Kap 7 Självkostnadskalkylering Flashcards
Vad menas med begreppet självkostnad, och vilket är huvudargumentet för självkostnadskalkylering?
“Självkostnad kan definieras enligt nedan: Vara - Självkostnaden utgör summan av samtliga kostnader för en vara till dess den är levererad och betald. Order - Självkostnaden utgör summan av samtliga kostnader för en order till dess den är fullgjord och betald. Tjänst - Självkostnaden utgör summan av samtliga kostnader för en tjänst till dess den är utförd och betald. Självkostnadskalkylering utmärks alltså av en fullständig kostnadsfördelning. Det ska göras även om det inte kan påvisas att kalkylobjekten orsakar kostnaderna. Huvudargumentet för detta är att vid t.ex. prissättning och kundlönsamhetsanalys är det viktigt att säkerställa att de priser som tas ut på lång sikt täcker samtliga kostnader.”
Det finns två grundläggande metoder för självkostnadskalkylering, nämligen period- och orderkalkylering. Vilka är metodernas grunddrag?
“Det finns två huvudmetoder av självkostnadskalkylering: Periodkalkylering ( även benämnd processkalkylering): - Divisionmetoden - Normalmetoden - Ekvivalentmetoden Vid periodkalkylering beräknas självkostnaden för en viss tidsperiod, t.ex. för ett år, ett halvår, kvartal eller månad. Periodkalkylering lämpar sig bäst när företag tillhandahåller endast en vara eller tjänst eller när varor och tjänster av helt likartat eller någorlunda likartat slag, alltså då kalkylobjekten är lika vad gäller kvantiteter av material, arbetsmetoder, utnyttjande av utrustning, försäljning, administration, inköp och transporter. Periodkalkyler är särskilt vanligt förekommande vid massproduktion. Typexempel kan vara bryggeri-, livsmedels-, textil- och kemibranschen. Orderkalkylering ( även benämnd kund. och påläggskalkylering): - Påläggsmetoden - Aktivitetsbaserad självkostnadskalkylering Vid orderkalkylering beräknas självkostnaden för företagets kalkylobjekt oberoende av tidsaspekten. Trots att det heter orderkalkylering behöver kalkylobjektet inte vara en order. Orderkalkylering är lämplig då kalkylobjekten vesäntligt skiljer sig åt när det gäller resursförbrukning. Kalkylobjekten använder då olika slag och kvantiteter av material, arbetsmetoder, framställningssätt, försäljningsmetoder och distribution. Typexempel på företag som arbetar med orderkalkylering kan vara verstadsföretag, försäkringsbolag, byggbolag och banker. “
- Divisionmetoden
Hur beräkans självkostnaden med metoden? Vad menas med uppdelning på kostnadsställen, och vilka motiv finns för denna uppdelning?”
“Divisionsmetoden: Beräknas enligt följande: Totalkostnadför en tidsperiod / Verksamhetsvolym = Självkostnad per styck
Uppdelning på kostnadsställen betyder att man delar av olika ansvarsområden eller avdelningar vilket kan vara viktigt för kontroll av vart kostnader uppstår och deras utveckling över tiden. Nackdelen med divisionsmetoden är att den inte tar sysselsättningsnivån (kapacitetsnivån) i beaktande. När sysselsättningen är under den normala kommer självkostnaden per enhet att stiga, och när den är över den normala kommer den att sjunka. Eftersom att det är önskvärt med stabila självkostnader över tiden, är effekten med flukterande självkostnader problematiskt.”
- Normalmetoden
Hur beräkans självkostnaden med metoden? Vad menas med uppdelning på kostnadsställen, och vilka motiv finns för denna uppdelning?”
“Normalmetoden: Beräknas enligt följande: (Rörliga kostnader / Verklig volym) + (Fasta kostnader / Normal volym) = Självkostnad per styck
Genom att beräkna rörliga kostnader på verklig volym och fasta kostnader på normal volym kommer man till rätta med sysselsättningseffekten. Normal verksamhetsvolym brukar avse den volym som, över flera tidsperioder betraktat, oftast framställs eller ett genomsnitt av verksamhetsvolymer för flera tidsperioder. Även normalmetoden förekommer med och utan uppdelning på ksotnadsställen. Motivet är detsamma som vid divisionsmetoden, alltså att det kan vara användbart att se djupare in i hur kostnader fördelas på olika avdelningar osv.”
