HCC - Hepatitis Contagiosa Canis Flashcards
Generellt
Sjukdomen HCC, på svenska också kallat infektiös hepatit, orsakas av ett virus (hundens adenovirus typ 1, förkortas CAV-1). Tack vare en utbredd vaccination ses sjukdomen för närvarande sällan hos inhemska hundar. Infektionen kan hos valpar och ovaccinerade hundar leda till mycket grav sjukdom, och plötslig död.
Anmälningspliktig: Ja Epizooti: Nej Zoonos: Nej
Förekomst
Under 1950 talet blev vaccin tillgängligt och HCC som innan dess var vanligt förekommande, och på grund av hög mortalitet ett stort problem, ses tack vare utbredd kontinuerlig vaccinering endast sporadiskt hos tamhundar i många länder inkluderande Sverige. Under åren 2012–2018 har 10 fall rapporterats (0–3 fall per år). En underrapportering kan förväntas, bland annat hos unga valpar med ett perakut sjukdomsförlopp, där obduktion krävs för diagnos.
CAV-1 kan också infektera vilda Canidae (hunddjur) och Ursidae (björnar).
Agens och smittvägar
HCC orsakas av hundens adenovirus typ 1 (Canine adenovirus type 1; CAV-1), ett DNA virus tillhörande familjen Adenoviridae.
En infekterad hund utsöndrar virus i alla kroppsvätskor under de första 10–14 dagarna efter infektionstillfället, därefter utsöndras virus i urin under en längre tid; i upp till 6–9 månader eller kanske ännu längre.
En hund kan smittas genom direktkontakt med en infekterad hund, framförallt med urinen samt genom indirekt smitta via kontaminerad miljö/föremål, händer etc. och via utomhusmiljö. Omgivningssmitta (utomhus inkluderande skog och mark, parker etcetera) är tillsammans med symtomlösa smittspridare den viktigaste faktorn för smittspridning/upprätthållande av infektionen i en population. CAV-1 kan överleva mycket länge i omgivningen; flera veckor vid både frystemperaturer och i 30 graders värme. En hög incidens av antikroppar mot CAV-1 har i internationella studier påvisats hos vilda hunddjur. Subklinisk smitta- smittspridning kan alltså vara utbredd hos dessa.
CDV-1 är också motståndskraftigt mot flertalet desinfektionsmedel som används vid sanering av inomhusmiljö, men det finns kommersiella desinfektionsmedel med avdödande effekt på CAV-1 och andra adenovirus. Noggrann rengöring ska utföras, innan desinfektionsmedel används.
Det går inte att utesluta smittspridare genom provtagning. Även om hundar kan utsöndra CAV-1 i urinen under flera månader efter infektionstillfället så är varken virusisolering eller PCR undersökning av urin en pålitlig metod för att utesluta att en hund är subklinisk smittbärare; virus utsöndras intermittent i urinen och ett negativt provsvar utesluter inte att hunden är smittförande.
Zoonos aspekt
CAV-1 är inte ett zoonotiskt virus
Patogenes och kliniska symptom
Beroende på hur snabbt och starkt immunsvar individen uppbådar ses olika följder av en CAV-1 infektion hos hund. En inkubationstid på cirka fyra till sju dagar anges för de fall där symtom ses.
- Subklinisk infektion, eller endast milda, ospecifika symtom på respiratorisk sjukdom (liknande till exempel kennelhostesymtom) är mycket vanligt; hos äldre hundar till och med den vanligaste följden.
- Grav systemsjukdom ses oftast hos unga hundar.
- Ett perakut förlopp där hunden avlider inom till exempel tre till fyra timmar från det att de första symtomen uppträtt är inte ovanligt, särskilt inte hos valpar. Hunden kan hittas död utan att ägaren sett några föregående tecken på sjukdom. På grund av det snabba förloppet och de kraftiga symtomen uppstår ofta en misstanke om förgiftning.
CAV-1 angriper huvudsakligen kärlendotel och parenkymala celler i lever och njure. Hos icke-immuna hundar kan en hepatocellulär nekros tillsammans med vaskulit ge upphov till ett akut livshotande syndrom med symtom till följd av koagulationsrubbningar och leverinsufficiens. De dödsfall som inträffar kan föregås av neurologiska symtom till följd av hepatoencephalopati. Slemhinnor kan vara bleka, hyperemiska och/eller ikteriska samt uppvisa peteckier och eckymoser. Ödem kan utvecklas i subkutana vävnader i huvud, nacke och kropp.
