Del 2 Flashcards
Plastic AB tillverkar en särskild sorts nedbrytbara plastförpackningar. Bolagets nya patenterade teknik för framtagande av olika former av förpackningar har blivit mycket populär. Bland annat tillverkar Plastic AB små pillerdosetter åt läkemedelsföretaget Piller AB. Tillverkningen sker på löpande räckning. Parterna har ett huvudavtal till vilket varje leveransavtal tydligt hänvisar. I Huvudavtalet finns bland annat följande tvistlösningsklausul:
”Tvister med anledning av detta avtal ska i första hand lösas genom medling. Parterna ska gemensamt komma överens om en lämplig medlare. Skulle parterna inte komma överens, ska medlare utses av handelskammaren i Malmö.”
a)
Efter att en tvist har uppkommit mellan parterna lämnar Piller AB in en stämningsansökan till tingsrätten och yrkar att tingsrätten ska förplikta Plastic AB att betala 400 000 kr till Piller AB. Grunden för talan är att pillerdosetterna inte håller tätt och Piller AB har haft stora merkostnader för detta. I svaromålet bestrider Plastic AB käromålet och invänder att tingsrätten, i vart fall tillfälligt, saknar behörighet att pröva den uppkomna tvisten. Anledningen är att avtalet om medling utgör processhinder. Plastic AB menar att Piller AB i vart fall är skyldigt att försöka nå en överenskommelse genom medling innan tingsrätten får pröva tvisten.
Vilken betydelse för tingsrättens behörighet har det aktuella avtalsvillkoret? Är tingsrätten behörig att pröva den instämda tvisten?
Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
Förändras ditt svar om klausulen ovan ser ut på följande vis:
”Tvister med anledning av detta avtal ska i första hand lösas genom medling. Parterna ska gemensamt komma överens om en lämplig medlare. Skulle parterna inte komma överens, ska medlare utses av handelskammaren i Malmö.
Om medlingen inte leder till en överenskommelse mellan parterna ska tvister lösas genom skiljeförfarande i enlighet med lag (1999:116) om skiljeförfarande.”
Piller AB påkallar skiljeförfarande och Plastic AB invänder att skiljenämnden saknar behörighet att pröva tvisten eftersom parterna inte har genomfört medlingen. Plastic AB menar att avtalet om medling utgör processhinder inför skiljenämnden.
Vilken betydelse för skiljenämndens behörighet har det aktuella avtalsvillkoret? Är skiljenämnden behörig att pröva den instämda tvisten?
Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
a) Avtalsvillkoret är ett tvistlösningsavtal om medling. Det är inte en skiljeklausul och inte heller någonting i frågan antyder att det skulle vara en skiljeklausul. Svensk rätt präglas av den processuella ogiltighetsprincipen som innebär att processuella avtal per se är ogiltiga om det saknas stöd i lag. Det saknas regleringar som ger avtal om medling verkan som processhinder inför domstol. Mot bakgrund av den processuella ogiltighetsprincipen är det inte möjligt för partar att skapa processhinder genom avtal, det krävs lagstöd. Enligt artikel 6 (1) EKMR och 2 kap 11 § 2 st RF har alla och en var en rätt till domstolsprövning, vilket innebär att i avsaknad av en regel med innebörden att medlingsavtalet utgör processhinder, har part alltid rätt att väcka talan utan att först ha genomfört medling. Inte heller är det sannolikt att domstolen, mot ena partens vilja, skulle vilandeförklara tvistemålet och förelägga parterna att genomgå medling, jfr 32 kap 5 § RB. Det framgår också av propositionen till medlingslagen att avtal om medling inte utgör processhinder inför domstol, prop. 2010/11:128 s. 41f. 4 § Lag (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister är inte relevant i frågan. (max 5 p)
b) Skiljenämndens behörighet följer av 1 § LSF och förekomsten av en giltig skiljeklausul. Det finns ingenting i frågan som tyder på att skiljeklausulen inte skulle vara giltig och långa resonemang om detta har inte givit extra poäng. Det räcker att konstatera att förutsättningen är en giltig skiljeklausul enligt 1 § LSF och att det mesta tyder på att så är fallet.
Däremot är det mer oklart på vilket sätt, om något, medlingsförsteget påverkar skiljenämndens behörighet. Av 2 § LSF framgår att skiljenämnden prövar sin egen behörighet att pröva tvistefrågorna. Huvudfrågan är i vad mån skiljenämnden är bunden av parternas instruktion om medling. Här finns det inte något självklart svar utan rättsläget är oklart. Det kan argumenteras både för och mot rättslig verkan av medlingsförsteget. Det är också viktigt att förstå att de principer som präglar domstolsprocessen inte gör sig gällande i skiljeförfarandet på samma sätt. Skiljeförfarandet kännetecknas av en betydligt mer omfattande partsautonomi än domstolsprocessen, vilket exempelvis innebär att den processuella ogiltighetsprincipen inte har samma betydelse i skiljeförfarandet. Istället är utgångspunkten att skiljenämnden är skyldig att följa parternas instruktioner så långt det är möjligt utan att rättssäkerheten sätts ur spel på ett oacceptabelt sätt. Mot bakgrund av detta skulle det kunna argumenteras för att skiljenämnden ska följa det parterna har avtalat (förutsatt att detta har lämnats som en instruktion till skiljenämnden), dvs genomföra medlingen. Av 21 § 2 men. framgår att skiljenämnden ska följa det parterna har bestämt om inte det finns något hinder mot detta, vilket talar för att skiljenämnden inte är behörig att pröva tvisten innan parterna har genomfört medlingen. Här bör det dock poängteras att medlingsförsteget då bör vara formulerat på ett sådant sätt att det tydligt går att utläsa hur medlingen ska inledas och när den ska anses avslutad. Som ett argument mot skyldigheten att beakta medlingsförsteget framgår det av 21 § 1 men att skiljenämnden ska handlägga tvisten ändamålsenligt och snabbt. Att då tvinga en part att medverka i ett medlingsförfarande mot dennes vilja är varken ändamålsenligt eller något som gynnar snabbheten. Det spelar inte så stor roll vilket svar ni kommer fram till. Det finns visst stöd i praxis för att medlingsförsteg bör ses som ickebindande förprocessuella steg, jfr NJA 1982 s. 853 samt Svea hovrätt, T 2675-14, dom den 9 december 2016. Det framgår också av
propositionen till medlingslagen att avtal om medling inte bör utgöra hinder mot skiljeförfarande prop. 2010/11:128 s. 41f. Det viktiga är att ni visar att ni förstått att rättsläget är oklart och att det är möjligt att argumentera både för och mot bundenhet och behörighetbegränsning för skiljenämnden och att ni verkligen för en argumentation.
(max 7p)
Bortse från ditt svar under a) och b) ovan och utgå istället från att förberedelsen inför tingsrätten inleds och på domarens inrådan har parterna fört förlikningsförhandlingar med varandra. Parterna har träffats flera gånger hos Advokat Lisa Larsson, som är ombud för Plastic AB, och till slut nått en överenskommelse. Piller AB tar kontakt med dig som handläggande domare och ber dig att lägga ned talan eftersom parterna har nått en
överenskommelse. Piller AB undrar också om den aktuella överenskommelsen går att verkställa.
Vilka möjligheter finns det för domaren att avsluta den instämda tvisten? Går parternas överenskommelse att verkställa? Om inte vad krävs för att den ska vara verkställbar?
Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
Inledningsvis ska poängteras att det inte någonstans i frågan står att advokat Lisa Larsson har agerat medlare mellan parterna eller att det är hon som har drivit förlikningsförhandlingarna. Av frågan framgår att parterna har träffats på hennes kontor för att föra förlikningsförhandlingar, vilket är fullt möjligt. Parterna får träffas utanför domstolen och förlikningsförhandla. Har parterna ombud kommer även dessa att närvara. Vi vet inte om Piller AB har haft med sitt ombud, men det är mycket möjligt. Detta är alltså inte det ni ska fokusera på i ert svar. Det ska också poängteras att det handlar om förlikningsförhandlingar mellan parterna av tvistefrågor som är föremål för domstolsprövning (förberedelsen har inletts och domaren har rått parterna att förlikningsförhandla). Det betyder att det inte handlar om medling och Lag (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister är inte aktuell här.
