Alpin Skidteknik: Funktionell Anatomi

Question 1

Vad betyder funktionell anatomi?

Answer 1

Funktionell anatomi handlar om kroppens rörelseförmåga: rörelseapparaten, skelettet med dess leder och musklerna. Med en bättre förståelse för funktionell anatomi kan vi lära oss hur vi kan använda kroppens rörelser för att styra vår utrustning till att uppnå det resultat vi önskar.
Funktionell anatomi handlar om det som möjliggör kroppens rörelseförmåga: rörelseapparaten, skelettet med dess leder och musklerna. Innehållet i denna del om funktionell anatomi berör det vi bör känna till för att få förståelse om hur vi kan använda kroppens rörelser för att styra vår utrustning till att uppnå det resultat vi önskar.

Question 2

Vilka leder är viktigast för skidåkning?

Answer 2

Nästan samtliga av kroppens leder används vid skidåkning där några har en större påverkan och involvering än andra. Vid skidåkning är det framför allt fot-, knä- och höftleder samt lederna i ryggraden som är involverade. Det är viktigt att vi känner till vilka rörelsemöjligheter lederna har för att förstå hur vi kan använda dem och kunna analysera en skidåkares rörelsemönster. Beroende på en leds utformning kan dess rörelse ske på olika sätt och i olika riktningar, och vissa leder har fler rörelsemöjligheter än andra.

Question 3

Nämn Benämningarna för ledrörelser

Answer 3

Böjning (flexion)– att böja en led.
Sträckning (extension) – att sträcka en led.
Abduktion – en rörelse ut från kroppen.
Adduktion – en rörelse in mot kroppen.
Sidoböjning (lateralflexion) – böjning av ryggen åt sidan.
Inåtrotation – en rotation av kroppsdel inåt.
Utåtrotation – en rotation av kroppsdel utåt.

Question 4

Vilka är kroppens rörelseplan?

Answer 4

Kroppens rörelser kan delas in i tre olika rörelseplan, från vänster, sagittalplan, frontalplan och horisontalplan

Question 5

Vilka rörelser ser vi i frontalplan?

Answer 5

Frontalplan – abduktion, adduktion, lateralflexion.
De rörelser som sker i frontalplan är de ledrörelser som är utåt- och inåtförande från kroppen. Dessa påverkar i sin tur masscentrums rörelse i samma riktning. Rörelser i frontalplan syns tydligast när du betraktar en åkares rörelser rakt framifrån/bakifrån. Då syns rörelserna som en vinkel i knä och/eller höft, oftast syns både en liten vinkel i knät och höften.

Question 6

Vilka rörelser ser vi i sagittalplan?

Answer 6

Sagittalplan – flexion och extension.
I sagittalplanet utförs böjande och sträckande rörelser, vilket innebär att en person kan föra masscentrum upp och ned i förhållande till understödsytan samt fram och bak. Rörelser i sagittalplan syns tydligast när du betraktar en åkares rörelser rakt från sidan. Rörelserna kan också ses rakt framifrån/bakifrån och yttrar sig då genom att kroppen lutar sig åt sidan i en rak linje. Detta är endast möjligt ifall exempelvis bara ena benets leder böjs medan det andra benets rörelse är passiva eller sträcks

Question 7

Vilka rörelser ser vi i horisontalplan?

Answer 7

Horisontalplan – inåtrotation, utåtrotation.
Rörelser i horisontalplan kan vara utmanande att se och syns tydligast när du betraktar en åkares rörelser rakt uppifrån. Ett sätt att se rörelser i horisontalplan är att se om ansiktet riktas mot ett annat håll än resterande kropp, alternativt att överkroppen och underkroppen riktas åt olika håll. På en skidåkare kan man se om skidorna pekar i annan riktning än överkroppen

Question 8

Vad är viktigt att tänka på gällande hur vi iakttar åkaren när vi ska analysera åkningen?

Answer 8

När vi analyserar en skidåkares rörelser kan vi antingen stå högst upp i backen, i mitten av backen eller längst ner i backen. Vi kan också åka med åkaren, härma hen, cirkulera runt hen och så vidare.

Står vi i mitten av backen eller längst ner i backen sker analysen av åkaren i betraktarens perspektiv. Beroende på var i backen vi ställer oss kan vi se ett eller flera rörelseplan under ett åk. När vi ska beskriva åkarens rörelser är det viktigt att vi är medvetna om att kommunicera i åkarens perspektiv för att underlätta för åhörare och framför allt åkaren som ska motta beskrivningen och/eller instruktioner om utvecklingsmöjligheter.

