Alpin Skidteknik: Helheten Flashcards
Beskriv svängens delar utifrån begreppen riktningsförändrande fas och svängväxlingsfas. Beskriv även hur utförandet kan variera beroende på åkarens mål.
Eftersom vi vill kommunicera från åkarens perspektiv visar figuren en hel svängcykel med start i nederkant. Detta perspektiv kan göra det lättare för skidåkaren att översätta beskrivningar till hur det praktiskt ska utföras. Exempel på hur det kan se ut i en lärsituation kan vara att när du ritar en svängcykel i snön och ställer dig och åkaren ovanför det du ritar i stället för nedanför.
I figuren syns två kurvor. Den kurva som är streckad representerar masscentrums väg genom svängarna. Den yttre heldragna kurvan representerar skidornas väg genom svängarna. Kurvornas utformning är en generaliserad bild av hur utrustningen och masscentrum rör sig genom svängarna när åkaren strävar efter att uppnå de övergripande tekniska målen så bra som möjligt.
Olika mål ger olika svängar
Vi vet att det finns olika discipliner inom alpin skidåkning samt olika mål – den största skillnaden är antagligen mellan tävlingsåkare och rekreationsåkare. Här kanske den rundade formen på kurvorna inte speglar vad några tävlingsåkare eller rekreationsåkare är ute efter. Banorna kan se olika ut, tiden är avgörande och så vidare. Förhållandet mellan dessa kurvor kommer se annorlunda ut beroende på vilken typ av sväng samt vilken hastighet svängen utförs i.
Två alternerande faser
Kurvan för masscentrums väg består av två faser som hela tiden alternerar. Dels är det en riktningsförändrande fas, dels är det en svängväxlingsfas. Faserna lämpar sig också för skidornas väg och ser då annorlunda ut.
I den riktningsförändrande fasen får masscentrum hela tiden en förändrad rörelseriktning. Storleken på riktningsförändringen varierar genom fasen, men för att få en sväng som går i linje med de övergripande tekniska målen ska riktningsförändringen vara som störst när åkaren är kring fallinjen (höger-mitt eller vänster-mitt). I figuren syns det genom att avståndet mellan de två kurvorna är som störst i dessa två punkter.
När en åkare vill hålla ner hastigheten nerför backen är det vanligt att det största avståndet mellan kurvorna istället ligger någonstans mellan mittpunkterna och slutpunkterna, ju närmare slutpunkterna, desto större bromsning av hastigheten ned för backen. Om åkaren vill minska hastigheten så lite som möjligt nedför för backen bör hen sträva efter att ha det minsta avståndet mellan kurvorna någonstans mellan mittpunkterna och slutpunkterna.
Svängväxlingsfasen
Svängväxlingsfasen är där en riktningsförändrande fas slutar och nästa riktningsförändrande fas startar. Under svängväxlingsfasen kommer de två kurvorna att byta sida med varandra, det vill säga åkaren byter svängriktning.
I denna fas kan det förekomma att även masscentrums rörelseriktning har en viss förändring, men i den generaliserade beskrivningen finns ingen sådan riktningsförändring. Detta innebär att det är i den här fasen som störst förändringar sker med avseende på interaktionen mellan utrustning och underlag samt kroppsdelarnas inbördes rörelser.
Genom båda faserna och mellan faserna är det mycket viktigt att försöka ha en kontinuerlig rörelse i alla delar som rör sig (interaktionen mellan utrustning och underlag med kroppens ledrörelser), självklart med olika frekvens, intensitet och duration beroende på situation. Detta eftersom förutsättningarna förändras kontinuerligt genom svängcykeln.
Utrustningens och masscentrums rörelse genom svängen sett framifrån/bakifrån eller från sidan är vidare viktigt att illustrera – något som inte den horisontella vinkeln ger.
Beskriv vad det innebär att vara balanserad och förberedd
Målet att vara balanserad och förberedd kan tyckas sättas in i vilken kontext som helst, inte bara inom utförsåkning. I alpin skidåkning blir det däremot väldigt påtagligt eftersom det ställer höga krav på att vara balanserad och förberedd.
De yttre förutsättningarna är i stort väldigt föränderliga. Vi ska också skapa svängar och andra resultat för att få variation, för att tävlingsregler är uppbyggda som de är, för att känna oss trygga och så vidare. När vi är balanserade i lederna har vi låtit kroppsdelar inta inbördes förhållande så att vi är så starka som möjligt i att hantera de yttre krafterna.
Skulle kroppen inta mindre gynnsamma positioner skulle det sannolikt resultera i sämre balans och mest troligt ökad energiåtgång. Detta är ett resultat av hur mekaniken fungerar och hur vår kropp och utrustning är uppbyggd.
