Instuderingsfrågor Flashcards
Delkurs 1
Vad är utmärkande för ett kategoriskt psykiatriskt diagnossystem?
Ett kategoriskt psykiatriskt diagnossystem inom psykologin är kännetecknat av att det klassificerar mentala störningar i diskreta kategorier eller diagnoser, till skillnad från spektrum eller kontinuum. Dessa diagnoser är vanligtvis baserade på uppsättningar av symtom och kriterier som måste uppfyllas för att en individ anses ha en viss störning. När en person diagnostiseras inom ett sådant system placeras de in i en specifik kategori, vilket underlättar för kommunikation mellan yrkesverksamma och hjälper till att vägleda behandlingsstrategier.
Vad innebär det att autism är en spektrumstörning samt vilka huvudområden är nedsatta vid autism?
Att autism är en spektrumstörning innebär att det finns en variation i svårighetsgrad och symtom mellan olika individer som har diagnosen. Autism spectrum disorder (ASD) omfattar en bred variation av symtom, beteenden och funktionsnivåer. Vissa individer med autism kan ha milda symtom och vara högfungerande medan andra kan ha mer allvarliga symtom och behov av omfattande stöd och vård.
De huvudsakliga områdena där nedsättningar kan förekomma vid autism inkluderar:
A) Social kommunikation och interaktion: Individer med autism kan ha svårigheter med att förstå och tolka sociala signaler, såsom ögonkontakt, kroppsspråk och ansiktsuttryck. De kan också ha svårigheter med att etablera och upprätthålla relationer och kan ha begränsade intressen för att engagera sig i social interaktion.
B) Begränsade och repetitiva beteenden och intressen: Människor med autism kan uppvisa repetitiva beteenden, ritualer eller rutiner. De kan också ha begränsade, intensiva intressen som är ovanligt fixerade och kan vara överdrivet fokuserade på specifika ämnen eller aktiviteter.
C) Sensoriska känsligheter: Många personer med autism kan ha sensoriska över- eller underkänslighet, vilket innebär att de kan reagera annorlunda på sensorisk stimulans som ljus, ljud, beröring eller lukt jämfört med personer utan autism.
Hur ser den förväntade utvecklingen ut hos små barn vad gäller aggression? När finns anledning till oro över att ett barn avviker från den “typiska” utvecklingen vad gäller aggression ?
Under de tidiga åren genomgår barn en normal utveckling av aggression, som är en naturlig del av deras känslomässiga och sociala tillväxt. Aggression hos små barn kan inkludera beteenden som ilska, frustration, att bitas, sparkas eller skrika. Dessa beteenden är vanligtvis en del av deras sätt att utforska världen, hantera sina känslor och lära sig sociala gränser.
Förväntad utveckling av aggression hos små barn kan variera beroende på ålder och individuella skillnader, men generellt sett kan man förvänta sig att se en gradvis minskning av fysisk aggression och en ökad förmåga att använda mer adaptiva strategier för att hantera känslor och konflikter.
Anledningar till oro över avvikande beteenden i aggressionen inkluderar:
- Frekvens och intensitet: Om ett barns aggression är mycket frekvent, ihållande eller intensivt och inte verkar minska med tiden kan det vara orsak till oro.
- Skada mot sig själv eller andra: Om ett barns aggression leder till skada för sig självt eller andra barn kan det vara en indikation på att beteendet är problematiskt och behöver uppmärksamhet.
- Brister i social interaktion: Om aggressionen hindrar ett barn från att etablera eller upprätthålla vänskapsrelationer och samarbete med andra barn.
- Avsaknad av empati eller medkänsla: Om ett barn verkar brista i förmågan att förstå andras känslor eller visar bristande empati gentemot andra barn kan det vara en anledning till oro.
- Aggression mot djur eller egendom: Om ett barn visar aggression gentemot djur eller förstör egendom utan anledning kan det vara ett tecken på underliggande problem.
Från föreläsning:
- Aggression: normal aggression förändras under förskoleperioden. Det brukar öka under 2:a levnadsåret och minska vid 3-3 ½ års åldern när språket utvecklas alltmer.
- Endast 19% av tvååringar och 15% av treåringar är ofta aggressiva då de är frustrerade.
- Stabilt höga nivåer av aggression under förskoleperioden är inte normalt. Aggression som eskalerar och ökar under förskoleperioden är inte heller normalt. Predicerar för antisocialt beteende.