För att analysera i åkarens perspektiv kan vi antingen stå högst upp i backen eller följa efter åkaren. Vid analys i åkarens perspektiv är det fördelaktigt att följa efter åkaren, eftersom det ger oss möjlighet att inte bara se vad åkaren gör för rörelser utan också härma åkarens rörelser och på så sätt få större förståelse för varför åkaren gör rörelserna som den gör. Vi kan närma oss den känsla som åkaren eventuellt upplever och förstå vilka hinder och möjligheter hen har till försträckning och förminskning av rörelser i olika situationer av svängen.

Question 9

Vilka är de viktigaste lederna vid skidåkning?

Answer 9

De viktigaste lederna vid skidåkning är fot-, knä- och höftleder samt lederna i ryggraden. Naturligtvis har fler leders rörelse betydelse men inte av samma centrala vikt. Exempelvis kan rörelser i axel- och armbågsleder indirekt hjälpa en skidåkare att uppnå det skidtekniska målet om att vara balanserad och förberedd eller för att göra en stavisättning för att skapa ett kraftmoment.

Question 10

Beskriv fotledens ledrörelser

Answer 10

Fotled
Foten är en komplex del av kroppen som består av många ben, ligament och muskler som tillsammans skapar många leder och rörelsemöjligheter. Inom alpin skidåkning är foten och dess rörelser begränsade på grund av pjäxans utformning. Därför presenteras enbart de rörelser som anses ha en inverkan på skidtekniken.

Fotleden är den led som skiljer underbenen från foten. Fotleden kan utföra böj- och sträckrörelser, och trots styva pjäxor är fotledens rörelser mycket viktiga vid skidåkning. I foten finns det flera leder som bland annat ger oss möjligheten att vrida och rotera foten inåt, supination, eller vrida och rotera foten utåt, pronation. Här skapas även en liten inåt- eller utåtförande rörelse. Det är dock fortfarande böj- och sträckrörelserna som har störst rörelseutslag, medan det är mindre för supination och pronation men fortfarande relevant för inre krafter.

Ledrörelser fotleden: Böjning och sträckning (sagittalplan), supination och pronation (horisontalplan och frontalplan).

Question 11

Beskriv knäledens ledrörelser

Answer 11

Knäled
Knäleden är en av kroppens största leder och den sitter under lårbenet och ovanför underbenen. Knäleden kan främst utföra böj- och sträckrörelser med störst rörelseutslag. När knäleden är något böjd slackas ligamenten runt knäleden. Detta gör det möjligt att rotera underbenet inåt och utåt, om än begränsat.

Ledrörelser knäleden: Böjning och sträckning (sagittalplan), vid böjt läge: inåt- och utåtrotation (horisontalplan).

Question 12

Beskriv höftledens ledrörelser

Answer 12

Höftled
Höftleden går att röra i alla rörelseplan. Orsaken till detta är att lårbenets ände är formad som en kula som i sin tur rör sig i respektive bäckenhalvas höftledsgrop i olika riktningar. Hur stort rörelseutslag som höftleden har beror främst på kringliggande muskulatur och ligament. Höftledens rörelseförmåga gör den till en central led i vår skidåkning.

Ledrörelser höftleden: Böjning och sträckning (sagittalplan), abduktion och adduktion (frontalplan), inåt- och utåtrotation (horisontalplan).

Question 13

Beskriv ryggradens ledrörelser

Answer 13

Ryggrad
Ryggraden består av 24 kotor och mellan varje kota finns en disk. Rörelseförmågan mellan varje kota är relativt liten, men den sammanlagda rörelseförmågan mellan samtliga kotor gör att ryggraden kan utföra relativt stora rörelseutslag. Det finns ett antal muskulaturer runt ryggraden och bäckenet som skapar dessa rörelser, där ett samlingsnamn anses vara bålen.

Ledrörelser ryggraden: Böjning och sträckning (sagittalplan), lateralflexion (frontalplan) och rotation (horisontalplan).

Question 14

Beskriv de huvudsakliga anatomiska skillnaderna mellan vuxna och barn och män och kvinnor

Answer 14

Anatomiska skillnader
Innan människor tar steget in i puberteten har vi i stort sett samma motoriska förutsättningar. En anatomisk skillnad mellan barn och vuxna är dock att barn har ett större huvud i relation till resten av sin kropp än vad vuxna har. Detta innebär att barns masscentrum generellt är högre upp än vad vuxnas är, vilket vanligen leder till bredare gång och även skidåkning. De skapar med eller utan hjälp en större understödsyta för att bibehålla balans.