Tvisten avslutas antingen genom att käranden återkallar sin talan, 13 kap 5 § RB 1 st. eller genom att förlikningsöverenskommelsen stadfästs genom dom, 17 kap 6 § RB. Om käranden återkallar sin talan ska domaren skriva av målet genom ett slutligt beslut, 17 kap 1 § RB. Domaren kan dock inte utgå från att förlikningsavtalet verkligen ger uttryck för svarandens önskemål. Domaren måste därför kontrollera med svaranden att det också är dennes önskan att målet avskrivs eftersom en svarande alltid har rätt till dom efter det att denne har ingått svaromål. I detta fall är inte förlikningsöverenskommelsen verkställbar utan utgör endast ett civilrättsligt bindande avtal mellan parterna. Av 3 kap 1 § UB framgår vilka exekutionstitlar som accepteras. Avtal finns inte med här och är därmed inte verkställbara.
Det andra sättet att avsluta tvisten inför domstol är genom att förlikningsöverenskommelsen stadfästas genom dom, 17 kap 6 § RB. Det är fullt möjligt att träffas utanför tingsrätten och föra förlikningsförhandlingar även om inte domaren är med. Eftersom det pågår en processs inför domstol kan överenskommelsen stadfästas genom dom och därmed får parterna en exekutionstitel. En förutsättning är dock att parterna gemensamt begär att tingsrätten ska stadfästa förlikningen genom dom, 17 kap 6 § RB. Det betyder att domaren måste efterhöra med motparten om även denne önskar att förlikningsöverenskommelsen ska stadfästas. Domaren ska dessutom göra en formell kontroll av förlikningsöverenskommelsen. En förutsättning för stadfästelse är att det rör dispositiva frågor och att överenskommelsen innefattar de tvistefrågor som följer av käromålet. Det är också möjligt att inkludera så kallade supplerande moment, men de ursprungliga tvistefrågorna måste också regleras genom avtalet, dvs. avtalet ska röra det varom parterna tvistar. Domaren ska också kontroller förlikningsöverenskommelsen är så tydligt formulerad att frågor som handlar om fullgörelse också möjliga att driva igenom på verkställighetsstadiet.
(max 8 p)
Bolag Alfa AB och bolag Beta AB förhandlar ett entreprenadavtal där Alfa AB är entreprenör och Beta AB är beställare. Avtalet är i princip färdigförhandlat, men parterna har ännu inte enats om en lämplig tvistlösningsklausul. Vardera parten för fram en tvistlösningsklausul som de vill göra till en del av avtalet.
Alfa AB har föreslagit följande tvistlösningsklausul:
”Tvister med anledning av detta avtal ska slutligt avgöras genom skiljedom enligt
Skiljedomsregler för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut. Skiljenämnden ska bestå av tre skiljedomare.
Skiljeförfarandets säte ska vara Stockholm.”
Beta AB har föreslagit följande tvistlösningsklausul:
”Tvister med anledning av detta avtal ska avgöras av en av parterna gemensamt utsedd tvistlösningsnämnd med särskild kunskap om entreprenadrätt. Nämnden ska inte formellt bestå av skiljedomare. Nämndens avgörande är dock slutligt och bindande för parterna som därmed förbinder sig att i alla delar efterkomma nämndens avgörande.”
Du arbetar på den byrå som företräder entreprenören och får i uppgift att reda ut vissa oklarheter när det gäller de olika tvistlösningsklausulerna.
a) Vad är det för tvistlösningsförfarande som respektive tvistlösningsklausul ger uttryck för? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
b) Vad händer om en tvist med anledning av parternas avtal uppkommer och en av parterna lämnar in en stämningsansökan till tingsrätten och motparten åberopar att tingsrätten på grund av tvistlösningsklausulen i parternas avtal saknar behörighet att pröva den instämda tvisten. Vilken rättslig verkan för tingsrättens behörighet har respektive tvistlösningsklausul om den åberopas inför tingsrätten? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
c) Vilken rättslig verkan har ett avgörande från beslutsfattarna i respektive tvistlösningsklausul? Är ett sådant avgörande bindande för parterna och är det möjligt för en vinnande part att begära verkställighet i enlighet med avgörandet? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
a) Alfa ABs klausul är en skiljeklausul som hänvisar tvister till ett institutionellt skiljeförfarande vid Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut.
Beta ABs klausul – är ett privatdomarförfarande, dvs ett kontraktsbaserat tvistlösningsförfarande
Max 2 p
b) Vilken rättslig verkan för tingsrättens behörighet har respektive tvistlösningsklausul om den åberopas inför tingsrätten?
En giltig skiljeklausul utgör ett dispositivt processhinder om den åberopas inför tingsrätten, 34 kap 2 § RB och 10 kap 17a §. För att skiljeklausulen ska utgöra processhinder måste svaranden göra en invändning om tingsrättens behörighet första gången som denne framträder inför tingsrätten, dvs. i svaromålet, 4 § LSF. Tingsrätten ska då avvisa den instämda talan genom ett slutligt beslut och hänvisa parterna till skiljeförfarande i enlighet med skiljeklausulen, 17 kap 1 § RB.
En privatdomarklausul saknar verkan som processhinder om den åberopas inför tingsrätten. Detta följer av den processuella ogiltighetsprincipen som innebär att processavtal per se är ogiltiga om det saknas stöd i lag och något lagstöd för att ge privatdomarklausuler processhindrande verkan finns inte.
Max 8 p
c) Vilken rättslig verkan har ett avgörande från beslutsfattarna i respektive tvistlösningsklausul? Är ett sådant avgörande bindande för parterna och är det möjligt för en vinnande part att begära verkställighet i enlighet med avgörandet?
En skiljedom har samma rättsverkan som en dom från domstol. Eftersom skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande betyder det att skiljedomen är slutlig och bindande i samma ögonblick som den meddelas, jfr 27 § 1 och 4 st LSF. Skiljedomen vinner också rättskraft, såväl negativ som positiv. Detta framgår inte av LSF, men har slagits fast av Högsta domstolen, NJA 1953 s. 751 och NJA 1998 s. 189. En skiljedom är en exekutionstitel och kan därmed verkställas, 3 kap 1 § 4 p. UB, jfr också 3 kap 15-18b §§ UB.
Ett avgörande från en privatdomare (som inte är skiljedomare) har inte någon processuell rättsverkan på så sätt att detta får rättskraft och är verkställbart. Däremot framgår det av avtalsklausulen att parterna på kontraktsrättslig grund har kommit överens om att avgörandet ska vara slutligt och bindande. Det innebär att privatdomaravgörandet kommer att utgöra ett avtal mellan parterna. Det kan liknas vid att parterna har ”lånat ut” avtalspennan åt privatdomaren. Privatdomaravgörandet har då samma starka bindningsmekanismer som ett civilrättsligt avtal. En part som är missnöjd med avgörandet kan alltid väcka talan om den bakomliggande tvisten, men för att domstolen ska ta upp denna tillsakprövning måste parten förklara för domstolen varför det civilrättsligt bindande avtalet, avgörandet från privatdomaren, inte ska gälla mellan parterna.
I en skriftlig tvistlösningsklausul har kontraktsparterna AB Jag‐i‐Skåne och AB Du‐i‐Småland kommit överens om att eventuella tvister i anledning av deras affärskontrakt ska avgöras genom samtal mellan företagens respektive verkställande direktör, s.k. VD ‐ samtal. I klausulen står också att ingen av parterna får lov att dra en tvist över affärskontraktet till domstol, utom för den situationen att ett VD‐samtal har hållits men inte nått till någon lösning på uppkommen tvist. Klausulen avslutas med föreskriften att ett agerande i strid mot klausulen ska medföra avvisning av en väckt talan.
a) Vilka processrättsliga synpunkter har Du på denna överenskommelse? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
a) Var och en har en grundläggande rätt till domstolsprövning, artikel 6 EKMR. I princip kan en part inte helt avstå från denna rätt med bindande verkan. Den nu aktuella tvistlösningsklausulen om s.k. VD‐samtal bör uppfattas som ett slags förhandlingsklausul. I svensk rätt godtas en sådan klausul inte som ett fullvärdigt substitut för en rättegång och utgör därför inte något hinder mot rättegång (processhinder). Skulle en av parterna ”i strid mot” klausulen väcka talan vid domstolen får domstolen inte avvisa käromålet med stöd av detta slags förhandlingsklausulen. Det saknar betydelse att parterna i sin klausul har kommit överens om att avvisning ska ske.
b) En av parterna i kontraktet, AB Jag‐i‐Skåne, drar en uppkommen tvist inför Lunds tingsrätt. Innan stämning har utfärdats på svaranden skickar käranden AB Jag‐i‐Skåne in en inlaga till tingsrätten i vilken företaget gör vissa ”tillrättalägganden”. Käranden hävdar att stämningsansökan innehåller vissa uppgifter som av rena rama misstagen blivit felaktigt återgivna.