Reaktiv aggression=aggressiva utbrott som reaktion på frustration, provokation eller hot. Detta brukar minska då verbala och kognitiva strategier utvecklas och erbjuder andra lösningsmöjligheter på konflikter mellan barn.
Proaktiv aggression är målinriktad, planerad aggression. Finns hos barn som har haft som syfte att skada andra.
- Båda dessa typer av aggressivitet framträder hos barn redan vid 18 månaders ålder.
Hur kan ett litet barns psykologiska utveckling påverkas av att mamman drabbas av en depression postpartum?
Föräldern med psykiatriskt tillstånd
Hur barn påverkas beror av
- Vilken problematik föräldern har
- Hur långvarig den är och
- Hur tillståndet påverkar förälderns föräldraförmåga och relation till barnet samt
- familjens fungerade i stort
Ökad risk att barnen påverkas negativt om:
- Svårare problematik / allvarligare symptom
- Återkommande eller kronisk psykisk ohälsa
Föräldraförmåga / Förälder-barn relationen
Riskfaktor:
- Föräldrabeteenden kan påverkas - mindre lyhörd, drar sig undan eller fientligt och avvisande agerande
- Lägre tilltro till sig själv som förälder
- Genom modellinlärning lär sig barn problembeteenden och mindre konstruktiva strategier
Skyddsfaktor:
- Psykisk ohälsa behöver inte innebära att föräldern inte kan vara lyhörd och skapa en god relation med barnen, och stödja barnets utveckling
- Belyser vikten av stöd i föräldraskapet
Familjekontexten
- Psykisk ohälsa hos förälder kan vara orsak till eller påverkas av andra omständigheter i familjen, såsom arbetslöshet, ekonomiska svårigheter
- Familjens fungerande kan påverkas
- Relationen till partnern och partnerns mående kan påverkas
- Barnets andra föräldrar kan vara en skyddande faktor om den föräldern kan stötta barnet, men om den andra föräldern inte heller mår bra ökar risken för negativ utveckling hos barnen.
En andra förälder som kan vara en trygg bas, förse barnet med stöd och information och uppehålla vardagen så är det en stark skyddsfaktor.
Omgivande miljö
- Förskola och skola kan vara ett positivt sammanhang och på så sätt en skyddsfaktor, men det kan också bidra till ökad stress och socialt utanförskap om det inte finns förståelse för barnets behov
Bristande kommunikation eller stöd mellan skola och hem kan dock bli en ökad risk om barnet har stora svårigheter i skolan som inte uppfångas på ett bra sätt.
- Socialt nätverk kan ge stöd till både föräldrar och barn
- Meningsfulla fritidsaktiviteter
- Många barn som är anhöriga uttrycker att de inte får information och stöd från förälderns kontakter inom sjukvården.
Faktorer hos barnet
- Faktorer som ökar risken att utveckla egna svårigheter är till exempel negativ emotionalitet, outvecklade kognitiva och sociala färdigheter, låg självkänsla
Dessa kan ha utvecklats i samspel med föräldern, eller vara oberoende av förälders psykiska ohälsa
- Barns egenskaper påverkar också de nära relationerna
- De allra yngsta barnen har störst risk att påverkas negativt, då stressorer och påverkad föräldraförmåga tidigt i barnets liv kan få stor påverkan på barnets utveckling
Fler riskfaktorer innebär ökad risk
- Fler riskfaktorer ökar sannolikheten och fler skyddsfaktorer minskar risken att barnet utvecklar egna svårigheter
- Riskfaktorer och skyddande faktorer i de olika kontexterna kan användas för att förstå barnets situation och sätta in förebyggande insatser.
Chat GTP:
Ett litet barns psykologiska utveckling kan påverkas av en förälders postpartumdepression på flera sätt:
A) Känslomässig tillgänglighet och responsivitet: En mamma som lider av postpartumdepression kan ha svårigheter att vara känslomässigt närvarande och responsiv mot sitt barn. Detta kan leda till att barnet inte får den kärlek, tröst och stimulans som behövs för en hälsosam anknytning och känslomässig utveckling.
B) Interaktion och kommunikation: Postpartumdepression kan påverka en mammas förmåga att interagera och kommunicera med sitt barn på ett adekvat sätt. Detta kan i sin tur påverka barnets förmåga att utveckla språkliga och sociala färdigheter.
