Fråga 50-59 Flashcards
- Hur mäter man känsligheten för ett retande stimulus?
Känsligheten mäts genom metoder som Signal Detection Theory och Just Noticeable Difference (JND), där man bedömer en individs förmåga att detektera stimuli i närvaro av brus eller distraktioner.
- Hur mäter man känsligheten för ett retande stimulus? Kan denna förbättras? Ge exempel.
Känsligheten för ett retande stimulus, även kallat sensitivitet eller sensorisk känslighet, mäts vanligtvis genom att bedöma hur väl ett individ kan detektera, uppfatta eller reagera på ett stimulus i närvaro av brus eller andra distraherande faktorer. Ett vanligt sätt att mäta detta är att använda olika typer av experimentella metoder som detektionsuppgifter, där testpersonen måste identifiera när ett stimulus är närvarande eller inte.
Exempel på metoder:
Signal Detection Theory (SDT): Denna teori och metod används för att mäta sensitivitet genom att bedöma en individs förmåga att korrekt identifiera ett stimulus i förhållande till mängden brus eller irrelevant information. SDT delar in beslut i rätta träffar, falska positiva, falska negativa och rätta negativa. Hög känslighet innebär många rätta träffar och få falska positiva.
Just Noticeable Difference (JND): Detta är det minsta möjliga skillnaden mellan två stimuli som en individ kan uppfatta. Ju mindre JND, desto högre sensitivitet.
Kan känsligheten förbättras? Ja, känsligheten för ett stimulus kan förbättras genom olika metoder, inklusive:
Träning och erfarenhet: Genom upprepad exponering och träning kan en individ bli bättre på att identifiera eller reagera på stimuli. Exempelvis, en musiker kan utveckla en bättre känslighet för subtila ljudförändringar genom träning.
Adaptation: Sensorisk adaption innebär att hjärnan blir mer känslig för vissa stimuli efter en viss tids exponering. Exempelvis kan våra ögon bli mer känsliga för svagt ljus efter att vi har varit i mörker en längre tid.
Förstärkning: Genom att fokusera på att förstärka sensoriska system kan känsligheten för specifika stimuli ökas, till exempel genom fysisk träning eller neurostimulerande tekniker.
- Vad innebär Signal Detection Theory (SDT) och hur mäter det känslighet?
SDT används för att bedöma känslighet genom att mäta en individs förmåga att korrekt identifiera när ett stimulus är närvarande i relation till bakgrundsbrus. Det delas upp i rätta träffar, falska positiva, falska negativa och rätta negativa.
- Vad innebär Just Noticeable Difference (JND) och hur mäter man det?
JND är den minsta skillnaden mellan två stimuli som en individ kan uppfatta. Ju mindre JND, desto högre är individens känslighet för förändringar i stimuli.
- Kan känsligheten för ett retande stimulus förbättras? Ge exempel.
Ja, känsligheten kan förbättras genom träning och erfarenhet, som när musiker utvecklar bättre känslighet för ljud eller genom sensorisk adaptation, som när ögonen blir mer känsliga för mörker efter att ha varit i en mörk miljö en längre tid.
- Varför kom forskare under andra hälften av förra seklet till den logiska slutsatsen att armens rörelse mot föremålet kräver programmering? Vad säger moderna data om denna idé? (SP)
Forskarna under andra hälften av förra seklet drog slutsatsen att armens rörelse mot ett föremål kräver programmering på grund av den komplexitet som är involverad i att exakt koordinera rörelser. När man ska röra armen mot ett objekt måste hjärnan ta hänsyn till olika faktorer som rörelsebanan, hastigheten, kroppens position och de olika lederna som är involverade. Att planera och genomföra rörelsen i realtid skulle vara väldigt svårt utan någon form av förprogrammering i hjärnan.
Den logiska slutsatsen var att hjärnan skulle behöva programmera rörelsen i förväg för att kunna koordinera alla dessa faktorer och säkerställa en exakt och effektiv rörelse.
Vad säger moderna data om denna idé?
Modern forskning har visat att även om det finns ett element av “programmering” i armens rörelse, är processen mer dynamisk än tidigare antagits. Forskare har nu förstått att hjärnan inte enbart programmerar rörelsen i förväg, utan att den också justerar rörelsen kontinuerligt under utförandet baserat på feedback från sinnesintryck. Detta innebär att rörelsekontroll inte bara handlar om en förprogrammerad sekvens av handlingar, utan även om att justera rörelsen i realtid för att hantera förändringar i omgivningen eller oväntade störningar.
Forskning har också visat att motoriska nätverk i hjärnan, som motor cortex, cerebellum och basala ganglier, inte bara förbereder och initierar rörelsen, utan även använder sensorisk feedback för att anpassa rörelsen i realtid. Till exempel, om vi är på väg att ta upp ett föremål men märker att det är tyngre än förväntat, justeras rörelsen för att ge mer kraft.
- Varför kom forskare till den slutsatsen att armens rörelse mot föremålet kräver programmering?
Forskarna kom till slutsatsen att armens rörelse kräver programmering eftersom rörelsen är komplex och involverar koordination av flera faktorer, som rörelsebanan, hastigheten och kroppens position. Detta gör att hjärnan behöver förbereda rörelsen i förväg.
- Vad säger moderna data om idén att armens rörelse kräver programmering?
