Tentafrågor perception Flashcards
Angående receptoriska fält i synsystemet.
1) vad är ett receptoriska fält?
2) Beskriv ett receptoriskt fält med sk on-center och off surround organisation.
3) Vad är, helt kort, med denna organisation omnämnd.
Det receptoriska fältet hos ett neuron i synsystemet utgör det område på cellen där stimuli (ljus) kan påverka och generera elektriska impulser, det vill säga exciterar signaler. Det receptoriska fältet har även en del där det inte kommer att exciteras någon signal ifall ljus träffar där. Ljus (stimuli) kan med andra ord exciterera eller inhibera elektriska signaler beroende på vart på det receptoriska fältet det träffar. Det är alltså den specifika del av retina som en viss neuron svarar på, och neuronens respons beror på var ljuset träffar inom detta fält.
b. En cell med on-center - off-surround organisation kommer att exciteras när ljus träffar i centrum (mitten) och inhiberas när ljus träffar i omkringliggande (surround) område. Ljus som träffar båda ytorna samtidigt kommer antingen generera en mycket liten respons eller ingen alls. Detta beror på att när ljuset träffar både centrum och surround, neutraliseras de motsatta effekterna (excitation i centrum och inhibition i surround).
c. Poängen med organiseringen är att t.ex. kontraster i vårt synfält kan framhävas och förstärkas av on-center - off-surround organisationen. Detta hjälper hjärnan att bättre uppfatta kanter och övergångar mellan ljusa och mörka områden, vilket är avgörande för att kunna urskilja objekt och rumsförhållanden i vår omgivning. Genom denna organisation kan systemet också effektivt filtrera ut “brus” och fokusera på relevanta visuell information, såsom skarpa kontraster och kanter.
Hur kan vi med ögonen uppfatta djup?
Vi uppfattar djup tack vare vårt binokulära och monokulära seende. Binokulär syn syftar till att uppfatta (och se) djup med båda ögonen, medan monokulär syn innebär att uppfatta djup med ett öga. Binokulär syn är särskilt viktig för att uppskatta nära objekt och deras position i förhållande till varandra, medan monokulära cues är mer användbara för att uppfatta djup på längre avstånd.
Vi använder särskilda ledtrådar (cues) för att på bästa sätt uppfatta djup.
Monokulära ledtrådar:
Cues som beror mycket på tidigare inlärda associationer kring hur olika objekt i rymden brukar förhålla sig till varandra när det kommer till djup.
Occlusion är en typ av monokulär ledtråd som innebär att vi uppfattar ett objekt som täcker delar av ett annat som närmare, jämfört med objektet som täcks över. Detta beror på att vi generellt antar att objekt som blockerar andra objekt är närmare oss i rummet.
Motion parallax: När observatören förflyttar sig och ändrar sin position kommer även synfältet att förändras. Vid förflyttning kommer objekten nära personen att förändras mest i förhållande till bakgrunden och objekt längre bort. Detta fenomen hjälper oss att uppskatta avstånd genom att närliggande objekt verkar röra sig snabbare än avlägsna objekt när vi rör på oss.
Binokulära ledtrådar:
Eftersom våra ögon sitter en bit ifrån varandra, kommer respektive öga att uppfatta (och se) något olika bilder av omgivningen. När hjärnan integrerar dessa två bilder med varandra får vi en god uppfattning om djup i det visuella fältet. Skillnaden mellan synfälten i respektive öga kallas retinal skillnad och är en form av binokulär cue. Retinal skillnad innebär att avståndet mellan våra ögon gör att vi ser ett objekt från något olika vinklar, vilket ger hjärnan information om avståndet till objektet.
En annan typ av binokulär cue är konvergens, vilket innebär att våra ögon riktas inåt mot varandra när vi fokuserar på ett närliggande objekt. Ju mer ögonen behöver konvergera för att fokusera på ett objekt, desto närmare är objektet oss.
Hur kan vi med hörseln avgöra varifrån ett ljud kommer?
Lokalisering av ljud är möjligt tack vare att öronen sitter en bit ifrån varandra och på olika sidor av huvudet. Detta innebär att ljudet kommer att träffa respektive öra vid olika tidpunkter och med olika intensitet beroende på personens position i förhållande till ljudet. De huvudsakliga faktorerna för att lokalisera ljud är interaural tidskillnad (ITD) och interaural intensitetsskillnad (IID). Det är dessa två skillnader som hjärnan använder för att avgöra ljudets källa.
