Avmaskningsmedlar Flashcards
Generellt
Parasiter är komplext byggda organismer som lever på andra organismers bekostnad. De har mer eller mindre komplicerade livscykler, ibland med en eller flera mellanvärdar. Spridningsstadierna är vanligen frilevande som utvecklas och överlever ofta långa perioder i djurens närmiljö.
Trots ett intensivt sökande efter alternativ har det visat sig vara svårt att utöva effektiv parasit-kontroll utan avmaskningsmedel.
Det finns idag inga inregistrerade vacciner mot maskinfektioner, eller andra vetenskapligt utprovade alternativa behandlingsformer med likvärdig effekt i Sverige.
Substansgrupper
De avmaskningsmedel (anthelmintika) som finns i Sverige påträffas i huvudsak inom fyra substans-grupper:
1) bensimidazolderivat (albendazol, febantel(Drontal Comp), fenbendazol(Axilur), flubendazol, triklabendazol m.fl.),
2) makrocykliska laktoner (eprinomektin, doramektin, ivermektin(Otimectin), moxidektin(Advocate) och selamektin(Stronghold)),
3) tetrahydropyrimidiner (morantel och pyrantel(Banminth))
4) kinolinderivat (prazikvantel (Droncit)).
+ Ny sybstansgrupp: Depsipeptider (Emodepsid (Profender))
Verkningsmekanism - Bensimidazolderivat
Hos de flesta parasiter inaktiverar bensimidazoler proteiner som bygger upp mikrotubili i tarmcellerna. De hämmar även enzym som påverkar glukosupptaget.
Avmaskningseffekten hos fenbendazol uppkommer genom hämning av glukosupptaget eftersom det binder till nematodernas tubulin, ett protein som är nödvändigt för bildande och överlevnad av mikrotubuli. Detta sker huvudsakligen i nematodens tarmceller, vilket leder till att absorptionen av näringsämnen, särskilt glykogen, upphör och parasiten svälter ihjäl.
Verkningsmekanism - Tetrahydropyrimidiner
Tetrahydro-pyrimidiner stimulerar kolinerga nervbanor.
Pyrantel är en potent acetylcholin-agonist och påverkar den neuromuskulära transmissionen genom att stimulera kolinerga neuroner. Detta resulterar i en utdragen spastisk paralys av masken.
Verkningsmekanism - Makrocykliska laktoner
Makrocykliska laktoner stör GABA-funktionen i motoriska nervbanor. De binder också till glutamat-receptorer och påverkar därmed permeabiliteten för kloridjoner, vilket avbryter den normala neurotransmissionen.
Ivermektin är en endectocid som tillhör gruppen makrocykliska laktoner, vilka kan binda selektivt till glutamatreglerande kloridjonkanaler som förekommer i flera ryggradslösa djurs nerv- och muskelceller. Detta leder till en ökad permeabilitet för kloridjoner över cellmembranen, vilket ger en hyperpolarisering av nerv- och muskelceller hos parasiten som därmed paralyseras och avdödas. Föreningar ur denna grupp kan också interagera med andra ligandreglerade kloridjonkanaler, till exempel de som regleras av neurotransmittorn gamma-aminosmörsyra (GABA).
Selamektin paralyserar och / eller dödar en mängd olika ryggradslösa parasiter genom att störa ledningsförmågan i kloridjonkanalerna, vilket avbryter den normala neurotransmissionen. Detta hämmar den elektriska aktiviteten i nervceller hos nematoder och muskelceller hos atropoder, varvid parasiten paralyseras och/eller dör.
Verkningsmekanism - Kinolinderivat
Anthelmintikum mot cestoder
Prazikvantel hämmar glukosupptaget vilket nedsätter energiomsättningen.
Verkningsmekanism - Emodepsid
Avsedd för behandling av nematoder.
Emodepsid verkar vid den neuromuskulära förbindelsen. Emodepsin stimulerar presynaptiska receptorer tillhörande sekretinreceptorfamiljen, vilket resulterar i paralys och avdödning av parasiterna.
Resistens
Anthelmintika-resistens är framför allt beskriven hos olika rundmaskar hos betesdjur mot bensimidazoler och makrocykliska laktoner. Fenomenet är särskilt utbrett på södra halvklotet och i synnerhet bland mag-tarmnematoder hos får, nötkreatur och hästar, men finns även i mindre omfattning i Sverige. Internationellt finns den även dokumenterad hos stora leveflundran mot triklabendazol.
Det är snart 30 år sedan som resistens mot bensimidazolderivat påvisades hos de små blodmaskarna hos svenska hästar. Detta ledde till en kraftigt minskad användning av dessa preparat. Dessvärre har uppföljande studier visat att läget har förvärrats med resistens även mot pyrantel. För några år sedan noterades även utebliven behandlingseffekt med ivermektin mot hästens spolmask. Ökande problem med resistenta parasiter ses också i svenska fårbesättningar. I en riktad undersökning som publicerades 2015 där merparten av gårdarna hade importerat eller varit i kontakt med besättningar som tagit in mjölkfår från Holland, uppvisade 6 av 11 besättningar resistens mot ivermektin. I vissa fall sågs även resistens mot albendazol.