Eftersom kvinnor generellt har ett bredare bäcken än män skapar det en större vinkel för lårbenet mellan höftledsgropen och knäet. Detta kan leda till en valgusställning, eller kobenhet. Att vara kobent betyder att det inte går en rak linje från höften, genom knäet ner till mitten av foten när man står upp. Istället hamnar knäet närmare kroppens mittlinje än både höften och foten. Motsatsen kallas hjulbenthet eller varusställning, och innebär att avståndet mellan knäna är större än normalt.

Båda ställningarna kan påverka möjligheterna att reglera kantningsvinkeln eftersom individen får göra ett större rörelseutslag från sitt utgångsläge för att få samma interaktion som en individ som skulle utgå ifrån en neutral linje. För att uppnå individanpassad teknik och medvetenhet är det viktigt att vara medveten om sin egen och andra utgångsställning. Då kan möjliga anpassningar ge, båda genom att modifiera utrustning eller genom att reglera kantningsvinkeln på ett så naturligt och enkelt sätt som möjligt.

Inom fysiologi och träningslära kan vi konstatera en rad olikheter mellan individer. Kvinnor och män samt barn och vuxna har generellt olika muskelfiberuppsättning och blodvolym exempelvis. Tillsammans med muskelaktiveringsmönstret mellan olika individer påverkar detta deras förmågor att skapa inre krafter för att hantera de yttre krafterna. Denna fördjupning kan du läsa mer om i Funktionell anatomi och träningslära inom alpin skidåkning

Question 15

Beskriv vilken betydelse det har var på spektrumet som ledrörelsen sker
Och
Beskriv hur kroppsdelarnas inbördes läge förändrar muskelkrafternas momentarmar

Answer 15

Ledernas möjligheter till rörelse beror på varifrån på spektrumet som rörelsen utförs. Om en ledrörelse har ett rörelseomfång som är 110 grader finns det 10 grader kvar att sträcka om den befinner sig i ett läge där 100 graders vinkel från ursprunget har gjorts. En människa har därför inga möjligheter att sträcka en redan fullt sträckt led. Kräver rörelseuppgiften fortsatt rörelse behöver kroppen kompensera med ett annat rörelseutslag, om möjligt.

Olika muskler hos olika människor kan utveckla olika kraftmoment trots liknande uppsättning, eftersom det även beror på hur rörlig leden är, var musklerna kring leden sitter, hur långa hävarmar den har och hur aktiveringsmönstret ser ut. Beroende på kroppsdelarnas inbördes läge förändras muskelkrafternas momentarmar. Böjer en människa i fot-, knä- och höftleder och bibehåller ryggradens neutrala läge tills lårbenet är parallellt med marken kommer kraftmomentet att vara större än med en mindre böjning där lårbenet har en 45 gradig lutning gentemot marken. Kroppen har även en förmåga att utföra en motrörelse till en annan rörelse när det sker hastigt för att behålla balansen.

Question 16

Beskriv hur vi påverkar skidans belastning fram och bak genom ledrörelser och hur vi gör det mest rörelseekonomiskt

Answer 16

Belastning fram och bak
För att påverka och förändra skidans belastning mot underlaget i längdled använder vi oss av böj- och sträckrörelser i en eller flera leder – rörelserna sker alltså i sagittalplanet. När belastningen förflyttas fram eller bak över skidan rör sig också masscentrum fram och bak över understödsytan.

För att reglera belastningen fram och bak på ett så rörelseekonomiskt sätt som möjligt bör rörelsen ha sitt ursprung i fotleden. Anledningen till detta är att rörelseutslaget i fotleden kräver mindre än rörelseutslaget i till exempel knäled och höftled för att få till samma förflyttning fram och bak. En annan fördel är också att vi fortfarande har mer rörelsemöjligheter i resterande delar av kroppen som kan utföra andra önskade kroppsrörelser.

Rörelseutslagen som kan genomföras i knäleden, höftleden samt i ryggraden och axlarna är större än i fotleden. Dock krävs det sällan sådana stora rörelseutslag i skidåkning för att sträva mot de övergripande tekniska målen. Nedan visas dessa leders rörelsemöjligheter.

