Alpin Skidteknik: Utrustning Flashcards
Varför behöver vi veta vad utrustningen har för egenskaper och funktioner?
För att kunna åka skidor behöver vi utrustning: skidor, bindningar, pjäxor och stavar. Utrustningens utformning påverkar skidåkningen, och vi behöver vad vår utrustning har för egenskaper och funktioner så att vi kan använda den teknik som ger oss den bästa åkningen.
Utrustningen är den del som möjliggör alpin skidåkning. Idag finns det en hel uppsjö av olika skidor, bindningar, pjäxor och stavar som ska fylla en massa olika syften och stilla behoven hos skidåkaren. I denna del lyfter vi de fundamentala egenskaperna som gör att utrustningen uppfyller de krav skidåkaren ställer, och visar på de delar av respektive utrustning som kan ha en inverkan på tekniken. Kan vi öka vår förståelse och kunskap om utrustningens uppbyggnad, egenskap och funktion kan vi använda en teknik som låter oss nyttja utrustningen på bästa sätt.
Beskriv skidans uppbyggnad
Uppbyggnad
Skidorna är generellt sätt uppbyggda på samma sätt. Närmast snön har vi belaget, därefter har vi en kärna som vanligtvis består av trä. Beroende på hur hård skidan ska vara bygger man även skidan med hjälp av olika metaller. Enklare modeller av skidor kan vara fyllda med skum istället för trä och metaller. Skidorna har även monterade stålkanter, för att få ett bättre grepp mot snön.
Det som täcker skidan och håller ihop den är oftast ett material bestående av glasfiber och/eller ABS-plaster. Moderna skidor är byggda med mer eller mindre timglasform, vilket innebär att skidan är bredast längst fram, smalast i midjan och åter bredare i bakändan.
Beskriv skidans egenskaper
Egenskaper
Skidans uppbyggnad gör att den har vissa egenskaper som är högst fördelaktiga för att skapa svängar. Det är främst tre egenskaper som tillsammans utgör skidans självsvängande egenskaper:
Skidan skärning
Skidans böjstyvhet
Skidan vridstyvhet
Beskriv skidans skärning och dess betydelse för skidans egenskaper i snön
Skidans skärning
Uppifrån sett har skidan en timglasform som utgörs av förhållandet mellan skidans midjebredd, framändans bredd och bakändans bredd. Tillsammans skapar de en inbyggd skärningsradie, det vill säga radien på den cirkel som en plan liggande skida utgör en del av. Denna typ av skida kallas carvingskida.
Skidans skärningsradie.
Skidans midjebredd är den smalaste punkten på skidan och befinner sig bakom skidans mittpunkt på de flesta skidor eftersom skärningen är cirkulär med bredare framända än bakända. Det gör att en kantställd skida roterar hela åkaren samtidigt som den rör sig framåt – förutsättningar för att det ska bli en sväng. Skidans framända kommer att klättra uppåt backen samtidigt som den rör sig framåt för att skapa en svängbåge. Skidans skärningsradie utgör skidans inbyggda styrvinkel i horisontalplanet.
Längre skärningsradie.
Kortare skärningsradie.
Den faktiska svängradien beror på hur mycket skidan kantställs och hur mycket dess mittparti pressas ner i snön i förhållande till framända och bakända, vilket möjliggörs av skidans böjstyvhet.
En skida med kortare skärningsradie (cirka 10–14 meter eller mindre) kan upplevas mer lättsvängd men kan i högre hastighet upplevas instabil och mindre pålitlig eftersom den samtidigt oftast har kortare längd. Tvärtom gäller för en skida med längre skärningsradie (cirka 15–25 meter eller mer) som oftast även är längre. Den kan i sin tur upplevas som svårsvängd i lägre hastigheter samtidigt som den kan vara mer stabil i högre. Det leder till en skillnad i hur stor understödsyta som dessa skidor har, vilket också påverkar deras tröghet att rotera.