Blodig diarré, med eller utan kräkning ses ofta tidigt i sjukdomsförloppet, liksom hosta, irritation i svalg och andra, oftast milda respiratoriska symtom.
En sekundär pyelonefrit är inte ovanligt. Kronisk glomerulinefrit är en möjlig komplikation hos hundar som i övrigt tillfrisknar från HCC.
Corneaödem och en främre uveit; så kallat ”blue eye” associerat med cirkulerande antikroppskomplex är en vanlig komplikation. Symtom på uveit kan vara det enda symtom en infekterad hund uppvisar. Blue eye kan också ses tillsammans med andra akuta symtom, alternativt utvecklas upp till sju till tio dagar efter synbart tillfrisknande från andra symtom. I okomplicerade fall avläker ögonskadorna utan att hunden får kvarstående kroniska besvär.
Infektion med CAV-1 under dräktighet kan leda både till dödfödda och/eller svagfödda valpar som dör snart efter födseln. Tiken kan vara symtomlös bärare. I de flesta fall smittas valparna som nyfödda och avlider.
Fullgott immuniserade (vaccinerade) hundar utvecklar inte sjukdom.
Diagnos
Påvisande av viruset är optimalt för fastställande av diagnos. Virus kan påvisas genom PCR undersökning eller genom virusisolering (ingen av dessa analyser utförs vid SVA). Virusisolering är en laboratoriemässigt relativt svår metod. Det tar också tid innan resultat kan bedömas; preliminärt svar kan ges tidigast efter en vecka, slutgiltigt svar lämnas efter två till tre veckor. Ett negativt provsvar kan betyda att virus inte utsöndrades när provet togs, eller att virusisoleringen inte lyckades, (till exempel på grund av att virus inte överlevt transporten till laboratoriet), eller att hunden inte varit infekterad med HCC).
En kombination med andra testmetoder; provmaterial (se nedan) rekommenderas.
Provmaterial:
Under de första 10–14 dagarna efter att en hund har infekterats kan virus påvisas i alla kroppsvätskor, men oropharyngeal provtagning så tidigt som möjligt i sjukdomsförloppet brukar rekommenderas; djupt ned i pharynx-tonsiller samt konjunktivalt. Gnugga med provtagningspinne så att material kommer med, gärna med ”flockad” provtagningspinne i plast/plastliknande material. För PCR undersökningen skall provtagningspinnen vara utan medium. För virusodling används provtagningspinne avsedd för virusisolering. Provtagningspinne för bakteriologisk odling kan inte användas. I nödfall kan steril provtagningspinne användas, om det är för odling skall den vara fuktad. Oavsett vilken typ av provtagningspinne som används så bör den förvaras och fraktas kylt.
Andra typer av provmaterial kan också undersökas, men prover från lever är mindre lämpliga för odling av CAV-1.
Vävnadsbiopsier
Immunofluorescens metoder kan liksom PCR användas för att påvisa virus i vävnadsprover (biopsier) - om hundens tillstånd tillåter och sådan provtagning är motiverad; tag alltid kontakt med laboratoriet innan uttagande av prover för att klarlägga vilka validerade laboratorieundersökningar (metoder) som finns tillgängliga.
Blodprov för påvisande av IgM- och/ eller IgG-antikroppar tas omedelbart vid misstanke om HCC. Ett tidigt blodprov möjliggör en parprovsanalys; undersökning om antikroppstitrar stiger. Som vanligt måste man vara säker på att IgM och IgG titrar inte beror på en tidigare infektion eller vaccination, och det är inte alltid lätt att tolka resultatet av de serologiska testerna. En kombination med andra testmetoder; provmaterial (se ovan) rekommenderas.
Obduktion
Obduktion leder som regel till fastställande av diagnos.
Behandling
Hundar med klinisk sjukdom till följd av infektion CAV-1 behandlas symtomatiskt understödjande efter behov, med kontinuerlig utvärdering av prognos.
Profylax
Vaccin mot CAV-1 är definierat som ett basvaccin (core vaccine), det vill säga ett vaccin som bör ges till samtliga hundar i Sverige i SVS vaccinpolicy.
SVS vaccinpolicy:
Vaccination mot hundens adenovirus typ 1 (Canine adenovirus type 1, CAV-1) dvs. vaccin innehållande CAV-2
(Canine adenovirus type 2) mot HCC (hepatitis contagiosa canis, infektiös hepatit). CAV-2 ger korsimmunitet
mot CAV-1, men utan de biverkningar som har setts vid
vaccinering med vacciner innehållande CAV-1.