- Ekvivalentmetoden
Hur beräkans självkostnaden med metoden? Vad menas med uppdelning på kostnadsställen, och vilka motiv finns för denna uppdelning?”
“Ekvivalentmetoden: När kalkylobjekten inte är lika resurskrävande används istället Ekvivalentmetoden vilken tar hänsyn till skillnader i resurskrav avseende bl.a. materialförbrukning, arbetstider osv. Detta bestäms med hjälp av ekvivalenttal beroende på t.ex. tidsåtgång eller materialförbrukning. Tar produkt A 10min att bearbeta och Produkt B 15min så är ekvivalenttalet för Produkt B 1,5 (då den tar en halv gång längre tid än Produkt A) så ska Produkt B också bära 1,5 gånger kostnaden i uträkningen. Allt handlar alltså om vilka proportioner resurseråtgången är fördelad mellan produkterna. Ekvivalentvolym är också något som spelar roll som vägningstal i beräkningen. Ekvivalenttalen miltipliceras därför med volymen per kalkylobjekt. Då erhålls ekvivalentvolymen per objekt. När självkostnaden för t.ex. styck vara eller tjänst ska beräknas, används både ekvivalentvolymen och den verkliga volymen.”
När normalmetoden används kan över- och undertäckning av fasta kostnader uppkomma. Vad menas med över- och undertäckning av fasta kostnader, och hur uppkommer dessa?
“I normalmetoden så beräknas den fasta styckkostnaden på basis av företagets normala verksamhetsvolym. När den verkliga verksamhetsvolymen för en period avviker från det normala uppstår en av två effekter, sk över- eller undertäckning av fasta kostander. Är den normala verksamhetsvolymen lägre än den verkliga så får man ett övertäckning och är den verkliga verksamhetsvolymen högre än den normala så får man en undertäckning av fasta kostander. Eftersom man vid normalmetoden betraktar den fasta kostanden per styck som en genomsnittskostnad för ett antal perioder, brukar man se det som att över- och undertäckning av fasta kostnader över tiden tar ut varandra.”
Hur definieras begreppet självkostnad i samband med orderkalkylering?
“Den teoretiska definitionen lyder: Självkostnaden utgörs av kalkylobjektets särkostnader plus fördelade samkostnader. Den praktiska definitionen lyder: Självkostnaden utgörs av kalkylobjektets direkta kostnader plus fördelade omkostnader.”
Vad står begreppet sär- och samkostnad samt direkta kostnader och omkostnader för?
“Teoretiska begreppspar: Särkostnad - Kostnader som orsakas av ett kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. T.ex. materialkostnaden kopplad till en kundorder. Samkostnad - Kostnader som orsakas gemensamt av två eller fler kalkylobjekt i en viss kalkylsituation. T.ex. en banks lokalkostnad om banken utför fler än en tjänst i lokalen. Ett annat exempel kan vara underhålls och reparationskostnader av maskiner som tillverkar fler än en produkt då de orsakas av gemensamt av produkterna. Praktiska begreppspar: Direkta kostnader = Kostnader som påförs kalkylobjektet direkt Omkostnader = Omkostnader registreras på det sammangang eller det ställa i företaget på vilket de uppstår. Sedan påförs kostnaden på kalkylobjektet via fördelning.”
Hur kan en typisk kalkylmall se ut vid orderkalkylering i tillverknings-, tjänste- respektive handelsföretag?