Beskriv skidans böjstyvhet
Skidans böjstyvhet
Med skidans böjstyvhet menas det hur lätt skidan kan böjas igenom i längdled. Skidan är byggd så att tjockleken på skidan är som störst under bindningen och som tunnast vid framändan och bakändan. Detta bidrar till att böjstyvheten varierar längs med skidan som är som minst böjstyv vid fram- och bakändan och som mest böjstyv där skidan är som tjockast. Detta är som sagt ungefär vid skidans midja, som är det område som skidåkarens masscentrum befinner sig ovan.
Det innebär att om skidan kantställs och belastas ändras förhållandet mellan skidans midja och fram- och bakända – skidan har då böjts i sagittalplanet. Det resulterar i att skidan skapar en velodromformad plattform i snön. Eftersom bindningen på skidan är monterad bakom skidans mittpunkt innebär genomböjningen av skidan att framändan böjs mer än bakändan vilket gör att skidan svänger samtidigt som den rör sig framåt, nedför backen.
Ökar genomböjningen av skidan minskar radien på den velodromformade plattformen och svängen blir snävare. Denna egenskap gör att en kantad skida skapar en styrvinkel i sagittalplanet.
Styrvinkel i sagittalplan.
En skida med lätt böjstyvhet är följsam mot underlaget i låga farter och kan upplevas som mer instabil i högre farter och på hårdare underlag. En mer böjstyv skida kan upplevas mer svårmanövrerad i lägre hastigheter då den kräver mer inre och yttre kraft för att böja sig. Den kan däremot upplevas som stabilare i högre hastigheter och hårdare underlag.
Beskriv skidans vridstyvhet
Skidans vridstyvhet
Skidans vridstyvhet avgörs av hur mycket den kan vridas runt sin egen längdaxel och därmed i vilken utsträckning en kantad skida kan hålla sin ursprungsform. Vridstyvheten är en viktig funktion som bestämmer hur pass bra kantgrepp främre och bakre delen av skidan har i en given fart när den är kantad.
En skida som är vridstyv har bättre kantgrepp och kan bibehålla sin ursprungsform bättre än en skida som är mindre vridstyv. Den mer vridstyva skidan har alltså en mer jämn kantningsvinkel från bakändan till framändan. Kantningsvinkeln hos den inte lika vridstyva skidan är mindre vid bakändan och framändan än vid skidans midja vilket gör att den lättare sladdar och tappar kantgreppet. Läs mer om detta under plattformsvinkel i Interaktion.
(FIGUR, Torsional flex)
Ju vridstyvare skida, desto stabilare är den, med bättre kantgrepp och bättre tålighet för högre farter och hårdare underlag. En mindre vridstyv skida gör det enklare att åka sladdande svängar men å andra sidan försämras greppet på hårt underlag.
Beskriv en skidas spann
Spann
Spannet på en skida sträcker sig över hela skidans längd och är förhållandet mellan skidans extremiteter och dess midja. Ett traditionellt spann är en konkav böjning av skidan över dess längd. Det är vanligast på smalare skidor ämnade för åkning i preparerad pist och kräver en större kraft för att packa ihop snön då skidan böjs igenom vilket får den konkava ursprungsformen att bli omvänd. En skida med traditionellt spann kan vara utmanande att åka på i mjukare underlag som puder- och slasksnö då skidan har en tendens att gräva ned sig i och med att snön just tar längre tid att packa ihop sig och ge reaktionskraft tillbaka.
En skida med tiprocker har en förböjd framdel av skidan, vilket innebär att framdelen av skidan inte berör snön på samma sätt som en skida med traditionellt spann. Detta medför att skidan får ett kortare spann och att den hjälper till att styra in skidan i sväng så fort den kommer på kant. Den har alltså en mindre tröghet och kan roteras enklare, då hela belaget inte är i kontakt med ytan. Det medför också ökad bärighet i puder- och slasksnö då förböjningen av framändan gör att skidan hamnar mer ovanpå snön. Tiprocker-skidor har traditionellt spann under foten vilket gör att den bibehåller goda svängande egenskaper på hårdare underlag utifrån sin karaktär.
