Parvovirus Flashcards
Generellt
Hundens parvovirus typ 2 (CPV-2) finns spritt över hela världen och finns även i Sverige. Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdom till följd av parvovirusinfektion för närvarande sällan hos inhemska hundar. Infektionen kan hos valpar och ovaccinerade hundar leda till mycket grav sjukdom. Typiska symtom inkluderar hög feber, kräkningar och diarré.
Anmälningspliktig: Nej Epizooti: Nej Zoonos: Nej
Förekomst
Hundens parvovirus Hundens parvovirus typ 2 (Canine parvovirus type 2, CPV-2) tillhör liksom kattens parvovirus genus Parvovirus i familjen Parvoviridae.
Hundens parvovirus typ 2 finns spritt över hela världen, även i Sverige. Andra hunddjur, inklusive vargar, är mottagliga för naturlig infektion. Hundens parvovirus har också påvisats hos katt.
Tack vare en utbredd vaccination har antalet kliniska fall av sjukdomen kunnat begränsas dramatiskt. Korrekt vaccinerade djur är under normala förhållanden skyddade mot sjukdom och i Sverige ses därför i dagsläget endast enstaka sjukdomsfall hos inhemska hundar. För ovaccinerade hundar föreligger alltjämt en reell risk för allvarlig sjukdom.
Agens och smittvägar
Hundens parvovirus typ 2 (Canine parvovirus type 2, CPV-2) har en fekal-oral smittväg. Infekterade hundar börjar utsöndra virus i avföringen tre till fyra dagar efter infektionstillfället, vilket ofta innebär att utsöndring påbörjas innan tydliga kliniska symtom uppstått. Virusutsöndringen kan fortgå i upp till 14 dagar. Hunden kan därefter fortsätta att sprida viruset genom att bära på det i päls och på tassar.
CPV-2 är ett tåligt virus och kan kvarstå i infektiös form utomhus såsom i skog och mark, stadsbebyggelse etcetera i allt från månader till flera år. Indirekt smitta, det vill säga miljösmitta är alltså mycket svårt att undvika och till exempel kennelmiljöer och kan vara mycket svåra att sanera.
I inomhusmiljö inkluderande föremål och till exempel burgaller överlever det i över fem månader eller ännu längre. Människor kan via till exempel skor, kläder och händer tjäna som vektorer.
CPV-2 har god motståndskraft mot förändringar i pH och temperatur och motstår flertalet desinfektionsmedel tillgängliga på marknaden. Noggrann rengöring krävs, därefter används i tillämpliga fall desinficering, efter noggrann granskning av vilket desinfektionsmedel som är aktuellt, i vilken dos och med vilket tillvägagångssätt.
Hundens parvovirus har också påträffats hos katter som inte vaccinerats mot kattens parvovirus. Det är alltså möjligt att en katt som inte är immun mot parvovirus infekteras med hundens parvovirus. Katter kan också utveckla symtom till följd av infektionen.
Ett CPV-2 negativt faeces kan inte utesluta inte att en hund inte är smittförande. Även om så vore fallet kvarstår risken för indirekt smitta från redan utsöndrat virus av inte bara just den undersökta hunden, utan även generellt i svårsanerad inomhusmiljö, och i utomhusmiljö inkluderande till exempel parker, skogsområden etcetera.
Eventuellt kan en valp som överlevt CPV-2orsakad enterit vara immun för hela livet. En immun hund, något som förväntas uppnås genom korrekt vaccination utsöndrar inte virus i träck vid en re-exponering för parvovirus och ingen virusutsöndring ses i faeces.
Zoonos
Varken hundens eller kattens parvovirus är zoonotiska agens.
Patogenes och kliniska symtom
Fullgott immuniserade (vaccinerade) hundar utvecklar inte sjukdom.
CPV-2 har affinitet till snabbt delande celler. Cellnekros till följd av viral replikation ses i benmärg, lymfoid vävnad samt tarmens kryptceller resulterande i diarré och leukopeni. Hos äldre hundar är infektionen ofta subklinisk. Allvarliga symtom ses oftast hos hundar under sex månaders ålder.
Hos neonatala valpar utan maternellt skydd leder en parvovirusinfektion till en nästan hundraprocentig mortalitet.
Hos valpar under fyra till åtta veckors ålder har viruset även affinitet för myocyter. Valpar som inte skyddas av maternell immunitet kan därför drabbas av myokardit och avlida till följd av hjärtsvikt. Vanligen inträffar dödsfallen redan vid fyra till åtta veckors ålder, men även till synes friska valpar kan drabbas av plötslig hjärtsvikt så sent som vid sex månaders ålder. De flesta svenska tikar har dock ett immunologisk skydd mot infektion och denna form av CPV-2orsakad sjukdom är numera mycket ovanlig.
Parvoviral enterit kan ses hos hundar i alla åldrar. Inkubationstider som anges varierar från cirka fyra till sju till cirka sju till 14 dagar. Symtom uppkommer plötsligt och hos framförallt unga hundar kan sjukdomen ha ett mycket snabbt förlopp med dödsfall inom ett par dagar som följd.
