Fall Transplantation Flashcards
Att tänka på vid transplantationer:
Att tänka på vid transplantationer:
* Adaptiva immunförsvaret reagerar mot allogena antigen
- Härstammande från annan individ av samma art
Kroppens adaptiva immunförsvar (T- och B-celler) kan känna igen och reagera mot allogena antigen, vilket betyder att antigenen kommer från en annan individ av samma art.
- Transplantationsantigen:
Major Histocompatibility Complex (MHC) = Human leukocyte antigen (HLA) → T-celler viktiga
Det viktigaste antigenet vid transplantation är MHC (Major Histocompatibility Complex), även kallat HLA (Human Leukocyte Antigen) hos människor. MHC/HLA är proteiner som hjälper immunförsvaret att skilja mellan kroppsegna och främmande celler. T-celler spelar en central roll i att känna igen och reagera på främmande MHC-molekyler.- ABO blodgruppsantigen: ABO-blodgruppsantigen måste matchas mellan donator och mottagare eftersom inkompatibilitet kan orsaka snabb avstötning. MHC-matchning minskar risken för att immunförsvaret attackerar transplantatet.
- CD40 är en viktig signal för att aktivera B-celler, vilket behövs för att producera olika typer av antikroppar.
- Om CD40 inte fungerar, kan B-celler bara producera IgM, vilket försämrar immunförsvarets förmåga att hantera infektioner och påverkar transplantatöverlevnad.
Aktivering av CD40 på B-celler leder till aktivering av flera biokemiska signalvägar, vilket bidrar till biologiska effekter såsom ökad cellöverlevnad och proliferation, utveckling av minnes-B-celler, samt isotypswitching och affinitetsmognad av immunglobuliner (antikroppar).
HLA står för humana leukocytantigener. HLA är proteiner – eller markörer – som finns på celler med cellkärna. Immunförsvaret använder HLA för att avgöra vilka celler som tillhör din kropp och vilka som inte gör det.
Pre-T-celler ”mognar” i tymus :
Pre-T-celler ”mognar” i tymus : T-celler utvecklas från pre-T-celler i tymus, där de genomgår en noggrann utbildningsprocess för att säkerställa att de:
* Kan känna igen MHC-molekyler (positiv selektion).
* Inte attackerar kroppens egna celler (negativ selektion).
Positiv selektion: (Överlevnadssignal): Pre-T-celler som har T-cellreceptorer som kan känna igen MHC-molekyler på tymusens stroma/epitelceller överlever och fortsätter sin utveckling → kapabla att interagera med kroppens egna MHC-molekyler
Mål med positiv selektion: Selektera T-celler som kan känna igen kroppens egna MHC-molekyler. Om en pre-T-cell kan binda till MHC, får den en överlevnadssignal och fortsätter utvecklas. Om den inte kan binda, dör den genom apoptos. Syftet är att säkerställa att T-cellerna kan fungera i immunsystemet.
Negativ selektion (Dödsignal): Pre-T-celler som har T-cellreceptorer som reagerar för starkt mot kroppsegna peptider presenterade av MHC-molekyler genomgår negativ selection → förhindra autoimmunitet
Mål med negativ selektion: Eliminera T-celler som reagerar för starkt på kroppens egna antigen (förhindra autoimmunitet).
Sammanfattningsvis:
T-celler får inte attackera kroppens egna celler, eftersom det skulle leda till autoimmuna sjukdomar. Balansen mellan positiv och negativ selektion säkerställer att vi har ett brett, men själv-tolerant, T-cellssvar.
Varför är dessa två proteinkomplex så viktiga för immunförsvaret?
Varför är dessa två proteinkomplex så viktiga för immunförsvaret?
HLA klass I: Finns på alla celler med cellkärna.
Funktion: Visar upp peptider (fragment av proteiner) från cellens inre för CD8+ cytotoxiska T-celler. Om ett virus hamnar i cellens genom, börjar cellen producera virala proteiner som presenteras via HLA klass I, vilket gör att cytotoxiska T-celler kan känna igen och döda infekterade celler. Viktig för att hantera patogener som infekterar själva cellen, t.ex. virus.
HLA klass II: Finns endast på antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritiska celler, makrofager och B-celler.
Funktion: Visar upp peptider från extracellulära källor (t.ex. bakterier eller partiklar som fagocyterats) för CD4+ hjälpar-T-celler. Detta aktiverar hjälpar-T-celler som sedan koordinerar immunförsvarets respons.