Se bild
“Omkostnader kan fördelas med hjälp av olika kriterier (eller med olika utgångspunkter elelr motiv). Vilka är innebörden av kriterierna: - Orsak/verkan - Nytta - Bärkraft”
“Orsak/verkan - Det dominerande kriteriet för fördelning av omkostnader är orsak/verkan. Strävan är att fördela kostnader på basis av hur kalkylobjektet orsakar kostnader. Det är svår varpå man behöver appromixera. De rörliga kostnaderna knyts orsakslogiskt till kalkylobjekten genom tillämpning av den sk proportionalitetsprincipen. Man väljer då fördelningsnycklar med vilka omkostnaderna varierar proportionellt. Nytta - Nytta tillämpas på fasta kostnader/kapacitetskostnader. Sådana kostnader är bl.a. kostnader för lokaler, rekalmsatningar, gemensam utrustning och interna tjänster (t.ex. dataavdelning, reparationer, produktionsplanering, inköp och lager). Man hävdar alltså att ett kalkylobjekt drar nytta av t.ex. lokaler och interna tjänster. Denna nytta kan utgöra en utgångspunkt för fördelningen av kostnaderna. Lokalkostnader kan då fördelas i förhållande till antalet utnyttjade maskintimmar och kostnader för reklam i förhållande till den effekt reklamsatsningen har på försäljningen av t.ex. olika tjänster. Bärkraft - När det inte är möjligt att tala om orsakande på varken kost sikt (orsak/verkan) eller lång sikt (nytta) används bärkraft. Administration, försäljning, företagsledning och säkerhet är sådana exempel. Omkostnader fördelas då med utgångspunkt i hur stora andelar kalkylobjektet anses klara av att bära. Bärkraftsgrunder är t.ex. kalkylobjektets lönsamhet, försäljning, totala tillverkningskostnader i tillverkande företag, totala tjänstekostnader i tjänsteföretag och total varukostand i handelsföretag. Vid lönsamhet som grund så resonerar man: Ju lönsammare en vara eller tjänst är, desto mer omkostnader klarar den av att bära. “
Hur beräknas principiellt pålägg (påläggssatser) när påläggsmetoden används?
Omkostnader / Fördelningsnyckel = Pålägg
“Vilka fördelningsnycklar (påläggsbaser) används vanligen vid fördelningen av nedanstående omkostnadsposter, och vad talar för dessa fördelningsnycklar? Tillverkningsföretag: materialomkostnader tillverkningsomkostnader teknik- och maskinrelaterade omkostnader försäljningsomkostander administrationsomkostnader”
“Tillverkningsföretag: - Materialomkostnader (bl.a. inköps- och förrådspersonal (lön), lokaler, utrustning, ränta på lager och energi) Direkt materialkostnad - I de fall räntekostnaden för material (kapitalbindning) är betydande bör fördelningsnyckeln användas, eftersom då dyrt material kommer belastas med en större andel av omkostanderna. (Materialomkostnader / Direkt materialkostnad = Pålägg) Kvantitet direkt material - Finns det betydande skillnader i insatser av inköp och lagerhantering bör kvantitet direkt material användas. Materialslag som t.ex. väger mycket eller tar upp mycket uttrymme kommer då att belastas med en större andel omkostnader. (Materialomkostnader / kvantitet direkt material = Pålägg) ——————————————————————————- - Tillverkningsomkostnader (bl.a. indirekt produktionspersonal (lön), lokaler, utrustning och energi) Direkt lönekostnad - En argument för användandet av direkt lönekostnad är förekomsten av skillnader i direkta lönesatser. Vissa har högre lön och använder dyrare maskiner och vissa inte. Då belastas de kalkylobjekt som har dyrare lönekostnader mer än de som använder lågavlönad personal. (Tillverkningsomkostnader / Direkt lönekostnad = Pålägg) Direkt arbetstid - När omkostanderna är oberoende av skillnader i lönesatser, bör istället direkt arbetstid användas. Även lämpligt när produkter och order kräver olika tidsåtgång när det gäller t.ex. arbetsledning, interna transporter osv. Produkter och order som utnyttjar mycket tid belastas då med större andelar än de som utnyttjar mindre. (Tillverkningsomkostander / Direkt arbetstid = Pålägg) ——————————————————————————- - Administrationsomkostnader (bl.a. personal (lön), lokaler, utrustning, försäkringar och diverse material. & - Försäljningsomkostander (bl.a. personal (lön), lokaler, utrustning, reklam, resor och diverse material) Tillverkningsomkostnader - Administrations- och försäljningsomkostander delar samma fördelningsnyckel även fast det kan finnas skäl att dela av dem som två enheter. Detta för att få information om omkostnadernas storlek och erhålla ett underlag för kostandskontroll. (administrationsomkostnader / Tillverkningskostnad = Pålägg)”