Question 17

Beskriv de ledrörelser som påverkar belastningen vertikalt

Answer 17

Belastning vertikalt
De ledrörelser som påverkar belastningen vertikalt är de som dels förflyttar masscentrum upp och ned i förhållande till understödsytan, dels förflyttar masscentrum i sidled. Rörelserna är böj- och sträckrörelser som utförs i sagittalplanet och kan utföras från den ena till den andra skidan eller från bägge skidorna tillsammans.

Samtliga leder (fot-, knä- och höftled samt ryggrad) behöver samarbeta för att åkaren ska påverka den vertikala belastningen utan att förändra belastningen fram och bak. Om det ena benet böjs och det andra benet sträcks skapas en vertikal separation i underkroppen, vilket leder till att masscentrum förflyttas i sidled.

En sträckande rörelse ger en belastning mot underlaget där snön packas mer eller mindre. En böjande rörelse i sagittalplanet är en avlastande rörelse mot underlaget där normalkraften minskar.

Question 18

Beskriv de ledrörelser som påverkar styrvinkeln

Answer 18

Styrvinkeln
De ledrörelser som påverkar styrvinkeln är de som är roterande och utförs i horisontalplanet. Rotationer i lårbenen och ryggen kombinerade på flera olika sätt påverkar hur vriden en skida är i förhållande till masscentrums åkriktning, det vill säga skidåkarens åkriktning.

Styrvinkeln regleras med fördel genom initieringen av rotationsrörelsen i lårbenet, underbenen samt fotleden. Ur betraktarens perspektiv ses det som en separation mellan över- och underkropp där underkroppen rör sig före överkroppen. Det kan ge åkaren mer precision i regleringen än om rörelsen har sitt ursprung i ryggraden.

Om rotationsrörelsen startar i ryggraden fortplantar den sig genom kroppen och till slut vrids skidorna. Även det ses ur betraktarens perspektiv som en separation mellan över- och underkropp men där överkroppen rör sig före underkroppen. Det tillvägagångssättet kan göra det svårare för åkaren att reglera vridet genom svängarna, eftersom det kräver mer rörelseenergi och rörelseutslag och det tar även längre tid att genomföra.

Styrvinkeln i sagittalplan regleras på samma sätt som åkaren reglerar den vertikala belastningen.

Question 19

Beskriv hur vi kan påverka och reglera kantningsvinkeln. Ta hjälp av termerna inklination och angulation

Answer 19

Kantningsvinkeln
För att påverka och reglera kantningsvinkeln kan vi som skidåkare röra oss på några olika sätt. En förutsättning för att öka kantningsvinkeln är att förändra inklinationslinjen. När du åker på plana skidor i fallinjen är inklinationslinjen helt lodrät, 90 grader mot underlaget.

Inklinationslinjen utgörs av förhållandet mellan normalkraftens angreppspunkt och masscentrum, sett i frontalplanet. Alltså hur mycket kroppen lutar sig i sidled. Om inklinationslinjen är helt lodrät säger vi att åkaren inte har någon inklination. Ju mer åkaren lutar i sidled, desto mer inklination.

Hur mycket inklination en åkare kan ha avgörs av yttre krafter. Till exempel kan en åkare ha mer inklination vid högre hastigheter än vid låga hastigheter.

(Bilden nedan beskriver inklinationslinjen/inklinationen som balansaxel).

Åkare sett i frontalplan.

För att förändra kantningsvinkeln bör det ske en inklination. Det skapar vi, anpassat efter vår hastighet, med hjälp av våra ledrörelser. Ett sätt att göra det på är att vi endast rör oss i sagittalplanet, vilket innebär enbart böjande och sträckande rörelser.

Rörelserna som får kantningsvinkeln att öka i detta fall med utgångspunkt från plana skidor är en vertikal separation, där det ena benet sträcks i underkroppens leder medan det andra benets leder böjs. Det skapar en rakare linje genom kroppen från pjäxor till hjälm, och det kallas inåtlut av hela kroppen.

Kantningsvinkeln kan vidare öka eller minska med tillägg av rörelser i frontalplan och horisontalplan, vilket kan kallas angulation. Detta skapar en mer böjd linje genom kroppen från pjäxor till hjälm. Skidåkare kan exempelvis använda sig av inåt-och utåtförande rörelser, alltså abduktion och adduktion i frontalplanet.

När vi ser en åkare framifrån eller bakifrån kan vi se dessa rörelser som vinklar i kroppen, exempelvis i det här fallet kring höften eftersom rörelserna utgår från höftlederna. I annan litteratur kan det benämnas som höftkantning.

