Tvångslagar Flashcards
A. Socialtjänstlagen, SoL
1. Åttaårige Kalle berättade den 19 mars 2020 för sin lärare att han blivit utsatt för våld av sin mamma. Våldet hade bestått i slag mot huvud och armar och att han blivit dragen i håret och i örat. Läraren vidarebefordrade omedelbart uppgifterna till rektor Lars-Eric. Den 20 mars 2021 berättade Kalle för en annan lärare om våld i hemmet. Även detta framfördes till rektor samma dag. Den 19 september 2021 fick en fritidspedagog höra av Kalle att hans mamma använt våld mot honom. Fritidspedagogen kontaktade Lars-Eric, som samma dag gjorde en anmälan till socialtjänsten.
Kalles pappa gjorde en anmälan till JO där han klagade över att det tog så lång tid innan skolan gjorde anmälan till socialtjänsten. I svar till JO har skolförvaltningen uppgett att det gjordes flera interna bedömningar och överväganden av de uppgifter som framkommit innan anmälan inlämnades till socialtjänsten. Tecknen från Kalle var nämligen inte entydiga vilket gjorde det svårt vid avvägningen. Enligt rektor så sökte Kalle med sina berättelser uppmärksamhet och han uppvisade t.ex. inga tecken på kroppsskada, som kunde styrka det han berättat. Vad blev JO:s bedömning av fallet?
● Enligt 14 kap 1 § SoL är myndighet vars verksamhet berör barn och unga skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa.
○ Privatperson däremot inte skyldig att anmäla, men bör 14 kap 1 c § SoL
● Det är inte skolans uppdrag att bevisföra fallet och bedriva utredningsarbete. Redan när första läraren berättar för rektorn ska en anmälan göras till socialtjänsten. Socialtjänsten har utredningsansvaret - de kommer ringa hem till föräldrarna. Socialsekreterarens uppgift att bedöma om mammans förklaring är tillförlitlig.
● JO ger skarp kritik till rektorn. Men även den första läraren skulle kunna fråga rektorn om han hade anmält och om inget verkade hända anmäla själv. Läraren kan ses som ansvarande och till och med skyldig att anmäla.
● Lärare får inte vara anonym, om socialtjänsten behöver mer information ska de veta vem de ska kontakta. Man har rätt att vara anonym om det är “anmälningsuppmaning”, dvs. om du är civil och inte talar för (offentlig eller privat) verksamhet som jobbar med barn. Föräldrarna har rätt att få reda på vilka som gjort anmälan - men inte om socialsekreteraren uppfattar att föräldern är hotfull.
B. LVU
2. Anna är snart 16 år. Hon drabbades redan vid 10 års ålder av diabetes typ II. Hon har en fortgående viktökning och väger i dagsläget 105 kg. Hon har till följd härav drabbats av en rad följdsjukdomar såsom högt blodtryck, äggvita i njurarna och förhöjda blodfetter. Socialnämnden, SN, har hos förvaltningsrätten ansökt om att Anna skall beredas vård med stöd av 2 § LVU. SN uppger: Anna bor tillsammans med sina föräldrar, av vilka mamma Eva är ensam vårdnadshavare. Familjen har alltsedan Annas födelse varit aktuell hos omsorgsstyrelsen. Trots stora insatser från socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård har Eva under lång tid inte haft förmågan att åstadkomma nödvändiga förändringar för Anna vad gäller viktminskning, hjälp att sköta nödvändiga läkarkontakter, hjälp med skolgång m.m. Redan för två år sedan gjorde SN en ansökan om LVU-vård av Anna men ansökan avslogs eftersom Eva inte motsatte sig eller hindrade den pågående medicinska behandlingen av Anna. Situationen har emellertid inte förbättrats utan Anna har sedan dess t.ex. uteblivit från läkarbesök, haft en felaktig kosthållning och inte haft någon motion. Såväl Eva som Anna yrkar att förvaltningsrätten avslår SN:s ansökan. Eva uppger att hon inte brister i omsorgen om Anna. Hon är medveten om allvaret i situationen men anser att Anna kan ges behövlig vård i hemmet. Både hon och Anna accepterar råd och vägledning från omsorgsstyrelsen. Anna uppger att hon börjat på gymnasiet där det finns en välutvecklad skolhälsovård. Hon kan därmed gå till skolsköterskan med jämna mellanrum bland annat för viktkontroller. Skall SN:s ansökan bifallas?