Ju mer ett avmaskningsmedel används desto större är risken att parasiterna utvecklar resistens. Genom att behovsanpassa läkemedelsanvändningen, det vill säga att endast avmaska efter ställd diagnos eller välgrundad misstanke, kan förbrukningen minskas.
Några tumregler är att inte avmaska med preparat ur samma substansgrupp mer än cirka fyra gånger per år och att om möjligt årligen växla mellan olika substansgrupper. För att minska risken för resistensutveckling så att avmaskningsmedlen blir verkningslösa bör man avmaska vid rätt tillfälle, välja rätt preparat och inte underdosera.
Avmaskning - Hund och katt
De allra flesta hundar med god omvårdnad lever på ett sådant sätt att de endast undantagsvis exponeras för parasiter. Rutinmässig avmaskning av svenska hundar är således inte motiverad.
Inälvsmaskar är främst ett problem hos unga hundar och i större hundgrupper på kennlar och bland brukshundar (drag-, sport- och jakthundar). Vuxna hundar fungerar främst som smittreservoarer och behöver endast avmaskas efter påvisad förekomst av parasitägg eller larver genom träckprovsundersökning. Valpar är oftare infekterade med äggutskiljande spolmaskar Toxocara spp. än vuxna hundar. Tikar bär dock ofta på larver som kan överföras till fostret i livmodern under dräktigheten, eller via mjölken i samband med digivningen. Vuxna hundar smittas däremot antingen genom att slicka i sig infektiva ägg, eller genom att förtära gnagare som kan fungera som hjälpvärd åt parasiten. Att bryta spolmaskens smittcykel är viktigt, inte endast för valparnas hälsa. T. canis kan, om än sällsynt, även smitta människa och i ytterst sällsynta fall orsaka blindhet. Avstå från avmaskning med bensimidazoler under tidig dräktighet (ca 25 dygn), eftersom dessa substanser kan ge missbildningar. Notera även att makrocykliska laktoner inte bör användas till behandling av hundar av collieras.
Det finns flera exempel på ”exotiska” parasiter som under senare år har uppmärksammats hos hundar som t.ex. fransk hjärtmask (Angiostrongylus vasorum). Det förekommer även piskmask (Trichuris vulpis), hakmask (Uncinaria stenophala) och flera bandmaskarter. Dessutom påträffas sällsynt vissa vektorburna maskar som hjärtmask (Dirofilaria immitis), knutmask ( P.repens) men de förekommer bara hos hundar som smittats utomlands. Det finns också olika typer av lungmaskar (Cresonoma vulpis, Oslerus osleri, Eucoleus aerophilus). I Sverige påträffas dessa arter främst hos räv.
Under 2011 beskrevs för första gången den fruktade dvärgbandmasken Echinococcus multilocularis hos svenska rävar. Rävens dvärgbandmask kan orsaka allvarliga och mycket svårbehandlade sjukdomstillstånd hos människa. Parasiten är dock ytterst fortfarande ovanlig (<0,1%) i den svenska rävpopulationen och har aldrig hittats hos svenska hundar. Däremöt är det fortfarande viktigt att avmaska alla hundar med prazikvantel när de varit utomlands, särskilt i områden där parasiten är vanlig och när det finns risk för att de varit i kontakt med smågnagare.
En vanlig missuppfattning är att barn smittas av springmask (Börneorm) från hundar och katter. Människans springmask Enterobius vermicularis är dock strikt värddjursspecifik och förekommer endast hos människa.
Även katter drabbas av spolmask och vid riklig förekomst leder det till diarréer, kräkningar och nedsatt allmäntillstånd. Toxocara (cati) mystax smittar dock till skillnad från hundens spolmask ej fostren under dräktigheten. Behandling av gravida katter är därför inte påkallad. Huruvida kattens spolmask kan överföras till människa är omtvistat. I övrigt skiljer sig inte behandlingen från den som rekommenderas för hund.
Liksom hos hund är övriga rundmaskar relativt ovanliga och i synnerhet hos innekatter. Det är desto vanligare med bandmask varav Mesocestoides och Taenia är vanliga. Risgrynsstora segment i träcken och/eller i pälsen kring anus är tecken vid bandmask-infektion. Rutinmässig förebyggande avmaskning med kombinationspreparat mot spol- och bandmask är alltså endast befogad hos utekatter. Däremot är användning av kombinationspreparat hos hundar sällan är motiverad.
Det finns även flera ektoparasiter hos såväl hund som katt och ur behandlingssynpunkt är dessa viktigare än maskarna. Hos hund är det främst frågan om noskvalstret Pneumonyssoides caninum, rävskabb Sarcoptes scabiei samt olika loppor och löss. Öronskabb Otodectes cynotis liksom loppan Ctenocephalides felis är viktiga arter hos katt. I de fall djuren behandlas med makrocykliska laktoner som också är verksamma mot nematoder kommer detta att påverka maskförekomsten indirekt. Behandlingsrekommendationer för samtliga parasiter hos sällskapdjur är sammanfattade i https://lakemedelsverket.se/malgrupp/Halso—sjukvard/Behandlings–rekommendationer/Veterinara-lakemedel/Ekto–och-endoparasiter-hos-hund-och-katt/.