En skidåkare kan i vissa lägen också kombinera rörelser i alla rörelseplan för att påverka kantningsvinkeln. Det resulterar i mer eller mindre synliga vinklar kring knäna och höfterna, alternativt endast kring knäna.

När vinkeln kring knäna endast syns i betraktarens perspektiv benämns detta som knäkantning i annan litteratur. Rörelser som sker är då följande:

Ytterbenet –inåtrotation av lårbenet i höftleden, utåtrotation av underbenet i knäleden, pronation av foten.
Innerbenet – utåtrotation av lårbenet i höftleden, inåtrotation av underbenet i knäleden, supination av foten.
Resultatet av rörelserna som påverkar kantningsvinkeln resulterar i sin tur i att läget för masscentrum förflyttas mer eller mindre från sida till sida över understödsytan. Notera även att en skidåkare kan reglera kantningsvinkeln utan att förändra (öka eller minska) plattformsvinkeln.

Question 20

Beskriv de ledrörelser som påverkar plattformsvinkeln.
Beskriv även den individuella skillnaden i upplevelsen av initiering av förändringar i plattformsvinkeln.

Answer 20

Plattformsvinkeln
De ledrörelser som påverkar plattformsvinkeln är de som utförs i frontalplanet och horisontalplanet.

De ledrörelser som sker i frontalplanet för reglering av plattformsvinkeln är abduktion och adduktion av lårbenet i höftleden, vilket ur betraktarens perspektiv ses som en vinkel i höften i frontalplanet.

De ledrörelser som sker i horisontalplan för reglering av plattformsvinkeln är kombinationer av olika roterande rörelser i foten, knä- och höftled. I foten utförs antingen pronation eller supination. Att pronera/supinera foten i en pjäxa är möjligt om än något begränsat. Det går att enbart utföra pronations- och supinationsrörelser vid åkning, men resultatet på interaktioner blir begränsat.

För att få större rörelseutslag och för att hålla balans med snökontakt kompenserar kroppen genom att rotera lår- och underben. Med pronation som ursprungsrörelse minskar plattformsvinkeln och ur betraktarens perspektiv ser det ut som en knävinkel i frontalplanet. Med supination som ursprungsrörelse ökar plattformsvinkeln.

Kombinationer av dessa rörelser i både frontalplan och horisontalplan kan doseras på olika sätt. Det kan verka individuellt vad man upplever initierar förändringen av plattformsvinkeln: rörelser i höften eller foten. En uppfattning kan vara att rörelsens ursprung skiljer sig beroende på vilken hastighet/vertikal belastning/del av svängen som åkaren har/befinner sig i. Flackare underlag och mindre hastighet kräver oftast mindre rörelser, vilket kan tala för att rörelsen startar i foten medan ett motsatt scenario kan tala för att rörelsen startar i höften. En annan uppfattning kan vara att människan har fler mekanoreceptorer kring foten som känner av tryck genom kraft och därmed upplevs rörelse ske där.

Ytterligare ett exempel på hur plattformsvinkeln förändras är om vi har skapat en kantningsvinkel med rörelser endast i sagittalplanet. Vi uppskattar då plattformsvinkeln till cirka 90 grader, vilket gör att skidan kommer att stanna i plattformen som den skapat i snön (läs vidare kring olika typer av spår i Helheten). Från de läget kan vi välja att öka eller minska plattformsvinkeln på olika sätt genom våra ledrörelser.

Question 21

Beskriv hur plattformsvinkeln kan minskas

Answer 21

Minska plattformsvinkeln
För att skapa förståelse och för att hålla det enkelt kan en skidåkare minska plattformsvinkeln genom att angulera delar av kroppen. Som beskrivet under kantningsvinkeln görs det med kombinationer av rörelser i alla rörelseplan. Minskning av plattformsvinkeln sker endast om skidåkaren väljer att bibehålla masscentrums läge i ett visst läge. Detta resulterar då även i att kantningsvinkeln ökar.

Question 22

Beskriv hur plattformsvinkeln kan ökas

Answer 22

Öka plattformsvinkeln
En ökning av plattformsvinkeln sker endast om skidåkaren väljer att bibehålla masscentrums läge men samtidigt minskar kantningsvinkeln. Det resulterar i att skidan glider ur den plattform den skapat i snön och glider i sidled i förhållande till åkriktningen. Rörelsemässigt kan detta göras med två exempel:

Exempel 1
Ytterbenet – utåtrotation av lårbenet i höftleden, inåtrotation av underbenet i knäleden, supination av foten.
Innerbenet – inåtrotation av lårbenet i höftleden, utåtrotation av underbenet i knäleden, pronation av foten.
Exempel 2
Ytterbenet – adduktion i höftleden.
Innerbenet – Abduktion i höftleden

Question 23

Ett exempel från teknikmodellen.
Beskriv varför vi börjar med vad åkaren vill ha för resultat. Beskriv därefter hur det skulle vara möjligt att minska svängradien i en kortare sväng utan hänsyn till vilken typ av spår som görs. Börja i interaktionen mellan skidan och snön och övergå sen till kroppen.