Interaurala tidskillnader (ITD):
Ljudet når det ena örat tidigare än det andra, beroende på var ljudkällan befinner sig. Hjärnan kan använda denna tidsdifferens för att lokalisera ljudets position. MSO (mediala superiora olivkärnan) i hjärnstammen spelar en viktig roll i att bearbeta dessa tidskillnader. MSO-systemet jämför inkommande ljudsignalernas ankomsttider till de två öronen och hjälper hjärnan att avgöra ljudets riktning på en horisontell axel (vänster/höger). Detta är särskilt effektivt för låga frekvenser, där tidsdifferenserna är relativt stora.
Interaurala intensitetsskillnader (IID):
Det öra som är närmare ljudkällan kommer att uppfatta ljudet som mer intensivt, eftersom huvudet blockerar en del av ljudet för det andra örat. LSO (laterala superiora olivkärnan) i hjärnstammen bearbetar dessa intensitetsskillnader och hjälper till att avgöra ljudets riktning på en horisontell axel (vänster/höger). LSO-systemet är särskilt viktigt för högre frekvenser, där intensitetsskillnaderna mellan öronen är mer uttalade.
Örat och dess form:
För att lokalisera ljud framför eller bakom oss spelar även örats form, särskilt den yttre delen (öronmusslan), en viktig roll. Hörselgångens och öronmusslans form hjälper oss att särskilja ljud som kommer från framför eller bakom oss. Denna effekt kallas HRTF (Head-Related Transfer Function), och den gör att vi kan uppfatta ljudets vertikala position och om det kommer från framför eller bakom oss. När ljud träffar örat från olika riktningar kommer det att förändras beroende på hur ljudvågorna reflekteras av öronmusslan och hur de färdas genom hörselgången, vilket ger hjärnan ytterligare ledtrådar för lokalisering.
Sammanfattning:
Hjärnan använder både interaurala tids- och intensitetsskillnader för att avgöra ljudets källa, och dessa processer involverar MSO och LSO i hjärnstammen. För lågfreventa ljud är tidskillnaderna viktiga (ITD), medan för högfrekventa ljud är intensitetsskillnaderna mer avgörande (IID). Örat hjälper dessutom till att särskilja ljud framför eller bakom oss genom sin form och de reflektioner som sker i öronmusslan, vilket gör det möjligt för oss att få en fullständig uppfattning av ljudets position i rummet.
a) Vad är perceptuell konstans? b) vad tjänar det för funktion? c) Ge två exempel
Perceptuell konstans syftar till den top.down.process som gör att vi kan känna igen objekt oavsett på vilket avstånd samt vilken vinkel vi ser dem ur eller vilken färg, form samt storlek de har. Objektens egenskaper uppfattas som konstanta tack vare vår perceptuella flexibilitet.
Ett exempel på perceptuell konstans är färgkonstans. Det spelar ingen roll om ett objekt är i en ljus eller en mörk miljö - hjärnan kommer automatiskt att tolka objektets färg som densamma som vanligt utifrån hur övriga objekt i omgivningen ser ut. Rent fysiskt är färgen dock inte samma i och med att olika belysning förändrar vilka våglängder som vi uppfattar kommer från objekten (dvs som objekten återkastar). Även objektets ljushet uppfattar vi i relation till omgivningen; detta kallas ljushetskonstans.
Ett ytterligare exempel på perceptuell konstans är storlekskonstans. Även om vi skulle röra oss närmare ett objekt, så att det upptog större del av vår näthinna, skulle vi ändå uppfatta dess storlek som konstant. För att veta hur stort ett objekt är utgår hjärnan från det uppfattade avståndet till det och vice versa (för att veta vilket avstånd vi ser ett objekt ifrån utgår hjärnan från tidigare kunskap om objektets faktiska storlek.)
Ett annat sätt för hjärnan att avgöra storlek är genom att ta hänsyn till den kontext objektet är i. Genom att anta ett linjeperspektiv, där fokus ligger på eventuella konvergerande linjer, går det att få en uppfattning om vilket avstånd objektet är på.
Ett sista exempel på perceptuell konstant är formkonstans, som gör att vi uppfattar objektets form som konstant oberoende av vinkelt vi ser dem ur.
Beskriv kort dessa begrepp: vilka primära fysiska egenskaper hos en ljudstimulus som orsakar upplevelsen av a) tonhöjd (pitch), b) ljudstyrka (loudness), utgå från en sinuston på t ex 1000Hz. Och vilka stimulusegenskaper förklarar c) klangfärg (timbre)?
a) Tonhöjd (Pitch): Tonhöjden hos ett ljud beror på frekvensen, det vill säga hur många svängningar ljudvågen gör per sekund (Hz). Högre frekvenser gör att vi uppfattar en högre ton (ljusare), medan lägre frekvenser gör att vi hör en lägre ton (mörkare). För en ton på 1000 Hz uppfattas den som en medelhög ton.
