan en annan slutsats vara att SB syns mer än fruktade ångestsymptom (om feedback från extern deltagare i BE använts, kan även patienten dra slutsatsen att andra tycker att patienten presterar bättre utan SB).