En skida med fullrocker har ett konvext spann. Skidan är mer eller mindre helt genomböjd från början vilket ger den egenskaper som att den lättare ska styra genom svängen utan att skidåkaren behöver belasta skidan. En skida med fullrocker kan upplevas fladdrig när den är plan mot snön då det blir en väldigt liten del av skidan som är i kontakt med underlaget, det vill säga understödsytan är mindre. Detta gör att skidorna har mindre tröghetsmoment att rotera på plant underlag. Skidan lämpar sig bäst för åkning i pudersnö då det förböjda spannet har mycket god bärighetsförmåga samt att den typen av snö som omger skidan inte behöver packas ihop i samma utsträckning.
Beskriv breddens betydelse för skidans egenskaper
Bredd
Skidans bredd över midjan påverkar hur vi kan skapa en kantningsvinkel mellan skidan och underlaget (se mer under Interaktion) och hur vi kan behålla skidan kantad genom svängen. Med en smal skida är det lättare att skapa en kantningsvinkel och det går snabbare att få en viss vinkel. Det är även lättare att behålla eller förändra den genom svängen.
Detta beror på att vi har skidans kant närmare centrumlinjen av foten. En bred skida är trögare att få upp på kant och även svårare att behålla på kant genom svängen. Detta beror på att skidans kant är längre från fotens centrumlinje och det krävs en större kraft att hålla kantningsvinkeln, skidan vill naturligt planställas.
Skidor med smalare midja (cirka 66–82 mm) kommer oftast med ett traditionellt spann alternativt med lite tiprocker och lämpar sig bäst till åkning i preparerad terräng då de är lätta att få upp på kant samt har sämre bärighet än bredare skidor.
Skidor med midjemått mellan cirka 83–95 mm kan kategoriseras som allroundskidor och kommer i många olika tappningar, från böjstyva med traditionellt spann till mjukare skidor med twintipform (uppböjda bak och fram som lämpas för slopestyle) och fullrocker. De passar fint för skandinaviska offpistturer där både visst puder, slask och skare kan finnas.
Skidor med 95 mm midja och uppåt lämpas sig bäst för åkning i mjukare och djupare underlag och kommer oftast med tiprocker eller fullrocker vilket ger skidan god bärighet. En bredare skida är i regel inte lika vridstyv som en smalare vilket påverkar dess kantgrepp, och i kombination med att den är svårare att få upp på kant lämpas sig den inte till hårdare preparerat underlag.
Beskriv betydelsen av en skidans längd
Längd
För en nybörjare rekommenderas det ofta att skidan är något kortare än skidåkaren. Ett bra mått är att skidan sträcker sig till mellan hakan och näsan. Skidor med tiprocker kan vara något längre, då skidan i praktiken är kortare än den längd som anges. I regel har kortare skidor kortare skärningsradie och tvärtom för längre. Detta syns också i de olika discipliner inom alpin racing. Utöver detta finns det egna preferenser för vilken längd på skidor en skidåkare har, där tröghet och understödsytan får kompromissas med.
Beskriv en skidas bindning, dess uppbyggnad, olika typer av bindningar samt monteringens betydelse för skidans egenskaper
Bindningen är den del av utrustningen som binder samman pjäxan med skidan och har som uppgift att hålla fast pjäxan på skidan, överföra rörelsen från pjäxan till skidan samt frigöra pjäxan från skidan vid eventuella fall för att minimera skaderisken. Bindningen gör det möjligt för en människa att bli ett med skidorna.
Uppbyggnad
Bindningens viktigaste delar är tådelen, häldelen, glidplattan, skistoppern samt underredet som i viss grad kan påverka skidans böjegenskaper. Glidplattan är ofta gjord av teflon – eller är utformad som ett rullband – för låg friktion.
