Vecka 2: Ramnerö kap 11 + McLean & Foa Flashcards
Hur beskriver Ramnerö att PTSD utvecklas? Hur ser inlärningsprocesserna ut? Hur vidmakthålls problematiken (chat)
Jonas Ramnerö (2021) beskriver utvecklingen av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom) i relation till inlärningsteori, där traumatisk upplevelse och efterföljande reaktioner är centrala.
Utveckling av PTSD:
Enligt Ramnerö är utvecklingen av PTSD starkt kopplad till en traumatisk händelse som leder till intensiv ångest och rädsla. För att PTSD ska utvecklas, måste en individ exponeras för en situation som uppfattas som livshotande eller extremt skrämmande. När en sådan upplevelse inträffar, kan det skapa starka minnen och associerade känslor av ångest.
Inlärningsprocesser:
Inlärning i PTSD kan förklaras genom två huvudsakliga mekanismer:
Klassisk betingning: Traumatiska upplevelser kopplas till starka känslomässiga reaktioner (t.ex. rädsla, ångest), vilket kan göra att stimuli associeras med den traumatiska händelsen. Ett neutralt stimuli (t.ex. en viss plats eller ljud) som inträffar i samband med traumat kan bli betingat, vilket innebär att dessa stimuli i framtiden väcker rädsla eller ångest, även utan själva traumat.
Operant betingning: För att hantera de ångestfyllda upplevelserna som kan uppstå efter traumat, börjar individer ofta använda undvikande beteenden för att minska obehaget. Detta kan förstärka traumatiska minnen och känslor, eftersom undvikandet hindrar individen från att bearbeta eller exponeras för det traumatiska minnet.
Vidmakthållande av problemet:
PTSD vidmakthålls genom undvikande beteenden och selektiv uppmärksamhet på traumarelaterade stimuli. När individer undviker situationer som påminner om traumat, hindras de från att bearbeta och lära sig att dessa situationer inte längre utgör ett hot. Det undvikande beteendet fungerar som en förstärkning av ångesten och rädslan, och individen får inte möjlighet att uppleva att ångesten minskar över tid (vilket skulle inträffa vid exponering). Detta gör att PTSD-symtomen vidmakthålls.
Sammanfattningsvis, Ramnerö förklarar att PTSD utvecklas genom en inlärning av traumatiska händelser och de reaktioner som följer, och att undvikande av påfrestande stimuli förhindrar individen från att bearbeta och läka, vilket vidmakthåller problematiken.
Från boken:
Hur kan affekter som ilska (men också skuld) och inre beteenden som grubblerier fungera som undvikande i samband med PTSD och vad tänker du att det skulle kunna betyda för behandlingen? (chat)
Affekter som ilska och skuld, samt inre beteenden som grubblerier, kan fungera som undvikande mekanismer i samband med PTSD genom att de erbjuder en form av emotionell distraktion eller ett sätt att hantera obehagliga känslor. I PTSD handlar det ofta om att undvika den verkliga, ofta överväldigande rädslan och smärtan som är kopplad till traumat. Dessa inre beteenden kan minska eller skjuta upp konfrontationen med dessa känslor, vilket gör att PTSD-symtomen vidmakthålls.
Ilska och skuld som undvikande:
Ilska: En person med PTSD kan uppleva ilska som ett sätt att fokusera på andra människor eller på externa omständigheter, snarare än att behöva bearbeta den rädsla och sårbarhet som är kopplad till traumat. Ilska kan fungera som ett försvar mot känslor av hjälplöshet eller förtvivlan som annars skulle kunna upplevas som för svåra att hantera.
Skuld: Skuld kan fungera som ett sätt att distansera sig från den egna sårbarheten. Genom att fokusera på skuld kan individen undvika att bearbeta den smärta eller ångest som är kopplad till det ursprungliga traumat. Skuld kan också skapa en känsla av kontroll, där individen försöker “göra rätt” genom att straffa sig själv istället för att behöva konfrontera den smärtsamma upplevelsen.