Tonhöjden påverkas av ljudvågornas längd: kortare vågor (högre frekvens) ger högre ton, och längre vågor (lägre frekvens) ger lägre ton. För att märka en förändring i tonhöjd måste frekvensen ändras tillräckligt mycket, enligt Webers lag.
b) Ljudstyrka (Loudness): Ljudstyrkan beror på ljudvågornas amplitud, alltså hur hög ljudvågen är. Ju högre amplitud, desto starkare ljud (mäts i decibel, dB). Ett ljud med hög amplitud känns starkare, medan ett ljud med låg amplitud känns svagare.
För en ton på 1000 Hz kan hög amplitud ge ett högre ljud, medan låg amplitud ger ett svagare ljud. För att vi ska märka en förändring i ljudstyrka måste amplituden förändras tillräckligt mycket, vilket också beskrivs av Webers lag.
c) Klangfärg (Timbre): Klangfärg, eller timbre, handlar om ljudets unika karaktär som gör att vi kan känna igen olika ljudkällor, även om de har samma tonhöjd och ljudstyrka.
Klangfärgen beror på vilka frekvenser som finns i ljudet (grundton och övertoner) och hur starka de är. Till exempel, även om en fiol och en trumpet spelar samma ton, låter de olika eftersom deras övertoner (extra frekvenser) fördelar sig olika.
För flera djurarter har man funnit s k feromoner. Vad är feromoner?
Feromoner är kemiska signaler eller luktämnen som utsöndras av individer inom en art och som påverkar beteendet eller fysiologiska processer hos andra individer av samma art. Feromoner kan inte medvetet uppfattas genom vårt vanliga luktsinne, utan de detekteras av ett särskilt sensoriskt organ, det vomero-nasala organet (VNO), som är kopplat till vårt luktcentrum i hjärnan.
Feromoner spelar en viktig roll i kommunikation mellan djur, särskilt när det gäller sexuellt beteende, som till exempel att locka en partner, samt i andra sociala interaktioner som territorialmarkering eller varningssignaler. Olika individer kan ha olika preferenser för vilka feromoner de reagerar på, vilket gör att feromoner kan spela en roll i att etablera par eller påverka sociala grupperingar.
Vad är prosopoagnosi? Hur kan det uppstå?
Prosopoagnosi, även kallat ansiktsblindhet, är en typ av agnosi där individer har svårigheter med att känna igen eller minnas ansikten, trots att deras förmåga att känna igen andra objekt inte är påverkad. Detta innebär att personen inte har problem med andra typer av perception, som objektigenkänning, men har svårt att identifiera eller känna igen ansikten, även om de kan vara bekanta.
Ansiktsperception bearbetas huvudsakligen i ett område i temporalloben som kallas FFA (Fusiform Face Area). I en normal individ aktiveras FFA vid ansiktsigenkänning. En annan viktig komponent vid ansiktsperception är en specifik ERP-komponent (event-related potential), N170, som är en elektrisk aktivitet i hjärnan som uppstår vid ansiktsigenkänning. Hos individer med prosopoagnosi kan denna aktivering vara försvagad eller helt frånvarande, vilket innebär att hjärnan inte bearbetar ansikten på samma sätt.
Prosopoagnosi kan uppstå som ett resultat av hjärnskador, särskilt i områden som FFA. Det kan även vara medfött, vilket betyder att vissa individer har en medfödd svårighet att känna igen ansikten utan någon uppenbar hjärnskada. Det kan också uppstå efter skador på hjärnan, t.ex. vid stroke, traumatiska hjärnskador eller neurodegenerativa sjukdomar som påverkar de områden i hjärnan som är viktiga för ansiktsigenkänning.
I Myers kan man bland annat läsa om Webers lag. Förklara vad den säger
Webers lag säger att för att en skillnad mellan två stimulus ska märkas, måste skillnaden vara proportionell mot styrkan hos det ursprungliga stimulit. Det innebär att ju starkare ett stimulus är, desto större måste förändringen vara för att uppfattas.
Två stimulin uppfattas inte som skilda från varandra förren åtskillnadströskeln (difference threshold) har nåtts, som dikteras av Webers lag. Åtskillnadströskeln är den minska, vid hälften av gångerna märkbara, skillnaden som krävs mellan två stimulin för att skillnaden ska märkas.