“Vilka fördelningsnycklar (påläggsbaser) används vanligen vid fördelningen av nedanstående omkostnadsposter, och vad talar för dessa fördelningsnycklar? Tjänsteföretag: tjänsteomkostnader försäljningsomkostnader administrationsomkostnader”
“Tjänsteföretag: - Tjänsteomkostnader (bl.a. personal (lön), lokaler, utrustning och diverse material) Direkt lönekostnad - Den oftast använda fördelningsnyckeln. Lönekostnad är ofta proportionellt mot arbetstiden, vilket gör den lätt att jobba med och mindre krävande än direkt arbetstid. Ett argument för användandet av direkt lönekostnad är förekomsten av skillnader i direkta lönesatser. Vissa har högre lön än andra och då belastas de kalkylobjekt som har dyrare lönekostnader mer än de som använder lågavlönad personal. (Tjänsteomkostnader / Direkt lönekostnad = Pålägg) Direkt arbetstid - När omkostanderna är oberoende av skillnader i lönesatser, bör istället direkt arbetstid användas. Även lämpligt när produkter och order kräver olika tidsåtgång när det gällerolika stödaktiviteter. Tjänster som utnyttjar mycket tid belastas då med större andel kostnader än de som utnyttjar mindre. (Tjänsteomkostnader / Direkt arbetstid = Pålägg) —————————————————————————————- - Försäljningsomkostnader & Administrationsomkostnader Likt tillverkande företag är det svårt att på orsakslogisk grund fördela dessa två utan i praktikjen används istället bärkraftskriteriet vid fördelningen av omkostnader. Det kan finnas olika fördelningsnycklar, t.ex. tjänstekostnad(summan av direkt lön, speciella direkta kostnader och tjänsteomkostnader), försäljningsintäkt (omsättning) och lönsamhet. (Administrationsomkostnader / Tjänstekostnad = Pålägg) “
“Vilka fördelningsnycklar (påläggsbaser) används vanligen vid fördelningen av nedanstående omkostnadsposter, och vad talar för dessa fördelningsnycklar? Handelsföretag: varuomkostnader försäljningsomkostnader administrationsomkostnader”
“Handelsföretag: - Varuomkostnader (bl.a. personal (lön), lokaler (t.ex. lager), utrustning, energi, transporter och försäkring. Relaterat till inköp, mottagning, upppackning, prismärkning, försäljning, svinn och kassastationer. Varupris (ofta inkl eventuell hemtagningskostnad) - Motiv är att varupriser redan finns tillgängliga(de behöver itne tas fram genom beräkning) och den är enkel att arbeta med. Orsakar inte varorna kostnader eller drar nytta av kapacitet i proportion till deras pris bör man istället använda olika påläggssatser för olika varor. Man kan då använda ekvivatentmetoden och om inte det är nog så kan man också använda antalet inköp som fördelningsnyckel. (Varuomkostnad / Varupris = Pålägg) (Varuomkostnad / Antalet inköp = Pålägg) - Försäljningsomkostnader & administrationsomkostnader Likt tillverkande företag är det svårt att på orsakslogisk grund fördela dessa två utan i praktikjen används istället bärkraftskriteriet vid fördelningen av omkostnader. Det kan finnas olika fördelningsnycklar, t.ex. varukostnad (summan uinköpspris på varor, varuomkostnader och direkta hanteringskostnader), försäljningsintäkt (omsättning) och lönsamhet. (Administrationsomkostnader / Varukostnad = Pålägg)”
Påläggsmetoden förekommer såväl med som utan uppdelning på kostnadsställen. Vad menas med uppdelning på kostnadsställen, och vilka motiv finns till uppdelning? Hur sker fördelningen av omkostnader till slutgiltliga kalkylobjekt i de fall då kostnadsställen används?
Utan fördelning är enklare men det finns ändå motiv för en fördelning av kostnadsställen. T.ex. om ett företag har väldigt stora produktprogram osv eller när produkters relativa resursförbrukning skiljer sig åt mellan olika kostnadsställen. Genom att beräkna omkostnadspålägg per kostnadsställe kan mer rättvisande produktkostnader erhållas.
