Vecka 2: Ramnerö kap 7 + Barlow Flashcards
Hur utvecklas ett paniksyndrom med agorafobi? Hur ser inlärningsprocesserna ut? Hur vidmakthålls problematiken? (chat)
Paniksyndrom med agorafobi utvecklas ofta genom en kombination av biologiska, psykologiska och miljömässiga faktorer. Inlärningsprocesserna, särskilt de som rör klassisk och operant betingning, spelar en central roll i utvecklingen och vidmakthållandet av problematiken. Här är en översikt över hur detta kan ske:
Utveckling av paniksyndrom med agorafobi:
Initialt panikanfall:
Personer med paniksyndrom upplever ofta plötsliga, intensiva episoder av ångest (panikattacker), där fysiska symtom som hjärtklappning, andnöd, svettningar, yrsel och en känsla av att tappa kontrollen eller dö uppstår.
Den första panikattacken kan inträffa utan någon uppenbar orsak, vilket leder till förvirring och rädsla för att en ny attack ska inträffa när som helst.
Klassisk betingning:
Efter den första attacken börjar individen koppla vissa situationer, platser eller kroppsliga sensationer till ångest och obehag, vilket leder till klassisk betingning. Till exempel kan en person som upplevt en panikattack i en viss butik börja känna ångest när de bara tänker på att gå dit igen.
Detta innebär att tidigare neutrala stimuli (t.ex. att befinna sig i en butik, på en viss plats eller att vara ensam i en offentlig miljö) blir associerade med panikattacken, vilket leder till undvikande av dessa situationer.
Operant betingning och undvikande:
För att undvika de obehagliga fysiska och psykiska symptomen av en panikattack, börjar individen att undvika de situationer eller platser som associeras med dessa attacker. Detta undvikandebeteende blir förstärkat genom negativ förstärkning – att undvika ångesten leder till en omedelbar lindring.
Undvikande beteenden kan vara fysisk (t.ex. att inte åka kollektivt, inte gå till vissa platser) eller psykisk (t.ex. att distrahera sig för att inte tänka på att en panikattack kan inträffa).
Vidmakthållande av problematiken:
Förstärkning genom undvikande:
När undvikande beteenden upprepas blir de mer automatiserade och stärkta genom negativ förstärkning, vilket gör att problemet vidmakthålls. Personer med paniksyndrom undviker de situationer de är rädda för, vilket leder till att de inte får möjlighet att lära sig att deras rädslor är överdrivna eller irrationella.
Säkerhetssignaler:
För att hantera sin ångest kan individer börja använda säkerhetssignaler eller trygghetsbeteenden, som att ta med sig någon till en viss plats eller att ha ett föremål (t.ex. en flaska vatten eller mobiltelefon) som de tror ska skydda dem mot att drabbas av en panikattack. Dessa beteenden ger tillfällig lindring men hindrar personen från att fullt ut konfrontera sina rädslor, vilket vidmakthåller och förstärker rädslorna.
Generaliserad ångest:
Eftersom undvikande och säkerhetssignaler inte hjälper till att reducera den grundläggande rädslan (att drabbas av en panikattack), kan personen börja generalisera sina rädslor till fler och fler situationer. Detta leder ofta till att personen får svårt att delta i normala aktiviteter och utvecklar agorafobi – en rädsla för att vara i situationer där flykt kan vara svår eller där hjälp inte finns till hands om en panikattack skulle inträffa.
Kognitivt filter:
Individen med paniksyndrom och agorafobi kan också utveckla negativa kognitiva scheman där de tenderar att tolka kroppsliga sensationer och miljöer som farliga. Till exempel kan en viss fysisk känsla (t.ex. hjärtklappning eller yrsel) felaktigt tolkas som ett tecken på att en panikattack är på väg att inträffa. Denna katastroftänkning leder till ökad ångest och undvikande, vilket vidmakthåller cykeln av rädsla och fobi.
