Kap 7 Självkostnadskalkylering Flashcards
Begreppet självkostnad
Självkostnadskalkylering utmärks av att samtliga kostnader som normalt förknippas med verksamheten tas med i kalkylen. Man säger att självkostnadskalkylen utmärks av en fullständig kostnadsfördelning. Kostnaderna fördelas ända ner på enhetsnivå, ex. kostnaden för en varuenhet eller en konsulttimme. Självkostnaden uttrycker då kalkylobjektens långsiktiga genomsnittliga kostnad. Vid ex. prissättning och lönsamhetsanalys är det viktigt att säkerställa att de priser som tas ut på lång sikt täcker samtliga kostnader. Självkostnaden för en vara, en order eller en tjänst kan definieras;
Självkostnaden utgör summan av samtliga kostnader för en vara till dess den är levererad och betald
Självkostnaden utgör summan av samtliga kostnader för en order till dess den är fullgjord och betald
Huvudmetoder för självkostnadskalkylering och delmetoder
Det finns olika metoder för att beräkna självkostnaden, och beror på att företagets verksamheter skiljer sig åt. Innebär att ingen metod kan sägas vara generell för alla. Det finns två huvudmetoder;
- Periodkalkylering (även benämnd processkalkylering)
- Orderkalkylering (även benämnd kund- och påläggskalkylering)
Inom ramen för varje huvudmetod finns sedan delmetoder. För orderkalkylering finns det två delmetoder;
- Påläggsmetoden
- Aktivitetsbaserad självkalkylering (ABC)
När ett företag arbetar med blandade period- och orderkalkyler säger man att de arbetar med hybridkalkyler.
Periodkalkylering och tre metoder
Vid periodkalkylering beräknas självkostnaden för en viss tidsperiod, ex. för ett år eller ett kvartal. Periodkalkylering passar bäst när ett företag endast håller sig till en vara eller tjänst eller flera varor av likartade slag. Man säger att de är lika resurskrävande. Det är en viktig förutsättning då man med periodkalkylen beräknar kalkylobjektets självkostnad med enkla beräkningsmetoder. Typexempel på branscher i vilka periodkalkyler används är bryggeri-, livsmedel-, textil-, och kemibranschen. Man skiljer mellan tre metoder för periodkalkylering;
- Divisionmetoden
- Normalmetoden
- Ekvivalentmetoden
Divisionmetoden
Divisionmetoden är den enklaste kalkylen av självkostnadstyp. Självkostnaden för en produkt eller tjänst beräknas med metoden enligt följande:
Totalkostnad för en tidsperiod / verksamhetsvolym = självkostnad per styck
Divisionmetoden med uppdelning på kostnadsställen
Divisionmetoden förekommer i två varianter, en utan uppdelning på kostnadsställen och en med. En uppdelning av kostnadsställen kan vara viktig för ex. kontroll av var i företaget kostnader uppstår och deras utveckling över tid per ex. avdelning.
Ett kostnadsställe kan utgöras av ex. tillverkningsavsnitt, ansvarsområde och avdelningar. Vid en uppdelning på kostnadsställen divideras kostnaden per kostnadsställe med verksamhetsvolymen i respektive kostnadsställe. Men självkostnaden per vara blir ändå
densamma, det är bara uppdelat olika.
Sysselsättningseffekten – en nackdel med divisionsmetoden
Nackdelen är att sysselsättningsnivån inte beaktas. Med metoden fördelas samtliga kostnader på verksamhetsvolymen oavsett deras storlek. Det är vanligt att företag har variation i sin sysselsättning, mellan tidsperioder beroende på ex. konjunkturer och säsongsvariationer. Eftersom ingen hänsyn tas till dom i kalkylen, kommer sysselsättningsskillnader att påverka storleken på självkostnaden mellan perioder. När sysselsättningen är under den normala kommer självkostnaden per enhet att stiga, och när den är över den normala kommer den att sjunka. Det är önskvärt med stabila självkostnader
över tid.
