K10: Att hitta sin smitta Flashcards
Det finns 3 huvudsakliga metoder som man använder inom mikrobiologin för att hitta mikroorganismer. Vilka är dessa 3 och vilka organismer är dom 3 bra på att hitta? (3p)
Vad är för- och nackdelarna med dom 3 huvudsakliga metoderna man använder inom mikrobiologin? (3p)
Det finns 3 huvudsakliga metoder man kan använda inom mikrobiologin. Hur ska man avgöra vilken av dessa 3 man ska använda? (2p)
Det finns alltså flera olika mikrobiologiska metoder, så frågan är hur man vet vilken man ska välja. Jo, man utgår ifrån några olika faktorer, och dessa ger en hint om hur man bör gå till väga.
1. Första steget är att avgöra om symptomen ens beror på en infektion. Gör dom inte det så är inte mikrobiologi aktuellt. Sättet att avgöra om symptomen beror på infektion är genom klinisk bedömning, labprover (CRP, vita, SR etc) och ibland röntgen.
2. När man sedan kommit fram till att det handlar om en infektion så måste man komma fram till om det är viralt, bakteriellt eller annat. Om infektionsfokuset är oklart gör man en “rundodling”, alltså odlar från olika ställen.
3. När man sedan kommit fram till vilken typ av mikroorganism det handlar om så väljer man mikrobiologisk metod:
a. Bakterier eller svamp -> odling
b. Virus -> serologi/PCR
c. Vid svårigheter -> ring en klinisk mikrobiolog
Viktigt att komma ihåg att om man t.ex. ska ta blododlingar så ska man ta flera flaskor. Om det enbart växer bakterier i ena flaskan så kan det lika gärna handla om en kontamination. Detta ska man ta i beaktande tillsammans med övriga kliniska fynd såklart. KNS är vanligaste kontaminationsagenset. Vanliga patogener i blododlingar är E. Coli eller andra gramnegativa bakterier, Staph Aureus, Enterokocker och Streptokocker.
Vad innebär bakteriemi? Vilket symptom är ett starkt tecken på bakteriemi? Hur undersöker man om det faktiskt är bakteriemi? Hur art-bestämmer man? (3p)
Bakteriemi = blodförgiftning. Detta är inte samma sak som sepsis, utan sepsis har andra kriterier. Viktigt att blododla om man misstänker bakteriemi (och som nämnt i tidigare föreläsning så är frossa = bakteriemi tills motsatsen är bevisad). När man blododlar ska man ta 2 aeroba och 2 anaeroba flaskor. Man ska även ta ett slaskrör för att minska kontaminationsrisk. Man bör blododla innan start av iv-ab behandling. Blododlingen ger oss svar på vilken art det är och även resistensbestämning. Artbestämning kan ske manuellt eller genom en maskin som heter MALDI som ger oss ett spektrogram, och varje art har ett unikt spektrogram.
Hur gör man mikrobiologisk diagnostik på hud och mjukdelar? Vilka nackdelar finns? (2p)
Mikrobiologisk diagnostik på hud och mjukdelar sker oftast via pinnprov. Det har dock sina nackdelar t.ex. genom att normalflora försvårar tolkningen. Om det handlar om djupare infektioner, t.ex. nekrotiserade fasciit, abscesser eller osteomyeliter gör man istället burkodlingar, per-operativa odlingar eller punktat.
* Punktat är oftast steril vätska som man får ut när man sticker i vätskeansamling t.ex. knä eller höft om man misstänker septisk artrit eller i en kota via röntgen om man misstänker spondylodiskit. Dessa vätskor kan odlas i blododlingsflaskor (om de är förmodat sterila) eller odlas ut direkt på odloingsplattor men också användas till PCR t.ex. likvor-vätska som också är ett slags punktat.
* Burkodling innebär att man tar en biopsi och lägger i en burk/rör med odlingsbuljong. Dessa burk/rör-odlingar skiljer sig lite från andra odlingar eftersom man odlar biopsin i själva burken/röret i några dagar först för att låta bakterier växa till och först därefter odlar man ut på platta. Det gör man eftersom det blir känsligare då. Används ffa vid protesinfektioner.
