Monocytär Ehrlichios Flashcards
Generellt
Monocytär ehrlichios förekommer normalt inte i Sverige. De flesta hundar som infekteras med Ehrlichia canis uppvisar endast milda symtom, alternativt inga symtom alls.
Anmälningspliktig: Ja Epizooti: Nej Zoonos: Nej
Anmälningsplikt
Monocytär ehrlichios hos hund eller katt skall anmälas redan vid misstanke till Jordbruksverket och länsstyrelsen. Detta gäller alla smittsamma djursjukdomar, eller misstänkt smittsamma djursjukdomar, som normalt inte förekommer i landet och som inte finns i bilagan till Jordbrukverkets föreskrifter om anmälningspliktiga djursjukdomar (K4 5 §).
Förekomst
Monocytär ehrlichios är, till skillnad från granulocytär anaplasmos (som tidigare kallades granulocytär ehrlichios), inte en inhemsk sjukdom. Infektionen ses hos hund i stora delar av världen och är vanligt förekommande hos hundar i områden i Sydeuropa där vektorn, den bruna hundfästingen (Rhipicephalus sanguineus), finns.
Monocytär ehrlichios hos katt finns beskrivet i utländsk litteratur men informationen är knapphändig. Antikroppar mot Ehrlichia spp. har påvisats hos katt i bland annat Europa och USA, men de kliniska symtom som rapporterats har varit varierande. Liksom hos hund påvisas antikroppar även hos symtomlösa katter.
Agens och smittvägar
Monocytär ehrlichios (canine monocytic ehrlichiosis) orsakas av Ehrlichia canis, en rickettsie. Hundar infekteras genom bett från infekterad brun hundfästing, Rhipicephalus sanguineus. Nyligen har även smitta via fästingen Dermacentor variabilis påvisats i USA. Ingen av dessa fästingar förekommer normalt i vårt land och det krävs därför i princip vistelse i ett land där fästingen och infektionen förekommer naturligt för att en hund skall bli smittad. Ett möjligt undantag är smitta från bruna hundfästingar som följt med en hund in i Sverige. Fästingen kan under gynnsamma förhållanden tillfälligt etablera sig inomhus i Sverige och under denna tid hinna infestera och sprida infektioner till andra hundar. Bruna hundfästingar har bland annat påvisats i svenska jaktstugor.
Zoonosaspekt
Människor kan infekteras med olika Ehrlichia spp. via fästingbett. E. canis anses dock infektera företrädelsevis hundar, till skillnad från granulocytär anaplasmos som smittar människor via fästingar i svensk natur.
Patogenes och kliniska symtom
Hos många hundar leder infektion med E. canis aldrig till sjukdom. Hos symtomatiska hundar kan tre faser av monocytär ehrlichios ses. Efter en inkubationstid på en till tre veckor följer först en akut fas. Hundar som tillfrisknar från denna fas - spontant eller tack vare en insatt behandling - kan antingen göra sig av med infektionen helt, eller bära på en kvarstående, symtomlös infektion under en subklinisk fas. Denna andra fas kan vara i månader, eller till och med i flera år. Återigen lyckas några hundar göra sig av med infektionen. Hos andra övergår den dock i kronisk fas. I kronisk fas föreligger ofta grav pancytopeni och prognosen är ofta pessima.
Hos en E. canis-infekterad hund som tas in i Sverige behöver alltså aldrig några symtom uppkomma. I de fall symtom utvecklas sker detta antingen en kort tid efter importen och/eller först efter en längre tid - upp till flera år efteråt.
Symtombilden vid klinisk monocytär ehrlichios varierar, men typiska symtom inkluderar:
- Feber
- Trötthet, anorexi och eventuellt en viktförlust
- Seröst till purulent näs- och/eller ögonflöde
- Lymfadenopati och splenomegali
- Symtom till följd av ökad blödningstendens, till exempel petekier och eckymoser i slemhinnor, nosblödningar.
Det är inte ovanligt att en uveit utvecklas. Hos en del hundar ses neurologiska symtom orsakade av meningoencephalit, till exempel kramper, stupor och koma.
Som regel föreligger en trombocytopeni. Andra vanliga förändringar i blodbilden inkluderar olika grader av anemi och leukopeni. I kronisk fas kan en benmärgshypoplasi leda till grav pancytopeni.
Det är inte ovanligt att hundar med monocytär ehrlichios också bär på andra infektiösa agens, till exempel Babesia canis. Provtagning för flera olika agens kan alltså vara indicerat.
Diagnos - PCR
PCR- undersökning av blodprov (det vill säga påvisande av agens arvsmassa) är den metod som har absolut högst sensitivitet. Metoden är också mycket specifik. Hos E. canis-infekterade hundar som befinner sig i subklinisk fas är dock bakteremin som regel mycket låggradig. Ett negativt provresultat kan därför inte alltid tolkas som att en subklinisk infektion säkert är utesluten, trots undersökningsmetodens höga sensitivitet.
Provmaterial: EDTA-blod.
Diagnos - cytologisk undersökning
Cytologisk undersökning av blodutstryk kan påvisa inklusioner i monocyter i ett akut skede av infektionen. Metoden är inte lika sensitiv och specifik som en PCR-undersökning av blodprovet. Undersökningen kan dock vara av värde, särskilt i de fall hunden uppvisar typiska symtom och de förändringar som hittas i preparatet är tydliga. Negativa undersökningsresultat bör tolkas med försiktighet när klinisk misstanke föreligger.
Diagnos - Serologi
Serologisk undersökning för påvisande av specifika antikroppar kan användas som ett diagnostiskt hjälpmedel. I undersökningar från endemiska länder har de flesta serologiskt positiva hundar inte uppvisat några symtom; subklinisk infektion är mycket vanligt. I ett tidigt skede av infektionen (de första sju till 14 dagarna efter infektionstillfället) kan hunden vara serologiskt negativ. En tydlig titerstegring påvisade vid undersökning av ett parprov taget cirka två veckor senare talar för en akut infektion.
Provmaterial: Helblod utan tillsats eller serum. Glöm inte ange specifik frågeställning, monocytär ehrlihios.
Behandling
Doxycyklin kan användas som riktad behandling vid infektion med E. canis. Understödjande behandling behövs i varierande grad beroende på hundens status. Vid akut, okomplicerad monocytär ehrlichios ses ofta en snabb förbättring (inom ett par dygn) efter insättande av behandling. När grava sjukdomstillstånd redan utvecklats i samband med kronisk monocytär ehrlichios är prognosen som regel pessima.
Profylax
Förebyggande behandling mot fästingangrepp med veterinärmedicinska preparat i kombination med kontinuerlig kontroll av hundens päls och hud under vistelse i endemiska länder rekommenderas. Den bruna hundfästingen innebär i sig ofta stora problem för hund och ägare om den tas med inomhus. Fästingarna sprider också andra sjukdomar.