Normalmetoden
För att komma till rätta med sysselsättningseffekten kan normalmetoden användas. Fördelen med den är att självkostnaden inte fluktuerar mellan tidsperioder pga. sysselsättningsvariationer. Kostnaderna indelas med normalmetoden i fasta och rörliga. De behandlas sedan på skilda sätt i kalkyleringen. Rörliga kostnader divideras med verklig verksamhetsvolym och fasta kostnader med normal verksamhetsvolym. Med verklig volym avses den volym som faktiskt framställs eller beräknas framställas. Med normal
verksamhetsvolym avses den verksamhetsvolym som över flera tidsperioder ofta framställs, eller ett genomsnitt av verksamhetsvolymen över tid. Självkostnaden för en vara eller tjänst kan beräknas enligt följande;
rörliga kostnader / verklig volym + Fasta kostnader / Normal volym = självkostnad per styck
Över- och undertäckning av fasta kostnader
När den verkliga verksamhetsvolymen för en period avviker från den normala uppstår antingen en under- eller övertäckning av fasta kostnader, men man brukar se det som att under- och övertäckning av fasta kostnader tar ut varandra över tiden (låg/hög-konjunktur).
Normalmetoden med uppdelning på kostnadsställen
Även normalmetoden förekommer utan och med fördelning på kostnadsställen. Beräkningarna utförs på samma sätt med undantag att kostnaderna indelas i rörliga och fasta.
Ekvivalentmetoden
Både divisionsmetoden och normalmetoden utgår från att kalkylobjekten är lika resurskrävande, och det är därför möjligt att dividera totalkostnaden för en period på verksamhetsvolymen. Men denna förutsättning gäller inte alltid, man måste då hänsyn till skillnader i kalkylobjektens resurskrav. En metod som då kan användas är ekvivalentmetoden.
Ekvivalenttal
För att kunna ta hänsyn till dessa skillnader i resurskrav används ekvivalenttal. De fastställs genom studier av verksamheten, ex. tidsåtgång och materialförbrukning. Exempelvis om ett företag har två produkter i samma slag av process, men den ena produkter kräver dubbelt så mycket bearbetning, och ska då bära dubbelt så stor kostnad som den andra. Företagets ekvivalenttal är då 2 för den mer resurskrävande produkten och 1 för den mindre resurskrävande. Om en produkt kräver 4 gånger så mycket bearbetning som den andra produkten, är dennes ekvivalenttal 4 osv
Ekvivalentvolym
Innan självkostnadsberäkningen kan genomföras behöver ytterligare ett begrepp introduceras, nämligen ekvivalentvolym. De andelar av kostnaderna som ska påföras kalkylobjekten, beror, utöver ekvivalenttalen, på volymen per objekt. Ekvivalenttalen multipliceras därför med volymen per kalkylobjekt. Då erhålls ekvivalentvolymen per objekt. Den kommer vid beräkning av självkostnaden fånga upp de skillnader i resurskrav som finns – fungerar som ett vägningstal. Beräkning av självkostnaden
När självkostnaden för ex. en styck vara eller tjänst ska beräknas, används både ekvivalentvolymen och den verkliga volymen.
Produkter i arbete vid periodkalkylering
Vid produktkalkylering beräknas självkostnaden för en viss period. Man vill därför inte att händelser från andra perioder ska störa beräkningarna. Finns dock ändå två fall som avviker från idealfallet. Ett första är att det vid en periods inledning redan finns påbörjade produkter som kommer att färdigställas under perioden. Det andra fallet är när det fin s produkter i arbete vid periodens slut men inte vid dess inledning.
Orderkalkylering
Vid orderkalkylering beräknas självkostnaden för företagets kalkylobjekt oberoende av tidsaspekten. Trots att det heter orderkalkylering behöver inte kalkylobjektet vara en order. Orderkalkylering är lämpligt då kalkylobjekten väsentligt skiljer sig åt när det gäller resursförbrukning. I ex. en bank som har flera olika slag av tjänster; långivning, insättning, uttag, värdepappershandel osv. Om banken vill beräkna kostnaderna för tjänsterna så är det inte lämpligt att ta samtliga kostnader för en tidsperiod och dividera dem med antalet tjänster eller kunder. Tjänsterna eller kunderna behöver därför kostnadsberäknas var för sig.
Utgångspunkter för orderkalkylering
Självkostnaden utgör summan av samtliga kostnader för en vara till dess den är levererad och betald.
vid orderkalkylering förekommer ytterligare två definitioner av begreppet självkostnad;
Den teoritiska defintionen: Självkostnaden utgörs av kalkylobjektets särkostnader plus fördelade samkostnader
Den praktiska defentionen: Självkostnaden utgörs av kalkylobjektets direkta kostnader plus fördelade omkostnader