Answer 23

För att göra ledrörelsernas påverkan på interaktionen lite mer konkret kan vi ta ett exempel. I detta exempel väljer vi att utgå utifrån ett perspektiv som går i linje med teknikmodellen och som sakta för oss vidare in mot helheten.

Först vill vi veta vad vi vill ha för resultat. Ett resultat skulle kunna vara att vi under ett åk i preparerad, jämn terräng kommer på att vi vill ha svängar med kortare svängradie. Därefter väljer vi ett eller flera sätt att påverka hur utrustningen (skidorna) interagerar med underlaget (snö och lutningen). För att få en kortare svängradie utan hänsyn till vilket typ av spår som görs kan vi i detta exempel välja olika alternativ som att

öka vinkeln mellan skidan och snön (öka kantningsvinkeln)
minska hur mycket skidan sladdar/rör sig i sidled (minska plattformsvinkeln, om vi inte redan åker utan att skidorna rör sig i sidled, det vill säga i ett skärande spår)
vrida skidorna mer i förhållande till åkriktningen (öka styrvinkeln i horisontalplanet, om den redan inte är så stor så det bara leder till bara bromsande effekt)
flytta fram belastningen längs skidorna om möjligt
öka den vertikala belastningen för att få en större genomböjning av skidorna om möjligt.
När vi valt sätt för att minska svängradien använder vi våra muskler för att utföra ledrörelser som utför förändringen av svängradien. Som exempel kan vi

böja i innerbenets fot-, knä- och höftled för att öka kantningsvinkeln
föra ytterbenet utåt i höftleden och innerbenet inåt i höftleden för att minska plattformsvinkeln
inåtrotera ytterbenet i höftleden och utåtrotera innerbenet i höftleden för att öka styrvinkeln
böja i fotleden (förutsatt att vi inte redan förbrukat allt rörelseutslag där) för att flytta fram belastningen
göra en snabb sträckning i ytterbenets knä- och höftled för att öka den vertikala belastningen.
Med detta synsätt riktas fokus direkt på resultatet för att sedan bestämma hur utrustningen ska interagera med underlaget och slutligen hur vi ska röra oss för att åstadkomma det. Detta perspektiv ligger i linje med att vi kan få ett enkelt och naturligt rörelsemönster där skidorna gör jobbet, vilket är både effektivt och rörelseekonomiskt.

Det går att vända på synsättet och börja med hur vi ska röra oss för att skidorna ska interagera med underlaget på ett sätt som skapar vårt resultat. Det som är viktigt att beakta vid ett sådant perspektiv är fortfarande att ta sikte mot resultatet. En risk kan vara att vi bestämmer oss för att röra oss på ett visst sätt men inte har full förståelse för hur det påverkar interaktionen mellan skidorna och snö som skapar resultatet. Det är inte rörelserna som är resultatet med andra ord, och risken kan bli att rörelsemönstret i kroppen inte uppnår de övergripande tekniska målen.

Beroende på vårt mål med skidåkningen kan även våra rörelser skilja sig åt utifrån individ och situation. En skidåkare som exempelvis har som mål att åka tryggt och snyggt kan behöva röra sig på ett annat sätt än en skidåkare som exempelvis har som mål att åka så fort som möjligt i en storslalombana. Som åkare och ledare måste vi ständigt ställa oss frågan vad syftet med vår rörelse är för att kunna välja rätt metod för att utveckla oss själva eller en individ gentemot det enskilda målet.

Skidåkningens ledrörelser är komplexa och ställer stora krav på rörelseförmåga, anpassning och färdigheten att balansera och begränsa rörelserna för ett funktionellt samspel under skidåkning. En skidåkare med hög färdighet har ofta förmågan att hantera komplexiteten och att fördela rörelserna över fler leder för att behålla ett fritt rörelseutrymme i lederna. Det fria rörelseutrymmet ger skidåkaren möjlighet att snabbt kunna korrigera en obalans och att kunna använda rörelser i en eller flera leder.