● 2 § LVU - Vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
● Anna är 16 år och har därmed egen talan. Har rätt till advokat/biträde. Både förälder och barn har rätt till varsin advokat/biträde om de står olika frågan, vilket kan skapa “konflikter”. Tillslut kommer det handla om trovärdigheten.
● Ja: det har varit stora insatser hittills - man har gjort försök tidigare, som har misslyckats. Om hon inte går på läkarbesök inte tar sin diabetes på allvar - kan det gå under “annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa”.
● När det går under 2 § innebär det i princip att “omgivningen är bristfällig”, mamman, inte barnet.
● Annan vinkel: kommer Anna klara sig bättre hos sin mamma alternativt på ett placeringshem? Att tvinga någon kanske inte är det bästa alternativet? “Vid beslut enligt denna lag ska vad som är bäst för den unge vara avgörande.”
● Avgjordes i kammarrätten i Sundsvall → inget prejudikat men kan användas i vägledande syfte.
● I kammarrätten säger man ja till tvångsvård. Finns så stora risker så det är motiverat. Förvaltningsrätten kommer inte lägga sig i vart hon ska vårdas - detta lämnas till socialnämnden/socialtjänsten - “ni har rätt att använda tvång” är vad förvaltningsrätten gett rätt till.
- Stadsdelsnämnden i Örgryte-Härlanda ansökte hos förvaltningsrätten om tvångsvård av Slavica, 16 år, med stöd av 3 § LVU. Anledningen var Slavicas utsatta sociala situation. Slavica hade redan tidigare varit föremål för socialtjänstens uppmärksamhet pga. omfattande skolskolk, bortovaro från hemmet på nätterna och för att hon för det mesta höll till i Östra Nordstan i Göteborg. Hon slutade grundskolan våren 2017 och planerade fortsatt skolgång på gymnasiet. Tillsammans med socialtjänsten bestämdes det att Slavica skulle bo hemma hos modern men samtidigt vara frivilligt inskriven vid Hagens ungdomshem. Efter en tids skolgång återföll hon i skolk. Hon stannade borta över nätterna och bodde därvid hos äldre “pojkvänner”, företrädesvis en ca 10 år äldre man. På grund av ständiga konflikter med modern – ensamstående med två yngre syskon till Slavica – orkade modern inte längre ta hand om Slavica. I slutet av hösten flyttade därför Slavica till Hagens ungdomshem för att därifrån sköta sin skolgång. Hon återföll även där i skolk samt avvek vid några tillfällen. Slavica var i och för sig inte drogberoende och ägnade sig heller inte åt brottslig verksamhet. Misstankar fanns om prostitution men utredningen gav inte tillräckligt stöd härför. Föreligger enligt Din mening förutsättningar för att besluta om tvångsvård med stöd av LVU?
● 3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Vård skall också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket. Lag (2006:896).
● S anses vara gammal och ansvarande, och därmed bedöms det vara ett beteendefall, inte ett miljöfall.
● Det nya begreppet “påtaglig risk” ökar chansen för att detta bedöms gå under LVU, även om det inte finns bevis för att styrka prostitution.
● Var ska hon placeras? Möjligtvis öppet HVB-hem, kanske för kvinnor (finns ej inlåsningsmöjligheter)? SIS-boende på sikt om beteende fortsätter?
● Detta är ett gammalt fall: Sköttes av regeringsrättens årsbok 83 (nuvarande förvaltningsrätten?). Detta fall går under nr: RÅ 83 2:41.
● Förr - Får bara ingripa om det finns en verklig fara. Kom fram till att det “ännu” inte vara en allvarlig fara. Ligger på gränslinje - med den nya formuleringen “vid påtaglig risk” skulle man kunna komma fram till att det var risk för hälsa och utveckling - hade gått under LVU.