C) Kognitiv utveckling: Brister i interaktionen och kommunikationen med en deprimerad förälder kan också påverka barnets kognitiva utveckling. Barnet kan ha begränsade möjligheter att utforska och lära sig om sin omgivning, vilket kan påverka deras kognitiva förmågor och intellektuella utveckling.
D) Känslomässig reglering: En deprimerad förälder kan ha svårigheter att reglera sina egna känslor, vilket kan göra det svårare för barnet att lära sig att reglera sina egna känslor. Detta kan leda till problem med känslomässig reglering och hantering av stress senare i livet.
Redogör för hur “våld i familjen” på olika sätt kan påverka barns psykiska och fysiska hälsa?
För att redogöra för hur “våld i familjen” på olika sätt kan påverka barns psykiska och fysiska hälsa enligt de olika ramverken och perspektiven som beskrivits i artiklarna, låt oss ta en titt på varje ramverk individuellt och diskutera deras bidrag till förståelsen av detta komplext ämne.
A) “Independent risk” framework (oberoende riskramverk):
- Enligt detta ramverk kan olika former av misshandel (maltreatment) vara differentiellt relaterade till olika mentala hälsoutfall. Det innebär att vissa typer av våld, såsom fysisk misshandel eller sexuella övergrepp, kan vara mer direkt kopplade till specifika psykiska hälsoproblem, medan andra former av misshandel, såsom känslomässig försummelse, kan vara mer relaterade till andra aspekter av mental hälsa.
- Till exempel kan forskning enligt detta ramverk indikera att barn som utsätts för sexuella övergrepp löper högre risk för att utveckla depression, ångest eller posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), medan de som utsätts för känslomässig försummelse kan ha ökad risk för känslomässiga regleringsproblem eller lågt självförtroende.
B) “Cumulative risk” framework (kumulativ riskramverk):
- Detta ramverk betonar att risken för negativa hälsoutfall ackumuleras när barnet utsätts för flera riskfaktorer eller belastningar, inklusive olika former av våld i familjen. Det innebär att barn som utsätts för flera typer av våld eller stressorer i sin miljö har en högre risk för att utveckla både psykiska och fysiska hälsoproblem.
- Enligt detta ramverk kan barn som lever i en miljö med upprepade former av våld, såsom fysisk misshandel, emotionell misshandel och vittnande av våld mellan föräldrar, uppleva en ackumulering av stress och traumatiska erfarenheter, vilket kan leda till allvarligare och mer långvariga effekter på deras hälsa.
C) Accumulation within different dimensions of maltreatment (“threat” vs. “deprivation”):
- Detta perspektiv fokuserar på att olika aspekter av misshandel, såsom hot (threat) och brist (deprivation), kan ha olika effekter på barns psykiska hälsa. Hotfokuserad misshandel kan vara mer kopplad till ångest- och rädslorik psykopatologi, medan bristfokuserad misshandel kan vara mer relaterad till depressiv och dysregulatorisk psykopatologi.
- Till exempel kan barn som utsätts för hotfulla och fysiska former av misshandel ha ökad risk för att utveckla ångest och rädsla, medan de som lider av känslomässig försummelse och brist på känslomässig tillgänglighet från föräldrar kan löpa högre risk för depression och dysreglerad beteende.
D) Polyvictimization framework (polyofferperspektiv):
- Enligt detta perspektiv kan barn som utsätts för många olika typer av våld och trauman, såsom misshandel, vittnande av interpersonell våld (IPV) och mobbning, löpa högre risk för allvarliga och mångfacetterade hälsoutfall.
- Forskning enligt detta perspektiv indikerar att polyoffer barn kan uppleva en överväldigande belastning av stress och trauman, vilket kan påverka deras mentala och fysiska hälsa på många sätt, inklusive ökad sårbarhet för psykiska sjukdomar, hälsoproblem och problem i sociala relationer.
Vad menas med diathesis i en stress-sårbarhetsmodell rörande psykopatologi?
I en stress-sårbarhetsmodell rörande psykopatologi, refererar “diathesis” till en medfödd eller förvärvad sårbarhet eller disposition som ökar risken för att utveckla psykisk ohälsa under påverkan av stress. Diatesen kan vara genetisk, neurobiologisk, kognitiv eller beteendemässig i sin natur och representerar en underliggande sårbarhet som en individ har för att utveckla psykopatologi.
