Anaplasma phagocytophilum - Granulocytär anaplasmos Flashcards
Generellt
Infektion hos hund med bakterien Anaplasma phagocytophilum är vanligt i Sverige, men infektionen orsakar oftast inga symtom. Om symtom uppstår är de milda. I de fall behandling ändå bedöms vara av värde för djurets välmående så ses ett mycket snabbt tillfrisknande (en till två dagar). Kronisk sjukdom eller återkommande besvär förväntas inte och dödsfall till följd av infektionen har inte setts hos hund.
Anmälningspliktig: Nej Epizooti: Nej Zoonos: Ja
Förekomst
Asymtomatisk infektion med A. phagocytophilum är vanligt förekommande hos hundar i Sverige. Kliniska symtom till följd av infektionen som föranleder veterinärbesök förekommer också.
Förekomst av infektion med A. phagocytophilum hos hund varierar inte bara mellan utan också inom olika länder. I olika europeiska studier har antikroppar mot bakterien hittats hos allt från till exempel tre till 50 procent av provtagna friska hundar. Trots en relativ brist på studier av prevalensen A. phagocytophilum infektion i Sverige är det välkänt att många hundar är seropositiva i många geografiska områden; under åren ett stort antal serologiska undersökningar utförts av blodprover från svenska hundar med eller utan symtom på anaplasmos.
Agens och smittvägar
Granulocytär anaplasmos orsakas av bakterien Anaplasma phagocytophilum som överförs till människor och djur inkluderande hundar och katter via fästingbett av fästingar tillhörande Ixodes spp., framförallt Ixodes ricinus. Bakterien har tidigare kallats bland annat Ehrlichia equi och Ehrlichia phagcytophila.
Granulocytär anaplasmos och A. phagocytophilum skall inte sammanblandas med monocytär erhlichios hos hund. Monocytär erhlichios orsakas av bakterien Ehrlichia canis som sprids via den bruna hundfästingen Rhipicephalus sanguineus, en fästingart som inte normalt ses i Sverige.
Zoonosaspekt
Både människor och djur infekteras primärt av A. phagocytophilum via fästingar. Direkt spridning från hund eller katt till människa förväntas inte. Fästingar av arten Ixodes ricinus som via människor eller djur introduceras in i ett hushåll fäster inte gärna igen till ytterligare en individ, och de överlever inte länge inomhus. Fästingar som delvis ätit skulle kunna utgöra en smittrisk, men det finns inga bevis på att infekterade hundar eller katter utgör någon betydande risk för människor. De två djurslagen anses heller inte utgöra någon smittreservoir av betydelse.
Patogenes och kliniska symtom
Bakterien överförs från en infekterad fästing inom en till två dygn efter fästingen börjat suga blod från hunden.
Infektionen är oftast asymtomatisk. Som nämns ovan är påvisande av antikroppar mycket vanligt endemiska områden; upp till 50–60 procent av friska hundar har i studier varit seropositiva. Bakterien infekterar neutrofiler och vävnader men patogenesen i de fall A. phagocytophilum orsakar sjukdom i hos hund är inte helt klarlagd.
Efter en inkubationstid på cirka en till två veckor kan följande symtom ibland ändå ses hos hund till följd av infektion med A. phagocytophilum:
Feber och nedsatt allmäntillstånd. Detta är den vanligaste symtombilden- näst efter asymtomatisk infektion, som är den absolut vanligaste följden av en infektion.
Smärta eller obehag/ömhet i muskler och leder, ovilja att röra sig eventuellt med uppenbar ledsmärta och hälta.
Förändringar i blodbilden: mild till måttlig trombocytopeni, lymphopeni och mild anemi.
I ett mindre antal fall ses blödningar; peteccier, melena, epistaxis.
Ospecifika symtom som är mindre vanliga inkluderar diarré och kräkningar, samt ökad törst.
Lymfknuteförstoring kan också ses.
Kronisk sjukdom har inte dokumenterats. I de fall symtom ses så är de i akuta fasen av infektionen, och kroniska eller återkommande besvär förväntas inte. Dödsfall till följd av infektionen har inte rapporterats, och förväntas inte heller. Bakterien kan dock efter infektionstillfället finnas kvar lång tid i vävnader, men då utan att orsaka symtom. Ett sådant bärarskap går inte att behandla bort med antibiotika.