* HLA klass I: Virus som infekterar cellens genom leder till produktion av virala peptider som visas av HLA klass I. * HLA klass II: Viruspartiklar (eller andra extracellulära hot) som tas upp från omgivningen visas av HLA klass II.
HLA eller vävnadstypning görs
HLA eller vävnadstypning görs både inför organ- och stamcellstransplantation
HLA-typning görs för att undersöka vilka HLA-alleler en patient har. Detta är viktigt både inför organtransplantationer och stamcellstransplantationer, eftersom en god HLA-matchning minskar risken för avstötning av organet.
HLA (Human Leukocyte Antigen) och MHC (Major Histocompatibility Complex) är samma sak, där huvudfunktionen är att presentera antigen för immunsystemet.
En allel är en av de möjliga variationerna av en gen som finns på en specifik plats på ett kromosom.
Blodtransfusion
Blodtransfusion
Blodgrupp O saknar antigen på ytan, så antikroppar mot A eller B hos mottagare (A, B, AB) kan inte binda och aktivera en immunreaktion. Blodgrupp O saknar A-, B- och AB-antigener på ytan av de röda blodkropparna. Därför kan O ge blod till alla andra blodgrupper (A, B, AB, och O) utan att orsaka en immunreaktion. Det är därför O-positiva eller O-negativa blodgivare är mycket eftertraktade.
- A kan ge blod till A och AB och ta emot blod från blodgrupp A och O.
- B kan ge blod till B och AB och ta emot blod från blodgrupp B och O.
- AB kan bara ge blod till AB men ta emot blod från alla blodgrupper.
- O kan ge blod till alla blodgrupper men bara ta emot blod från sin egen blodgrupp
Rh-positiv (Rh+) betyder att det finns ett protein (Rh-antigen) på ytan av de röda blodkropparna.
Rh-negativ (Rh-) betyder att detta protein saknas.
Det finns flera blodkropparnas yta. Ett av dessa antigen kallas Rh-antigen:
Rh+ kan ge blod till: Rh +
Rh- kan ge blod till: Rh+ och Rh-
Rh-faktorn är inte kopplad till blodgruppen (A, B, AB, O). Till exempel kan någon med blodgruppen A+ vara Rh-positiv eller A- vara Rh-negativ.
RH faktor är ett protein som finns på röda blodkroppar. RH+ är mer vanlig än RH-. Men det är inte kopplat till vilken blodgrupp man har.
Vid stamcellstransplantationer är blodgruppen inte lika kritisk som vid blodtransfusioner, eftersom stamceller inte är beroende av att matcha exakt blodgrupp. Det är dock viktigt att andra faktorer, som HLA-typning, beaktas för att undvika avstötning.
Vid organtransplantation är det bästa att matcha både blodgrupp och andra faktorer, som HLA-typning, för att minska risken för avstötning. Om det inte går, kan blodet rensas för att minska risken för reaktioner.
Organtransplantation/benmärg/stamcell och avstötning
Organtransplantation/benmärg/stamcell och avstötning
”Graft”: Det som har blivit transplanterad. Det transplanterade organet, vävnaden eller cellerna som är avsiktligt transplanterade från en donor till en mottagare
Autograft: Transplantation av vävnad eller organ till sig själv (auto = själv).
Isograft: Transplantation mellan identiska tvillingar (iso = samma). Eftersom tvillingarna är genetiskt identiska, är risken för avstötning minimal.
Allograft: Transplantation från en annan individ av samma art (allo = annan). Detta innebär att vävnaden eller organet kommer från en annan människa, vilket kan leda till avstötning om immunsystemet inte känner igen det transplanterade vävnadsområdet.
Xenograft: Transplantation från ett djur till en människa (xeno = främmande). Detta är ovanligt och innebär hög risk för avstötning, eftersom det är mellan olika arter.
HLA-matchning
HLA-matchning
HLA-generna är de mest centrala när det gäller att matcha alleler för transplantation eller för att förstå immunologiska sjukdomar. HLA-systemet är uppdelat i klass I och klass II molekyler.
* Klass I HLA-gener: § HLA-A § HLA-B § HLA-C * Klass II HLA-gener: § HLA-DR § HLA-DQ § HLA-DP
För att sekvensera patienter och matcha deras alleler är det vanligt att fokusera på HLA-gener (särskilt HLA-A, HLA-B, HLA-C, HLA-DP, HLA-DQ, HLA-DR) för transplantation, immunologiska tester och sjukdomsrisk.
