Farmakologi och beroende Flashcards
Hur definieras ‘psykoaktiva substanser’? Ge tre exempel på typer/klasser av psykoaktiva substanser
Psykoaktiva droger är substanser som används för att förändra humör, tankar eller beteende; används för att hantera neuropsykologisk sjukdom; och kan missbrukas. Vissa psykoaktiva droger kan också fungera som toxiner och orsaka sjukdomar, hjärnskador eller dödsfall. En drog eller annan substans som påverkar hur hjärnan fungerar och orsakar förändringar i humör, medvetenhet, tankar, känslor eller beteende
Ångestlindranden, antipsykotiska medel, antideppressiva/humörstabiliserare
Via vilka mekanismer påverkar psykoaktiva substanser hjärnan, och var sker denna påverkan?
Generellt delar vi upp psykoaktiva droger till
Agonists: efterlikna effekten av signalsubstansen (öka verkan)
Antagonists: hindra bindningen av signalsubstansen (minska effekten) Har motsatt effekt till neurotransmittorer
Drogen behöver ta sig in i blodomloppet och genom blod-hjärn-barriären på något sätt för att ta sig in i hjärnan.
Varje drog har en specifik “site of action”, är antingen agonists eller antagonists. Var och en är en plats för drogverkan.
Binda sig till det mottagande neuronets receptorer, tex SSRI binder sig till serotonin receptorer för att hålla kvar det längre i synapsklyftan.
Påverka mängden neurotrasnmittorer?
Syntes av neurotransmittorer (1) kan äga rum i cellkroppen, axonet eller terminalen. Neurotransmittorn kan sedan (2) lagras i lagringsgranuler eller i vesiklar tills den (3) frigörs från terminalens presynaptiska membran för att (4) verka på en receptor inbäddad i det postsynaptiska membranet. Överskott av neurotransmittor i synapsen deaktiveras antingen (5) eller (6) tas tillbaka till den presynaptiska terminalen (återupptag) för återanvändning. Synapsen har också mekanismer för att reglera koncentrationen av sändare i foten i ändarna genom att (7) bryta ned överflödig neurotransmittor och ta bort onödiga biprodukter.
Vad är skillnaden mellan tolerans och sensitisering när det gäller psykoaktiva substanser, och hur påverkar dessa fenomen kroppens svar på substanser över tid?
Tolerans innebär att en person behöver öka dosen av en psykoaktiv substans för att uppnå samma effekt som tidigare. Detta beror på att kroppen blir mindre känslig för substansens effekter.
Metabolisk tolerans utvecklas från en ökning av enzymer som behövs för att bryta ner alkohol i levern, blodet och hjärnan. Som ett resultat metaboliserar kroppen alkohol snabbare, så att alkoholhalten i blodet minskar.
Medfödd tolerans: genetiskt betingad brist på känslighet för ett läkemedel. Genetisk avgörande. Ger en normal dos och får inte den effekten du tänkte för att personer redan har en genetisk tolerans.
Farmakokinetisk tolerans: förändringar i distributionen eller metabolismen av ett läkemedel så att en given dos ger en lägre blodkoncentration (t.ex. alkohol).
Farmakodynamisk tolerans: förändringar i system som påverkas av läkemedlet så att svaret på en given koncentration av läkemedlet minskar (t.ex. förändringar i receptordensitet). Receptorn av drogen förändras.
Cellulär tolerans utvecklas när nervceller anpassar sina aktiviteter för att minimera effekterna av alkohol i blodet. Cellulär tolerans hjälper till att förklara varför beteendetecknen på berusning kan vara mycket låga, trots en relativt hög alkoholhalt i blodet.
Inlärd tolerans bidrar också till att yttre tecken på berusning minskar. När människor lär sig att hantera de dagliga kraven på att leva medan de är påverkade av alkohol, kan de visa minskade tecken på berusning. Anpassar beteende för att kompensera effekten av drogen. T.ex. grupp som drack alkohol varje dag – effekten mindre evident då man lärde sig att fungera med effekten av alkohol även fast man hade höga nivåer i blodet. Symptom på berusning minskade.
De som har utvecklat tolerans mot läkemedlet har varit kända för att ta 4000 mg morfin utan negativa effekter, medan för en nybörjare kan 100mg vara farligt. Med långvarig behandling blir läkemedlet mindre och mindre effektivt
Sensitization: Det innebär att en person blir mer känslig för en substans efter upprepad exponering, vilket innebär att mindre av substansen krävs för att uppnå samma eller ökad effekt. Ökad reaktion för lika stora doser av ett läkemedel, är mycket mer sannolikt att utvecklas vid tillfällig användning. Sensibilisering förekommer inte bara för droger utan också för stress. Kroppens reaktion på stress, som kan inkludera ökad hjärtfrekvens, andning och svett, kan öka med varje stressexponering. När sensibiliseringen fortskrider kan en mild stressfaktor associeras med en stark stressreaktion. Bevis tyder också på att sensibilisering för stress och stimulerande droger är utbytbar: någon som har upplevt stress kommer att vara mer lyhörd för stimulerande droger och vice versa. Dessutom föreslås sensibilisering för stress bidra till depression och andra kliniska störningar. Med långvarig behandling blir läkemedlet mer och mer effektivt. Ökad mängd receptorer. Strukturell plasticitet av neuronala system (e.g., ökade mängder synapser, underlättat informationsflöde, ökad mängd neurotransmittorer…)
Tolerans kan leda till ökad konsumtion av en substans och öka risken för beroende, medan sensitisering kan göra en person mer sårbar för substansens skadliga effekter vid lägre doser
Vid vilka psykiska sjukdomar/tillstånd kan psykedeliska substanser potentiellt fungera som behandling?