Diagnos
Påvisande av A. phagocytophilum i blodprov med hjälp av PCR undersökning är tillsammans med typiska kliniska fynd, ett snabbt svar på relevant antibiotikabehandling samt uteslutande av differentialdiagnoser det närmaste en säker diagnos man kan komma. Blodprov tas i akut skede innan insättande av antibiotikabehandling; tetracyklin-behandling leder som regel till negativa provsvar.
Observera att även asymtomatiska hundar kan vara PCR-positiva. Bakterien har påvisats under lång tid (upp till ett halvår) efter infektion hos asymtomatiska hundar. Påvisande av bakterien hos en frisk, symtomfri hund är alltså inte i sig en indikation för antibiotikabehandling.
Vid undersökning av blodutstryk i akut skede av sjukdomen innan insättande av eventuell antibiotikabehandling kan morula ofta- men inte alltid- påvisas i neutrofiler.
Undersökningen är mindre sensitiv och avsevärt mindre specifik än en PCR-undersökning. PCR undersökning kan påvisa bakterien när morula inte påvisas, och de ”morulae” man tycker sig se kan vara något annat. Undersökningen kan, om den som avläser utstryken är van, utföras direkt på mottagningen/kliniken i samband med undersökning av hunden.
Cytologisk undersökning kan därmed utgöra en praktisk screeningmetod, särskilt som en undersökning av blodbilden ändå som regel är önskvärt. Blod skickas därefter för konfirmering av fyndet med hjälp av PCR - är det A. phagocytophilum morulae så förväntas förstås PCR undersökningen påvisa bakterien.
Serologisk undersökning
Indikation för serologisk undersökning av hund i frånvaro av klinisk misstanke om akut sjukdom till följd av infektion med A. phagocytophilum saknas.
Ett positivt resultat av en serologisk undersökning avseende specifika antikroppar för A. phagocytophilum visar endast att hunden någon gång har infekterats. Eftersom de flesta hundar aldrig utvecklar sjukdom till följd av infektionen är ett sådant provsvar inte diagnostiskt. Antikroppstitrar kan kvarstå i flera månader-år.
Parprov med fyrfaldig titerstegring; det vill säga en förnyad analys av det första provet tillsammans med ett nytt prov taget två till fyra veckor senare, kan dock i en del fall bidra till diagnos hos hundar med relevanta kliniska symtom och snabbt svar på behandling, där aktuella differentialdiagnoser är uteslutna.
Observera att serokonvertering sker först en tid (till exempel två till fem dagar) efter bakteriellt DNA i blod (PCR undersökning kan påvisas, och kliniska symtom kan utvecklas innan titrar påvisas. En negativ serologisk undersökning utesluter alltså inte närvaro av bakterien hos en hund med relevanta kliniska symtom.
Indikation för provtagning av friska hundar, eller hundar utan symtom på just granulocytär anaplasmos saknas helt.
Behandling
I de fall antibiotikabehandling bedöms behövas för djurets välmående anges doxycyklin som förstahandsval i litteraturen. Bakterien är också känslig för fluorokinoloner, men indikation för användande av fluorokionoloner saknas eftersom doxycyklinbehandling har mycket god effekt.
Behandlade hundar förväntas bli symtomfria inom en till två dygn efter insatt doxycyklin-behandling. I de fall hunden inte svarar på behandling bör därför diagnosen omprövas.
Indikation saknas för en långtidsbehandling, eftersom kronisk sjukdom eller återfall inte förväntas. Emellertid saknas publicerade studier som studerar optimal behandlingstid. Traditionellt har i internationell litteratur tio dagar angetts som behandlingstid vid klinisk sjukdom hos hund till följd av A. phagocytophilum.
Påvisande av bakterien hos en frisk, symtomfri hund är inte en indikation för antibiotikabehandling. Bakterien kan efter infektionstillfället finnas kvar lång tid i vävnader och då utan att någon gång orsaka symtom, oavsett om antibiotika ges eller ej.