Affekterade hundar uppvisar ofta hög feber (40 - 41°C) i samband med plötsligt uppkomna besvär med kräkningar och grav, ofta blodig diarré. Grav dehydrering och allvarliga elektrolytbalansrubbningar kan snabbt utvecklas till följd av det skadade tarmepitelets nedsatta funktion. Skadorna på den intestinala mukosan kan också leda till sekundär bakteriell överväxt. Panleukopeni ses hos cirka 85 procent av affekterade hundar inom 72 timmar från det att de första kliniska symtomen ses.
Dehydrering, elektrolytrubbningar, sepsis (framförallt gramnegativ), endotoxisk chock och utveckling av DIC (disseminated intravascular coagulation) är vanliga orsaker till de dödsfall som kan ses till följd av en CPV-2 infektion hos hund.
Hundar som överlever den akuta fasen återhämtar sig som regel snabbt. Regeneration av lymfoida och hematopoietiska celler samt intestinala epitelceller är snabb. Senkomplikationer förväntas normalt inte. Ett undantag är de fall där valpar infekteras in utero eller före fyra till åtta veckors ålder, det vill säga under den tid då virus även kan replikeras i och skada hjärtmuskelceller.
Diagnos - PCR
Sökande efter CPV-virus i feces görs med fördel med PCR- undersökning. Utsöndringen av virus i feces kan vara kortvarig och snabbt avtagande (det vill säga chansen att få med virus i provmaterialet innan det skickas till laboratorium minskar snabbt). PCR-undersökningar av hundar har dock också påvisat CPV i flera veckor efter kliniska symtom på infektion upphört.
Vaccination leda till positiva svar under cirka fem till tolv dagar efter vaccinationstillfället. En eventuell förekomst av felint parvovirus (det vill säga ett virus som normal inte förväntas orsaka symtom på sjukdom hos hund) i hundens avföring också kan leda till ett positivt provsvar.
Diagnos - Fekal antigentest
Fekala antigentester har lägre sensitivitet än PCR-undersökning av faeces. Ett ytterligare observandum för dessa tester, utöver de beskrivna för PCR ovan, är att lokala enterala antikroppar kan förhindra detektion av virus. Sensitiviteten kan också tänkas variera mellan olika märken. När in-house test vid veterinärkliniken används för att få ett omedelbart testresultat, eller flera vid upprepad undersökning, kan faeces också skickas till laboratorium för konfirmerande PCR-undersökning.
Diagnos - Serologi
Komplettering med serologisk undersökning är aktuellt särskilt när virus inte kan påvisas men stark klinisk misstanke kvarstår. Observera dock att det första provet skall uttas i så tidigt sjukdomsstadium som möjligt; om undersökning inte önskas direkt kan serum därefter sparas i kyl för att eventuellt skickas till laboratorium vid ett senare tillfälle.
Närvaro av höga antikroppstitrar i blodet (serumprov) hos ovaccinerade djur - det vill säga djur där vaccinationshistorien är 100 procent tillförlitlig, vilket i sig kan vara svårt att säkert veta - konfirmerar endast exponering för infektionsämnet, och är inte diagnostiskt. Exponeringen kan ha skett för en lång tid sedan, till exempel genom omgivningssmitta i skog och mark, utan att kliniska symtom utvecklades. Observera att höga antikroppstitrar påvisats kvarstå i nio år eller längre.
Det humorala svaret hos hundar mot CPV-2 är snabbt, och höga antikroppstitrar är ofta närvarande innan eller vid samma tidpunkt som hunden utvecklar kliniska symtom. Parprover tas för att demonstrera den klassiska, eftertraktade 4-faldiga stegringen- men eftersom maximal titernivå ofta ses redan dag 7–10 efter infektionstillfället och provtagning inte lär ske förrän kliniska symtom ses (4–7 – 14 dagar efter infektion) finns en risk att provtagningen sker för sent i förloppet – det vill säga ingen tydlig titerstegring påvisas. En grav leukopeni kan dock leda till att en signifikant titerstegring fördröjs.
Diagnos - Obduktion
I fatala fall av parvoviral enterit kan typiska förändringar påvisas i tunntarmen och lymfatiska organ (lymfknutor, mjälte, thymus). Virala antigen kan påvisas i vävnaderna med hjälp av immunohistokemi.
Vid plötsliga dödsfall orsakade av parvovirusinducerad myokardit hos unga djur ställs diagnosen med hjälp av mikroskopisk vävnadsundersökning av myokardiet och påvisande av virala antigen eller virus i myocyter.
Behandling
Behandling av klinisk CPV-infektion är symtomatiskt understödjande efter behov – vilket kan inkludera avancerad intensivvård- och under kontinuerlig utvärdering av prognos. Återställande av vätske- och elektrolytbalans är centralt i behandlingen. Värdet av Recombinant feline interferon-ω (rFeIFN-omega) vid klinisk sjukdom hos hund till följd av CPV-2 infektion är till viss del undersökt i ett fåtal publicerade studier.
Profylax
Vaccin mot CPV-2 är definierat som ett basvaccin (core vaccine), det vill säga ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy, se