● Har funnits (och finns med hög sannolikhet fortfarande) hem där det skett/sker övergrepp.
- Maria är en 16-årig flicka, som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder i form av ADHD och autismspektrumstörning vilket innebär att hon är impulsstyrd och lätt blir utagerande och aggressiv. Hon kan i sådana fall bli våldsam och skada både sig själv och andra. På grund av beslut av såväl förvaltnings- som kammarrätt, befinner sig Maria för närvarande på en låst avdelning på ett § 12-hem för vård enligt 3 § LVU. Maria har överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, som beviljat prövningstillstånd. Inför avgörandet har HFD inhämtat yttrande från Socialstyrelsen. I yttrandet säger SoS följande. ”Av utredningen framgår att den direkta anledningen till nuvarande placering var att M. slog sönder och på annat sätt förstörde inredningen i skolan och att skolan var orolig för hennes och andra elevers säkerhet. M. har ett självdestruktivt beteende. Hon har ett öppet sexualiserande beteende som kan försätta henne i farliga situationer där hon riskerar att bli utnyttjad. Hon behöver hjälp att förändra sitt beteende så att hon lär sig att kontrollera sin impulsivitet och aggressivitet. Hon behöver vidare hjälp för att inte hota och skada sig själv och andra människor för att få sin vilja igenom.” Är Marias beteende att se som ”socialt nedbrytande beteende” som bör föranleda vård enligt 3 § LVU?
● Vad är det det principiella ligger i? 3 §. Man kan inbegripa i LVU beslut om det finns en påtaglig risk för barnets hälsa. Missbruk, kriminalitet och socialt nedbrytande beteende. Det detta fallet gäller är socialt nedbrytande beteende. Begreppet har mycket tolkningsutrymme. Det som komplicerar fallet: att hon har en medicinsk diagnos. LVU är tänkt att ingripa mot ungdomar när det är ett socialt beteende som leder till problemen - annorlunda när det är medicinsk diagnos som ligger till grunden. Fall från regeringsrätten RÅ 2010 ref 24 → LVU är inte tillämpligt, det flickan visar upp är “en konsekvens” av medicinska diagnosen - ska då inte LVU:as - får tacklas på annat sätt - oklart hur. Om utagerandet finns utan diagnos är det öppet för LVU.
● Fråga är: är detta ett fall där hon ska bli LVU:ad? Nej.
● När fallet kom var det många socialnämnder som var oroliga - insåg att de inte fick använda LVU i dessa fall - men det är inte heller tanken, ändå inte bra att ingripa med tvång i dessa “medicinska fall”.
● Vad händer nu då? Sjukvården/socialnämnden får inte lämna “i sticket” - flickan är förmodligen inte så samarbetsvillig - det är bara frivillighet som socialnämnden har att jobba med - därmed blir fallet väldigt svårt.
C. LVM
5. Anders Björck är läkare på Västerstads sjukhus. Under mottagningstid blir han uppsökt av Sture Grahn, 30 år, som söker behandling för en köldskada. Sture, som missbrukat alkohol under många år, berättar att han druckit öl och sprit (inkl T-sprit) mer eller mindre oavbrutet i två månader och att han varit tvungen att sova i portar och trappuppgångar eftersom han saknar egen bostad. Han befinner sig nu i ett dåligt skick. Anders uppger att Sture kan få hjälp av såväl sjukvården som socialtjänsten men Sture avvisar kategoriskt alla sådana förslag. Bör Stures besök föranleda någon åtgärd från Anders sida?
● Anders blir skyldig att anmäla då han är läkare och Sture nekar all typ av vård.
● Kanske till och med krävs ett omedelbart omhändertagande - han löper risk att dö om inte detta görs.
● Läkaren skulle inte ha varit skyldig att anmäla om Sture hade samtyckt till vård.
● 6 § andra stycket. En läkare skall genast göra anmälan till socialnämnden, om han eller hon i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av omedelbart omhändertagande enligt 13 § eller vård enligt denna lag och läkaren bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. Lag (2005:467).
● Sture uppfyller alla förutsättningar för vård enligt 4 § LVM.