Grubblerier som undvikande:
Grubblerier är också en form av undvikande i PTSD. Istället för att bearbeta de känslomässiga och fysiska reaktionerna på traumat, kan individen fastna i tankar om vad som kunde ha hänt eller vad som borde ha gjorts annorlunda. Detta kan förhindra att personen går vidare och accepterar det som hänt. Grubblerier kan bli en form av självterapi där personen försöker få en känsla av kontroll eller förståelse, men de leder oftast inte till någon lösning eller lindring.
Betydelse för behandlingen:
Exponering och bearbetning: För att behandla PTSD effektivt, är det viktigt att hjälpa individen att konfrontera de svåra känslorna och upplevelserna som de undviker. Det kan inkludera att bearbeta ilska och skuld, samt att hjälpa personen att sluta grubbla kring det förflutna. Genom att ge uttryck för dessa känslor och tänka på traumat utan att undvika det, kan individen uppnå en viss distans och minska de emotionella reaktionerna.
Mindfulness och självmedkänsla: En terapeut kan hjälpa personen att vara mer medveten om de inre beteendena (som ilska, skuld och grubblerier) och hur dessa fungerar som undvikande strategier. Mindfulness och självmedkänsla kan vara användbara för att hjälpa klienten att acceptera och känna känslor utan att bli överväldigad eller undvika dem. Genom att stärka självmedkänsla och accepterande kan klienten börja bearbeta sina traumatiska upplevelser på ett mer konstruktivt sätt.
Kognitiva tekniker: Kognitiva tekniker kan också vara viktiga för att omstrukturera de tankemönster som förstärker ilska och skuld, samt för att hjälpa personen att bryta mönster av grubblerier. Genom att lära sig nya sätt att tänka om sitt trauma kan klienten minska den inre spänningen och frigöra sig från undvikande tankemönster.
Sammanfattningsvis, affekter som ilska och skuld samt inre beteenden som grubblerier kan förlänga och vidmakthålla PTSD-symtom genom att fungera som undvikande. Det är viktigt att behandlingen fokuserar på att identifiera och bearbeta dessa undvikande strategier, och hjälpa individen att utveckla mer adaptiva sätt att hantera sina känslor och tankar för att uppnå långvarig lindring.
Beskriv hur imaginativ exponering för traumatiska minnesbilder utförs och vad som är viktigt att tänka på i samband med detta.
Imaginativ exponering för traumatiska minnesbilder är en metod som används inom behandling av PTSD för att hjälpa klienter att konfrontera och bearbeta traumatiska minnen på ett kontrollerat sätt. Detta innebär att personen aktivt föreställer sig eller “återupplever” en traumatisk händelse i sitt sinne, vilket gör att de utsätts för de obehagliga känslorna och tankarna som är kopplade till traumat. Syftet är att minska den känslomässiga intensiteten och ångesten som är kopplad till dessa minnen genom upprepad exponering.
Hur imaginativ exponering utförs:
Förberedelse: Innan exponeringen påbörjas är det viktigt att skapa en trygg och säker miljö. Terapeuten måste förklara processen för klienten, samt säkerställa att klienten har tillräckliga coping-strategier för att hantera de känslor som kan komma upp. Klienten bör också vara informerad om att exponeringen sker på ett kontrollerat sätt, vilket innebär att de inte behöver genomgå något de inte känner sig redo för.
Inledande steg: Under en session uppmanas klienten att föreställa sig en specifik traumatisk händelse eller minnesbild. Terapeuten guidar klienten genom minnet genom att be dem återuppleva det i detalj: vad såg de, vad hörde de, hur kände de? Klienten ombeds att engagera sig i minnet så mycket som möjligt och att observera sina känslomässiga och fysiska reaktioner under processen.
Kontinuerlig exponering: Klienten upprepade gånger utsätts för den traumatiska minnesbilden under sessionerna. Denna exponering görs ofta med hjälp av upprepade visualiseringar eller genom att klienten beskriver sin upplevelse av minnet för terapeuten. Syftet är att minska den känslomässiga intensiteten i samband med minnet och att hjälpa klienten att bearbeta de obehagliga känslorna.