För det första säger käranden att en förväxling har skett mellan två olika systerföretag inom samma koncern och att det av förbiseende felaktigt har angivits att AB Du‐i‐Halland skulle vara svarande. Käranden vill rätta till detta så att svaranden ska vara AB Du‐i‐Småland.
För det andra säger käranden att två nollor har fallit bort dels i yrkandet på ersättning (yrkandet ska vara 4.000.000, inte 40.000), dels i den del av grunden i stämningsansökan som rör beräkningsmetoden för yrkad ersättning (det ska vara 100 x 40000 och inte 10 x 4000).
För det tredje skriver käranden att det i grunden för dennes talan har blivit en felskrivning i stämningsansökan där det står att svaranden bär ett ”vårdslöshetsansvar”; det ska stå att svaranden bär ett ”presumtionsansvar”.
Bör tingsrätten tillåta käranden att göra dessa ”rättelser”? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
b) Frågan handlar om kärandens möjligheter att tillföra ny information i en redan påbörjad rättegång. Det saknas en allmän princip som innebär att en part fritt får lov att ”rätta till sina misstag”. Däremot kan man tänka sig att en part kan få lov att i dylika situationer förtydliga sin talan, om det i partens inlagor finns tydliga tecken på utpekade misstag, se NJA 1987 s 766 och Civilrättskipning s 314. Sådana förtydliganden faller vid sidan av 13 kap 3 § rättegångsbalken.
Saknas det tydliga tecken på misstag i redan ingivna inlagor måste kärandens tillförande av ny information bedömas med ledning av reglerna om i första hand taleändring, i andra hand om preklusion. Reglerna om preklusion blir inte aktuella att tillämpa i detta fall, eftersom kärandens ”rättelser” sker så tidigt i rättegången att stämning inte har utfärdats.
Regler om taleändring finns i 13 kap 3 § rättegångsbalken. Notera att huvudregeln är att väckt talan inte får ändras och att 13 kapitlet 4 § 3 stycket rättegångsbalken anger att talan är väckt då ansökan om stämning inkom till tingsrätten. Detta betyder att bestämmelsen i 13 kapitlet 3 § rättegångsbalken ska tillämpas på taleändringar som sker före det att stämning har utfärdats på svaranden, dvs före det att tingsrätten har översänt stämningsansökan till svaranden med uppmaning till denne att inom viss tid inkomma med sitt svaromål.
Bestämmelsen i 13 kapitlet 3 § rättegångsbalken täcker vissa men inte alla slags förändringar.
En förändring som inte ryms under 13 kap 3 § rättegångsbalken är byte av part. Som ”tyst” regel gäller att käranden inte fritt kan åstadkomma ett partsbyte (svarandeväxling) i ett pågående mål; har fel part stämts är käranden hänvisad till att i ett helt nytt mål stämma den ”rätta” motparten. Den enda uttryckliga bestämmelse som finns i rättegångsbalken om partsbyte finns i 13 kap 7 §, men den handlar om partsväxling i anledning av överlåtelse av processföremålet och är inte tillämplig i detta fall. Ett av skälen till att en kärande inte fritt får byta ut sin motpart är bland annat svarandens behov av att skydda sig mot att på nytt bli utsatt för en rättegång om samma sak. Om käranden återtar (återkallar) sin talan mot den instämde svaranden, har svaranden rätt till dom, 13 kap 5 § rättegångsbalken.
Förändringar som gäller yrkande och grund faller under 13 kap 3 § rättegångsbalken. Som regel gäller dessutom att käranden inte får ändra sitt yrkande i en rättegång, 13 kap 3 § 1 stycket första meningen rättegångsbalken. Undantag gäller emellertid enligt 1 stycket 3 punkten för nytt yrkande på väsentligen samma grund. I denna punkt finns det stöd för en beloppshöjning i det nu aktuella fallet. Man kan möjligen tro att ordet ”nytt” syftar på ett separat yrkande (fristående från ett redan framställt), men ordet kan nog också uppfattas som justeringar i det redan framställda yrkandet. Av tentamensfrågan framgår att beloppet i yrkandet på domslut justeras i höjande riktning som en konsekvens av att käranden justerar i grunden för yrkandet; käranden gör viss ändring av beräkningsmetoden för beloppet. Det råder inget tvivel om att denna ändring håller sig inom ”väsentligen samma grund” och att justeringen därför är tillåten. Man ska vidare notera att denna justering i grunden är en sådan som bör prövas mot 13 kapitlet 3 § sista stycket. Käranden åberopar ny omständighet genom att lägga till två nollor, men eftersom dessa nollor begränsas till att avse en beräkningsmetod hör dessa nya omständigheter till samma sak (det rör inte något annat händelseförlopp i tid och rum än det som redan har beskrivits i stämningsansökan).
Vid sidan av taleändringsregeln faller dessutom parts tillförande av rättsregler, rättsliga synpunkter, rättskällor m.m. Som regel gäller att käranden (liksom svaranden) fritt under rättegången får bland annat ange nya rättsliga synpunkter (sätta nya rättsliga etiketter) på sin talan; att använda ett nytt juridiskt uttryck som beteckning på faktabeskrivningar ryms under principen om jura novit curia. I det aktuella fallet får domstolen med andra ord inte stoppa käranden att byta ut uttrycket ”vårdslöshetsansvar” till ”presumtionsansvar”. Dessa uttryck får inte förväxlas med (nya) påståenden om rättsfakta.
c) Bortse ifrån delfråga b) och Ditt svar på denna delfråga b). Utgå i stället ifrån att AB Jag‐i‐Skåne redan från början har stämt AB Du‐i‐Småland. Vid det muntliga förberedelsesammanträdet åberopar käranden viss e‐post‐kommunikation som bevis för vad parterna i målet har kommit överens om. Svaranden reagerar mot urvalet av e‐post‐meddelanden och hävdar att käranden innehar andra e‐ post‐meddelanden som också är relevanta för avtalets innehåll. Svaranden begär att käranden före huvudförhandlingen ska (1) ange vilka andra epostmeddelanden som käranden har eller känner till och också (2) redogöra för innehållet i dessa meddelanden.
Bör svaranden begäran bifallas? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
c) Svaranden har som part i målet har två möjligheter. Den ena är att (1) begära ett åläggande från tingsrätten om att käranden ska upprätta och ge in en förteckning över de skriftliga bevis som käranden innehar men inte har redovisat, 42 kap 8 § 1 stycket sista meningen rättegångsbalken. Digitala dokument lär jämställas med ”skriftligt bevis”, åtminstone så till vida det handlar om utskrifter av de digitala dokumenten, se NJA 1998 s 829 och Civilrättskipning s 292. Epostmeddelanden som käranden känner till men inte innehar faller vid sidan av plikten att redovisa skriftliga bevis. Bestämmelsen ger inte heller stöd för att käranden i en förteckning måste redogöra för innehållet i de efterfrågade epostmeddelandena och inte heller stöd för att käranden måste foga dessa epostmeddelanden som bilagor till förteckningen.
Vill svaranden att käranden ska lämna ut de efterfrågade epostmeddelandena så får det ske genom en (2) begäran om processuell edition, 38 kap 2 § rättegångsbalken, men då måste svaranden i princip ange vilka konkreta e‐post‐meddelanden som det handlar om och dessutom ange för vilket redan åberopat rättsfaktum som dessa meddelanden kan ha betydelse som bevis.