Kjell, som i dag är 34 år, har sedan många år tillbaka missbrukat alkohol. Redan för 10 år sedan blev han för första gången underkastad tvångsvård för alkoholmissbruk och även under de närmast följande åren blev han vid flera tillfällen föremål för sådan vård. Kjell är utbildad svetsare och transportarbetare. På grund av sitt missbruk har han dock sedan fem år tillbaka varit utan arbete och han har sedan dess bott isk kategorihus för missbrukare. Försök att få honom åter till arbetslivet och att genomgå frivillig vård har misslyckats. Vid flera tillfällen har han påbörjat antabusbehandling men dessa har dock snart avbrutits. Förra året omhändertogs han enligt LOB vid elva tillfällen och så har skett också vid fyra tillfällen i år. Socialnämnden har nu ansökt om att Kjell skall beredas tvångsvård enligt 4§ första stycket p 3a) och p 3b) i LVM. Kjell bestrider bifall. Han vill inte karakterisera sin användning av alkohol som missbruk. Han dricker nämligen sedan flera år tillbaka inte starksprit utan håller sig till vin och starköl. Att han likväl omhändertagits enligt LOB sammanhänger med tillfälligt drickande på grund av personliga problem. Någon antabusbehandling anser han sig inte behöva. När han tidigare påbörjat sådan behandling har han gjort det enbart för att visa att han inte behöver dricka. Av ett läkarintyg, som han inger till rätten, framgår att han medicinskt sett är väsentligen frisk. Föreligger enligt Din mening grund för att besluta om tvångsvård enligt LVM?
● RÅ 1990 ref. 16. 4 domare sa ja till LVM, en sa nej (menade att han inte gick att rädda…)
● Detta är ett LVM-prejudikat. Finns inte många LVM-prejudikat, finns fler LVU. LOB = lag om omhändertagande av berusade personer, “fyllecell”.
● Är generalindikationen uppfylld? Ja ?? Är specialindikationer uppfylld? Förlorat arbete - social indikation?! - bedömdes av 4 av 5 domare. Pga läkarintyg är inte 3a uppfylld enligt domen. 3c åberopades inte och utreddes därmed inte.
● Inledningsvis alltid LVM-hem - kan sedan ompröva vårdform med tiden.
● Mannen blir LVM:ad - är till en början negativ till vården (vilket är en förutsättning för LVM!) - syftet med LVM är sedan att få honom att ändra uppfattning, att han ska bli positiv till vård på frivillig väg.
● Om LVM-hemmet upplever att Kjell ändrat uppfattning ska han kunna avsluta vården i förtid - 6 månader gäller inte alla.
● Socialnämnden har ett ansvar att försöka ordna en bostad åt Kjell då han troligtvis inte kommer flytta tillbaka till kategorihuset när han kommer ur LVM-hem.
Anders har under en längre behövt ekonomiskt bistånd för att klara sitt uppehälle. Månad efter månad har han dock ständigt tvingats att söka kompletterande bistånd eftersom pengarna tagit slut. Under utredningen framkommer det att anledningen är att Anders är spelmissbrukare. Socialtjänsten erbjuder honom behandling så att han kan komma till rätta med sitt problem. Anders ställer sig avvisande till detta eftersom han inte anser sig ha några problem. Socialtjänsten inleder en LVM-utredning i syfte att få till stånd en behandling av Anders spelmissbruk. Vad finns att säga om socialtjänstens agerande?
● Spelmissbruk går inte under LVM. Spelmissbruk är något nytt “som socialnämnden måste börja intressera sig av” - idag kan inte socialnämnden säga “det är inte vårt ansvar” - måste hjälpa till - finns behandlingshem i dagsläget - kan söka för bistånd att bo på det behandlingshemmet av kommunen.
● “Vill du inte ta emot hjälpen kommer vi gå in med tvång” → gäller inte för spelmissbruk! Det täcks inte av LVM.
