Brucellos Flashcards
Generellt
Brucellos hos hund har bara påvisats enstaka gånger i Sverige. Infekterade vuxna hundar visar framförallt reproduktionsrelaterade symtom.
Anmälningspliktig: Ja Epizooti: Nej Zoonos: Ja
Anmälningsplikt
Till skillnad från brucellos hos livsmedelsproducerande djur (idisslare och gris) lyder brucellos hos hund inte under epizootilagen. Brucellos hos hund är dock en anmälningspliktig diagnos (SJVFS 2013:23, kod 4 00 040). På grund av sjukdomens allvarliga karaktär kan Jordbruksverket välja att vidta bekämpningsåtgärder om sjukdomen skulle påvisas i Sverige.
Förekomst och smitta
Brucellos hos hund har bara påvisats enstaka gånger i Sverige.
Sjukdomen förekommer i flera europeiska länder, och infekterade hundar kan föras in i Sverige och komma att sprida sjukdomen vidare till andra hundar i landet, precis som sker i Europa.
Hur vanligt förekommande infektionen är i Europa och andra världsdelar är inte klarlagt.
B. canis är ett zoonotiskt agens, men infekterar primärt hunddjur.
Katter har infekterats experimentellt och då utvecklat bakteremi, men inte kliniska symtom. Det är oklart om brucellos kan förekomma hos katt under naturliga förhållanden och katter anses inte vara någon naturlig smittkälla.
Agens och smittvägar
Brucellabakterier är små gramnegativa, kockoida stavar. Flera olika arter, som infekterar olika djurslag finns. Hund infekteras av B. canis, även om B. abortus och B. suis sporadiskt har isolerats vid aborter hos hund i de länder där dessa infektioner förekommer.
Infekterade hundar bär ofta på smitta utan att själva visa symtom. Hanhundar utsöndrar bakterier främst med urin och sperma och tikar med vaginalt sekret (särskilt efter abort och under löpning), men utsöndring kan ske med alla kroppsvätskor Den vanligaste smittvägen är oral, genom intag av aborterat material eller infekterade vaginalflytningar, men bakterien kan penetrera slemhinnor exempelvis vid parning, som liksom artificiell insemination är en viktig smittspridningsväg. Sjukdomen kan även smitta via kontaminerad utrustning som burar. I flytningar efter en abort kan större mängder av bakterien utsöndras i flera veckor, intermittent i flera månader. Bakteremi utveckas ungefär tre veckor efter infektion och kvarstår i minst sex månader. Utsöndring av bakterien från ett infekterat djur kan ske även efter att bakteremin försvunnit.
Iatrogen smittöverföring har rapporterats ske via kontaminerat materiel i samband med bland annat vaginoskopi och via blodtransfusion.
B. canis lever inte särskilt länge utanför värddjuret och inaktiveras av flertalet desinfektionsmedel, miljösanering av till exempel ett hundstall är alltså möjligt, såvida inte återsmitta sker kontinuerligt.
Zoonosaspekt
Människor är relativt motståndskraftiga mot B. canis. Infektioner hos laboratoriepersonal, djurskötare och djurägare har dock rapporterats. Den vanligaste smittkällan för djurägare är kontakt med aborterat material.
Patogenes och kliniska symptom
Vuxna hundar uppvisar som regel endast reproduktionsrelaterade symtom, trots en bakteriemi som kan ha pågått en längre tid. Klinisk undersökning påvisar ofta inte några sjukliga förändringar. Hos en del hundar utvecklas allmänsjukdom med symtom som diffus trötthet, viss avmagring och försämrad pälskvalitet. Generell lymfadenit förekommer. Ett fåtal hundar drabbas av skador som diskospondylit, uveit, meningoencephalit eller glomerulinefrit.
Hos hanhund utgör epididymit, orchit och pungdermatit de mest typiska symtomen. Spermaförändringar kan påvisas. Dessa leder till reproduktionsstörningar; parade tikar blir inte dräktiga när de paras med en steril hane. Reproduktionsstörningar kan också ses hos tikar på grund av att de infekterats av hanen.
Hos tik är abort under de två sista dräktighetsveckorna med vaginala flytningar i en till sex veckor de mest typiska symtomen. Tidig resorption och dödfödslar, eventuellt med några levande svagfödda valpar i kullen ses också. Observeras bör att löpcykeln oftast inte påverkas, och att en kroniskt infekterad tik kan få normala kullar efter ett första aborttillfälle trots att bakterien fortfarande utsöndras.