Psilocybin: Psykedelisk substans som efterliknar serotonin. Agerar på samma receptorer som serotonin. Effekten beror på dosering. Inkluderar hallucinationer, distortion of time. Studeras för att kunna användas till depression, ångest, missbruk, PTSD, cluster headache, OCD, Alzheimer och anorexia. Ger en typ av introspektion som gör att du kan hitta din värdekompass. Det tros kunna bidra till att öka sinnesstämningen, främja öppenhet och fördjupa självreflektion. Du omvärderar livet. Kan hjälpa till att minska ångest och främja positiva förändringar i upplevelsen av rädsla. Möjlig behandling för att hjälpa patienter att hantera existentiell ångest i samband med livsslut och död. Kan bidra till att öka känslan av samhörighet och acceptans inför döden
LSD: Liknande effekt men är syntetisk, inte naturlig. Binder sig till serotonin och dopamin receptorer. Håller upp till 12 timmar eller mer. Upplevelse av flashbacks. Giftigheten är låg och ingen risk för withdrawal eller beroende, men är starkt reglerad ändå. Skulle kunna användas mot depression, ångest, missbruk, cluster headaches, alzheimer, Tourette’s och ADHD. Kan hjälpa till att minska ångest och främja positiva förändringar i upplevelsen av rädsla.
MDMA: Eufori och empati. Ger en social känsla, du litar mer på andra. Mer komplex. Agerar på flera neurotransmittorer. Ökar återupptag och frisläppning av serotonin och noradrenalin. Ökad oxytocin frisläppning kan också spela roll. Det skulle kunna användas mot PTSD, autism, övervikt, narkolepsi, och ADHD. De kan hjälpa patienter att bearbeta traumatiska minnen och minska symtom som återupplevande och ångest. Kan ha introspektiv effekt, lugnande effekt. Kroniska effekter är dock aggressivt beteende, våldsamhet och ilska.
Ketamine: Laglig i flera länder i anesthetiskt syfte. Verkar få sin antidepressiva egenskap från blockad av NMDA receptorer. Agerar främst på glutamate receptorer .(Anesthetic - för kirurgiska procedurer). Kan verka mot depression, bipolär syndrom, ångest, självmordsbenägenhet, missbruk, autism, kronisk smärta, artrit o fibromyalgi
Förklara skillnaden mellan “liking” och “wanting” i kontexten beroende, och hur dessa processer leder till drog-uppsökande beteende.
Om en beroende person tillfrågas om de får nöje av drogen de tar, säger de ofta att de inte gör det. “Wanting” är likvärdigt med sug efter en drog. Det handlar om önskan att upprepa droganvändningen för att återuppleva njutningen eller lindra abstinenssymtom. Ökad dopaminaktivitet kan öka motivationen att söka och använda drogen igen. “liking” är det nöje som drogbruket ger. Denna process involverar ofta aktivering av belöningssystemet i hjärnan, särskilt frisättningen av signalsubstanser som dopamin, som ger en känsla av välmående och njutning. Liking är vad som gör att en person kan uppleva drogbruket som positivt och behagligt.
Teorin föreslår att vid upprepad droganvändning utvecklas toleransen för liking och wanting sensibiliserar. Med andra ord, liking minskar, och wanting ökar. Den neurala grunden för att vilja föreslås vara dopaminsystemet - främst det mesolimbiska dopaminsystemet. Många typer av missbrukade eller beroendeframkallande droger - inklusive lugnande sömnmedel, ångestdämpande medel, opioider och stimulantia - har en gemensam egenskap: de producerar psykomotorisk aktivering genom att stimulera dopaminsystem i någon del av deras dosintervall. Denna gemensamma effekt har lett till hypotesen att alla missbrukade droger ökar dopaminaktiviteten. Med varje användning förknippar drogmissbrukaren i allt högre grad ledtrådar relaterade till droganvändning - vare sig det är en injektionsnål, rummet där drogen tas eller personerna som drogen tas med - med erfarenheten av att ta drogen. Senare möten med dessa läkemedelsassocierade signaler aktiverar dopaminaktivitet, och denna ökade dopaminaktivitet resulterar i drogsökande beteende.