Sammanfattning:
Utvecklingen av paniksyndrom med agorafobi bygger på klassisk och operant betingning, där panikattacker associeras med specifika situationer eller kroppsliga symtom. Undvikande och säkerhetsbeteenden förstärks genom negativ förstärkning och hindrar individen från att lära sig att deras rädslor är irrationella. Denna inlärning gör att rädslorna generaliseras och problematiken vidmakthålls. Behandlingen syftar ofta till att bryta den negativa spiralen av undvikande och katastroftänkande, genom exponering och omvärdering av rädslorna.
Beskriv hur exponering in vivo vid paniksyndrom utförs och vad som är viktigt att tänka på i samband med detta. Vad är det för inlärning som ska släckas ut? Vad innebär extinktion i detta sammanhang? (chat)
Exponering in vivo vid paniksyndrom innebär att patienten gradvis utsätter sig för verkliga situationer som de undviker på grund av rädslan för att få en panikattack. Syftet är att minska ångest och rädsla genom att konfrontera de situationer som triggar panikattacker, vilket hjälper individen att förstå att situationerna inte är farliga och att panikattacken inte leder till katastrofala konsekvenser.
Hur exponering in vivo vid paniksyndrom utförs:
Kartläggning av undvikande beteenden:
Först kartlägger terapeuten vilka situationer eller platser som patienten undviker på grund av rädslan för att få en panikattack. Exempel på undvikna situationer kan vara att åka kollektivtrafik, att vara i trånga utrymmen eller att gå på affärer.
Skapa en exponeringstrappa (hierarki):
Tillsammans med terapeuten skapar patienten en hierarki av situationer som väcker olika nivåer av ångest. Den börjar med de mindre skrämmande situationerna och går vidare till mer utmanande situationer. Detta görs för att säkerställa att exponeringen sker gradvis och på ett hanterbart sätt.
Konfrontation av undvikna situationer:
Under exponeringen ställs patienten inför de specifika situationerna på listan, en i taget, där de får stanna kvar i situationen tills deras ångest minskar. Terapeuten kan uppmuntra patienten att observera sina kroppsliga reaktioner och vara medveten om sina tankar under exponeringen utan att undvika eller fly från situationen.
Tålamod och uthållighet:
Det är viktigt att patienten stannar i den ångestframkallande situationen tillräckligt länge för att ångesten ska kunna minska. Ofta tar det några minuter till en kvart för att ångesten ska avta. Detta kan göras både under terapisessioner och som hemuppgifter.
Upprepning:
Exponeringen upprepas flera gånger för att ångestresponsen ska minska. Det är viktigt att patienten gradvis exponeras för mer utmanande situationer i hierarkin, vilket stärker förmågan att hantera ångesten.
Viktigt att tänka på vid exponering in vivo:
Gradualitet: Exponeringen ska börja med situationer som känns hanterbara för patienten och sedan öka i svårighetsgrad för att minska risken för att patienten känner sig överväldigad.
Ingen undvikande: Patienten ska inte undvika någon del av exponeringen. Det innebär att de inte får göra några säkerhetsbeteenden (t.ex. hålla i något som känns tryggt, undvika att andas snabbt) eller försöka fly från situationen.
Acceptans och närvaro: Patienten ska vara medveten om sina känslor och kroppsliga reaktioner och acceptera dem utan att försöka kontrollera dem. Genom att stanna kvar i situationen kan de se att ångesten avtar naturligt.
Förberedelse och motivation: Terapeuten bör förbereda patienten på att exponering kan vara obehagligt initialt och att ångesten kan öka först innan den minskar. Det är viktigt att upprätthålla motivationen och förklara att exponeringen är en nödvändig del av behandlingen.
Vad är det för inlärning som ska släckas ut?
Exponering syftar till att släcka ut den rädsla eller ångest som är kopplad till de situationer som patienten undviker. Detta sker genom att bryta det negativa mönster där patienten undviker eller flyr från situationer som triggar panikångest, vilket egentligen bevarar och förstärker rädslan.
