perception Flashcards
Redogör för begreppet sensorisk adaption. Vad är det? Vad fyller det för funktion?
Sensorisk adaption är när de sensoriska nervcellernas aktivitet minskar i samband med att ett stimulus blir konstant, exempelvis när beröringen från ett klädesplagg inte längre märks av efter att man har haft på sig det ett tag. Tack vare sensorisk adaption kan vi fokusera på det som är viktigt och stänga ute övrig inkommande information.
Beskriv innebörden av “bottom-up” och “top-down processer” i vår varseblivning. Ge ett exempel per begrepp.
Bottom-up processering sker när våra sinnesceller hjälper oss uppfatta vår omgivning, exempelvis när vi ser en frukts färg och form. Top-down-processering sker när våra förväntningar och tidigare erfarenheter hjälper oss uppfatta vår omgivning, exempelvis när vi ska avgöra vilken frukt det är vi ser.
Ett annat exempel på bottom-up och top-down processering är ett slarvigt ritat B som även kan tolkas som numret 13. Själva figuren i sig uppfattas genom en bottom-up-process, men tolkandet av den är en top-down-process.
Karaktärisera dagseende (photopic) och nattseende (scotopic). Beskriv relevanta delar av näthinnan som förklarar skillnaden mellan dessa sätt att se.
Dagseende är som namnet antyder vår syn under goda ljusförhållanden. Det är då våra tappar registrerar färg som klarast och vi har lättare för att se detaljer.
Enligt Young-Helmholtz teori finns det tre typer av tappar som registrerar färg, en för långa våglängder (rött), en för korta våglängder (blått) och en för våglängder däremellan (grönt). Herrings opponentprocessteori används också för att förstå färgseende. Den går ut på att det finns tre färguppfattningsprocesser som fungerar i motsatt riktning, det vill säga att en process är rött, och grönt motsatt varandra, i en annan gäller detsamma för blått och gult, och i en tredje är vitt och svart motsatspar. I fovean, som ligger i gula fläcken, sitter tapparna tätast.
Nattseende är vår syn under sämre ljusförhållanden. Det är då våra stavar registrerar vitt, svart och grått. De är inte alls lika bra som tapparna på att avläsa detaljer och eftersom tapparna är mindre aktiva vid mörker blir vår synskärpa därmed sämre.
Beskriv “lateral inhibition” mellan receptorceller. Vilken funktion fyller det för perceptionen? Ge konkret exempel där vi vet att lateral inhibition sker.
Lateral inhibition är när receptorceller som blir stimulerade dämpar de närliggande receptorcellernas aktivitet. Detta leder till en ökad kontrastering mellan cellernas signalering. När kontrasterna är större märker vi lättare av skillnader i vår omgivning, såsom kanter.
Lateral inhibition sker exempelvis när vi tittar på ett schackbräde, eftersom schackmönstret består av vita rutor som ligger i kant med svarta rutor. Utan lateral inhibition hade kanterna mellan svart och vitt inte känts lika uppenbara.
Hur kan vi med hörseln avgöra varifrån ett ljud kommer?
Eftersom våra öron sitter kontralateralt uppfattar de samma ljud lite olika. Det öra som är närmast ljudet kommer höra det lite starkare och tidigare än det andra örat. Örats utformning hjälper oss även uppfatta om ljudet kommer rakt ovanifrån. Det är tack vare dessa skillnade som vi kan avgöra varifrån ljudet kommer.
Hur kan vi med hörseln avgör hur hög en ton är, dess pitch?
Hur vi kan höra höga tonhöjder (pitch) förklaras av platsteorin. Enligt den triggar ljudvågor hårceller på olika ställen av basilarmembranet. Hjärnan kan urskilja varifrån på membranet som nervsignalen kommer ifrån.
Vad gäller låga tonhöjder så fungerar inte platsteorin eftersom nervsignalerna dessa ger upphov till inte så lätt går att platsbestämma på basilarmembranet. Istället används därför frekvensteorin. Den går ut på att basilarmembranet vibrerar i takt med den inkommande ljudvågen, så att nervimpulserna också skickas i samma takt som ljudvågens frekvens.
I och med att en nervcell inte kan skicka mer än 1000 impulser per sekund krävs ytterligare en förklaringsmodell för att även tonhöjder som varken är höga eller låga ska täckas in. Det är här volleyteorin kommer in i bilden. Enligt den kan nervceller tillsammans avfyra signaler som når över 1000 impulser per sekund.
Redogör för s.k monokulära och binokulära ledtrådar till djupseende och skillnaden mellan dessa två typer av ledtrådar.