Nils Boett stämmer urmakaren Saga Ur. Nils vill att tingsrätten förpliktar Saga att till Nils betala 35.000 kronor på den grunden att Saga vid service på hans armbandsklocka har förstört den vid en trycktestning i syfte att slå fast om klockan är vattentät. I stämningsansökan påstår Nils att det finns ett fel på klockan som bland annat yttrar sig så att minut‐ och sekundvisarna helt plötsligt och med ojämna mellanrum snurrar okontrollerat snabbt.
a. I svaromålet bestrider Saga käromålet. Hon vill inte alls betala en endaste krona till Nils. Saga framhåller att om domstolen mot förmodan skulle komma fram till att hon är ansvarig för felet, begär hon att domstolen hellre ska förplikta henne att till Nils överlämna en fungerande, begagnad klocka av samma märke och samma ålder fast i samma slitna skick som Nils ́ klocka. Hur bör domstolen processuellt ställa sig till Sagas begäran?
a. Sagas ”yrkande” ska avvisas. I egenskap av svarande får Saga inte framställa andra yrkanden på domslut än de som ryms inom det yrkande på domslut som käranden har framställt. Normalt handlar svarandens ”yrkande” på domslut om att denne medger eller bestrider kärandens yrkande. Någon gång kan läget vara sådant att svarandens bestridande förenas med en begäran om att käromålet på sin höjd får bifallas med vissa begränsningar, t.ex. ett motprestationsvillkor.
I det nu aktuella fallet utgör Sagas ”yrkande” en begäran om att hon som svarande ska förpliktas att göra något annat än att betala pengar till Nils. Sagas begäran ligger utanför den sak som Nils har väckt talan om. Om domstolen skulle bifalla hennes begäran, skulle en dom ges över något annat än det som Nils har yrkat. En sådan dom skulle stå i strid mot 17 kapitlet 3 § 1a meningen rättegångsbalken och därmed utgöra ett grovt rättegångsfel som skulle påverka målets utgång.
b. I svaromålet påpekar Saga att Nils före rättegången har vägrat låta henne närmare undersöka klockan och på så sätt försöka klarlägga vari felet närmare bestämt består. Hon begär därför att domstolen ska ålägga Nils att låta henne undersöka klockan före huvudförhandlingen. Hon vill med undersökningen ta reda på om det finns belägg för att felet på klockan har uppstått på grund av Nils ́ användning av klockan. Bör domstolen bifalla hennes begäran?
b. Sagas begäran handlar om syn (inspektion, besiktning) som regleras i 39 kapitlet rättegångsbalken. Inom det svenska bevisupptagningssystemet är det möjligt att – under vissa förutsättningar – bifalla en begäran om syn, men det ska då göras utifrån regeln att det är rätten (domstolen) som håller synen vid själva huvudförhandlingen. Handlar exhibitionssökandens (Sagas) begäran om syn på en lös sak, 39 kapitlet 5 § rättegångsbalken, ska exhibitionssvaranden (Nils) åläggas överlämna exhibitionsföremålet (klockan) till
JURIDISKA INSTITUTIONEN 4
domstolen och då får Saga (tillsammans med rätten och Nils) granska klockan vid huvudförhandlingen. Vad en sådan granskning får innefatta får åtgärder bestämmer domstolen. Som regel får en exhibitionssökande inte berättigas att själv granska exhibitionsföremålet före huvudförhandlingen (se JO 2014/15 s 39). Bestämmelsen i 39 kapitlet 2 § rättegångsbalken om syn utanför huvudförhandling handlar om situationer då rätten genomför synen vid sidan av en huvudförhandling. Denna regel handlar alltså inte om den situationen att sökanden själv får granska föremålet för synen.
I det nu aktuella fallet råder det inte något tvivel om att Nils innehar klockan och att klockans skick/eventuellt felaktiga funktion har bevisbetydelse i målet för redan åberopade rättsfakta (att Saga påstås ha förstört klockan genom trycktestning). Dessa förutsättningar talar i riktning för ett bifall till Sagas begäran. Trots detta lär Sagas yrkande ogillas, eftersom hon vill att klockan före huvudförhandlingen ska utlämnas till henne för att möjliggöra en egen undersökning av klockan.
c. Inför huvudförhandlingen står det tydligt att Nils och Saga har två olika förklaringar till felet på klockan. Nils menar att Sagas trycktestning har orsakat felet på klockan, medan Saga hävdar att klockan gått sönder till följd av att Nils har badat med klockan i vatten fyllt med badsalt – vilket klockan inte tål – och att Nils därför själv har orsakat felet på klockan. Antag att ingen av dem kommer att lyckas styrka sin förklaring. Vem av Nils eller Saga bör förlora på det?
Nils bör bära bevisbördan för sitt påstående om att Saga har orsakat felet på klockan (jämför här NJA 1991 s 481 om reparation av båtmotor – ett fall som har behandlats vid föreläsningarna om bevisbörda m.m.) Det står klart att den fråga som det råder tveksamhet om inte är en rättsfråga utan en sakfråga. Det står också klart att Nils ́ åberopande av att Sagas trycktestning orsakat det påstådda felet utgör ett påstående av ett faktum som enligt Nils ska – tillsammans med andra åberopade omständigheter – direkt leda till den av honom yrkade rättsföljden ”ersättning”. Nils ́påstående om orsakande utgör alltså ett påstående om rättsfaktum. Uppstår det tvivel om huruvida ett sådant påstående är tillräckligt bevisat, ska domstolen som regel tillämpa en bevisbörderegel som ska peka ut vem av parterna som ska förlora på att detta faktum inte har kunnat klarläggas genom bevisupptagningen. Här ska noteras att Sagas påstående om handhavandefel (d.v.s. att Nils själv skulle ha orsakat felet genom att bada med klockan på sig) inte utgör ett motfaktum. Sagas påstående innefattar ett förnekande förenat med ett påstående om en alternativ, konkurrerande orsaksförklaring som – om den är riktig – utesluter Nils orsaksförklaring. Hennes påstående bör därför uppfattas ingå i den motbevisning som hon åberopar för att sänka värdet på den bevisning som Nils åberopar till stöd för sitt påstående om orsaksförlopp.
Högsta domstolens praxis går ut på att den som har ett föremål i sin besittning då den förstörs eller då symptomen av felet upptäcks ska ha bevisbördan för sitt påstående om vad som har orsakat felet. Det förhållandet att besittningen blir den avgörande faktorn för bevisbördans placering kan sägas utgöra en tillämpning av principen om bevissäkringsansvar; den som på detta vis har föremålet i sin besittning antas lättare och billigare – än sin motpart – kunna säkerställa bevisning om felets orsak. Detta kan också uttryckas som att den besittande parten har ett kontrollförsteg framför sin motpart.
Vid tekniskt komplicerade orsakssamband, särskilt i konsumentförhållanden, kan detta slags bevisbördeplacering på en konsument tyckas vara mindre rimlig och stå i strid mot den rättspolitiska ambitionen att skapa ett bra konsumentskydd. Varför skulle en konsument bättre än sin motpart som professionell yrkesutövare på området kunna säkerställa bevisning? Högsta domstolen har tagit hänsyn till denna omständighet, men bara så till vida att det skulle finnas goda skäl att rikta ett lägre beviskrav mot konsumenten än normalkravet i tvistemål som är ”styrkt”. Det skulle enligt praxis därmed räcka att Nils kan göra sitt påstående om orsaksförklaring klart mera sannolikt än den förklaring som Saga har framfört.
a. I stämningsansökan begär Berit att domstolen ska förelägga Ceasar att under målets förberedelse i första hand ska uppge namnen på de av Ceasars anställda som besökte tygmässan för två år sedan så att hon får möjlighet att begära vittnesförhör med dem och i andra hand ange vilka skriftliga eller digitalt lagrade bevis som Ceasar innehar om Ceasars närvaro vid tygmässan för två år sedan. Berit påstår att med tillgång till dessa bevis blir det möjligt för henne att bevisa att Ceasar för första gången såg TtT456 vid tygmässan. Ceasar motsätter sig bifall till båda dessa yrkanden och påstår att företaget som svarande inte är skyldig att hjälpa käranden att vinna målet. Bör domstolen bifalla något av Berits yrkanden och i så fall vilket av dem? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
a. Såsom Berit har utformat sin begäran handlar frågan om Caesar är skyldig att ange dels namnen på potentiella vittnen, dels eventuellt innehav av skriftliga bevis och digitalt lagrade. Observera att Berits begäran är inriktad på att få kännedom om existensen av bevismedel, inte på att få veta vad efterfrågade dokument har för innehåll eller vad eventuella vittnen kan komma att berätta vid en huvudförhandling. Notera också att Berit varken begär att Caesar ska till henne eller till domstolen överlämna skriftliga/digitala bevis eller att Caesar ska upprätta och översända dokument som i nuläget inte finns och som inte angår den redogörelse av det bevisinnehav som Berit vill få reda på. Tentamensfrågan handlar inte heller om att Berit begär att Caesar ska redogöra för vilka bevismedel som Caesar vill stödja sin talan på och som Caesar hitintills inte har angivit i sina rättegångsinlagor.