Olika bindningstyper
Bindningar kommer i olika typer av utformning och fyller då olika syften. Det finns bindningar som lämpar sig bättre för turåkning och andra för piståkning – vissa utformas som en kompromiss.
Huvudfokus för turbindningar är dess funktion att lossa hälen för att göra det lättare att ta sig framåt för egen maskin. Funktionen kan då vara bristande i sin funktion att överföra rörelsen från åkaren till skidan. En bindning utan funktionen att lossa hälen är i regel mer stabil i sidled och kan överföra rörelsen från åkaren till skidan på ett mer effektivt sätt.
Bindningens montering i längsled och dess betydelse
Hur bindningen monteras på skidan påverkar skidans egenskaper när vi som skidåkare manövrerar den. Placeringen påverkar var vi som skidåkare har vår rotationspunkt.
En bindning som är monterad framför centrumanvisningen kan ge skidåkaren upplevelsen att det blir lättare att manövrera skidan i början av en sväng men får konsekvensen att skidåkaren roterar ut bakändarna i slutet av svängen. Detta kan ske eftersom skidans svängande egenskaper gör att skidan fortsätter rotera när den fått en kraft som verkar i sidled utanför skidan masscentrum.
En bindning som är monterad bakom centrumanvisningen på skidan kan upplevas som svårmanövrerad vid ingång på sväng och fladdrig. Här flyttas alltså rotationspunkten något bakåt. Bindningens placering är av betydelse för att skidans egenskaper ska kunna nyttjas på bästa sätt.
Var bindningen är monterad har betydelse för var normalkraften generellt verkar på skidåkaren, om vi utgår ifrån att en skidåkare placerar sig i ett så rörelseekonomiskt läge som möjligt när hen står still. Det är även relevant att det matchar med vinkeln på pjäxans skaft.
Exempelvis har skidåkare som åker mest slopestyle sina bindningar monterade i mitten av skidan och deras pjäxor kan vara något mindre vinklade framåt i skaften. Detta gör att när de ska balansera och glida på rails samt snurra i hopp kommer deras rotationspunkt vara i mitten, vilket kan underlätta för att inte rotera snett över eller under sin longitudinella axel oavsiktligt.
Beskriv pjäxans funktion, uppbyggnad och egenskaper
Pjäxorna ger stadga och överför kraft från åkaren via bindningen till skidorna, samtidigt som de förmedlar information från underlaget och skidorna till åkaren. Det är den del av utrustningen som våra väsentligaste kroppsdelar för alpin skidåkning har kontakt.
Uppbyggnad
En pjäxa är uppbyggd av två eller tre delar. En tvådelad pjäxa har en helgjuten del som foten sitter fast i samt en del som spänner fast foten. En tredelad pjäxa har en del som foten sitter fast i, en del som utgör plösen och en del som spänner fast foten.
Vidare finns det olika spännen av olika material. Oftast finns det 2–4 spännen på vardera fot. De viktigaste spännen anses vara de som gör att fotleden hålls relativt på plats och därmed att hälen kan röra sig minimalt. Varje pjäxa brukar också ha ett spänne längs upp i skaftet som kan vara av olika bredd och material – mjukare som hårdare, kardborreband eller strap.
Egenskaper
Pjäxorna har olika flex. Det är skaftets framåtriktade styvhet och har som egenskap att överföra inre krafter till skidorna. Här brukar det handla om en avvägning mellan komfort och maximal kraftöverföring till skidan. Generellt sätt är hårdare pjäxor mindre bekväma och mjukare pjäxor mer bekväma. Även om många tillverkare använder en skala från cirka 50–170 finns det ingen standardiserad metod för att mäta flex. Vissa pjäxor har även ställbar flex.
Många pjäxor har justerbar skaftlutning. Vanligtvis behöver kvinnor mer framåtlutning än män för att kompensera för skillnader i tyngdpunktens placering. En grads framåtlutning av pjäxskaften flyttar i låg position fram tyngdpunkten lika mycket som när man lutar fram överkroppen tio grader.