D. LPT
8. Läkaren NN, som tjänstgjorde vid Haparanda hälsocentral, begärde polishandräckning enligt 47 § 2 st 2) LPT för att föra en patient till Sunderby sjukhus i Luleå sedan han samma dag utfärdat ett vårdintyg. NN konstaterade att patienten borde få vård omgående trots att en undersökning av psykisk status inte hade kunnat genomföras eftersom patienten inte var tillgänglig. BB ställde diagnosen vanföreställningssyndrom. Vid tidpunkten för begäran om handräckning befann sig patienten i sin bostad i Kalix. Från sjukvårdens sida begärdes att polisen i samband med handräckningen också skulle hämta vårdintyget i original som fanns på hälsocentralen. Polismyndigheten informerade hälsocentralen om att polispatrullen inte tänkte hämta vårdintyget eftersom det inte ansågs vara polisens uppgift. Vad gäller i den uppkomna situationen? Är några fel begångna?
● För det första: läkaren har inte mött patienten och skrivit vårdintyg, har bara gått på handlingar- ska man skriva ett vårdintyg så ska man ha träffat patienten. En rubrik på vårdintyg handlar om att undersökande läkare ska skriva ned iakttagelser - säger sig självt, man måste ha träffat patienten.
● En inhyrd läkare som var dåligt insatt
● Ett mycket allvarligt fel.
● För det andra: sjukvården nästintill beordrade polisen att hämta beslutet - men det är sjukvårdens uppgift att se till att beslutet kommer till vårdinrättning.
● JO sa att om polisen hade varit okej med det hade det inte ifrågasatts, men i detta fall var det sjukvårdens ansvar.
● Hade i nödfall kunnat faxa vårdintyget till vårdinrättning. Därefter skicka vårdintygets original på post.
. Psykiatrisk tvångsvård ska alltid inledas som sluten sådan. På ansökan av chefsöverläkaren (CÖL) får dock rätten besluta att den slutna vården ska övergå till öppen sådan under förutsättning att patienten behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Ett sådant villkor som rätten får föreskriva är skyldigheten för patienten att underkasta sig medicinering. J. lider av en allvarlig psykisk störning (schizofreni) och har varit föremål för sluten psykiatrisk tvångsvård. Det bedöms dock numera att det inte är nödvändigt att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. CÖL har i stället hos förvaltningsrätten ansökt om öppen psykiatrisk tvångsvård och att J därvid ska ges föreskrift om depåmedicinering. J motsätter sig föreskrift om depåmedicinering. Han menar att han inte behöver medicinen och att långvarig medicinering kan ha skadliga effekter. Av utredningen framgår att J. under det senaste årtiondet vid sex tillfällen medicinerat mot sin sjukdom varvid medicinen har gjort honom mycket bättre. Han har dock vid alla dessa tillfällen efter en tid slutat att ta sin medicin och har då efter en period insjuknat och tvångsintagits igen. Intervallet från det att han slutat ta medicinen till den nya tvångsintagningen har varit omkring sju, nio, fem, två, tolv respektive tretton månader. Ska CÖL:s ansökan om öppen psykiatrisk tvångsvård bifallas?
● I fallet ville man testa öppenvård - övergång från sluten till öppen - brukar ingå fler delar i övergången, t.ex. “öppenvård, men med medicinering”.
● Patient gick inte med på beslutet - går det då att ta ett beslut om öppen psykiatrisk tvångsvård? Då finns det inga berättigade tvångsmedel. Kan därför inte hämta patienten mot personens vilja. → Patienten släpptes och tvångsvården avslutades.
Ska vi kalla det tvångsvård om vi har tvångsmedel? Om ett prejudikat ska övergå till ett annat prejudikat måste detta avgöras i plenum (alla justitieråd måste vara med och döma), vilket skedde i denna fråga. (Fallet hette HFD 2015 ref 64??
Beslutade att det var okej med öppen psykiatrisk vård utan tvångsvård ???? - öppen psykiatrisk TVÅNGSvård fast man har inga tvångsmedel va? - tanken är att det ska vara lättare att få in i den slutna tvångsvården om den öppna varianten inte funkar?
“Lite lustigt att det kallas tvångsvård när det inte finns tvångsmedel”.