Utgångspunkten för svaret på tentamensfrågan är huvudprincipen att ingen part är skyldig att hjälpa motparten att vinna målet. Denna princip är inte uttryckligen återgiven i rättegångsbalkens
bestämmelser utan får utläsas indirekt genom de (undantags)regler om t.ex. edition och exhibition som anger under vilka förutsättningar som en part är skyldig att lämna ifrån sig bevis till domstolen/motparten. Principens innebörd är bland annat att en part inte har någon grundläggande och allmän plikt att hjälpa motparten att skaffa bevisning.
Från denna huvudprincip finns det som nyss nämnts undantag. Ett av dessa undantag handlar just om en parts rätt att få kännedom om existensen av bevismedel. Undantaget regleras i 42 kapitlet 8 § 1 stycket sista meningen rättegångsbalken.
Först bör noteras att bestämmelsen är enligt sin ordalydelse inriktad på ett enda slags bevismedel, nämligen det skriftliga beviset. Vid en språklig tolkning faller det digitalt lagrade beviset vid sidan av bestämmelsens tillämpningsområde. Möjligen skulle bestämmelsen kunna tillämpas analogt på digitalt lagrade bevis. NJA 1998 s 829 ger ett (svagt) stöd för en sådan tillämpning (men man bör lägga märke till att Högsta domstolen i fallet inte uttalar sig om denna bestämmelse utan om regeln om processuell edition i 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken). Något rättskällestöd finns det (ännu) inte för att bestämmelsen skulle kunna analogt tillämpas på muntliga bevis, t.ex. att motparten ska redogöra för vilka vittnen denne känner till. Det saknar i sammanhanget betydelse om Berit vill att Caesar muntligen berättar namnen på de anställda, epostar namnen till Berit, sms:ar namnen till henne eller upprättar ett skriftligt dokument med namnen att skickas till Berit. Eftersom rättegångsbalken inte ger lagstöd för att bifalla Berits begäran om att namnge potentiella vittnen, ska hennes begäran ogillas med hänvisning till huvudprincipen att ingen part är skyldig att hjälpa motparten att anskaffa bevisning.
Därefter ska observeras att bestämmelsen bara föreskriver en plikt för en part att – på motpartens begäran – uppge vilka andra skriftliga bevis som denne innehar (underförstått: utöver de skriftliga bevis som motparten i rättegången har angett att denne stödjer sin talan på). Med ordet uppge menas att motparten ska redogöra för vilka skriftliga bevis som denne innehar, oavsett till vems fördel dessa bevis är. Uttrycket ”innehar” förutsätter att det handlar om dokument som redan existerar. Bestämmelsen innefattar inte någon plikt för motparten att upprätta (nya) dokument som skulle få bevisbetydelse. Enligt ordalydelsen är motparten inte skyldig att berätta om skriftliga bevis som denne känner till men inte innehar.
Slutligen ska uppmärksamma att motparten inte är skyldig att med stöd av denna bestämmelse i 42 kapitlet 8 § 1 stycket sista meningen berätta innehållet i de skriftliga bevis som denne innehar och inte heller skyldig att överlämna dessa bevis till den yrkande parten. Av tentamensfrågan framgår att Berits begäran inte handlar om att Caesar ska överlämna bevismedel, t.ex. skriftliga bevis, till Berit. Rättegångsbalkens bestämmelser i 38 kapitlet om edition av skriftliga bevis blir därför inte aktuella att tillämpa i detta fall.
Med detta resonemang bör slutsatsen bli att domstolen ska
Max 8 poäng
ogilla Berits förstahandsyrkande om att Caesar ska uppge vilka anställda såsom potentiella vittnen i målet var närvarande vid tygmässan.
bifalla Berit andrahandsyrkande om att Caesar ska uppge vilka andra skriftliga bevis som detta företag innehar, och möjligen också
möjligen bifalla detta andrahandsyrkande såvitt avser att Caesar ska uppge vilka andra digitalt lagrade bevis som detta företag innehar
b. En månad efter förbudstalans väckande sätts tvistemålet ut till ett muntligt förberedelsesammanträde. I slutet av sammanträdet tar domaren upp frågan om förlikning och upplyser parterna om de tids‐ och kostnadsfördelar som de kan uppnå med en förlikningsuppgörelse i förbudstvisten som med stöd av rättegångsbalken får stadfästas i en dom. Vad är det som är fel i den upplysningen? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
b. Tentamensfrågan är utformad så att svaret ska redogöra för det enda FEL som finns i domarens upplysningar om förlikning. Felet ligger inte i att domaren i neutrala ordalag upplyser om tids‐ och kostnadsfördelar med en förlikning. FELET ligger i att domaren påstår att en förlikning i det aktuella målet går att stadfästa i en dom. Rättegångsbalkens bestämmelse i 17 kapitel 6 § om stadfästelse av förlikning i en dom får bara tillämpas på förlikningsavtal som ingås i dispositiva tvistemål. Domaren förefaller inte känna till att det aktuella målet ska – enligt NJA 2000 s 435 I och II (som finns med i rättsfallskompendiet) – handläggas som ett indispositivt tvistemål, om käranden yrkar förbud mot fortsatt upphovsrättsligt intrång.
Notera att domaren inte har gjort fel som tar upp en diskussion om att parterna bör överväga att lösa den nu aktuella tvisten genom en överenskommelse, trots att det rör sig om ett indispositivt tvistemål, se 42 kapitlet 17 § 1 stycket rättegångsbalken. Domarens initiativplikt enligt denna bestämmelse gäller i princip alla slags tvistemål. Domaren måste emellertid i ett indispositivt tvistemål påpeka för parterna att de förvisso har utrymme för att nå en samförståndslösning, men att en sådan samförståndslösning inte får stadfästas i en dom.
[Domaren bör också upplysa parterna om – för den händelse de nöjer sig med att avveckla tvisten genom en samförståndslösning – att käranden då förutsätts återkalla sin förbudstalan enligt 13 kapitlet 5 § 2 stycket rättegångsbalken. Eftersom målet ligger i första instans har svaranden inte rätt till dom utan målet kommer med återkallelsen att avskrivas från fortsatt handläggning genom ett slutligt beslut, se 17 kapitlet 1 § rättegångsbalken. Ett sådant avskrivningsbeslut innebär inte att tvisten är rättskraftigt avgjord – rättskraft är enligt 17 kapitlet 11 § knutet till en dom. Vid ett sådant avskrivningsbeslut lär domstolen – om parterna var för sig har begärt ersättning för sina rättegångskostnader – samtidigt besluta om att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad, se 18 kapitlet 5 § 3 stycket rättegångsbalken. – Om käranden, trots en med svaranden överenskommen samförståndslösning, inte återkallar sin talan, måste domstolen avgöra tvisten efter en ordinär sakprövning och meddela dom i målet. En sådan dom får inte meddelas på formell grund, d.v.s. enbart stödjas på det faktum att parterna har kommit överens om en samförståndslösning.]
c. Parterna visar sig vara ointresserade av förlikning. Då målet är komplicerat bestämmer domstolen att hålla ytterligare ett muntligt förberedelsesammanträde. Två dagar före sammanträdet inkommer Berit till domstolen med en rättegångsinlaga. I den inlagan kräver hon att domstolen i den kommande domen också ska – med stöd av 55 § 1 stycket upphovsrättslagen – förordna om att förstöra de tygpartier som Ceasar innehar och som överensstämmer med mönstret TtT456. Ceasar svarar nästan omgående på Berits rättegångsinlaga. Ceasar hävdar att förstörelseyrkandet utgör en annan sak och att Berit därför inte i den pågående rättegången får lov att lägga till detta förstörelseyrkande. Ceasar begär att domstolen ska avvisa förstörelseyrkandet. Är verkligen förstörelseyrkandet en annan sak och vad bör domstolens ställningstagande bli till Berits nya yrkande? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
c. Tentamensfrågan handlar om
dels (1) huruvida ett yrkande om förstörelse av tyg med visst skyddat mönster utgör
en annan sak än ett yrkande om förbud att sälja varor med sådant tygmönster,
dels (2) huruvida om rättegångsbalkens bestämmelse om taleändring i 13 kapitlet 3 § förbjuder eller tillåter att en kärande under rättegången lägger till ett yrkande om förstörelse vid sidan av det i stämningsansökan framförda yrkandet om förbud.