Binokulär syn är fundamental för djupseende. Eftersom ögonen sitter en bit ifrån varandra uppfattar de smått olika av bilden av omgivningen. Genom att jämföra dessa två bilder med varandra kan hjärnan avgöra hur nära ett objekt är. Ju större skillnad - ju större retinal disparitet - mellan de två bilderna, desto närmare är objektet i fråga. Linsen ackomoderar också och ögonen konvergerar (närmar sig varandra) när vi fokuserar på nära håll.
Monokulär syn utgår från:
- Hur ett objekt förändras över tid, dvs om det blir större eller mindre. Skullde den bli mindre kan hjärnan bedöma att den är pv längre bort.
- Relativ storlek, dvs att vi tänker att objekt som är liknande i storlek är olika långt bort beroende på hur stora de är på näthinnan.
- Hur objekten är placerade i relation till varandra. Om ett objekt delvis täcker ett annat ser vi det som närmare oss än vad det objekt som täcks är.
- Hur högt upp ett objekt är. Ju högre upp desto längre bort upplevs objektet vara.
- Hur otydligt objektet är. Relativt skarpa objekt är med största sannolikhet närmare än oskarpa.
- Texturem på objektet. Är texturem grov upplevs objektet vara närmare än om den är slät.
Redogör för begreppet ljushetskontrast (brightness contrast).
Beroende på kontexten kan ljusheten te sig olika även om den i själva verket är densamma. Mot en mörkare bakgrund upplevs en grå cirkel vara ljusare grå än den faktiskt är och mot en ljusare bakgrund upplevs samma grå cirkel vara mörkare än den är. Det blir en ökad kontrast.
Redogör för hur vi kan uppleva färg.
Färg uppstår när ljus reflekteras från ett objekt och når våra ögon. Ljus består av olika våglängder och varje våglängd korresponderar till en viss färg.
Enligt Young-Helmholts teori finns det tre typer av tappar (S-tappar, M-tappar och L-tappar) som registrerar färg, en för långa våglängder (rött), en för korta våglängder (blått), och en för våglängder däremellan (grönt). Herrings opponentprocessteori används också för att förstå färgseende. Den går ut på att det finns tre färguppfattningsprocesser som fungerar i motsatt riktning, dvs att i en process är rött och grönt motsatta varandra, i en annan gäller detsamma för blått och guld och i en tredje är vitt och svart motsatspar.
Signalernas information bearbetas i hjärnan, särskilt V1 och andra områden för att skapa den färgupplevelsen vi har. Vår hjärna använder information från de olika typerna av tappar för att jämföra intensiteten av de olika våglängderna och skapa färgupplevelsen.
Beskriv luktsystemets neurala struktur och funktion.
Luktsinnet både varnar oss för sådant som kan vara farligt och visar vad som är eftersträvnadsvärt.
Dofter är kemikalier som omvandlas till digitala pulser (on/off) vilket tolkas av hjärnan. En ros sänder tex ut en viss kombination av kemikalier som vi kan andas in genom näsan. Kemikalierna når luktcellerna som ligger i luktepitelet överst i näshålan. Det är luktcellernas dendriter som når ända till epitelytan, där de kläs av tio till tjugo cilier (flimmerhår) vardera. I ciliernas ytmembran finns luktreceptorer som binder till olika luktmolekyler. Varje luktcell har endast en typ av luktreceptor. Cilierna ligger i mukosa (slem) som produceras av speciella körtlar. För att luktämnena ska nå receptormolekylerna måste de först lösas i mukosan. Mukosan har även funktionen att hålla luktepitelet fuktigt och rent.
När luktcellerna aktiveras pga att luktmolekylerna har bundit till deras luktreceptor skickar de elektriska signaler som går via glomeruli i luktbulben (de elektriska signalerna uppstår pga att G-protein påverkar budbärarmolekylen cAMP som i sin tur öppnar jonkanaler). I samma glomerulus samlas all information från en typ av luktcell. Via mitralceller skickas nervsignalerna vidare till olika delar av hjärnan. Skickas de till piriforma kortex går de via talamus och sedan till laterala orbitofrontala kortec. Skickas de till amygdala går de vidare till hypotalamus och sedan mediala orbitofrontala kortex. Latera och mediala orbitofrontala kortex har kontakt med varandra. Nervsignalerna kan också skickas till hippocampus.
Vi kan känna beröring av olika slag. Hur går det till?