19-årige Fredrik var blandmissbrukare och hade gjort ett flertal suicidförsök. Den 24 januari gjorde han ett nytt suicidförsök och togs in för vård på Södra sjukhuset. Följande dag ville han lämna sjukhuset. Ett vårdintyg utfärdades då och han fördes över till Källhagens sjukhus. I vårdintyget angav överläkaren Aslak X att Fredrik uttrycker djup livsleda och Fredrik betecknas som en mycket djupt deprimerad person med suicidrisk. Enligt Aslak led Fredrik sannolikt av en allvarlig psykisk störning. Efter samtal under en halvtimme med psykiatern Gunilla Y på Källhagens sjukhus skrevs Fredrik ut. Enligt Gunilla hade Fredrik vid samtalet förklarat att självmordsförsöket var en impulshandling och han förnekade framtida självmordsplaner. Den 26 januari återfanns Fredrik död i sin lägenhet.
Åklagaren har åtalat Gunilla för grovt vållande till annans död enligt 3 kap 7 § andra stycket BrB. Oaktsamheten har enligt åklagaren bestått i att Gunilla, trots att Fredrik samma dygn försökt beröva sig livet, trots innehållet i det vårdintyg som utfärdats samma dag, trots innehållet i Fredriks vårdjournaler och trots att Fredrik fortfarande var påverkad beslutat att inte inta honom för tvångsvård. Av Fredriks journaler framgick att han vid tre tillfällen under föregående november och december varit intagen enligt LPT varvid det vid samtliga tillfällen hade talats om ”misstänkt depression”.
Gunilla har förnekat oaktsamhet och angett att hon gjorde bedömningen att självmordsförsöket var en impulsartad handling under pågående drogrus, varför kravet på att patienten lider av en allvarlig psykisk störning inte var uppfyllt och LPT ej tillämplig. Skall Gunilla enligt din mening fällas till ansvar för grovt vållande till annans död?
● Kan tycka att det är tufft.
● Tillvägagångssätt vid händelsen? Exakt hur åklagaren får reda på detta, att dödsfallet skett, kan vara olika. När polis/åklagare får reda på det startar utredningen.
● Vad bygger Gunillas bedömning på? Oklart. Medveten om tidigare LPT? Förmodligen läst handlingar väldigt slarvigt. → Var ej medveten om pågående missbruk?
● Borde LVM gälla? Han har ju missbruksproblem. Dock anses huvudsaklig problematik vara psykiatrisk, därmed utgång i LPT.
● Gunilla döms för vållande till annans död (dock ej grovt). Hon får villkorlig dom - egentligen ska det vara fängelse, men det var “första gången”.
● Frågan om leg blir en fråga för HSAN. Gunilla själv tog det så hårt så hon slutade.
● 3 kap 7 § Brottsbalken Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter
E. Rättspsykiatrisk vård
11. K står åtalad för misshandel och rån. Han har vid tre tidigare tillfällen dömts för misshandel. Han har vid samtliga dessa brottstillfällen varit påverkad av alkohol. Domstolen finner honom nu skyldig till de brott som han står åtalad för. Brotten anses begångna under påverkan av en allvarlig psykisk störning och han döms till rättspsykiatrisk vård. Fråga har uppkommit om påföljden ska vara förenad med särskild utskrivningsprövning. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen är K psykiskt stabil när han tar sina mediciner och avstår från alkohol. Han har dock vid flera tillfällen tidigare avbrutit den förebyggande läkemedelsbehandlingen och återfallit i alkoholmissbruk. Ska den rättspsykiatriska vården förenas med särskild utskrivningsprövning i detta fall?
● “Särskild utskrivningsprövning” = läkaren kan inte säga att vården är slut, när läkaren tycker att vården ska avslutas måste denne söka till förvaltningsrätten, det är de med hjälp av domstolsbeslut som avgör om vården kan avslutas. Om man har fått “särskild utskrivningsprövning” kan man även väga in om man måste fortsätta med vården - då det kan finnas en risk att personen fortsätter med brottslighet när personen släpps ut.
● Tingsrätten prövar om särskild utskrivningsprövning vid första tillfället (dvs. vid dom, beslut om SU tas direkt). Förvaltningsrätten beslutar om när vården kan upphöra
● NJA 2007 sid 266
● JA. Han döms till rättspsykiatrisk vård med SU-tillägg.
