Leptospiros Flashcards
Generellt
Leptospiros är en bakteriesjukdom som kan drabba både människor och djur. Sjukdomen anses vara ovanlig hos hund i Sverige. I typiska fall av leptospiros hos hund ses slöhet, feber och kräkningar.
Anmälningspliktig: Ja Epizooti: Nej Zoonos: Ja
Förekomst
Leptospiros förekommer i princip i hela världen. Infektion och utvecklande av sjukdom hos hund är mer frekvent i varmare klimat men ses även i Sverige.
Ett fåtal kliniska fall av leptospiros hos katt finns beskrivet i utländsk litteratur. Vanligen leder infektion hos katt inte till några symtom eller endast till milda symtom.
Leptospiror är gramnegativa spiroketer, med en mycket komplicerad taxonomi (namngivning, släktsskapsbeskrivning). Det finns 100 tals olika serovarer av spiroketen Leptospira, med olika patogenicitet för olika djurslag och människa och i möjliga reservoar-djurslag, det vill säga djurslag som kan vara av extra vikt för upprätthållande-spridande av bakterien.
Hos hund orsakas sjukdom främst av serovarerna L. canicola och L. icterohaemorrhagiae.
Serologiska studier där friska hundar i Europa provtagits har påvisat antikroppsbildning mot framförallt serogrupperna Canicola, Icterohaemorrhagiae, Grippothyposa, Australis, och Sejroe. Hund anses vara ett viktigt reservoardjur för L. canicola. I Leptospira-vacciner för hund ingår oftast L. canicola tillsammans med serovaren L. icterohaemorrhagiae, och under senare år ofta även L. grippothyposa samt L. bratislava (den senare ingår i serogruppen Australis).
Smitta
Leptospiror infekterar djur genom både intakta och skadade mukosala membran samt genom hudlesioner.
Indirekt omgivningssmitta är en viktig faktor för smittspridning. Leptospiror är känsliga för uttorkning och kyla; de föredrar ett relativt neutralt pH-värde samt en temperatur runt 15–20°C. Leptospiros är en ”säsongs-sjukdom” i många delar av världen; utbrott ses typiskt hos djur och människor efter perioder men mycket regn och/eller översvämningar, och med för leptospiros behagliga temperaturer (inte kallt väder).
Gnagare är viktiga reservoardjur, och smitta via kontaminerat, relativt varmt och stillastående vatten är typisk smittväg. Även för hund är vistelse i fuktiga miljöer där en infekterad gnagarpopulation finns en viktig smittrisk, och större sjukdomsutbrott ses även hos hundpopulationen ofta under varma månader under sensommaren – hösten efter en period med riklig nederbörd i områden där leptospiros är vanligt förekommande.
Infekterade djur utsöndrar leptospiror i urinen. Infekterade hundar kan utsöndra leptospirabakterier intermittent i urinen under lång tid; flera veckor. Symptomfria utsöndrare är inte ovanlig, och även vaccinerade hundar kan infekteras och sprida smitta. Ansamling av hundar, till exempel i kennelmiljö eller under en hundutställning, ökar risken för smittspridning via infekterad hundurin.
För att minska risken för smitta till andra hundar bör hundar som visats vara infekterade med leptospiros om möjligt kissa där andra hundar inte rör sig, nosar och slicka, och kissa där det är så torrt som möjligt. Under kalla vintertider är risken för kvarvarande smitta mindre, men särskilt i hundtäta områden som rastgårdar, storstadsområden etc. kan det tänkas att nästa hund ganska snart går fram och slickar på fortfarande relativt varm urin.
Direktsmitta mellan värddjur kan också ske genom bett, förtäring av infekterade vävnader (företrädelsevis gnagarkadaver) och vid parning. Intrauterin smitta förekommer också.
Hundar smittas typiskt via relativt varmt och stillastående vatten där infekterade djur såsom till exempel råttor, eller hundar kissat. Ansamling av hundar, till exempel i kennelmiljö eller under en hundutställning, ökar risken för smittspridning via infekterad hundurin.
Hundarna och råttorna som sprider infektionen behöver inte vara sjuka, bara bära på bakterien.
Hundar kan också smittas genom bett och genom att bita på/äta infekterade djur; gnagare, samt vid till exempel parning.
Zoonos
Leptospiros är en zoonos. På Fokhälsomyndighetens webbplats har har information om leptospiros och andra infektionssjukdomar hos människa. Främst smittas människor via kontakt med urin från råttor eller andra smittade djur, i regel genom att smittsam urin, eller vatten som förorenats av smittsam urin, kommer i kontakt med huden och kan tränga in i små sår eller rispor. Bakterien kan även tränga igenom slemhinnor, till exempel i ögonen.
Handskar rekommenderas vid hantering av sjuka hundar samt vid risk för kontakt med kontaminerad urin från sjuka, eller nyligt tillfrisknade hundar. Korrekt antibiotikabehandlade, tillfrisknade hundar kan då och då utsöndra en mindre mängd av bakterien i urinen under några veckor efter den akuta, sjukdomsfasen.