Bearbetning: Under och efter exponeringen är det viktigt att terapeuten hjälper klienten att bearbeta de känslomässiga reaktionerna. Detta innebär att identifiera och diskutera de känslor som väcks under exponeringen och hjälpa klienten att se att deras reaktioner, även om de är intensiva, inte är farliga. Terapeuten kan hjälpa till att omstrukturera dysfunktionella tankar och känslor som uppstår under exponeringen.
Viktiga aspekter att tänka på vid imaginativ exponering:
Gradvis exponering: För att inte överväldiga klienten är det viktigt att exponeringen sker gradvis, beroende på klientens kapacitet. I vissa fall kan det vara nödvändigt att börja med mindre detaljerade minnen och sedan gå vidare till mer intensiva bilder. Klienten bör inte tvingas att återuppleva minnen som de inte är redo för.
Emotionell säkerhet: Klienten behöver känna sig säker på att de är under terapeutens stöd och vägledning under exponeringen. Det är avgörande att klienten får möjlighet att diskutera sina känslomässiga reaktioner efter exponeringen, för att hjälpa dem att hantera de starka känslor som väcks.
Fokusera på känslor, inte bara bilder: Det är inte bara själva bilderna som ska exponeras, utan också de känslor som dessa bilder väcker. Klienten ska få möjlighet att känna och bearbeta sin rädsla, ångest, skam eller andra känslor som kan ha blivit undvikna.
Upprepad exponering: För att uppnå extinktion av de traumatiska minnena och minska ångest är det ofta nödvändigt att genomföra flera exponeringar under flera sessioner. Ju mer klienten utsätts för minnet utan att undvika det, desto mindre känslomässig intensitet kommer minnet att ha på lång sikt.
Risk för återtraumatisering: Det är viktigt att vara medveten om risken för återtraumatisering vid exponering för starka eller extremt stressande minnen. Det är viktigt att terapeuten är medveten om klientens gränser och att han eller hon inte tvingar fram exponeringar för intensiva minnen om klienten inte är redo.
Slutsats:
Imaginativ exponering för traumatiska minnen är en effektiv metod för att hjälpa klienter att bearbeta och minska ångesten kopplad till deras trauma. Den hjälper till att minska den känslomässiga intensiteten i minnet genom upprepad exponering och bearbetning. För att vara effektiv krävs det en kontrollerad, gradvis och säker miljö där klienten kan konfrontera sina känslor och minnen på ett tryggt sätt.
Ge en utförlig rational för imaginativ exponering för traumatiska minnesbilder.
(chat)
Imaginativ exponering för traumatiska minnesbilder är en behandlingsmetod som används inom kognitiv beteendeterapi (KBT) för att hjälpa personer med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och andra trauma-relaterade störningar att bearbeta och minska ångesten kopplad till traumatiska minnen. Rationalen för denna metod grundar sig på de inlärningspsykologiska processerna av extinktion och kognitiv bearbetning. Här nedan följer en utförlig förklaring av varför imaginativ exponering är effektiv och hur den fungerar på en psykologisk nivå.