(1) Av publicerad praxis (t.ex. NJA 1994 s 23 och NJA 1999 s 520) framgår att en dom över ett visst yrkande, t.ex. förbud, rättskraftigt kommer att denna yrkade rättsföljd och varje annan rättsföljd som materiellträttsligt är alternativt till förbud. Det handlar alltså om rättsföljder som inte samtidigt får förordnas om vid sidan av varandra och där ett bifall till en av dessa rättsföljder därmed utesluter bifall till de andra. Förbudet och dess alternativa civilrättsliga påföljder utgör således samma sak.
Av praxis framgår rättsföljder som är kumulativa till varandra inte utgör samma sak. Det handlar om rättsföljder som får förordnas vid sidan av varandra och där ett bifall till en av dessa rättsföljder inte utesluter bifall till de andra. Ett bifall till ett yrkande om förbud att sälja varor med visst tygmönster utesluter inte bifall till ett yrkande om förstörelse av tyg med detta mönster. Förbud och förstörelse utgör alltså olika saker – även för den händelse att båda yrkandena stöds på samma eller väsentligen samma faktiska omständigheter (påståenden om rättsfakta = grund).
Antag att Berit i denna första rättegång nöjt sig med att bara yrka förbud och att målet hade avgjorts genom en dom som vann laga kraft och därmed också rättskraft. Då hade Berit i en senare rättegång kunna väcka talan och få sakprövat ett yrkande om förstörelse, alldeles oavsett om hon i den lagakraftvunna domen vann eller förlorade i frågan om förbud. En lagakraftvunnen dom över förbud omfattar alltså inte rättskraftigt förstörelse.
Antag att Berit redan i sin stämningsansökan hade yrkat förbud och förstörelse. Då hade Berit samtidigt väckt talan i två olika saker (två olika mål). Om dessa yrkanden vilar på väsentligen samma grund, ska domstolen handlägga båda dessa mål (båda dessa olika saker) i en och samma rättegång, se 14 kapitlet 1 § rättegångsbalken. [Notera att med fetstilta uttrycket är detsamma som i 13 kapitlet 3 § 1 stycket 3 punkten rättegångsbalken och att detta i sin tur får betydelse för svaret på den andra delfrågan under (2).]
(2) Med tanke på svaret under (1) kan man förvänta sig att Berit i rättegången – där hon i stämningsansökan bara yrkar förbud – inte skulle få lov att ändra sin talan till att också omfatta ett yrkande om förstörelse. Huvudregeln i 13 kapitlet 3 § 1 stycket 1a meningen rättegångsbalken är ju klar; väckt talan får inte ändras. Tanken med denna bestämmelse är bland annat att förbjuda ändringar som innebär att rättegången kommer att gälla en annan sak än den som stämningsansökan avser.
Här ska dock observeras att 13 kapitlet 3 § 1 stycket anvisar en rad undantag från huvudregeln i punkterna 1‐3. Dessa undantag får förstås så att inom vissa gränser får käranden göra ändringar som innebär att rättegången kommer att avse en annan sak än den som stämningsansökan avser. I punkten 3 nämns olika varianter på yrkanden som käranden får lägga till, t.ex. ett krav på ränta. Av publicerad praxis framgår att ett krav på betalning av huvudfordran utgör en sak, medan krav på betalning av ränta på denna fordran utgör en annan sak. Uttrycket ”nytt yrkande på väsentligen samma grund” täcker bland annat situationen att käranden lägger till ett yrkande om förstörelse vid sidan av det yrkande om förbud som framförts i dennes stämningsansökan. Ett sådant tillägg är tillåtet så länge båda dessa yrkanden (förbud och förstörelse) enligt kärandens talan grundas på i stort sett ”väsentligen samma grund”, d.v.s. att käranden stödjer båda yrkandena på påståenden som avser i huvudsak samma faktiska händelseförlopp/saksammanhang.
Att tillägget – som i det här fallet – innebär att en ny sak (förstörelse) ska prövas vid sidan av den först väckta saken (förbud) kräver inte att käranden skickar in en ny stämningsansökan, se 13 kapitlet 4 § 2 stycket rättegångsbalken.
[Notera att bestämmelsen i 13 kapitlet 3 § rättegångsbalken avser sådana processhandlingar som är bindande för domstolen. Av 17 kapitlet 3 § första meningen framgår att domstolen i alla tvistemål, även i indispositiva tvistemål, är bunden av parts yrkande – undantag kan finnas stadgade i andra författningar. Av NJA 2000 s 435 I och II framgår att domstolen – vid bifall till käromålet – inom ramen för kärandens yrkande få och ska ansvara för den närmare utformningen av förbudpåföljden i domslutet. Domstolen får alltså i detta indispositiva tvistemål inte gå utanför kärandens yrkande och döma över annat eller mera än vad denne har yrkat. Och skulle käranden under rättegången yrka något annat eller mera än vad denne har yrkat i stämningsansökan, ska domstolen (ex officio)
tillämpa taleändringsregeln i 13 kapitlet 3 § rättegångsbalken i syfte att undersöka om taleändringen ska tillåtas eller inte.]
Med detta resonemang bör svaret på (2) bli att Berit får med stöd av 13 kapitlet 3 § 1 stycket punkten 3 ändra sin talan till att också omfatta ett yrkande om förstörelse.
K har stämt S och begär att (åter)få 100.000 SEK från S. Grunden för yrkandet är att K (konsument)
den 6 februari 2018 på Emporia i Malmö har köpt japanska köksknivar av S (näringsidkare) för denna summa pengar. K hävdar att hon vid köptillfället betalade för knivarna, men att hon skulle hämta dessa senare då S hade polerat upp knivarna till perfekt skick.
K berättar vidare att när hon skulle hämta knivarna hos S fick hon beskedet att K redan fick med sig knivarna vid köpet. K hävdar bestämt att hon inte har fått några knivar och har därför hävt köpet och vill ha tillbaka köpesumman. I svaromålet intar S motsatt ståndpunkt; K fick knivarna med sig vid köpet och någon polering av knivarna kom aldrig på tal vid köpet. På båda sidor åberopas och presenteras ganska klen bevisning i överlämnandefrågan. Antag att det vid överläggningen inte riktigt går att reda ut vad som hände vid köpet. De tre rådmännen ställs inför flera frågor.
a) Vilka omstridda påståenden om rättsfakta (bevistema för vilka bevisbörderegler ska tillämpas på) aktualiseras i fallet? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
b) Vem av parterna bör lastas med bevisbördan för dessa påståenden om rättsfakta? Ska köparen bära bevisbördan för sina påståenden eller säljaren för sina? I diskussionen vid överläggningen mellan rådmännen menar en av dem att det nog är viktigt att bestämma bevisbördans placering utifrån vad som står om prestationsutbyte i 36 § konsumentköplagen (jämför 49 § köplagen). Hur resonerar Du för lösa bevisbördeproblemen? Motivera svaret med hänvisning till tillämpliga regler/rättsprinciper!
a. För att sortera fram vilka bevistema – d.v.s. fakta som måste utredas och bevisas – som aktualiseras bör man ta sin start i vilka faktapåståenden som är stridiga mellan parterna.
Man ska notera att denna tvist handlar om återbäring av utgiven avtalsprestation på den grunden att det aktuella köpet har hävts av köparen. Som kärande har köparen följaktligen påstått att denne har gjort en hävningsförklaring (påstående om rättsfaktum) av ett avtal om köp som har ett visst innehåll (påstående om rättsfaktum), nämligen att parterna vid köpet var ense om att köparen skulle betala de japanska knivarna, men att säljaren skulle polera upp knivarna så att köparen kunde hämta dessa vid ett senare tillfälle, varför knivarna fick vara kvar hos säljaren. I grunden för kärandens talan ingår också att denne följde avtalet och betalade knivarna vid köpetillfället (påstående om rättsfaktum), men att denne i strid mot avtalet inte fick några knivar vid den avtalade hämtningen (påstående om rättsfaktum).
Från säljarens sida riktas ingen invändning mot att ett avtal om köp har skett vid angiven tidpunkt och på angivet ställe, att hävningsförklaring har skett och att köparen har erlagt full köpeskilling.
Dessa omständigheter är ostridiga. Målet är förvisso en konsumentköptvist, men utgör trots det ett dispositivt tvistemål. Av det följer att ostridiga fakta inte behöver bevisas utan ska läggas till grund för domen, 35 kapitlet 3 § rättegångsbalken. Några bevisbördefrågor avseende dessa fakta kan inte uppstå.
