Hårsäckskvalster (Demodex canis, D. injai, D. cornei) Flashcards
Generellt
Hundens vanligaste hårsäckskvalster är Demodex canis. Det
finns en kortsvansad form, D. cornei, samt en med extra
lång, slank kropp, D. injai. För närvarande är det oklart om
den kortsvansade typen är en egen art eller bara en variant av
D. canis. Gemensamt för dessa kvalster är att de är
cigarrformade med små, korta ben. Den adulta parasiten och
nymfen har fyra benpar, medan larven har tre. D. canis är
cirka 0,2 mm lång och äggen är citronformade. Kvalstren
lever i hårsäckar och talgkörtelgångar där de livnär sig på
talg, debris och epitelceller.
Förekomst
Hårsäckskvalster förekommer hos alla djur
med hårsäckar och tillhör hudens normalflora. Med PCRteknik kan de påvisas hos alla hundar om tillräckligt många
ställen provtas. Friska hundar härbärgerar dock ett så sparsamt antal att påvisande av parasiten vid direktmikroskopering av hudprover eller trikogram (hårprover) inte anses
normalt. Sjukdomen demodikos uppstår när parasiten fått
möjlighet att föröka sig abnormt. Sjukdomen är relativt
vanlig och en genetisk predisposition med tydligt ökad prevalens inom vissa raser föreligger för den juvenila formen.
Till överrepresenterade raser hör bland andra Staffordshire
bullterrier och mops, men även hos andra raser kan en överrepresentation av fall noteras.
Klinik
Fokal, multifokal eller mer generaliserad spontan
alopeci med varierande grad av inflammatorisk reaktion i
huden, ibland även med klåda, karakteriserar demodexangrepp. De hårlösa områdena ses initialt vanligen i ansikte
och på frambenen. Pododermatiter med furunkler kan också höra till symtombilden. Lymfknuteförstoring är vanligt förekommande. Demodikos förekommer i en juvenil
form (debutålder före 18 månaders ålder med en majoritet
debuterande mellan 6–8 månaders ålder) och en adult form
(debutålder medelålders till äldre hund). Den juvenila formen är genetiskt predisponerad och har visats associerad till
vissa typer av hundleukocytantigen. Den adulta formen är
oftast associerad med annan immunosupprimerande faktor,
till exempel kortisonbehandling, hyperadrenokorticism,
hypothyreos eller neoplastiska sjukdomar. Demodikosen
delas vidare in i lokal och generaliserad form, beroende på
utbredning. Sekundära pyodermier är vanliga och bidrar till
ytterligare proliferation av kvalstren. Demodikos ska alltid
finnas med som differentialdiagnos vid utredning av orsaken
till recidiverande pyodermier och pododermatiter.
Diagnostisering
Parasiten påvisas genom direktmikroskopi av
djupa hudskrap eller plockade hår (trikogram). Även tejpprover tagna efter att huden klämts ihop och histopatologisk
undersökning av hudbiopsier kan användas för att påvisa
parasiten. Den sistnämnda metoden är användbar framför
allt om huden är kraftigt svullen. Vid den generaliserade
formen kan parasiten eller dess ägg ibland påvisas även i
faeces (mikroskopiskt).
Behandling
Behandlingen är avhängig symtombilden.
Lokal demodikos hos unga hundar läker vanligen spontant
medan generell demodikos ofta kräver långvarig behandling. Vid generell demodikos ska behandlingen, oavsett
substansval, fortgå tills hunden varit fri från demodexkvalster vid minst två provtagningstillfällen med minst fyra
veckors intervall. En spot-on-beredning som innehåller en
kombination av moxidektin och imidakloprid är godkänd
för behandling av demodikos och appliceras med ned till en
veckas intervall. Även tabletter med milbemycinoxim är
godkända för behandling av demodikos. Behandlingen bör
följas med månatliga kontroller för att se att antalet kvalster
(framför allt juvenila stadier) minskar. Om behandlingssvikt
misstänks bör ändring av behandlingsprotokoll övervägas. I
de fall läkemedel godkända för behandling av demodexkvalster inte förmår kontrollera demodikosen, kan ivermektin
injektionslösning administreras dagligen peroralt (SIC!).
Doser mellan 0,3 och 0,6 mg/kg har visats ha god effekt.
Notera att ivermektin kan orsaka allvarliga neurologiska biverkningar, framför allt hos raser där mutation av MDR1-
genen förekommer (collie, sheltie, old English sheepdog,
bordercollie, English shepherd, schäfer, långhårig whippet,
Australisk shepherd, Silken Windhond, McNab). Hundar av
dessa raser kan testas för förekomsten av den muterade
genen före eventuell behandling. Även hundar av andra
raser kan få neurologiska biverkningar av denna behandling,
dock inte orsakade av mutationen i MDR1-genen. Av den
anledningen rekommenderas en successiv upptrappning av
dosen från 0,05 mg/kg till måldosen 0,3–0,6 mg/kg under en till två veckors tid, under det att förekomst av eventuella
biverkningar uppmärksammas noggrant. Samtidig behandling med andra läkemedel som är substrat för P-glykoprotein
ökar risken för neurologiska biverkningar och ska därför
undvikas.
Även amitraz tvättlösning kan användas till hundar som
inte har svarat på behandling med moxidektin i kombination
med imidakloprid eller till hundar som inte tål ivermektin.
Eftersom detta läkemedel inte är godkänt i Sverige är licensförskrivning aktuell. Lösningen används i koncentrationen
0,025–0,05 % och appliceras med en till två veckors intervall.
Långhåriga hundar bör klippas före behandling. Lösningen
baddas in och får torka på hunden. Amitraz kan ge allvarliga
biverkningar hos både hund och den som behandlar hunden,
vilket noga bör uppmärksammas.
Moxidektin injektionslösning peroralt, liksom doramektin peroralt eller subkutant, har använts, men har visats
medföra större biverkningsrisker utan att uppnå bättre behandlingseffekt jämfört med ivermektin. För kombinationsläkemedel med milbemycinoxim och prazikvantel saknas
säkerhetsdata för daglig, upprepad behandling.
Sekundära pyodermier bör förhindras med hjälp av antibakteriella bad eller behandlas i enlighet med rådande antibiotikapolicy. All användning av kortikosteroider är kontraindicerad.
Hundar med adult demodikos bör utredas avseende underliggande immunosupprimerande faktor.
Fluralaner (Bravecto) är numera godkänd för behandling av Demodex canis.