- Mål med imaginativ exponering
Huvudsyftet med imaginativ exponering är att minska den känslomässiga intensiteten som är kopplad till traumatiska minnen. Traumatiska minnen tenderar att förbli levande och ångestfyllda när de inte bearbetas och konfronteras direkt. Genom att klienten gradvis exponeras för dessa minnen – i en säker och kontrollerad miljö – minskar den automatiska ångesten och de negativa känslomässiga reaktionerna. I stället för att undvika minnet och koppla det till ångest, lär sig klienten att det är möjligt att uppleva dessa minnen utan att vara överväldigad. - Inlärningsteoretisk grund: Extinktion
Imaginativ exponering bygger på inlärningsteorin, där principen om extinktion spelar en central roll. Extinktion innebär att en tidigare betingad respons, som ångest eller rädsla i samband med ett traumatiskt minne, gradvis minskar när exponeringen upprepas utan att några negativa konsekvenser inträffar. När en person utsätts för ett traumatiskt minne i sinnet, utan att något farligt faktiskt händer, får hjärnan möjlighet att omvärdera den tidigare automatiskt inlärda kopplingen mellan minnet och ångest. Genom upprepad exponering utan att undvika ångesten, får klienten möjlighet att lära om och integrera minnet på ett sätt som inte längre väcker samma starka känslomässiga reaktioner. - Kognitiv bearbetning och förändring
Imaginativ exponering medför inte bara en minskning av ångest utan främjar också kognitiv bearbetning. Traumatiska minnen är ofta åtföljda av felaktiga eller överdrivna tankar, såsom “jag är i fara”, “jag är svag”, eller “det här kommer att hända igen”. Genom att konfrontera minnet direkt hjälper terapeuten klienten att identifiera dessa negativa och irrationella tankar. När klienten återupplever minnet utan att det leder till ett negativt resultat, får de möjlighet att omvärdera sina tankar kring händelsen. Till exempel kan en person som tidigare trott att det är deras fel att ett trauma inträffade börja förstå att de inte hade någon kontroll över händelsen, vilket minskar känslor av skuld och skam. - Minska undvikande beteenden
En central aspekt av PTSD är undvikande – klienten undviker platser, människor eller situationer som påminner om traumat. Detta undvikande beteende fungerar som en kortsiktig skyddsmekanism men leder till långsiktig upprätthållning av problemen. Genom imaginativ exponering tvingas klienten att möta sina traumatiska minnen, vilket bryter det undvikande beteendet och förhindrar att rädslan och ångesten blir överväldigande i framtiden. Undvikandet av att tänka på eller prata om det traumatiska minnet förstärker tanken att minnet är farligt och att det måste undvikas för att bevara säkerheten. Imaginativ exponering hjälper till att normalisera och desensibilisera minnet, vilket leder till minskad ångest även vid framtida konfrontationer. - Kontroll och säkerhet
En annan viktig aspekt av imaginativ exponering är att den utförs i en kontrollerad och säker miljö, vilket minskar risken för återtraumatisering. Eftersom exponeringen sker under övervakning av en terapeut som kan justera svårighetsgraden och säkerställa att klienten känner sig trygg, får personen möjlighet att konfrontera minnen utan att känna sig överväldigad. Genom att känna sig säker i processen skapas en trygg plattform för bearbetning, och klienten ges den nödvändiga förutsättningen för att kunna integrera det traumatiska minnet utan att återuppleva det som en akut hotfull situation. - Övergång till “funktionell ångest”
Imaginativ exponering handlar inte bara om att eliminera ångest, utan om att skapa en mer realistisk och funktionell relation till ångesten. Genom exponering lär sig klienten att känna ångest utan att reagera med ett överdrivet undvikande beteende. Detta innebär att klienten lär sig att hantera ångest utan att det blir förlamande. Målet är att klienten ska kunna vara närvarande i sin vardag även om ångest dyker upp i samband med de traumatiska minnena.
Sammanfattning:
Rationalen bakom imaginativ exponering är att hjälpa klienten att bearbeta och minska ångesten kopplad till traumatiska minnen genom upprepad och kontrollerad exponering. Genom att använda inlärningsteorins principer om extinktion och kognitiv bearbetning, samt genom att minska undvikande beteenden, skapas en möjlighet för klienten att återta kontrollen över sina tankar och känslor. Detta leder till en långsiktig förbättring av klientens förmåga att hantera och integrera traumatiska erfarenheter utan att låta dem påverka deras dagliga liv.
Hur beskriver Ramnerö det verksamma i “bearbetningen”, det vill säga det samtal som följer på den imaginativa exponeringen i Prolonged Exposure? (chat)
I Prolonged Exposure (PE) behandlingsmetoden, som Ramnerö (2021) diskuterar, är “bearbetningen” den del av behandlingen där den traumatiska exponeringen följs av ett terapeutiskt samtal. Efter att klienten har genomfört den imaginativa exponeringen, som innebär att återuppleva traumatiska minnen och situationer i tanken, är det viktigt att bearbeta och reflektera över upplevelsen tillsammans med terapeuten.