I praktiken innebär detta att patienten får en ny erfarenhet av att vara i en ångestframkallande situation utan att panikattacken inträffar, vilket gör att rädslan minskar över tid. Genom upprepade exponeringar lär sig hjärnan att situationerna inte är farliga, och ångestresponsen minskar.
Extinktion i detta sammanhang:
Extinktion innebär att ångestresponsen gradvis försvinner genom upprepade exponeringar där det inte sker något katastrofalt. I sammanhanget av exponering in vivo innebär det att rädslan för de situationer som triggar panikångest försvinner när patienten inte längre upplever att dessa situationer leder till en panikattack.
I praktiken betyder det att patienten genom att stanna kvar i en ångestframkallande situation och inte undvika den, lär sig att ångestnivån sjunker över tid. De fysiska symptomen på panik (t.ex. hjärtklappning, andfåddhet) avtar när de inte leder till en verklig fara, och hjärnan omvärderar situationen som mindre hotfull.
Ge en rational för interoceptiv exponering och exponering in vivo för paniksyndrom! (Chat)
Rational för interoceptiv exponering och exponering in vivo vid paniksyndrom:
Paniksyndrom kännetecknas av återkommande och oförklarade panikattacker, där individen ofta undviker situationer eller fysiska tillstånd som kan framkalla de kroppsliga symtomen som är förknippade med panik. Behandlingen fokuserar på att bryta mönstret av undvikande och ge individen verktyg för att hantera ångest och fysiska symptom utan att ge efter för dem.
- Interoceptiv exponering:
Interoceptiv exponering innebär att personen utsätts för de kroppsliga sensationer som triggar panikattack, som t.ex. snabb hjärtfrekvens, andfåddhet eller yrsel, på ett kontrollerat och upprepat sätt. Syftet är att minska rädslan för dessa sensationer och förhindra att de kopplas samman med en panikattack.
Rational:
För att bryta kopplingen mellan kroppsliga symtom och panikattacker: Genom att personen medvetet och gradvis utsätts för kroppsliga symtom som de är rädda för, utan att uppleva den katastrofala konsekvensen (en panikattack), lär de sig att dessa symtom inte leder till något farligt.
För att minska ångest över kroppsliga känslor: Genom upprepade exponeringar lär sig individen att de kroppsliga reaktionerna är ofarliga och inte ett tecken på att en katastrof är på väg. Detta leder till minskad rädsla och ökad känsla av kontroll.
För att undvika katastroftankar: Om personen upplever ångest utan att det leder till en panikattack, får de en ny upplevelse som utmanar de katastroftankar de tidigare haft om kroppen och faran med panik.
Exempel på interoceptiva exponeringar:
Snabb andning för att framkalla känslan av andnöd.
Springa upp för trappor för att framkalla hjärtklappning.
Snurra runt för att framkalla yrsel.
- Exponering in vivo:
Exponering in vivo innebär att personen gradvis utsätts för verkliga situationer där de annars skulle undvika att vara av rädsla för att få en panikattack. Genom att aktivt konfrontera de ångestskapande situationerna, utan att undvika dem, lär sig individen att dessa situationer inte är farliga och inte leder till panik.
Rational:
För att bryta undvikande och säkerhetsbeteenden: Personer med paniksyndrom tenderar att undvika specifika situationer (t.ex. trånga utrymmen, kollektivtrafik) där de är rädda att få en panikattack. Genom exponering i verkliga livet får de möjlighet att uppleva att situationen faktiskt är hanterbar, utan att fly från den.
För att minska undvikande av ångestframkallande stimuli: Målet är att personen ska konfrontera sina rädslor direkt. Undvikande av dessa situationer förstärker rädslan och gör att personen känner sig mer hjälplös inför panikattacken. Exponering hjälper personen att se att de kan hantera ångesten och att de inte behöver undvika dessa situationer.
