Sarcoptes Scarbiei Flashcards
Generellt
Sarcoptesskabb kan infektera flera djurslag, bland andra räv, varg, lo, hund, gris och katt. Kvalstren lever i huden och ger upphov till klåda av varierande grad.
Anmälningspliktig: Nej Epizooti: Nej Zoonos: Nej
Förekomst
Sarcoptes scabiei, som även kan infektera andra djurarter, inklusive människor. Sjukdomen hos hund kallas i Skandinavien ofta rävskabb, på grund av att sjukdomen spreds från vilda infekterade rödrävar till hundar med början från mitten av 1970-talet.
Zoonosaspekt
Den variant av Sarcoptes scabiei som infekterar rävar smittar visserligen människor men ger då i allmänhet endast kortvariga besvär, så kallad skenskabb.
Kvalstret kan inte fortleva och föröka sig på de värddjur som är främmande för dem.
Dock har skabbkvalstret från räv framgångsrikt smittat flera andra vilda djur i Sverige, till exempel varg, lo och mård.
Utveckling
Sarcoptes scabiei är ett kvalster och tillhör, liksom fästingarna, spindeldjuren. Skabbkvalstren är 0,2-0,45 millimeter långa och 0,2-0,35 millimeter breda. Med sin något tillplattade kropp och korta ben liknar de en sköldpadda. Kvalstret lever huvudsakligen i hudens översta cellskikt, väl gömt och skyddat mot yttervärlden. I huden gräver skabbkvalstret gångar i vilka honan lägger tre till fyra ägg per dag under sin levnad, vilken är två till fyra veckor. Äggen kläcks efter några dagar till larver, som via två olika nymfstadier blir vuxna och könsmogna. Hela utvecklingen i huden tar omkring två veckor.
Smittväg
Hundar kan smittas både genom direkt kontakt med redan smittade djur och indirekt genom att skabbkvalstret överlevt en kortare tid på platser där infekterade djur vistats. Hundar uppsöker ofta platser där smittade rävar varit, exempelvis gryt och hundkojor, men också andra platser där den kliande räven (eller hunden) kliat av sig hudflagor och hårtussar i vilka skabbkvalster kan finnas. En infekterad räv har ofta stora mängder kvalster vilket gör dem till effektiva smittspridare.
Skabbkvalster utanför huden är känsliga för väder och vind. De är framförallt känsliga för uttorkning och för både låga (minusgrader) och höga temperaturer. I kylskåpsmiljö kan dessa kvalster överleva i drygt två veckor, men när de vistas utanför den skyddade miljön i huden där temperatur och fuktighet är optimala, avtar deras benägenhet att effektivt kunna infektera ett nytt värddjur. I den torra luften inomhus dör kvalstret inom ett par dygn. Utomhus om temperaturen är svalare och fuktigheten högre är chansen däremot större för kvalstret att överleva. Vid temperaturer under 18°C förblir det orörligt. Således krävs det temperaturer över 18°C, det vill säga sommarväder, för att kvalstret aktivt ska kunna röra sig mot ett eventuellt offer.
Symptom
Symtomen kan variera från mycket svår till lätt, knappt märkbar, klåda. Klådan har beskrivits som värst på natten.
Andra symtom i början av en infektion är hudrodnader, små upphöjningar (papler) i huden och mjällbildning.
Därefter ses håravfall och gråvita-gråsvarta skorpbildningar.
De första hudförändringarna på hunddjuren uppträder oftast på speciella ställen på kroppen, så kallade predilektionsställen, vilka är framknä, has, ryggslutet vid svansfästet samt vid öronkanterna. Dock kan skador ses var som helst på kroppen.
Klådan kan ge upphov till rivskador med sår som så småningom täcks av skorpor. Huden blir ofta förtjockad och sekundära bakteriella infektioner kan tillstöta. Om inte djuret får rätt diagnos och behandling förvärras hudskadorna och kan komma att täcka hela djuret och sjukdomen kan bli mycket allvarlig.
Smittade rävar har som bekant dött i 10 000-tal i landet. Upp till 80 procent av rödrävarna i Sverige dog i sarkoptesskabben under 1970- och 1980-talet. Nu har rävstammen återhämtat sig och rödräv finns idag överallt där den fanns innan smittan kom till Sverige under de första åren av 1970-talet. Emellertid finns sjukdomen kvar och kommer med stor sannolikhet att finnas kvar under mycket lång tid.
Diagnos
Symtomen på sarkoptesskabb kan variera mellan olika hundar. En positiv klådreflex i öronkanterna är starkt indikativ för sarcoptesinfestation. De flesta smittade individer utvecklar antikroppar mot skabbkvalstret. Genom att påvisa antikropparna i blodserum kan man få vetskap om djuret är eller har varit infekterat. De specifika antikropparna finns oftast i blodet inom två till tre veckor efter det att hunden visat de första skabbsymtomen. Förhöjd antikroppsnivå kvarstår i flera månader efter genomgången infektion, i normalfallet sex månader. Vid varje kliande hudsjukdom kan sarkoptesskabb misstänkas och antikroppsundersökning är ett viktigt diagnostiskt hjälpmedel vid utredning.
Sarkoptesskabb kan även påvisas genom skrapprov, fler än ett bör tas.
Behandling
Foxim, milbemycin oxim, moxidectin med imidacloprid och selamektin är samtliga godkända för behandling av sarkoptesinfektion. Behandling bör pågå under minst tre veckors tid. För att undvika behandlingssvikt kan selamektin enligt klinisk erfarenhet behöva användas två gånger med två veckors intervall.
Sarcoptes hos katt
Katter kan sporadiskt smittas av sarkopteskvalstret från räv och hund. Smittan hos katterna ger emellertid inte alltid upphov till tydliga skabbsymtom. Diagnos kan ställas genom antikroppsundersökning eller skrapprov.
Substanserna selamektin och moxidectin (som ingår i ett kombinationsläkemedel med imidacloprid) administrerade i enlighet med godkänd dosering är effektiva, men de är inte godkända för behandling av sarcoptesskabb hos katt. Behandling bör pågå under tre veckors tid. Imidacloprid har ingen effekt mot parasiten.