Diagnos - Serologi
Antikroppstester är ofta negativa upp till fyra veckor efter infektionstillfället och först åtta till tolv veckor efter infektion kan man räkna med ett mätbart serologiskt svar hos ett infekterat djur. Antikropparna försvinner sedan när bakteremin försvinner även om bakterierna fortfarande återfinns i olika vävnader i djuret. Låga antikroppsmängder kan också föreligga vid kronisk infektion, tikar provtas därför företrädelsevis under löpning, dräktighet eller i samband med en abort, då sannolikheten för påvisande av positiv antikroppstiter är högre. Antibiotikabehandling kan leda till falskt negativa provresultat.
De snabbtester som används på SVA ger ett negativt eller positivt resultat, det vill säga ingen titer eller antikroppsmängder beräknas. I vissa fall kan resultatet av snabbagglutinationen (RSAT) vara tvetydigt och då rekommenderas att ett omprov tas inom fyra till tolv veckor. Om provet fortfarande är tvetydigt vid omprov, används ett konfirmerande snabbtest (LFIA). Positiva prover bör alltid konfirmeras genom odling av bakterien. Provtagning skall ske minst två gånger med fyra till sex veckors mellanrum om odlingen blir negativ vid första försöket. Vid smittspårning gäller det samma att upprepade provtagningar kommer att behövas innan man kan utesluta smitta.
Serologisk undersökning efterfrågas av en del länder som rutin i samband med export/import.
Diagnos - Odling
Definitiv diagnos ställs genom isolering av bakterien B. canis från hunden. Specifik frågeställning krävs. Laboratoriet samt Avdelningen för epidemiologi och sjukdomskontroll (ESS) ska kontaktas innan material för odling skickas in till SVA. Odling av Brucella spp. sker på säkerhetslaboratorium för smittfarligt material på grund av smittrisken för laboratoriepersonalen. Direktutstryk görs på insänt material. Utstryken avläses samma dag. Odlingen kan ta olika lång tid beroende på vilket provmaterial som ska undersökas. Vid blododling tar det minst fyra veckor innan negativt provsvar kan ges. För annat material såsom foster/placentor, vaginalprov, spermaprov och urinprov tar det ofta minst två veckor innan negativt provsvar kan ges. Vid misstänkt växt av brucellabakterier kan det ta ytterligare någon vecka innan en definitiv bedömning kan göras och slutsvar fås. Odlingen utförs på specialmedium.
B. canis utsöndras intermittent och ett negativt odlingsresultat utesluter inte att en hund är infekterad. Antibiotikabehandling kan bidra till ett falskt negativt resultat.
Provmaterial:
B. canis framodlas företrädesvis från aborterade foster, moderkaka och vaginalflytningar i samband med aborter. Sperma eller urin hos kastrerade hanhundar används för odling från misstänkt infekterade hanhundar. Blododling skall alltid göras vid misstanke om Brucellos med hjälp av bifasiska odlingsflaskor. Det går även att odla från organmaterial eller aspirat från rygglesioner, lymfknutor, prostata, bitestikel och mjälte. Observera zoonosrisken vid insamlande och paketerande av material.
Behandling
Avlivning rekommenderas av infekterade djur.
Jordbruksverket kan välja att fatta beslut om hur djuret ska hanteras. Misstänkt infekterade hundar isoleras direkt och omgivningen saneras. En rad olika antibiotikakombinationer har prövats utomlands men ingen behandling har visats leda till elimination av B. canis från infekterade hundar, därför kan inte behandling rekommenderas.
Bakgrunden till detta ligger i bakteriens intracellulära natur, vilket gör bakterien svåråtkomlig för antibiotika. I kombination med att det är mycket svårt att säkert kunna påvisa att en hundgrupp blivit fri från brucellos, får introduktion av brucellasmitta i en kennel mycket allvarliga konsekvenser för den drabbade uppfödaren.
Förebyggande åtgärdar
Den absolut viktigaste förebyggande åtgärden är noggrann kontroll av avelshundar eller sperma som tas in från andra länder samt stor försiktighet då svenska hundar paras med utländska hundar. Import av hundar från utlandet innebär också risk för smitta.