Moderna data visar att rörelsekontroll är mer dynamisk än tidigare trott. Även om det finns en förberedelse, justerar hjärnan rörelsen i real-time baserat på feedback från omgivningen och kroppens egna signaler.
- Vad innebär det att rörelsen justeras i realtid under utförandet?
Det innebär att hjärnan inte bara programmerar rörelsen i förväg, utan att den också använder sensorisk feedback under rörelsens gång för att anpassa den till förändringar i omgivningen eller oväntade störningar (t.ex. om ett föremål är tyngre än förväntat).
- Vilka hjärnstrukturer är inblandade i programmering och justering av rörelse?
Motor cortex: Förbereder och initierar rörelsen.
Cerebellum: Hjälper till att justera rörelsen baserat på feedback.
Basala ganglier: Reglerar motoriska impulser och koordinerar rörelse.
- Varför säger man att näthinnan är en del av hjärnan som ligger utanför själva hjärnan?
Man säger att näthinnan är en del av hjärnan som ligger utanför själva hjärnan eftersom den faktiskt utvecklas från hjärnans embryonala vävnad och har många funktioner som liknar andra hjärnstrukturer. Näthinnan, som är det ljuskänsliga lagret i ögat, är tekniskt sett en förlängning av hjärnan, och det är därför den ibland beskrivs som en del av hjärnan.
Förklaringar till detta synsätt inkluderar:
Embryologisk utveckling: Näthinnan utvecklas från den bakre delen av hjärnans diencephalon (mellanhjärnan) under fosterutvecklingen. Detta gör den till en del av centrala nervsystemet.
Funktionella likheter med hjärnan: Näthinnan har neuroner som bearbetar visuell information och skickar signaler till hjärnan via synnerven. Dessa signaler behandlas av hjärnan för att skapa vår visuella uppfattning av världen. Näthinnan är alltså inte bara en passiv mottagare av ljus utan spelar en aktiv roll i den visuella bearbetningen, ungefär som andra delar av hjärnan gör i sina respektive funktioner.
Direkt koppling till hjärnan: Näthinnan är direkt kopplad till hjärnan via synnerven, som är en förlängning av hjärnvävnad. Synnerven överför den visuell informationen till primärt visuell cortex i hjärnan för vidare bearbetning.
- Varför säger man att näthinnan är en del av hjärnan?
Näthinnan utvecklas från hjärnans embryonala vävnad, har neuroner som bearbetar visuell information och är kopplad till hjärnan via synnerven, vilket gör att den funktionellt och strukturellt liknar andra delar av hjärnan.
- Hur utvecklas näthinnan i relation till hjärnan?
Näthinnan utvecklas från den bakre delen av hjärnans diencephalon (mellanhjärnan) under fosterutvecklingen, vilket gör den till en del av centrala nervsystemet.
- Vad har näthinnan för funktion i relation till hjärnan?
Näthinnan bearbetar visuell information och skickar den vidare till hjärnan via synnerven. Hjärnan vidarebearbetar denna information för att skapa vår visuella uppfattning av världen.
- Hur är näthinnan kopplad till hjärnan?
Näthinnan är kopplad till hjärnan genom synnerven, som är en förlängning av hjärnvävnad. Synnerven överför visuell information till primärt visuell cortex för vidare bearbetning.
- Beskriv/Förklara två olika kontrollstrategier som används av hjärnan för att styra armens rörelse mot föremålet.
Hjärnan använder två huvudsakliga kontrollstrategier för att styra armens rörelse mot ett föremål:
Open-loop control (öppen slinga):
Vid öppen slinga styrs rörelsen av ett förprogrammerat motorprogram. Här planeras rörelsen i förväg och genomförs sedan utan att ta emot feedback under rörelsens gång. Detta är typiskt för snabba och enkla rörelser, som att sträcka sig mot ett föremål där inget stör rörelsen. Eftersom ingen feedback används, kan inte rörelsen korrigeras under utförandet, men den är snabb och effektiv. Ett exempel på detta är en snabb handling som att trycka på en knapp.
Closed-loop control (sluten slinga):
I closed-loop control får rörelsen kontinuerlig feedback under rörelsens gång. Hjärnan justerar rörelsen i realtid baserat på information från proprioception (känsel från muskler och leder) och synintryck. Detta gör rörelsen långsammare men mer exakt. Till exempel, om du sträcker ut handen för att gripa ett föremål, kan synen på objektets position och proprioceptionen från handen hjälpa hjärnan att justera rörelsen så att du greppar objektet korrekt, även om det är i rörelse eller om omständigheterna förändras.
- Vad innebär open-loop control för rörelsestyrning?
Open-loop control innebär att rörelsen styrs av ett förprogrammerat motorprogram utan att ta emot feedback under rörelsens gång. Rörelsen är snabb men kan inte justeras i realtid.
- När används open-loop control för rörelser?
Open-loop control används ofta för snabba, enkla rörelser där feedback inte behövs, som att trycka på en knapp eller göra en enkel sträckning.
- Vad innebär closed-loop control för rörelsestyrning?
Closed-loop control innebär att rörelsen justeras i realtid med hjälp av feedback från proprioception och synintryck, vilket gör rörelsen mer exakt men långsammare.
- När används closed-loop control för rörelser?
Closed-loop control används vid komplexa och mer precisa rörelser, som när du sträcker ut handen för att gripa ett föremål eller göra finmotoriska justeringar.