Diatesen är oftast interagerande med stressorer i miljön. Stressorer kan vara olika typer av påfrestningar eller negativa händelser som en individ möter, till exempel trauma, förlust, relationella konflikter eller andra livshändelser som kan utlösa eller förvärra psykisk ohälsa.
I stress-sårbarhetsmodellen för psykopatologi innebär diatesen och stressorer interaktion att risken för att utveckla psykisk ohälsa inte enbart beror på enbart en av dessa faktorer. Istället är det samspelet mellan en individs medfödda sårbarhet (diatesen) och den stress de upplever som avgör om och i vilken utsträckning psykopatologin utvecklas.
Exempel på diateser kan inkludera genetiska sårbarheter för specifika psykiska störningar, neurokemiska obalanser i hjärnan, tidigare trauman eller negativa uppväxtförhållanden, eller kognitiva sårbarheter såsom negativa tankemönster eller dålig självreglering.
I modellen betonas också att inte alla individer med en diates utvecklar psykopatologi, och inte heller alla som utsätts för stressorer. Det är snarare kombinationen av en individs sårbarheter och de specifika stressorer de möter som avgör risknivån för psykopatologisk utveckling. Denna modell hjälper till att förklara varför vissa människor kan vara mer mottagliga för psykisk ohälsa än andra och varför vissa situationer eller händelser kan utlösa dessa problem för vissa individer men inte för andra.
Vad ska sjukvårdspersonal beakta när en patient har ett barn som är under 18 år?
Inte svarat än
Ge en anledning till att det är viktigt att så tidigt som möjligt identifiera barn med utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser?
En anledning till att det är viktigt att så tidigt som möjligt identifiera barn med utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser är att tidig intervention kan maximera effektiviteten av behandling och stöd, vilket i sin tur kan förbättra barnets långsiktiga utveckling och livskvalitet. Ju tidigare man upptäcker och agerar på utvecklingsavvikelser, desto större är möjligheten att implementera strategier och terapier som kan hjälpa barnet att nå sin fulla potential och möta sina specifika behov. Tidig intervention kan innebära allt från specialpedagogiska program och terapier till anpassningar i skolmiljön och stöd för föräldrar, vilket tillsammans kan göra en betydande skillnad för barnets framtida framgång och välbefinnande.
Beskriv kärnsymtomen vid ADHD och resonera kring risk- och skyddsfaktorer som är viktiga att belysa vid utredning av ADHD.
Kärnsymtomen vid ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) kan delas in i tre huvudkategorier: uppmärksamhetssvårigheter, hyperaktivitet och impulsivitet. Dessa symtom kan manifestera sig på olika sätt och i olika grad hos olika individer.
A) Uppmärksamhetssvårigheter: Barn med ADHD kan ha svårt att bibehålla uppmärksamheten på uppgifter eller aktiviteter, vilket kan resultera i att de verkar glömska, distraherade eller ofta tappar bort saker. De kan ha svårt att lyssna noggrant, följa instruktioner eller slutföra uppgifter.
B) Hyperaktivitet: Hyperaktivitet yttrar sig vanligtvis som överdriven rastlöshet, svårigheter att sitta stilla, oförmåga att vara tyst eller en tendens att hoppa från en aktivitet till en annan utan att slutföra dem.
C) Impulsivitet: Barn med ADHD kan agera utan att tänka på konsekvenserna, ha svårt att vänta på sin tur eller avbryta andra. De kan ta risker utan att överväga följderna och har ofta svårt att reglera sina impulser.
När det gäller risk- och skyddsfaktorer vid utredning av ADHD är det viktigt att belysa följande:
Riskfaktorer:
- Genetisk sårbarhet: ADHD har visat sig ha en stark ärftlig komponent, så barn med en familjehistoria av ADHD löper en högre risk för att själva utveckla störningen.
- Miljömässiga faktorer: Exponering för miljöfaktorer som rökning under graviditeten, tidig exponering för bly eller andra toxiner, och brist på tidig stimulans och struktur kan öka risken för ADHD.
- Prematuritet och låg födelsevikt: Barn som föds för tidigt eller med låg födelsevikt löper ökad risk för att utveckla ADHD.
- Tidig hjärnskada eller trauma: Skador eller trauma i hjärnan under tidig utveckling kan öka risken för ADHD.
Skyddsfaktorer:
- Stödjande och strukturerad miljö: En stödjande och strukturerad miljö både hemma och i skolan kan hjälpa till att mildra symtomen och underlätta barnets funktion.