Vid risk för aerosol, till exempel i samband med rengöring av hundstallar och under vård av en sjuk hund rekommenderas även munskydd och skyddsglasögon/visir.
Vid rengöring av misstänkt leptospira-kontaminerade hundmiljöer görs först så ”torr” rengöring som möjligt med desinfektionsmedel/sprit med effekt mot leptospiror; för att motverka fuktig aerosol. eftersträvas uttorkning innan mekanisk rengöring som inkluderar vatten utförs
Patogenes och kliniska symtom
Symtombild och grad av sjukdom vid leptospiros hos hund varierar beroende på hur hög infektionsdosen är samt hundens immunsvar. Subklinisk infektion är en mycket vanlig följd av leptospirainfektion hos hund. Unga hundar drabbas oftare av allvarlig sjukdom. Särskilt hos valpar/ unga hundar förloppet vara perakut när en massiv leptospiremi föreligger. Symtomen och det (letala) förloppet kan då påminna om bland annat HCC (Hepatitis contagiosa canis; infektiös hepatit; infektion med Canine adenovirus type 1).
Leptospiros är inte en kronisk sjukdom som långsamt utvecklas, eller utvecklas flera veckor-månader efter infektionstillfället. I de fall kliniska symtom utvecklas sker detta en kortare tid – till exempel inom en vecka- efter infektionstillfället. Emellertid är komplikationer; utvecklande av kroniska njur- och/eller leverskador inte ovanligt hos hundar som drabbas av allvarlig form av leptospiros, på grund av de massiva organskador som uppstått under den akuta sjukdomsfasen.
Typiskt ses akut feber tillsammans med akuta njur- och/eller leverskador. Interstitiell nefrit med tubulära skador dominerar ofta, men även njurglomeruli kan vara affekterade. Allt från mild förhöjning av leverenzymer som detekteras med hjälp av blodprov till grav leverskada med hepatisk encephalopati kan utvecklas.
Blödningar i varierande grad, från peteccier i slemhinnor till epistaxis, haematuri och melena är ett karakteristiskt symtom, som dock inte ses i alla fall. Slemhinnorna kan också vara icteriska till följd av leverskada.
Inte oväntat är ovilja att röra sig och kräkningar vanliga symtom. Möjliga bakomliggande orsaker utöver de ovan nämnda inkluderar pancreatit och eller något eller några av olika inflammatoriska syndrom har i varierande grad beskrivits hos djur och människa, tillexempel myosit, meningit som kan ge smärt- och stelhets-symtom. Andra inflammatoriska tillstånd som beskrivits mer hos andra djur än hund inkluderar uveit och myocardit.
Respiratoriska symtom/tachypné kan utvecklas sekundärt till följd av tillexempel acidos, smärta, feber och aspirationspneumoni. Respiratoriska symtom kan också vara orsakade av Leptospiral Pulmonarry Haemorrhage Syndrome (LPHS), ett allvarligt, snabbt progredierande syndrom med hög mortalitet. Vid LPHS ses initialt multifocaal intra-alveolära blödningar. De relativt begränsade blödningarna kan snabbt övergå till massiva, generella lungblödningar, med pessima prognos som följd.
Diagnos
Vid misstanke om klinisk sjukdom hos hund till följd av leptospira-infektion görs serologisk undersökning i form av parprov; två upprepade undersökningar med cirka två veckors- eller minst drygt en veckas mellanrum. En kompletterande PCR-undersökning av blod och urin kan med fördel också utföras.
Observera zoonosrisken vid hanterande av urin från en akut sjuk, leptospira-infekterad hund, se ovan under rubriken ”Zoonosaspekt”.
Serologisk undersökning
Diagnos - Serologi
Serologisk undersökning bör göras i form av parprov; två upprepade undersökningar med cirka två veckors- eller minst drygt en veckas mellanrum, för att påvisa en (helst fyrfaldig) titerstegring. Det första provet tas i tidig sjukdomsfas, så fort som möjligt.
Prov två: glöm inte att ange tidigare provresultat; datum för undersökning nummer ett på remissen när prov två i parprovsundersökningen begärs- och att undersökningen måste utföras på samma laboratorium med samma metod, på de två provmaterielen samtidigt- det vill säga det första provet skall vara sparat på laboratoriet.
Microscopic agglutination test (MAT) är rekommenderad; utvärderade serologiska undersöknings metod vid sjukdom till följd av leptospira-infektion hos hund. Metoden kräver träning och kontinuerlig omvårdnad av levande leptospirastammar i laboratoriet. Fråga laboratoriet vilken typ av undersökning som används – andra enklare test såsom ELISA finns på marknaden.
I akut sjukdomsfas/infektionsfas, kan titrar mot den aktuella serovaren (eller serovarerna) vara låga eller inte påvisbara. Om titrar påvisas mot någon eller några serovarer kan det bero på en tidigare infektion, eller vaccination. Hos de flesta vaccinerade hundar påvisas endast låga titrar redan inom tre-fyra månader efter vaccinationstillfället, men kvarstående högre titrar under lång tid, till exempel över ett år har också påvisats.