Säljaren har gjort sakinvändningar mot två av köparens påståenden ‐ dels om köpeavtalet innefattade en överenskommelse om polering, dels om knivarna har överlämnats eller inte. Båda dessa sakinvändningar utgör förnekanden; det finns ingen överenskommelse om polering och det är osant att knivarna inte har överlämnats, därför att överlämnandet gjordes vid köpetillfället.
Max 8 poäng
b. Ett köp innefattar löften om och utväxling av två motstående prestationer; överlämnande av pengar och överlämnande av en vara. Klarläggande av att dessa prestationer har genomförts är centrala för att avgöra huruvida parterna på respektive sida har uppfyllt sitt prestationslöfte, om tvist uppstår mellan dem om köpet har fullbordats.
Ett butiksköp går normalt till så att avtalsprestationerna utväxlas simultant vid köpetillfället, jämför 36 § konsumentköplagen och 49 § köplagen. Köparen har i detta fall åberopat en överenskommelse som enligt sitt innehåll avviker från den simultana prestationsutväxlingen; pengarna skulle till fullo betalas vid köpetillfället men knivarna skulle överlämnas till köparen vid ett senare tillfälle. Säljaren förnekar att ett sådant köpeavtal har träffats – säljarens version är att överenskommelsen avsåg ett vanligt butiksköp med simultan prestationsutväxling.
Det tyckas givet att bevisbördan för att ett avtal har ingåtts med det innehåll som köparen påstår bör läggas på just köparen. Köparen påstår nämligen att något positivt har hänt, medan säljaren hävdar att detta inte har hänt. Det skulle vara lättare för köparen att säkerställa bevisning av något som har skett än för säljaren att säkra bevisning för att något visst inte har hänt.
Nu är detta inte riktigt sant. Eftersom parterna är ense om att ett köpeavtal har ingåtts har de båda haft lika goda möjligheter att säkerställa bevisning för sin version av köpeavtalets innehåll, nämligen genom att upprätta ett skriftligt avtal med uppgifter om hur prestationsutväxling ska ske.
Om det inte blir riktigt utrett vilket innehåll köpeavtalet har vad gäller prestationsutväxling, kan domstolen ta hjälp av den dispositiva rättens utgångspunkt beträffande prestationsutväxlingen. Som ”standard” gäller att utväxlingen ska ske simultant, 36 § konsumentköplagen och 49 § köplagen. En sådan standard underlättar den dagliga butiksförsäljningen i så måtto att säljarna slipper att i varje enskilt fall upprätta skriftliga avtal som anger att parterna är ense om att det rör sig om ett ordinärt köp med simultan utväxling av avtalsprestationerna vid köpetillfället. Genom att lägga bevisbördan på köparens för dennes påstående om att avvikelse har skett från standarden, kan vidtagandet om särskilda bevissäkringsåtgärder begränsas till dessa ”undantagsfall”.
När det så gäller frågan om parterna på ömse sidor bevisligen har fullgjort sin avtalsprestation kan det tyckas givet att de var för sig bär bevisbördan för att respektive prestation har skett; köparen för att denne har betalt, säljaren för att denne har utlämnat varan. De kan var för sig lätt
säkerställa bevisning för att den egna prestationen har fullgjorts; köparen genom att få kvitto på betalningen, säljaren genom att få kvitto på att denne överlämnat varan.
Men även här kan den dispositiva rätten (se ovan) tänkas bilda utgångspunkt för bevisbördans placering, om det inte blir utrett huruvida en avtalsprestation har fullgjorts: om köparen vid butiksköp bevisligen har betalt, får det presumeras att denne har fått varan; om säljaren vid butiksköp bevisligen har överlämnat varan, får det presumeras att köparen har betalt.
Med denna utgångspunkt skulle bevisbördan i det nu aktuella fallet läggas på köparen för sitt påstående om att denne inte har fått varan vid köptillfället. Om köparen har lämnat kvar varan för att hämtas senare, kan köparen lätt kräva ett kvarlämnandekvitto från säljaren om att varan ska utlämnas senare mot uppvisande av kvarlämnandekvittot. En sådan kvarlämnandeförklaring kan enkelt skötas genom att säljaren på betalningskvittot antecknar att den köpta varan vid ett senare tillfälle ska lämnas till köparen mot företeende av kvittot.
William har på fritiden hjälpt sin granne Malin att bygga en förrådsbyggnad på hennes tomt. Nu vill han betalt för sin insats, men Malin motsätter sig hans krav. William berättar för Dig som juris studerande att han tänker väcka talan mot Malin vid tingsrätten i den stad där hon bor och be ”tingsrätten att slå fast att skäligt arvode för hans arbetsinsats är 28.000 kronor”.
a. Om det nu citerade kravet är tänkt att vara det ordagranna innehållet i Williams yrkande på domslut, vad bör Du då ge honom för upplysning om rättegångsbalkens bestämmelser om yrkandets innehåll och hur menar Du att yrkandet i stället bör formuleras? Motivera Ditt svar tydligt med hänvisning till tillämpliga lagregler/rättsprinciper!
b. Antag att det blir tvist vid tingsrätten och William kräver betalning med 28.000 kronor under åberopande av att han och Malin har kommit överens om att han vid slutfört arbete ska få just den summan pengar för sin insats. Som bevis för överenskommelsen vill William bara höra sig själv under sanningsförsäkran. Rådmannen, som handlägger målet, tänker att ett sådant bevis erfarenhetsmässigt inte räcker för att styrka avtalet och att detta betyder att Malin kommer att vinna målet. Får eller bör rådmannen av just detta skäl avstå ifrån att under målets förberedelse ta upp en förlikningsdiskussion med parterna? Motivera Ditt svar tydligt med hänvisning till tillämpliga lagregler/rättsprinciper!
a. Frågan handlar om tillåtet fastställelseyrkande, se 13 kapitlet 2 § rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse ska ett sådant yrkande avse ett rättsförhållande. Williams formulering av yrkandet avser ett sakförhållande, nämligen att en viss arbetsinsats är värd en viss summa pengar. Vad William begär att domstolen ska slå fast att ett visst faktisk förhållande föreligger – en relation mellan en viss faktisk omständighet och en viss summa pengar.
Ett fastställelseyrkande om ett sakförhållande skapar ett rättegångshinder som tingsrätten ex officio ska beakta, se 34 kapitlet 1 § rättegångsbalken. Ett sådant processhinder ska i princip leda till att talan avvisas genom ett slutligt beslut, se 17 kapitlet 1 § rättegångsbalken. Sannolikt kommer tingsrätten att uppfatta detta processhinder som möjligt att avhjälpa genom att tingsrätten förelägger William att korrigera sitt yrkande. William kan då välja att yrka fastställelse av ett rättsförhållande: ”Tingsrätten ska fastslå att Malin är skyldig att betala William 28.000 kr för utfört arbete.” Rättsförhållandet framgår av att William vill slå fast att det mellan honom och Malin finns en rättslig relation, nämligen att hon är juridiskt skyldig att betala honom en summa pengar. Man kan också tänka sig att William begär en fullgörelse: ”Tingsrätten ska förplikta Malin att till William betala 28.000 kronor”.
Max 7 poäng.
b. Frågan handlar om domaren skyldighet att bedriva förlikningsverksamhet enligt 4 kapitlet 17 § 1 stycket rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen får domaren bara underlåta att ta upp förlikningsfrågan, om det finns omständigheter i det enskilda fallet som gör det olämpligt att initiera förlikningsfrågan. Svaret ska alltså vara inriktat på att tolka och tillämpa detta rekvisit ”olämpligt”.
För att veta huruvida ett visst förhållande gör det olämpligt med ett förlikningsinitiativ, bör man ta fasta på vad huvudsyftet är med att domaren som regel ska ta upp frågan om förlikning. Det huvudsakliga skälet är att inte bara parterna utan också staten kan spara tid, pengar och besvär på att domaren väcker förlikningsfrågan och förmår parterna att göra upp i godo.
Helt allmänt kan man föreställa sig att det finns åtminstone två situationer då en domare får lov att avstå ifrån ett förlikningsinitiativ.