I huden finns receptorer som reagerar på mekaniska stimulin som exempelvis tryck, sträckningar eller vibration. De kallas mekanoreceptorer. När mekanoreceptorerna aktiveras skickar de en nervsignal till hjärnan via ryggmärgen. Information om diskriminativ beröring och tryck, vibration och proprioception går via baksträngsbanan. Information om lättare beröring och tryck går via anterolaterala funikeln. Därefter processeras informationen i talamus för att sedan gå vidare till primära somatosensoriska kortex.
Det finns fyra viktiga sorters mekanoreceptorer:
- Ruffini-receptorer (känner av sträckning, långsam sensorisk adaptering)
- Pacini-receptorer (känner av vibration och tryck, snabb sensorisk adaptering)
- Merkel-receptorer (känner av beröring, form och textur, långsam sensorisk adaptering.
- Meissner-receptorer (känner av lätt beröring, snabb sensorisk adaptering.
Förklara och ge två exempel på perceptuell konstans. Ange också vilken funktion detta fenomen fyller.
Perceptuell konstans syftar till den top.down.process som gör att vi kan känna igen objekt oavsett på vilket avstånd samt vilken vinkel vi ser dem ur eller vilken färg, form samt storlek de har. Objektens egenskaper uppfattas som konstanta tack vare vår perceptuella flexibilitet.
Ett exempel på perceptuell konstans är färgkonstans. Det spelar ingen roll om ett objekt är i en ljus eller en mörk miljö - hjärnan kommer automatiskt att tolka objektets färg som densamma som vanligt utifrån hur övriga objekt i omgivningen ser ut. Rent fysiskt är färgen dock inte samma i och med att olika belysning förändrar vilka våglängder som vi uppfattar kommer från objekten (dvs som objekten återkastar). Även objektets ljushet uppfattar vi i relation till omgivningen; detta kallas ljushetskonstans.
Ett ytterligare exempel på perceptuell konstans är storlekskonstans. Även om vi skulle röra oss närmare ett objekt, så att det upptog större del av vår näthinna, skulle vi ändå uppfatta dess storlek som konstant. För att veta hur stort ett objekt är utgår hjärnan från det uppfattade avståndet till det och vice versa (för att veta vilket avstånd vi ser ett objekt ifrån utgår hjärnan från tidigare kunskap om objektets faktiska storlek.)
Ett annat sätt för hjärnan att avgöra storlek är genom att ta hänsyn till den kontext objektet är i. Genom att anta ett linjeperspektiv, där fokus ligger på eventuella konvergerande linjer, går det att få en uppfattning om vilket avstånd objektet är på.
Ett sista exempel på perceptuell konstant är formkonstans, som gör att vi uppfattar objektets form som konstant oberoende av vinkelt vi ser dem ur.
Redogör för begreppet agnosi och ge tre exempel på olika typer av agnosi.
Agnosi är oförmågan att på ett normalt sätt kunna tolka syn-, hörsel-, eller känselintryck. Det kan röra sig om svårigheter att hämta fram information kring ett sinnesintryck eller en oförmåga att se en helhetsbild.
Associativ agnosi är oförmåga att känna igen objekt trots att förmågan att beskriva objektens kännetecken består.
Apperceptiv agnosi är oförmågan att utröna former och de med apperceptiv agnosi har därför svårt att se skillnad mellan, känna igen eller rita av olika former.
Prosopagnosi är oförmågan att känna igen ansikten.
Redogör för och jämför begreppen “apperceptiv agnosi” och “associativ agnosi”
Associativ agnosi är oförmågan att känna igen objekt trots att förmågan att beskriva objektens kännetecken består.
Apperceptiv agnosi är oförmågan att utröna former och de med apperceptiv agnosi har därför svårt att se skillnad mellan, känna igen eller rita av former.
Gazzaniga beskriver två huvudsakliga nervbanor för visuell perception som förmedlar olika typer av information (dorsal and ventral stream). Redogör för dessa banor, den information de förmedlar och hur man kommit fram till att informationen skiljer sig mellan banorna.
Det finns en ventral och en dorsal nervbana. Den ventrala nervbanan processerar vad vi uppmärksammar medan den dorsala nervbanan processerar var det vi uppmärksammar är.
Att det fungerar på det här sättet kom man fram till genom studier på apor med bilaterala skador i temporalloben - vilket är där den ventrala nervbanan går), eller parietalloben - där den dorsala nervbanan går. Aporna med temporallobsskada kunde inte se skillnader mellan föremål. De blev positivt förstärkta i samband med ett visst föremål, men lyckades inte välja det föremålet så fort det parades ihop med ett annat föremål. Samtidigt kunde aporna med parietallobsskada inte avgöra var ett föremål var i relation till ett annat. Däremot hade de inga problem med att identifiera föremålen.