Ramnerö beskriver detta samtal som en central del av behandlingen, där terapeutens uppgift är att hjälpa klienten att bearbeta den känslomässiga och kognitiva responsen som framkallats under exponeringen. Detta samtal kan också bidra till att klienten får en bättre förståelse av sina reaktioner på minnet och hjälpa till att identifiera negativa tankemönster eller irrationella föreställningar som kan ha förstärkt ångestreaktionerna.
Viktiga aspekter av “bearbetningen” enligt Ramnerö:
Uppmärksamhet på känslor och tankar: Under samtalet fokuserar terapeuten på att hjälpa klienten att sätta ord på sina känslor och tankar som väcks under exponeringen. Det kan handla om att utforska varför vissa känslor (t.ex. rädsla, ilska, skuld) dyker upp och vilka negativa tankar som kopplas till traumat.
Kognitiv bearbetning: Terapeuten kan hjälpa klienten att identifiera och utmana negativa, överdrivna eller felaktiga tankemönster kopplade till det traumatiska minnet. Målet är att minska de irrationella tankarna och hjälpa klienten att utveckla ett mer realistiskt och adaptivt sätt att se på det inträffade.
Känslomässig bearbetning: Samtalet är också en möjlighet för klienten att bearbeta de starka känslor som exponeringen kan ha väckt. Terapeuten stöder klienten i att förstå och hantera sina känslor på ett sätt som gör att de inte längre blir överväldigande eller invalidiserande.
Koppling till nuvarande livssituation: I bearbetningen kan terapeuten även hjälpa klienten att reflektera över hur det traumatiska minnet påverkar deras nuvarande liv och relationer. Detta kan hjälpa till att skapa en känsla av försoning eller åtminstone ett sätt att hantera minnet som inte längre styr individens liv.
Upprepning av exponeringen: Om det behövs, kan klienten upprepade gånger göra den imaginativa exponeringen för att fortsätta att minska ångest och bearbeta minnena. Detta kan vara ett sätt att konsolidera förändringarna i den känslomässiga och kognitiva bearbetningen.
Sammanfattning:
Det terapeutiska samtalet efter imaginativ exponering är en viktig del av Prolonged Exposure, där fokus ligger på att hjälpa klienten att bearbeta sina känslomässiga reaktioner och negativa tankar kring traumatiska minnen. Genom kognitiv och känslomässig bearbetning samt ett stödjande samtal skapas förutsättningar för klienten att integrera det traumatiska minnet på ett sätt som minskar dess inverkan på deras liv.
Beskriv övergripande upplägget för Prolonged Exposure som behandling för PTSD. Vilka är de viktigaste interventionerna och hur ser rationalen ut för dem? (chat)
Prolonged Exposure Therapy (PE) för PTSD, som beskrivs av McLean, Asnaani och Foa (2015), är en evidensbaserad behandling som fokuserar på att minska symtomen på posttraumatiskt stressyndrom genom systematisk exponering för traumatiska minnen och situationer. Här är en övergripande beskrivning av upplägget för behandlingen, de viktigaste interventionerna samt rationale för dem.
Övergripande upplägg för Prolonged Exposure (PE) vid PTSD:
PE består vanligtvis av 8 till 15 sessioner, där exponeringen är central. Behandlingen syftar till att hjälpa individer att hantera och bearbeta traumatiska minnen och ångestfyllda situationer på ett mer funktionellt sätt, genom att minska undvikande och emotionell uppfattning av hot. Under sessionerna arbetar terapeuten med att gradvis exponera klienten för både de traumatiska minnena och de situationer som klienten undviker för att minska deras ångest.
De viktigaste interventionerna i Prolonged Exposure:
Psykoedukation:
Syfte: Klienten får förståelse för PTSD, symptomen, och varför vissa reaktioner (som undvikande) vidmakthåller symtomen.
Rationale: Genom att utbilda klienten om PTSD och exponering som en behandlingsmetod skapas en grundläggande förståelse som gör det lättare att förstå och genomföra behandlingen.