- Tidig intervention och behandling: Tidig intervention med terapi och andra behandlingsmetoder kan hjälpa till att förbättra barnets förmåga att hantera sina symtom och utveckla effektiva strategier för att hantera utmaningarna med ADHD.
- Föräldrautbildning och stöd: Föräldrautbildning och stödgrupper kan hjälpa föräldrar att lära sig hur man bäst stödjer ett barn med ADHD och hantera eventuella utmaningar som kan uppstå.
- Tillgång till resurser: Tillgång till specialiserade resurser och stöd inom skolan och samhället kan hjälpa till att möta barnets individuella behov och främja dess utveckling
Nämn en eventuell fördel med ett dimensionellt diagnossystem för psykiatrisk problematik.
En fördel med ett dimensionellt diagnossystem för psykiatrisk problematik är dess förmåga att fånga den komplexa och varierande naturen hos psykiska störningar på ett mer nyanserat sätt jämfört med ett kategoriskt system. Genom att använda dimensionella bedömningar kan man få en mer detaljerad bild av en persons symptom och funktionsnivå, vilket kan leda till en mer individanpassad och precisa behandlingsplaner.
I ett dimensionellt system bedöms olika aspekter av en persons psykiska hälsa på en kontinuerlig skala istället för att kategoriseras som antingen närvarande eller frånvarande. Detta kan vara särskilt användbart eftersom många psykiatriska tillstånd kan variera i svårighetsgrad och symtomatologi över tid och mellan individer.
Genom att ta hänsyn till flera dimensioner, såsom svårighetsgrad av symtom, funktionsnivå, samsjuklighet med andra psykiatriska tillstånd och eventuella underliggande faktorer, kan ett dimensionellt diagnossystem ge en mer heltäckande och precisa bild av en persons psykiska hälsa. Det kan också underlätta för kliniker att identifiera olika mönster och behov hos individer, vilket kan leda till mer effektiva och individanpassade behandlingsstrategier.
Vad är utmärkande vid trotssyndrom? Vilka grupper av symtom finns vid Trotssyndrom?
Trotssyndrom, även känt som oppositionell trotsig störning (OTS), är en psykiatrisk diagnos som vanligtvis uppstår under barndomen eller tonåren och kännetecknas av ett mönster av negativistiskt, trotsigt och utmanande beteende gentemot auktoritetsfigurer. Unga med trotssyndrom kan vara envist ovilliga att följa regler och instruktioner, har svårt att ta ansvar för sina handlingar och kan ofta känna ilska och irritabilitet.
Består av 3 olika dimensioner
Argsinthet / irritabilitet
- Tappar ofta besinningen
- Är ofta lättretad och stingslig
- Är ofta arg och förbittrad
Argumentativt / trotsigt beteende
- Argumenterar ofta mot auktoritetspersoner eller, för barn och ungdomar, mot vuxna personer.
- Trotsar ofta aktivt eller vägrar följa etablerade regler eller underordna sig krav från auktoritetspersoner.
- Förargar oftast avsiktligt andra.
- Skyller ofta på andra för sina egna misstag eller sitt eget dåliga uppförande.
Hämndlystnad
- Har varit elak eller hämndlysten vid åtminstone två tillfällen under de senaste 6 månaderna.
För att kunna ställa diagnosen behöver minst fyra av dessa kriterier vara uppfyllda och ett negativt, fientligt och trotsigt beteende ska ha varat i minst sex månader.
Vad menas med begreppet ”barn som anhörig” i sjukvården?
Begreppet “barn som anhörig” i sjukvården syftar på barn och ungdomar som har en närstående, vanligtvis en förälder eller vårdnadshavare, som lider av fysisk eller psykisk sjukdom, missbruk eller funktionsnedsättning. Dessa barn kan påverkas av den närståendes hälsotillstånd på olika sätt och kan behöva extra stöd och uppmärksamhet för att hantera de utmaningar och känslor som kan uppstå.
När en förälder eller annan nära anhörig blir sjuk eller funktionshindrad kan det påverka barnet på många sätt. Barnet kan uppleva oro, ångest, skuld, ilska eller sorg över den närståendes hälsotillstånd. Det kan också påverka deras vardagsliv, skolgång och sociala relationer. Barn som anhöriga kan också behöva ta på sig vuxenansvar och rollen som vårdgivare, vilket kan vara överväldigande och stressande för dem.