För att främja generalisering: Exponering in vivo hjälper till att generalisera de färdigheter och insikter som patienten får under terapin till vardagliga situationer, vilket gör att behandlingen får en långvarig effekt. När patienten hanterar ångest i verkliga situationer minskar risken för återfall.
Exempel på exponering in vivo:
Åka kollektivtrafik, trots rädsla för panikattacker.
Gå till en affär i ett trångt utrymme där det känns svårt att få luft.
Stanna kvar i en situation (t.ex. en hiss) även om ångesten stiger.
Sammanfattning av rationalen för båda typer av exponering:
Både interoceptiv exponering och exponering in vivo syftar till att minska rädslan och ångesten som är kopplad till paniksyndrom. Genom att utsätta personen för de fysiska symtomen och de situationer de undviker, och därmed bryta undvikande och säkerhetsbeteenden, lär de sig att hantera ångesten utan att reagera med panik. Detta leder till en gradvis minskning av ångesten och en mer realistisk syn på de situationer som tidigare varit ångestframkallande, vilket främjar återhämtning från paniksyndrom.
Vilka är kärnkomponenterna (de centrala interventionerna) i Craskes och Barlows Panic Control Treatment? Ger författarna någon vägledning till vilka av dessa komponenter som troligtvis är viktigast att ha med i en KBT-behandling av paniksyndrom?
(chat)
Kärnkomponenterna i Craskes och Barlows Panic Control Treatment (PCT):
Panic Control Treatment (PCT) är en evidensbaserad behandlingsmodell för paniksyndrom som utvecklades av Craske och Barlow. Den fokuserar på att hantera både de fysiska symtomen på panik och de kognitiva och beteendemässiga reaktionerna på dessa symtom.
Här är de centrala interventionerna (kärnkomponenterna) i PCT:
Interoceptiv exponering:
Här utsätts patienten för kroppsliga sensationer som framkallar panikångest, till exempel hjärtklappning eller andfåddhet. Syftet är att minska rädslan för dessa fysiska symtom och förhindra att de leder till panikattacker. Genom upprepade exponeringar till dessa fysiska sensationer lär sig individen att de inte är farliga.
Exponering in vivo:
Exponering för situationer eller miljöer som patienten undviker av rädsla för att få en panikattack. Genom att konfrontera de situationerna i verkliga livet lär sig individen att dessa situationer inte är farliga, och att de kan hantera ångesten som uppstår i dessa situationer.
Kognitiv omstrukturering:
Arbetar med att identifiera och utmana de katastroftankar och irrationella övertygelser som är förknippade med panikattacker. Detta hjälper individen att förstå att de kroppsliga symtomen inte är farliga och inte leder till allvarliga konsekvenser, vilket minskar rädslan för panikattacker.
Förhindrande av säkerhetsbeteenden:
Undvikande och säkerhetsbeteenden (som att fly från en situation eller bära med sig en säkerhetsföremål för att känna sig trygg) förstärker rädslan för panikattacker. I PCT fokuserar man på att minska dessa beteenden för att ge individen en chans att bekräfta att panikattacker inte leder till katastrof.
Psykoedukation:
En viktig del av behandlingen är att utbilda patienten om paniksyndrom, fysiologiska reaktioner på ångest och hur undvikande beteenden vidmakthåller paniksyndrom. Detta ökar patientens förståelse för sina symptom och gör att de kan hantera ångesten mer realistiskt.
Vägledning om vilka komponenter som är viktigast:
Craske och Barlow diskuterar att alla dessa komponenter är viktiga för att PCT ska vara effektiv, men de betonar att det är interoceptiv exponering och exponering in vivo som är särskilt centrala i behandlingen av paniksyndrom. Dessa komponenter adresserar direkt de fysiska och psykologiska reaktionerna på panik, som är kärnan i problemet.