Det är fullt möjligt att titrar mot en eller fler serovarer påvisas i det första provet, men att en parprov-sanalys påvisar en kraftig titerstegring mot endast en av dem- eller höga titrar av antikroppar mot en serovar där det första provet var negativt (inga antikroppar påvisade).
En fyrfaldig stegring- eller högre - indikerar en akut infektion.
Diagnos - PCR
PCR-undersökning; sökande efter Leptospira DNA kan utföras från blod och urin på hund. Undersökningen är ett bra komplement till serologisk undersökning. Ett positivt prov visar att någon eller några Leptospira-serovarer infekterat hunden, men inte vilken serovar.
Sensitiviteten varierar mellan olika PCR-undersökningar. Leptospira skall också finnas med i provmaterialet. Prov skall tas i tidig sjukdomsfas, så fort som möjligt, och innan antibiotikabehandling satts in. Chansen att påvisa leptospira i blod respektive urin varierar under infektionsförloppet; blod är teoretiskt sätt ett bättre material under de första cirka tio dagarna av infektionen, senare urin. I praktiken vet man dock sällan exakt när hunden blev infekterad, därför bör båda provmaterialen undersökas.
Diagnos - Odling
Odling av leptospiros från kliniskt material utförs sällan då bakterien är svårodlad från kliniskt material (det vill säga resultatet blir alltför ofta negativt). Kontakta alltid laboratoriet innan provet tas! Ett speciellt odlingsmedium för odling av Leptospiros bör som regel finnas tillhands under provtagningen, det vill säga på kliniken/djursjukhuset.
Behandling
Hundar som insjuknar i leptospiros ges visserligen antibiotika, men annan behandling såsom vätska och understödjande behandling (inskrivning vid ett djursjukhus eller en klinik) är mycket viktig för svårt sjuka hundar.
Antibiotic therapy is essential. Penicillins or doxycycline have traditionally been treatments of choice. Penicillins do not eliminate the renal carrier state; however, doxycycline is effective at eliminating the carrier state.2 Based on the 2010 ACVIM Consensus Statement on Leptospirosis, doxycycline at 5 mg/kg PO, IV q 12 hrs for 2 weeks is the treatment of choice. If doxycycline is not tolerated, ampicillin or penicillin G can be used. Fluoroquinolones should not be used concurrently because they contribute to antimicrobial resistance in other bacteria.8 Dosages are as follows:
1) Doxycycline 5 mg/kg q 12 hrs PO, IV for 3 weeks
2) Penicillin G 25,000-40,000 units/kg q 12 hrs IV, SC, IM for 3 weeks
3) Ampicillin 22 mg/kg q 6-8 hrs IV for 3 weeks
2010 ACVIM Consensus Statement on Leptospirosis:
Based on these data, the consensus panel recommends treatment of canine leptospirosis with doxycycline, 5 mg/kg PO or IV q12h for 2 weeks, but the optimal duration of antimicrobial therapy requires further investigation. Treatment should not be delayed pending results of diagnostic testing for leptospirosis. If vomiting or other adverse reactions preclude doxycycline administration, dogs with leptospirosis should be treated with ampicillin, 20 mg/kg IV q6h, with dose reduction for azotemic dogs. Penicillin G (25,000–40,000 U/kg IV q12h) also could be used. Ampicillin should not be administered orally because it is not reliably absorbed from the gastrointestinal tract.115 Dogs should receive doxycycline for 2 weeks after gastrointestinal signs abate in order to eliminate organisms from the renal tubules. Concurrent fluoroquinolone use is not recommended in dogs with leptospirosis because it contributes to antimicrobial resistance in other bacteria. Additional prospective studies that evaluate clearance of organisms from the blood and urine with different antimicrobials are indicated in dogs.
Vaccination
De flesta hundar som bara vistas i Sverige behöver inte vaccineras mot leptospiros. I samband med ett eventuellt utbrott, och för hundar som ska ut och resa kan det, beroende på vart hunden ska resa och i vilka miljöer hunden skall vistas, vara aktuellt att rekommendera vaccination.
Vacciner mot leptospiros ger inte ett fullständigt skydd mot infektion och vaccinerade hundar kan också sprida leptospira-bakterier. Ett mål med vaccination är att ge hunden ett ökat skydd mot allvarliga sjukdomssymtom. Vaccinerna har en relativt kortvarig effekt, och vaccination planeras därför ofta så att den sker i lagom tid inför en resa. Precis som all annan behandling och bedömning av hundens eventuella sjukdom, så är det den behandlande veterinär som har hand om den enskilda hunden vid djurkliniken eller djursjukhuset som gör en bedömning avseende vilka vaccinationer som bör ges, eller inte behövs.
Läkemedelsverket har utvärderat vaccin inregistrerat för den svenska marknaden, här kan du läsa Läkemedelsverkets värdering av vaccinet (pdf).
https://www.sva.se/globalassets/redesign2011/pdf/djurhalsa/hund/lakemedelsverket_nr3_2014.pdf