Sidovinklingen, alltså den laterala kantningen, finns till för att korrigera skaftets vinkling i sidled. En hjulbent person behöver en annan vinkling än en kobent person (se mer under Funktionell anatomi). När en person står balanserat i pjäxan ska underbenet vara centrerat i skaftet. Detta kan även ses som att en rak linje går från pjäxans mediala linje upp i mitten av knäet när en person står stilla på plan mark.
Beskriv pjäxans funktionalitet i sagittal- och frontalplanet
Pjäxans funktionalitet i sagittalplanet
En pjäxa ska gå att flexa framåt. Funktionen är främst till för att vi ska kunna röra kroppens tyngdpunkt upp och ned men ändå behålla en centrerad position. En för styv pjäxa minimerar rörelsen i fotleden och kan ofta medföra att åkaren belastar skidorna baktill. En för mjuk pjäxa kan medföra att åkaren flexar igenom den framåt utan att få någon respons.
Oavsett hårdhet på pjäxan är det viktigt med ett bra hälgrepp så att böjrörelsen kan ske i fotleden och fotsulan fortfarande har kontakt med pjäxans sula. En pjäxas hårdhet ska vara anpassad efter skidåkarens färdighet och vikt. Ju bättre åkförmåga och ju tyngre åkare, desto hårdare pjäxa. För en nybörjare bör pjäxans flex vara mellan 60–90 för att den ska vara förlåtande men även lättmanövrerad och fungera tillsammans med skidan.
Pjäxans funktionalitet i frontalplanet
Pjäxan har som sagt i uppgift att föra över kroppens rörelser till skidan. Om skidåkaren rör kroppen åt sidan i förhållande till underlaget kommer pjäxan hjälpa till att få upp skidan på kanten och skapa en kantningsvinkel gentemot snön. En för mjuk pjäxa tappar egenskaper i att överföra rörelsen i skidan. En skidåkare med lägre färdighet kan gynnas av att ha en mjukare pjäxa då den blir mer förlåtande och inte så direkt i sin kraftöverföring.
De flesta pjäxor har funktionen att kunna ställa in pjäxans kantningsvinkel. Kantningsvinkeln innebär vinkeln mellan sulan och skaftet i sidled. Ett bra sätt att kontrollera att en skidåkare har rätt kantningsvinkel inställd är att ta ur innerskon och stå barfota med lätt böjda ben i skalet. Om kantningsvinkeln är rätt kommer underbenet att vara placerad centralt i skaftet.
Beskriv stavarnas funktion, uppbyggnad och egenskaper samt lämplig längd
Uppbyggnad och egenskaper
En stav är uppbyggd i tre delar:
ett rör
ett handtag
spetsdelen.
Till skillnad mot längdstavar är en alpin stavs tyngdpunkt längre från handtaget.
Det finns olika stavar med olika egenskaper. Materialet som staven är konstruerad av är bland annat aluminium, komposit eller karbon, vilket ger olika egenskaper. Storlek på trugor ger också skillnader i egenskaper. Stavar och trugor anpassas efter mål och ändamål. Större trugor är lämpligare i lössnö där de skapa bättre stöd mot underlaget och hindra att staven sjunker genom snön medan stavar med mindre trugor passar bättre i preparerad terräng.
Funktion
Staven är ett balansmedel som hjälper skidåkaren att ha en bra rytm och takt. Den hjälper även till att häva rotationer då den ger skidåkaren ett större kraftmoment vid isättning. Kraftmomentet ökar ju längre ifrån kroppen stavisättningen sker där även vinkeln på isättningen kommer spela roll. Läs mer om stavisättning under Helheten.
Funktionell längd
Längden på staven bör utgöra cirka två tredjedelar av skidåkarens längd. Olika discipliner brukar förespråka olika längd, exempelvis kortare för puckelpist och slopestyle och längre för racing.