Det är viktigt att sjukvårdspersonal och andra vårdgivare är medvetna om att barn som anhöriga kan behöva extra stöd och uppmärksamhet. Det finns olika insatser och resurser tillgängliga för att stödja barn som anhöriga, inklusive stödsamtal, psykologiskt stöd, familjebehandling och tillgång till stödgrupper för barn och deras familjer.
Genom att identifiera och erbjuda stöd till barn som anhöriga kan sjukvårdspersonalen hjälpa till att mildra de negativa effekterna av den närståendes sjukdom eller funktionsnedsättning och främja barnets välbefinnande och hälsa. Det är också viktigt att se till att barnet känner sig tryggt och informerat om den närståendes hälsotillstånd på ett sätt som är lämpligt för deras ålder och mognadsnivå.
Beskriv tre riskfaktorer som ökar risken att ett barn som har en förälder med psykisk ohälsa drabbas av egna svårigheter.
Inte svarat än
Ge exempel på hur två av följande beteenden; känsloutbrott, aggression, oföljsamhet eller låg hänsyn till andra, kan ta sig uttryck hos små barn, från förväntad utveckling till avvikande utveckling.
Känsloutbrott:Förväntad utveckling: Känsloutbrott är vanliga hos små barn, särskilt mellan åldrarna 2 och 4 år. Vid denna ålder är barnet fortfarande i färd med att lära sig att hantera sina känslor och uttrycka sina behov på ett adekvat sätt. Känsloutbrott kan utlösas av frustration när barnet inte får sin vilja fram eller när det känner sig överväldigat av starka känslor.Avvikande utveckling: Om känsloutbrotten är mycket intensiva, långvariga eller förekommer mycket frekvent kan det indikera en avvikande utveckling. Till exempel, om ett barn fortfarande har svårt att hantera sina känslor och har utbrott långt bortom den förväntade åldern av 4 år, eller om de är svåra att trösta och kontrollera, kan detta indikera en underliggande problematik som kan kräva intervention och stöd från föräldrar och andra vårdgivare.
Aggression:Förväntad utveckling: Vissa nivåer av aggression är normala hos små barn, särskilt i tidig ålder när de fortfarande lär sig sociala färdigheter och att lösa konflikter. Det är inte ovanligt att små barn blir fysiskt aggressiva när de är upprörda eller när de försöker få uppmärksamhet eller kontrollera en situation.Avvikande utveckling: Om aggressionen är konstant närvarande, riktad mot andra barn eller vuxna utan anledning eller om den leder till skada för sig själva eller andra, kan det indikera avvikande utveckling. Till exempel, om ett barn upprepat använder våld mot sina kamrater utan att visa någon ånger eller förståelse för skadans effekter, kan detta indikera ett behov av intervention för att hjälpa barnet att lära sig mer passande sätt att uttrycka sina känslor och hantera konflikter.
I båda fallen är det viktigt att föräldrar och vårdgivare överväger kontexten för barnets beteende, inklusive dess ålder, utvecklingsnivå och omständigheterna som kan ha bidragit till beteendet. Att förstå skillnaden mellan förväntad och avvikande utveckling kan hjälpa till att identifiera när ett barn behöver extra stöd och intervention för att främja dess välbefinnande och sociala anpassning.
För att diagnosen intellektuell funktionsnedsättning ska vara aktuell krävs att vissa saker visat sig under individens utveckling. Vilken/vilka då?
För att diagnosen intellektuell funktionsnedsättning (IF) ska vara aktuell krävs att vissa kriterier har uppfyllts under individens utveckling. Dessa kriterier innefattar:
A) Nedsatt intellektuell funktion: Individen måste ha signifikanta begränsningar i intellektuell funktion, ofta mätt med IQ-test där en IQ under cirka 70-75 kan indikera intellektuell funktionsnedsättning.’
B) Nedsatt adaptiv funktion: Det måste också finnas betydande begränsningar i adaptiv funktion, vilket innebär att individen har svårigheter med anpassning till de dagliga krav som ställs i samband med socialt ansvarstagande och självständigt liv. Detta inkluderar färdigheter i kommunikation, social interaktion och praktiska färdigheter.’
C) Debut under utvecklingsperioden: Tecken på nedsatt intellektuell och adaptiv funktion måste ha visat sig under utvecklingsperioden, som definieras som tiden innan individen fyller 18 år.