Hur gör man mikrobiologisk diagnostik vid luftvägsinfektioner? (2p)
Vid luftvägsinfektioner kan man välja mellan sputum och nasofarynxprov. Man vill helst ha sputum då det kommer från djupare ner i luftvägarna. Vid NPH är risken att man får mer normalflora. Sedan odlar man sputumet/NPH:t. Om patienten är intuberad kan man använda sig av trachealsekret eller bronksköljvätska. Trachealsekret tas genom aspiration via steril plastkateter från trachealtub eller tracheostoma. Sekret överförs till tomt sterilt rör. Bronksköljvätska innebär att man m.h.a. bronkoskop åker in i bronkträdet, nedom trachea. Där injiceras och aspireras NaCl och den vätskan läggs sedan i ett sterilt rör och analyseras med PCR. Kan även vara lämpligt att göra blododling och urin-serologi.
Hur gör man mikrobiologisk diagnostik vid urinvägsinfektioner? Vilka är dom vanligaste primär- och sekundärpatogenerna? (3p)
Vad gäller odling vid urinvägsinfektioner så är det mittstråleurin (kan göra blåspunktion också) eller KAD-urin som ska analyseras (urinodling). En bestämd volym odlas ut och semikvantifieras (får en fingervisning om antalet patogener men inte exakt siffra). Viktigt att komma ihåg dock att asymptomatisk bakterieuri hos äldre (speciellt kvinnor) är väldigt vanligt, kan därmed få positivt svar trots att det inte är bakterieurin som är problemet för denna patient. Vanliga primärpatogener vad gäller UVI är E. Coli och Saprophyticus. Vanliga sekundärpatogener är proteus och klebsiella. Kan även vara lämpligt med blododling hos dessa patienter.
Hur gör man mikrobiologisk diagnostik vid gastroenteriter? (2p)
Diagnostiken vid gastroenteriter utgörs av PCR-paneler (där man testar för flera vanliga virus) vid virusmisstanke, och odling och/eller PCR vid bakteriemisstanke. Vid parasitmisstanke är det speciella prover som inte tas upp i föreläsningen. Dessa prover kan tas på t.ex. feces. Finns även provet som kallas “Cystor och maskägg”.
Hur gör man mikrobiologisk diagnostik vid CNS-infektioner? (2p)
Diagnostiken vid CNS-infektioner utgörs av LP (och blododling/serologi). Man använder alltså likvor som material vid serologin och om det finns patogener i likvor så kommer serologin bli positiv. Serologin kan t.ex. vara ELISA-teknik eller snabbtester. Bakterier som kan orsaka CNS-infektioner är t.ex. pneumokocker, H. Influenzae och meningokocker. Virus som kan orsaka CNS-infektioner är t.ex. HSV, VZV och TBE.
Hur sker resistensbestämning på agarplattor? Hur går det till i praktiken? (2p)
För resistensbestämning på agarplattor stryker man en bakterie på och lägger sedan en lapp som innehåller ett antibiotikum (kan lägga upp till 6 lappar på en agarplatta) och mäter sedan området där bakterien inte växer (hämningszonen). Ju större hämningszon, desto känsligare är bakterien för detta antibiotika. Minst 20mm hämningszon (diameter) innebär att bakterien är känslig för antibiotikat, <17mm = resistent. Däremellan = intermediär (känslig men kräver högre dos). Vad gäller MIC går gränserna på <1mg/L = S, >2mg/L = R och därmellan = I.
Detta är vad vi kallar MIC och SRI-systemet. MIC är den minsta koncentrationen antibiotika man behöver för att stoppa bakterietillväxt.
Sammanfattning
Extra info
När man ska göra en serologisk undersökning är det viktigt att tänka på tidsaspekten då olika antikroppar skapas olika snabbt. T.ex. tar det längre tid för IgG att utvecklas jämfört med IgM. IgG stannar även kvar (höga värden) längre än IgM. Serologi (alltså att man letar efter antikroppar/antigen) är svårare vid bakteriella agens då det finns komplicerande faktorer t.ex. korsreaktivitet, antikroppar kan kvarstå i flera år efter vissa infektioner (t.ex. borrelia).
Några vanliga serologianalyser är t.ex. Hepatit A-E, HIV, HSV, TBE, Borrelia etc. Ibland kan man behöva kvantifiera med PCR, t.ex. för att se att behandlingen funkar. Viktigt att komma ihåg är att serologi inte alltid funkar på immunodefekta patienter. Immunodefekt -> kan ej skapa antikroppar -> serologi blir negativt (om det är antikroppar man letar efter). I praktiken används dock PCR betydligt mer än serologiska metoder, så skriv PCR på tentan.