Interoceptiv exponering är viktig för att patienten ska lära sig att de kroppsliga symptomen på panik (som hjärtklappning eller andfåddhet) inte är farliga, vilket minskar rädslan för dessa symtom.
Exponering in vivo är viktig för att bryta undvikande av situationer som associeras med panikattacker, vilket stärker individens känsla av kontroll och förhindrar att rädslan för panik sprider sig till fler situationer.
Sammanfattning: De viktigaste komponenterna för att behandla paniksyndrom i PCT är interoceptiv exponering och exponering in vivo eftersom de direkt hanterar de fysiska och kognitiva aspekterna av paniksyndrom. Kognitiv omstrukturering och förhindrande av säkerhetsbeteenden är också centrala, men anses vara mer stödjande för att säkerställa att exponeringen blir effektiv och hållbar.
Hur förklarar författarna uppkomst och vidmakthållande av paniksyndrom (hur ser “modellen” ut)? (chat)
I Barlow (2021) förklaras uppkomsten och vidmakthållandet av paniksyndrom genom en modell som kombinerar biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Modellen utgår från ett interaktionistiskt synsätt där både genetiska och miljömässiga faktorer påverkar utvecklingen av paniksyndrom.
Modellen för uppkomst och vidmakthållande av paniksyndrom:
Initiala kroppsliga förändringar:
Paniksyndrom kan börja med kroppsliga förändringar som är naturliga, till exempel en ökad hjärtfrekvens eller andfåddhet, ofta i stressiga situationer. Dessa fysiska symptom kan ibland uppfattas som tecken på allvarliga medicinska tillstånd eller livshotande situationer.
Katastroftänkande och felaktig tolkning av kroppsliga sensationer:
En person med paniksyndrom tenderar att tolka kroppsliga förnimmelser (som hjärtklappning, yrsel eller andfåddhet) som farliga eller livshotande. Detta innebär att personen upplever dessa kroppsliga förändringar med katastroftankar, exempelvis “Jag har en hjärtattack” eller “Jag kommer att dö”. Dessa felaktiga tolkningar leder till en ökad ångest och rädsla.
Undvikande och säkerhetsbeteenden:
För att minska ångesten och förhindra att panikattacken leder till allvarliga konsekvenser, kan individen börja undvika situationer som associeras med de kroppsliga sensationerna, eller använda säkerhetsbeteenden som att bära med sig något “tryggt” (t.ex. mediciner eller en vän). Undvikandet och säkerhetsbeteendena förstärker känslan av att panikattacker är farliga och vidmakthåller ångesten.
Vidmakthållande genom undvikande och selektiv uppmärksamhet:
Undvikande och säkerhetsbeteenden hindrar individen från att lära sig att de kroppsliga sensationerna inte är farliga. Dessutom kan individen utveckla en selektiv uppmärksamhet som innebär att de bara fokuserar på potentiellt farliga situationer och kroppsliga sensationer, vilket leder till en ond cirkel där ångesten och rädslan vidmakthålls.
Generaliserad rädsla:
Om individer fortsätter att undvika eller reagera på kroppsliga sensationer med rädsla, kan rädslan generaliseras till fler situationer och platser, vilket leder till ökad ångest och ibland utveckling av agorafobi, dvs. rädsla för öppna platser eller att vara i situationer där man inte lätt kan få hjälp om en panikattack inträffar.
Sammanfattning av modellen:
Paniksyndrom uppstår ofta genom en felaktig tolkning av kroppsliga förnimmelser, vilket leder till katastroftänkande och ångest. Detta förstärks genom undvikande och säkerhetsbeteenden som hindrar individen från att lära sig att dessa sensationer inte är farliga. Vidmakthållandet sker genom att individen fortsätter att undvika situationer och inte bearbetar sina farliga tolkningar av kroppsliga sensationer, vilket leder till en ökande rädsla och eventuell generalisering till andra situationer.
