Mycoplasma Haemofelis Flashcards
Generellt
Mycoplasma haemofelis, i förkortning M. haemofelis, är en bakterie som kan orsaka anemi (blodbrist) hos katt. Det är inte klarlagt hur vanlig infektion Mycoplasma haemofelis är hos katt i Sverige.
Anmälningspliktig: Nej Epizooti: Nej Zoonos: Nej
Agens
Det agens som tidigare kallades Haemobartonella felis och som ansågs vara en rickettsie har nyligen med hjälp av RNA-analys visats tillhöra genus Mycoplasma. Tre olika arter har påvisats och eftersom den ena men inte de två andra har visats orsaka sjukdom hos immunokompetenta katter är det ur klinisk synpunkt viktigt att differentiera mellan dessa tre.
Nya benämningar är Mycoplasma haemofelis för den form som anses vara mer patogen och Mycoplasma haemominutum samt Candidatus Mycoplasma turicensis för de relativt apatogena varianterna.
Mycoplasma hemofelis (Hemobartonella felis) organisms are gram-positive, epicellular parasites of cats. The organisms form small dots or rods on the surface of the RBC. They stain blue-black and tend to occur on the periphery of erythrocytes. Occasional chains of dots and ring forms may be seen.
Det har också föreslagits att de tidigare använda benämningarna för det syndrom infektion med dessa agens orsakade “felin hemobartonellos” och “felin infektiös anemi” överges och ersätts av felin hemotropisk mykoplasmos (FHM). Det är inte klarlagt hur vanlig infektion Mycoplasma haemofelis är hos katt i Sverige. Utomlands ses infektionen som en viktig differentialdiagnos till akut autoimmun haemolytisk anemi hos katt.
Hos hund har infektion med ett liknande agens påvisats i ett flertal världsdelar. I Europa har infektion med M. haemocanis rapporterats från Spanien. Prevalensen av M. haemocanis är okänd. Det är också möjligt att M. haemocanis och M. haemofelis är samma agens, infekterande olika djurslag. Kliniska symtom är ovanliga och ses framförallt hos splenektomerade hundar. Även immunosupprimerade hundar och hundar med andra, samtidiga infektioner, till exempel infektion med Ehrlichia canis, babesios och septikemi kan drabbas av akut anemi.
Smittvägar
Det är inte helt klarlagt hur smitta av dessa bakterier sker. Den huvudsakliga smittvägen har sedan länge ansetts involvera blodsugande insekter, speciellt loppor.
Katter som bor tillsammans en lång tid har inte påvisats smitta varandra genom till exempel kontakt eller genom att dela matskålar. Bett har dock föreslagits vara en smittväg. Det är också möjligt att smittöverföring kan ske från kattmamma till foster och nyfödda kattungar.
Studier har inte kunnat påvisa smitta från hund till katt. Möjligheten att smitta kan överföras från katt till hund har inte kunnat uteslutas.
Klinisk bild
Bakterierna infekterar erytrocyter. I de fall katten är immunosupprimerad kan samma utveckling och kliniska symtom ses vid infektion med M. haemominutum och C. M. turicensis som vad som beskrivs nedan för M. haemofelis.
Sjukdomsförloppet kan delas in i fyra stadier; preparasitemisk fas, akut fas, återhämtningsfas och bärarstadium.
En preparasitemisk fas på en till tre veckor har setts efter intravenös smitta. Hur lång denna fas är om smitta sker på annat sätt är dock inte klarlagt.
Tidsperioden från det att bakterien första gången uppträder i blodet till den sista påtagliga parasitemiska episoden kallas akutfas. Det är under denna fas, som varar en månad eller mer, som kliniska symtom utvecklas.
Antalet röda blodkroppar och associerade parasiter i blodomloppet kan mycket snabbt reduceras eftersom erytrocyterna hålls kvar i mjälten en tid medan kroppens immunförsvar (makrofager och retikulära celler) avlägsnar parasiterna. Därefter återvänder bakteriebefriade röda blodkroppar i stora mängder till blodcirkulationen. En snabbt utvecklad anemi kan alltså följas av en snabb förbättring och en cykliskt återkommande parasitemi med påföljande fluktuerande, återkommande anemi är typiskt för infektion med M. haemofelis.
I en del fall utvecklas dock en fatal, hemolytisk anemi på mycket kort tid (några timmar), det vill säga, katten avlider mycket tidigt i den akuta fasen.
Andra katter uppvisar fortsatt anemi under flera dagar efter en parasitemisk episod; upprepade blodprovsundersökningar under denna tid kan till och med påvisa en minskning av antalet erytrocyter.
Efter akutfasen följer hos de katter som överlevt en återhämtningsfas som pågår under en månad eller mer. Under denna minskar parasitantalet och hematokritvärdet (blodvärden) normaliseras.
De flesta eller kanske alla katter blir därefter kroniska bärare i månader eller år, eventuellt hela livet. Under den kroniska bärarfasen uppvisar många katter inga symtom. Parasiter kan påvisas till och från, eller relativt konstant vid upprepade provtagningar. Hos andra katter ses viktsförlust, mild intermittent anemi och intermittent feber. En akutisering av infektionen med påföljande akuta anemisymtom är möjlig, men det anses vara ovanligt.
Diagnos
Diagnos har tills nyligen byggt på påvisande av organismen vid cytologisk undersökning av blodutstryk. Denna metod använd inte längre vid SVA eftersom utveckling av PCR-analyser av blod innebär att det nu finns tillgång till en betydligt mer sensitiv diagnostiseringsmetod. PCR-metoden har också mycket hög specificitet.
Blodprovstagning skall (om möjligt) utföras före insättande av riktad antibiotikabehandling, eftersom prover tagna efter det att behandling satts in kan leda till negativa provresultat under lång tid (upp till månader).
Även om det föreligger en stark korrelation mellan påvisande av M. haemofelis vid PCR-undersökning av blod från katt och anemi kan M. haemofelis, M. felis och C. M. turicensis också påvisas hos asymtomatiska katter, till exempel kroniska bärare.
Ett negativt provsvar kan å andra sidan inte tolkas som att en tidigare infekterad katt inte är kronisk bärare, varken PCR-undersökning eller cytologiska undersökningar detekterar alla asymtomatiskt infekterade katter.