Förändringen handlar inte om en konstant förändring i fysiska mått mått, utan om en procentuell förändring jämfört med föregående stimulus. Exempel: om vi vill testa hur mycket frekvensen på en sinusformad ljudvåg måste ändras för att en människa ska kunna märka skillnaden i 50% av fallen (villkoret för att passerade tidigare nämnda difference threshold),
kommer vi inte komma fram till att det alltid skulle röra sig om 0.5 Hz skillnad mot föregående stimulus, utan något i stil med en frekvens på 1.003 multiplicerat med föregående
stimulus frekvens.
Beskriv kort hur vi kan känna lukt
Luktsinnet hjälper oss att både undvika faror och attraheras av angenäma dofter. Dofter består av kemiska molekyler som binder till luktreceptorer i näshålan, där receptorerna finns på cilier (flimmerhår) på luktcellernas dendriter i luktepitelet. När molekyler binder till dessa receptorer, aktiveras luktcellerna och skickar elektriska signaler via kranialnerv I till luktbulben. Där samlas informationen i glomeruli, där samma typ av luktcell samverkar.
Via mitralceller skickas signalerna vidare till hjärnan, bland annat till amygdala (för emotionell respons), hippocampus (för minnen av lukter), och primära luktkortex (för luktens identifiering). Från dessa områden fortsätter signalerna till thalamus eller hypothalamus och vidare till frontalkortex, där beslut tas om hur vi ska reagera på lukten (om vi bör närma oss eller undvika den).
Luktsinnet bygger på mönsterigenkänning, där flera receptorer aktiveras samtidigt beroende på kemiska egenskaper hos lukten. Detta möjliggör att vi kan känna igen ett stort antal olika lukter, även om de har olika kemisk sammansättning. Luktämnen kan passera både via näsan och genom svalget från munnen, vilket förklarar varför vi upplever smak som en blandning av lukt och smak (så kallad flavor). Luktpreferenser utvecklas tidigt, redan under fosterstadiet, och tycks vara inlärda genom erfarenheter.
Berätta kort om placebo.
Placebo är en behandling eller substans som inte har någon aktiv läkande effekt, men som ändå kan ge en positiv effekt på en individs hälsa eller symptom. Effekten beror på att personen tror att behandlingen är verklig och effektiv, vilket aktiverar kroppens egna mekanismer för förbättring, ofta genom psykologiska processer som förväntningar eller hopp.
Placebo kan till exempel vara en sockerpiller eller en inaktiv behandling som administreras istället för en aktiv medicin, men om patienten tror på behandlingen kan den ändå leda till förbättring av deras tillstånd. Placeboeffekten är en viktig del av medicinsk forskning, där den ofta används som kontrollgrupp i kliniska studier för att jämföra effekten av nya behandlingar mot en inaktiv behandling.
Organisationen av fotoreceptorer i näthinnan behålls i talamus och visuella kortex. Vad enligt Purves är det mest troliga skälet till denna tropografiska organisation.
1) Den är mer ekonomisk.
2) Att samla information från alla fotoreceptorer kräver att hjärnan organiserar den så att den matchar den visuella bilden.
Vad gör det proprioceptiva systemet?
Det proprioceptiva systemet ansvarar för att ge hjärnan information om kroppens position, rörelse och balans. Det gör det möjligt för oss att känna av var våra kroppsdelar befinner sig i relation till varandra och omgivningen utan att behöva använda synen.
Det finns 3 stycken olika proprioceptiva receptorer: muskelspolar som ger information om hur spända musklerna är, tryck- och beröringsreceptorer som ger information om hur utänjd huden är, och senspolar som ger information om senorna som är kopplade mellan musklerna och benen.
Dem skickar informationen via nervbanor till hjärnan samt ryggmärgen för att samordna kroppens rörelser och stabilitet.
Det möjliggör koordination, balans och automatisering av att utföra komplexa rörelser.
Redogör för sk monokulära och binakulära ledtrådar till djupseende och skillnaden mellan dessa två typer av ledtrådar.
Monokulära ledtrådar är djupseendeledtrådar som kan uppfattas med ett enda öga. Dessa baseras på visuella indikatorer som ger information om avstånd och djup genom att använda egenskaper hos objekt eller deras relationer i synfältet. Några exempel på monokulära ledtrådar är:
Storlek: När vi ser objekt i olika storlekar kan vi bedöma avståndet beroende på om vi känner till objektets verkliga storlek.
Överlappning (Occlusion): Om ett objekt blockerar en del av ett annat objekt, tolkas det blockerade objektet som längre bort.
Linear perspektiv: Parallella linjer som konvergerar ju längre bort de är, till exempel vägar eller järnvägsspår.