Imaginativ exponering:
Syfte: Klienten återupplever och beskriver sitt traumatiska minne i detalj under sessionerna.
Rationale: Genom att gradvis återuppleva minnet och ångesten som är kopplad till det, lär sig klienten att ångesten och de känslomässiga reaktionerna påminnelsen väcker minskar över tid. Målet är att minska den emotionella intensiteten och förhindra att minnet förblir en överväldigande källa till ångest.
Exponering in vivo:
Syfte: Klienten utsätts för verkliga, vardagliga situationer som de undviker eftersom de är relaterade till traumat (t.ex. att besöka platser eller interagera med människor som påminner om traumat).
Rationale: Genom att konfrontera dessa situationer lär sig klienten att hantera rädsla och undvikande, vilket minskar symptom på PTSD och ökar återhämtning genom att bryta den cykel av undvikande som bidrar till vidmakthållandet av PTSD-symptom.
Bearbetning efter exponering:
Syfte: Efter exponeringen diskuterar terapeuten med klienten de tankar, känslor och reaktioner som väckts under exponeringen.
Rationale: Genom att bearbeta och utmana negativa tankemönster och kognitioner kring traumat och exponeringen, hjälper terapeuten klienten att omstrukturera sina tankar på ett mer realistiskt och funktionellt sätt. Målet är att minska den kognitiva och känslomässiga belastningen som håller PTSD-symtomen vid liv.
Rationalen för de viktigaste interventionerna:
Exponeringens princip: En central tanke bakom PE är att “undvikande förvärrar PTSD”. Klienter med PTSD tenderar att undvika stimuli som påminner om traumat, vilket förstärker och vidmakthåller rädslan. Genom att utsätta sig för dessa stimuli – både i fantasin (imaginativ exponering) och i verkliga livet (in vivo-exponering) – lär sig klienten att ångest och stressminnen inte leder till de katastrofala följder de fruktar.
Bearbetning av traumat: I denna process får klienten möjlighet att sätta ord på och kognitivt bearbeta de traumatisk upplevelser som skapat de skrämmande och förlamande tankarna. Detta gör att de kan integreras i en mer realistisk livshistoria, vilket minskar deras negativa inverkan på klientens nuvarande liv.
Förändra kognitioner och beteenden: Genom att arbeta med både tankar och beteenden bryts de självförstärkande cykler som ofta vidmakthåller PTSD. Det innebär att genom exponering får klienten möjlighet att förändra sina tankar om hot och trauma, samtidigt som undvikandebeteenden minskar och en ny copingstrategi för hantering av ångest utvecklas.
Slutsats:
PE är en kraftfull metod för att behandla PTSD, där exponering för både traumatiska minnen och undvikande beteenden används för att bryta den cykel av undvikande och rädsla som vidmakthåller symptomen. Interventionerna är utformade för att hjälpa klienten att minska ångest och bearbeta det traumatiska minnet genom att förändra både känslor, tankar och beteenden.
Rationalen PE (chat)
Exponeringens princip: En central tanke bakom PE är att “undvikande förvärrar PTSD”. Klienter med PTSD tenderar att undvika stimuli som påminner om traumat, vilket förstärker och vidmakthåller rädslan. Genom att utsätta sig för dessa stimuli – både i fantasin (imaginativ exponering) och i verkliga livet (in vivo-exponering) – lär sig klienten att ångest och stressminnen inte leder till de katastrofala följder de fruktar.
Bearbetning av traumat: I denna process får klienten möjlighet att sätta ord på och kognitivt bearbeta de traumatisk upplevelser som skapat de skrämmande och förlamande tankarna. Detta gör att de kan integreras i en mer realistisk livshistoria, vilket minskar deras negativa inverkan på klientens nuvarande liv.
Förändra kognitioner och beteenden: Genom att arbeta med både tankar och beteenden bryts de självförstärkande cykler som ofta vidmakthåller PTSD. Det innebär att genom exponering får klienten möjlighet att förändra sina tankar om hot och trauma, samtidigt som undvikandebeteenden minskar och en ny copingstrategi för hantering av ångest utvecklas.