Serologi är en äldre metod för att bestämma HLA-typer. Den baseras på immunologiska reaktioner, där specifika antikroppar används för att identifiera vilka HLA-molekyler som finns på cellytan. Denna metod kan dock ha begränsad upplösning och kan ibland missa små genetiska variationer.
DNA-sekvensering är en mer precis metod för att bestämma HLA-typer på genetisk nivå. Genom att analysera DNA-sekvensen kan små variationer i generna upptäckas, vilket ger en mer detaljerad och exakt matchning.
Allorecognition:
Allorecognition:
1- Direkt allorecognition: T-celler i mottagarens kropp stöter direkt på donatorns immunceller (antigenpresenterande celler, APCs). Eftersom dessa celler bär donatorns MHC-molekyler, ser mottagarens T-celler dem som “främmande” och startar en omedelbar immunattack. Detta kan leda till akut avstötning av organet.
2- Indirekt allorecognition: Mottagarens immunceller tar upp och bryter ner donatorns MHC-molekyler och visar dem för T-celler. Eftersom detta kräver mer bearbetning, tar immunreaktionen längre tid. Den kan leda till kronisk avstötning över tid. Den tar längre tid än direkt allorecognition för att det kräver vandring av immuncellerna till lymfknutorna.
Sensibilisering
Avstötning (Rejection):
Sensibilisering (Sensitization): Är en förberedande fas där immunsystemet aktiveras och känner igen donatorantigener.
* Donator-dendritiska celler (från det transplanterade organet, exempelvis en njure) migrerar till mottagarens lymfknutor via lymfkärl. Dessa celler bär på “främmande” antigener från donatorns vävnad.
* Samtidigt kan även mottagarens dendritiska celler plocka upp donatorantigener och transportera dem till lymfknutorna.
* I lymfknutan presenteras dessa antigener för T-celler (CD4⁺ och CD8⁺), vilket aktiverar dem:
○ CD4⁺ T-hjälparceller förstärker immunsvaret genom att stimulera andra immunceller.
○ CD8⁺ cytotoxiska T-celler förbereds för att direkt angripa de celler som uttrycker donatorns antigener.
Avstötning (Rejection): Är den aktiva fasen där immunsystemet attackerar och skadar det transplanterade organet.
* De aktiverade T-cellerna lämnar lymfknutan via efferenta lymfkärl och går ut i blodet för att nå det transplanterade organet.
* Vid organet sker följande:
○ CD8⁺ T-celler dödar graftceller (transplanterade celler) som de identifierar som främmande på grund av donatorns antigener.
○ CD4⁺ T-celler frisätter inflammatoriska cytokiner, som bidrar till att rekrytera fler immunceller och förstärka inflammationen i det transplanterade organet.
Olika typer av avstöning:
Olika typer av avstöning:
* Hyperakut avstötning: Sker omedelbart efter transplantation, inom minuter. Förekommer endast vid vaskulariserade transplantationer (t.ex. njure, hjärta). Orsakas av befintliga antikroppar mot donatorns HLA-antigener hos mottagaren.
Förebyggande åtgärder:
* Kontroll av ABO-kompatibilitet.
* Avlägsnande av antikroppar mot donatorns HLA.
- Akut avstötning: Uppstår från en vecka till flera månader efter transplantation. Orsakas av det adaptiva immunförsvaret, där T- och B-celler reagerar mot transplantatet.
Finns två typer:- Cellulär avstötning (T-cellsberoende).
- Humoral avstötning (B-cellsberoende).
Förebyggande åtgärder: - Behandling med immunsuppressiva läkemedel efter transplantation.
- Kronisk avstötning: Den vanligaste orsaken till långsiktig förlust av transplantat. Orsakas av humorala och cellulära mekanismer, där minnes-B-celler och plasmaceller producerar antikroppar mot transplantatet.
Förebyggande åtgärder:- Livslång behandling med immunsuppressiva läkemedel.
Strategier för att förhindra avstötning
Strategier för att förhindra avstötning
Exempel på immunsuppressiv medicin
* Används för att undertrycka kroppens immunsystem och minska risken för avstötning
* Tas regelbundet och i rätt dos för att hålla immunsystemet i schack
Immunsuppressiv medicin kan slå på olika signalvägar av immunförsvaret, t.ex. Rituximab.
Biverkningar av dessa LM: risk för infektioner, lättare att bli sjuk. Man kan även utveckla bieffekter i mag-tarm kanalen, man kan i vissa fall ta antibiotika profylax (Men man måste ta hänsyn till antibiotika resistens).