Den ena undantagssituationen är att det finns omständigheter i det enskilda fallet som klart talar för att det nyssnämnda huvudsyftet inte kommer att uppnås, t.ex. att tvisten mellan William och Malin är så ”infekterad” att de över huvud taget inte kommer samtala med varandra. I ett sådant läge kommer förlikningsinitiativet med all sannolikhet att misslyckas och rättegången kommer tvärtom att förlängas och fördyras, ja kanske till och med förvärra parternas redan dåliga relation. Så verkar inte situationen vara i det nu aktuella fallet med William och Malin.
Den andra undantagssituationen är att det enskilda målets beskaffenhet gör att det finns ett värde (ett viktigare intresse) som står över huvudsyftet med regeln att en domare ska ta ett förlikningsinitiativ. Detta högre värde ska domaren främja genom att inte ta upp frågan om förlikning, likgiltigt hur goda utsikterna är för domaren i det enskilda fallet skulle kunna lyckas få parterna att göra upp i godo.
Tentamensfrågan väcker tanken om domarens prognos om målets utgång utgör ett sådant högre värde som domaren bör främja. Skäl kan med fog anföras både till stöd för och emot en sådan prognos bör befria domaren ifrån plikten att ta upp frågan om förlikning.
Å ena sidan finns det en rättvisetanke som går ut på att domaren inte bör försöka åstadkomma en kompromiss mellan parterna, om det står klart att ena parten har rätten på sin sida. Om det nu skulle vara säkert att det saknas grund för att Malin över huvud taget ska betala det av William yrkade beloppet, varför ska då en domare ta upp en förlikning som skulle gå ut på att åstadkomma en uppgörelse som innebär att hon ändå ska betala någon lämplig summa pengar till William? Är det inte bättre att låta rättegången gå till sitt slut, så får domaren i slutändan döma på det processmaterial som presenteras under huvudförhandlingen?
Å andra sidan finns det en kritisk inställning till domarens möjligheter att i ett tidigt skede av rättegången ställa en sådan säker prognos. Av lagmotiven till nu gällande reglering framhålls att domaren bör avstå ifrån att styras av prognoser om målets utgång vid ställningstagandet om förlikningsverksamhet ska bedrivas eller inte. Kanske har tanken varit att prognoser sällan är tillräckligt säkra för att utgå ifrån och att det kan hända vid huvudförhandlingen att partsförhören ger ett annat utfall än vad som domaren på förhand gissar sig till.
Men hur är det med domarens partiskhet, om denne låter sig styras av en prognos om målets utgång? Om domaren väljer att avstå ifrån att ta initiativ till förlikning så kommer det inte märkas på annat sätt än just att förlikningsfrågan inte väcks av domaren. Någon förklaring för detta kommer domaren inte lämna, än mindre kommer domstolen fatta något särskilt beslut i frågan som meddelas parterna och som lämnar någon förklaring av varför förlikningsfrågan inte tas upp. Domaren kommer alltså inte berätta för parterna något om hur domaren har tänkt och de får då svårt att avgöra om
domaren har låtit sig styras av en prognos om målets utgång eller av något annat. I ett sådant läge går det knappast beskylla domaren för att utåt ha agerat partiskt.
Antag emellertid att det är just prognosen som gör att domaren avstår. Har då domaren med sitt ”tysta” ställningstagande ändå agerat partiskt? Nej, inte i den meningen att denne av osakliga skäl har gynnat Malin framför William. Domaren behandlar dem lika i den meningen att både får en sakprövning och dom i tvisten. Osakligt skulle det ha blivit om domaren samtidigt skulle ha varit beredd att ta upp förlikningsfrågan, om partsställningen hade varit den omvända, nämligen att Malin hade varit den som hade byggt ett förråd till William och Malin var käranden i målet som ville ha betalt. Då skulle domaren ta ovidkommande hänsyn till person.
I detta sammanhang kan man emellertid peka på principen att en domare inte får fatta ståndpunkt om tvistens utgång förrän hela processmaterialet har presenterats under huvudförhandlingen. Man skulle här möjligen kunna hävda denna princip inte bara innebär att domare är förbjuden att redan tidigt i rättegången slutligen bestämma sig för vem av parterna som ska vinna målet utan också att domaren ska avstå ifrån att under rättegångens skilda faser bilda sig preliminära uppfattningar (prognoser) om tvistens sannolika utgång. Sådana prognoser är det emellertid svårt att som domare helt avhålla sig ifrån, samtidigt som nog en hel del domare förstår att det handlar om preliminära uppfattningar och att domaren därför är beredd att ändra ståndpunkt då hela processmaterialet har presenterats under huvudförhandlingen. Det viktiga är domaren inte berättar för parterna om dessa preliminära ståndpunktstaganden och att domaren inte lägger dessa ställningstaganden till grund för skarpa beslut som medför rättsliga konsekvenser för parterna. Om domaren underlåter att ta upp förlikningsfrågan, så blir den omedelbara konsekvensen av detta beslut om att avstå från förlikningsinitiativ inte att någon av parterna vinner eller förlorar. Den främsta faktiska konsekvensen blir att målet ska sättas ut till huvudförhandling och att domstolen ska döma i målet.
Samtidigt ska i detta sammanhang noteras att domaren i den nu aktuella tentamensfrågan inte gör någon bevisvärdering av Williams partsutsaga, eftersom domaren ännu inte har hört innehållet i denna utsaga. Domarens ställningstagande bygger på ett slags domstolsnotoritet om hur det i allmänhet brukar förhålla sig med styrkan i partsförhör.
c. Antag istället att Malin svarar att hon inte har gått med på att betala så mycket som William påstår utan att hon kan bara tänka sig att betala just de 14.000 kronor som de kom överens om. Om målet sätts ut till huvudförhandling och om varken William eller Malin lyckas övertyga tingsrätten om vilken summa de blev eniga om, vilken dom bör tingsrätten meddela då? Motivera Ditt svar tydligt med hänvisning till tillämpliga lagregler/rättsprinciper!
c. Frågan handlar dels om vilken bevisbörderegel som ska tillämpas då påstådda rättsfakta i målet inte blir tillräckligt klarlagda, dels om en viss processhandling från svarandens sida ska behandlas som ett (partiellt) medgivande.
Först finns det skäl att behandla frågan om bevisbörda. I fallet har både käranden och svaranden uppfattningen att de har ingått ett prisavtal. I så måtto är avtalsfrågan ostridig och behöver inte bevisas utan ska läggas till grund för domen, se 35 kapitlet 3 § rättegångsbalken om erkännandets verkan. Däremot är de oense om innehållet i prisavtalet; käranden menar att det handlar om 28.000 kronor, medan svaranden anser att det är tal om 14.000 kronor. Då bevisningen inte räcker för att klarlägga det ena eller det andra ställs domstolen inför möjligheten att tillämpa en bevisbörderegel som pekar ut vem av parterna som ska förlora målet på grund av det oklara faktaläget.
Grundläggande för en tillämpning av en bevisbörderegel är att osäkerheten om existensen av ett faktum ska vara ett sådant faktum som part åberopa såsom ett rättsfaktum. Det råder ingen tvekan om att ett påstående avtal utgör ett rättsfaktum för vilken en bevisbörderegel får användas. Däremot kan man undra över vilket av kärandens respektive svarandens påstående om prisnivån i avtalet som utgör ett påstående om rättsfaktum. Eftersom bara en av dem kan bära bevisbördan för sitt påstående, måste domstolen undersöka vilket påstående som utgör ett åberopande av rättsfaktum.
I det här fallet står klart att Williams betalningskrav omedelbart stödjer sig hans påstående om att parterna har ingått ett avtal om 28.000 kronor. Svarandens påstående om 14.000 kronor ska betraktas som ett förnekande av kärandens påstående om pris i förening med en konkurrerande förklaring som kan ha betydelse som motbevisning till kärandens bevisning för påståendet om 28.000 kronor. Detta betyder i princip att käranden får bevisbördan för sitt påstående och detta skulle då i normalfallet leda till att käromålet i sin helhet ogillas.
Här finns det emellertid anledning att notera att svaranden i och för sig vitsordar att det finns ett prisavtal, men att detta har innehållet 14.000 kronor. Svarandens inställning i prisfrågan tycks innebära att hon indirekt förklarar sig villig att gå med på en betalning till detta belopp. I så fall har svaranden delvis (partiellt) medgivit kärandens talan. Ett sådant medgivande är bindande för svaranden och då bör domstolen meddela en dom på detta medgivande och förplikta svaranden att betala (medgivna) 14.000 kronor.
