Babesios Flashcards
Generellt
Babesios hos hund förekommer normalt inte i Sverige eftersom infektionen sprids med fästingar som inte finns i vårt land. Symtomen kan bland annat vara feber, trötthet och tachypné.
Anmälningspliktig: Ja Epizooti: Nej Zoonos: Nej
Anmälningsplikt
Babesios hos hund eller katt skall anmälas redan vid misstanke till Jordbruksverket och länsstyrelsen. Detta gäller alla smittsamma djursjukdomar, eller misstänkt smittsamma djursjukdomar, som normalt inte förekommer i landet och som inte finns i bilagan till Jordbruksverks föreskrifter om anmälningspliktiga djursjukdomar (K4 5 §).
Förekomst
Babesios hos hund ses över stora delar av världen.
I Europa förekommer sjukdomen traditionellt främst i Medelhavsområdet, men en spridning norrut i Europa har på senare tid uppmärksammats.
I Sverige förekommer babesios normalt inte hos hund, men den har diagnostiserats hos hundar som smittats utomlands.
Även katter kan drabbas av babesios, men det är ovanligt i Europa; endast enstaka fall finns rapporterade.
Agens och smittvägar
Över 100 babesia species har identifierats, men endast B. canis och B. gibsoni har visats infektera hundar. I Europa ses framförallt två subtyper av B. canis (B. canis canis och B. canis vogeli), mindre vanligt B. gibsoni. Patogeniciteten varierar mellan olika babesia species.
Hundar infekteras via fästingar. I Europa är fästingarna Dermacentor reticularis (brokig hundfästing) och Rhipicephalus sanguineus (den bruna hundfästingen/kennelfästing) vektorer. Dessa fästingar förekommer inte normalt i vårt land och det krävs därför i princip vistelse i ett land där fästingen och infektionen förekommer naturligt för att en hund skall bli smittad. Ett möjligt undantag är smitta från bruna hundfästingar som följt med en hund in i Sverige. Fästingen kan under gynnsamma förhållanden tillfälligt etablera sig inomhus i Sverige och under denna tid hinna infestera och sprida infektioner till andra hundar. Bruna hundfästingar har bland annat påvisats i svenska jaktstugor.
I endemiska områden finns rekommendationer för testande av blodgivare avseende babesios. Undermåliga rutiner som användande av samma, icke steriliserad kanyl till ett flertal djur kan innebära en risk för smittöverföring.
Zoonos
Ett fåtal babesia-arter är sjukdomsframkallande hos människa, de som orsakar sjukdom hos hund anses inte vara zoonotiska agens.
Patogenes och kliniska symptom
Subklinisk infektion är en vanlig följd av en infektion med B. canis eller B. gibsoni. Grad av kliniska symtom hos sjuka hundar varierar från milda och självavläkande till fulminant fatal sjukdom, beroende på infekterande stam/subspecies, hundens immunsvar och tidigare exponering för organismen. Samtidig infektion med andra agens är vanlig, bland annat med Ehrlichia canis, vilket förstås påverkar symtombild och svar på behandling.
Inkubationstiden anges ofta vara en till tre veckor efter infektionstillfället. Symtom kan alltså förväntas ses hos hundar som relativt nyligen importerats eller återvänt från endemiska områden.
Babesiaorganismen infekterar och skadar röda blodkroppar, vilket leder till både intra- och extravaskulär hemolys resulterande i regenerativ anemi med påföljande symtom, det vill säga bland annat feber, trötthet och tachypné. Slemhinnor kan vara bleka och ikteriska. Hemoglobulinuri och bilirubinuri föreligger som regel. Eventuellt kan också splenomegali påvisas.
En del hundar uppvisar endast milda symtom, hos andra utvecklas en mycket grav, livshotande anemi. Hos en nyligen importerad/hemkommen hund som vistats i endemiska länder och som exponerats för fästingar är babesios en differentialdiagnos till hemolytisk anemi orsakad av till exempel autoimmuna processer, kliniskt går det inte att särskilja dem åt utan specifik provtagning avseende babesios. Positivt Coombs test och autoagglutination påvisas ofta vid Babesios hos hund.
Hos en del hundar utvecklas en mer komplicerad form av babesios vilken som regel snabbt leder till döden trots insatt intensivvård. Exempel på skador och symtom som kan ses inkluderar akut njursvikt, leverskador, lungödem, symtom till följd av utvecklad DIC (disseminated intravascular coagulation), neurologiska symtom och hemokoncentration med hypovolemi och hyperemiska röda slemhinnor (trots grav anemi).
Diagnos - Generellt
Diagnos fastställs genom påvisande av parasiten efter klinisk misstanke grundad på klinisk bild och en anamnes där en relativt nylig exponering (utlandsvistelse) ingår. Det är inte ovanligt att hundar med symtom till följd av en babesiainfektion också bär på andra infektiösa agens, till exempel Ehrlichia canis. Provtagning för flera olika agens kan alltså vara indicerat.
Diagnos - PCR
PCR- undersökning av blodprov (det vill säga agens arvsmassa påvisas) är den metod som har absolut högst sensitivitet. Metoden är också mycket specifik och kan skilja mellan olika babesiaarter.
Provmaterial: Helblod i EDTA-rör.
Diagnos - Cytologi
Blodutstryk kan undersökas med hjälp av mikroskop.
Babesia is in intraerythrocytic protozoan parasite.
Blodutstryken bör göras omedelbart efter provtagning eftersom lagring av blodet (även i kyl) kan göra att organismerna blir omöjliga att identifiera. Om klinisk misstanke föreligger och avläsaren är van att läsa cytologiska preparat är ett positivt fynd diagnostiskt, svaret kanske också kan erhållas direkt vid kliniken. Ett negativt svar bör dock tolkas med försiktighet då det inte är ovanligt att sådana erhålls även från infekterade, kliniskt affekterade djur.
Provmaterial: Blodutstryk gjorda direkt i samband med provtagningen.
Diagnos - Serologi
Serologisk undersökning kan vara negativ hos väldigt unga djur i perakuta fall samt i akut fas av sjukdomen; det kan ta några veckor innan påvisbar antikroppsnärvaro utvecklats. En positiv serologi påvisar att djuret infekterats med organismen men inte att infektionen kvarstår. Om parprov påvisar av en signifikant titerstegring kan användas som ett diagnostiskt hjälpmedel.
Provmaterial: Serum eller helblod i rör utan tillsats.
Behandling
Vid milda till måttliga kliniska symtom till följd av babesios kan en antibabesial behandling i kombination med viss understödjande behandling vara tillräckligt för tillfrisknande.
Två hos hund ofta använda antibabesiala läkemedel är diminazene aceturat och imidocarb diproprionat. Båda har snabb men kortvarig verkan och är inte lämpliga att använda profylaktiskt, också på grund av deras låga terapeutiska index och grava biverkningar vid överdosering.
Profylax
Förebyggande behandling mot fästingangrepp med veterinärmedicinska preparat i kombination med kontinuerlig kontroll av hundens päls och hud under vistelse utomlands, inkluderande i Europa. Den bruna hundfästingen innebär i sig ofta stora problem för hund och ägare om den tas med inomhus. Fästingarna sprider också andra sjukdomar.