Texturgradient: Objekt i närheten har en mer detaljerad textur, medan objekt längre bort ser suddiga och mindre detaljerade ut.
Skuggor: Skuggor ger information om objektens placering i förhållande till ljuskällor och ytor.
Binokulära ledtrådar kräver att vi använder båda ögonen för att uppfatta djup. Dessa ledtrådar utnyttjar skillnader i hur varje öga ser på omgivningen, vilket skapar en stereoskopisk bild. De två viktigaste binokulära ledtrådarna är:
Retinal skillnad (eller disparitet): Eftersom våra ögon är placerade på olika sidor av ansiktet, ser de något olika bilder av samma objekt. Ju större skillnaden (dispariteten) mellan bilderna från de två ögonen, desto närmare är objektet.
Konvergens: När vi tittar på ett objekt nära oss, måste våra ögon rotera inåt för att fokusera på det. Hur mycket ögonen konvergerar ger hjärnan en uppfattning om objektets avstånd.
Skillnaden mellan monokulära och binokulära ledtrådar är främst att monokulära ledtrådar fungerar med endast ett öga och bygger på egenskaper hos objekt eller deras relationer i synfältet, medan binokulära ledtrådar utnyttjar skillnader i hur de två ögonen ser på objekt och skapar en stereoskopisk bild av djupet. Binokulära ledtrådar ger en mer exakt uppfattning om avstånd på korta håll, medan monokulära ledtrådar fungerar på längre avstånd och när ett öga är tillräckligt för att uppfatta djup.
Beskriv hur vi kan avgöra hur hög en ton är, dess pitch.
För att uppfatta hur hög en ton är, använder vi huvudsakligen frekvensen av ljudvågen, som definieras som antalet vibrationer per sekund (Hz). Högre frekvenser uppfattas som högre toner, medan lägre frekvenser ger lägre toner. Det finns två huvudsakliga teorier som förklarar hur hjärnan uppfattar tonhöjd: frekvensteorin och platsteorin.
1.Frekvensteorin fokuserar på hur snabbt basilarmembranet vibrerar och hur dessa vibrationer överförs till nervsystemet. Den handlar om att hela basilarmembranet vibrerar i takt med ljudets frekvens.
Enligt frekvensteorin så kommer hela basilarmembranet att vibrera i samma takt som ljudets frekvens. Det innebär att om ljudet har en låg frekvens (lågt ton), så vibrerar hela membranet långsamt i takt med den långsamma svängningen av ljudvågen. Vid högre frekvenser sker snabbare vibrationer i hela membranet. Men här blir det problematiskt för väldigt höga frekvenser eftersom nervcellerna i hörselnerven inte kan följa med så snabba svängningar. Därför fungerar frekvensteorin främst för lägre frekvenser.
- Platsteorin:
Platsteorin handlar om var i cochlea vibrationerna av ljudvågorna registreras, och hur den specifika platsen på basilarmembranet som vibrerar påverkar vår uppfattning av tonhöjd.
Enligt platsteorin är basilarmembranet uppdelat i olika delar som är känsliga för olika frekvenser. När ljudvågen når cochlea och orsakar vibrationer på basilarmembranet, kommer den del av membranet som är mest känslig för ljudets frekvens att börja vibrera mest.
Höga frekvenser får basala (yttersta) delen av basilarmembranet att vibrera mest eftersom den är styvare och mer anpassad för att känna snabba svängningar.
Låga frekvenser får istället den apikala (inre) delen av basilarmembranet att vibrera mest, eftersom den delen är mer flexibel och anpassad för långsammare svängningar.
Sammanfattning:
För att uppfatta tonhöjd använder vi alltså både frekvensteorin (där hela basalmembranet vibrerar i takt med tonen vid låga frekvenser) och platsteorin (som beskriver hur olika delar av basalmembranet reagerar på högre frekvenser, vilket gör att vi kan uppfatta högre toner). Dessa teorier fungerar tillsammans för att ge oss en exakt uppfattning av både låga och höga toner.
Beskriv innebörden av “bottom-up” och “top-down processer” i vår varseblivning. Ge ett exempel per begrepp.
Bottom-up processering sker när våra sinnesceller hjälper oss uppfatta vår omgivning, exempelvis när vi ser en frukts färg och form. Top-down-processering sker när våra förväntningar och tidigare erfarenheter hjälper oss uppfatta vår omgivning, exempelvis när vi ska avgöra vilken frukt det är vi ser.
Ett annat exempel på bottom-up och top-down processering är ett slarvigt ritat B som även kan tolkas som numret 13. Själva figuren i sig uppfattas genom en bottom-up-process, men tolkandet av den är en top-down-process.