Eftersom underlaget är relativt föränderligt och oförutsägbart bör vi även låta kroppen vara beredd på det som kommer och det som eventuellt kan komma att hända. Det innebär att vi ska vara så starka som möjligt i hela kroppen, men förberedda på det som ska komma eller kan komma att hända. Vi eftersträvar att vara balanserade med avseende på kroppens masscentrum (fram-bak, sidled, högt-lågt).
Vi kommer att placera oss i olika kroppspositioner och få utrustningen att interagera med underlaget på ett visst sätt, och därför behöver vi ge och ta vad gäller att vara balanserade och förberedda i olika situationer. Om vi utgår från ett funktionellt anatomiskt utgångsläge relaterat till det underlag som råder har vi större och fler möjligheter att utföra det vi vill.
Motsatsen skulle bli att utgå ifrån ett utgångsläge som begränsar våra möjligheter att inta olika kroppspositioner som får utrustningen att interagera på det sättet vi vill med underlaget.
Sammantaget skapar detta stabilitet och frihet.
Beskriv vad det innebär att skidorna gör jobbet och att ytterskidan styr svängen samt varför detta är eftersträvansvärt
Skidorna är våra verktyg som har egenskaper som gör att de både kan användas för att förflytta oss framåt och i sidled, vilket tillsammans skapar en sväng. Vi vill använda oss av en teknik där vi nyttjar skidornas egenskaper utifrån dess funktion så mycket som möjligt så att vi inte slösar energi på att kroppsligt röra oss på sätt som ersätter eller motverkar resultatet från skidornas interaktion med snön.
Om skidornas konstruktion ändras är det vi som får anpassa oss, medan konstruktionen får ta hänsyn till hur yttre krafter förhåller sig samt hur vi människor som ska använda dem ser ut anatomiskt.
I en sväng är det helt naturligt att vi orkar hålla emot större krafter med ytterbenet än med innerbenet. Utifrån mekaniska principer och hur skidor är uppbyggda behöver vi, för att svänga, skapa en kantningsvinkel. Sedan har vi möjlighet att utföra olika typer av spår.
Vi kan skapa samma kantningsvinkel med båda skidor, oavsett om vi låter innerskidan eller ytterskidan styra svängen. Skillnaden är att innerbenet är böjt och ytterbenet är sträckt vilket rent biomekaniskt blir tyngre för innerbenet att hantera yttre krafter utifrån det kraftmoment som skapas. Skulle vi då ha ett starkare, sträckt innerben skulle vi behöva balansera med ytterbenet i luften och därför få en mindre understödsyta och sämre balans.
Att påverka plattformsvinkeln och styrvinkeln i horisontalplanet hade också blivit svårare. Det skulle vidare kräva större rörelseutslag för att gå från ena sidan till andra under svängväxlingsfasen. Om både innerskidan och ytterskidan skulle styra svängen samtidigt hade genomböjningen (den vertikala belastningen och således styrvinkeln i sagittalplan) minskats. Det hade påverkat den riktningsförändrade kraften som ger sväng – centripetalkraften – eftersom snön inte kunnat packas ihop lika mycket och därmed inte gett lika stor reaktionskraft från snön (normalkraft). Det medför således att vi vill låta ytterskidan styra svängen.
Beskriv vad det innebär att ha ett naturligt och enkelt rörelsemönster och varför det är eftersträvansvärt
Många upplever att när någon utför en uppgift ser det enkelt och naturligt ut – som att personen inte gjort något annat. Individen gör precis det den behöver, vid rätt tillfälle, av tillräcklig mängd för att få det resultat som önskas.
När vi åker skidor vill vi sträva efter att använda en teknik som inte är jobbigare än vad som behövs för att uppnå det vi vill, oavsett inre eller yttre förutsättningar och färdighetsnivå. När vi gör det använder vi gärna rörelser som inte slösar med vår energi.
Att utföra rörelser som inte får någon effekt på interaktionen mellan utrustningen och underlaget, alternativt ett rörelsemönster som slösar för mycket energi kontra vad andra alternativ gör, är något som inte rimmar med att röra sig naturligt och enkelt. Detta gör att vi eventuellt får möjligheten att prestera under längre tid utan att bli trötta, vilket också skulle kunna medföra en minskad skaderisk eller att självkänslan och tilltron till ens egen förmåga stärks.
Underlaget varierar som sagt genom åket. Även om vi åker i en backe med helt jämn lutning kommer det vara som att vi åker i terrängvågor när vi svänger. När skidorna pekar rakt ned för backen är lutningen för åkaren samma som backens lutning. Vid svängväxlingsfasen är lutningen som minst för åkaren.
Genom svängen behöver vi alltså reglera hur skidorna möter snön för att vi ska få de svängar vi vill ha. För att göra det behöver vi röra på kroppens delar i förhållande till varandra. Detta gäller även för åkning i exempelvis puckel men där de yttre förutsättningarna leder oss till en teknik som ska rimma med den situationen. Terrängen förändras snabbare och för att vi ska uppnå de andra skidtekniska målen behöver vi röra på oss på ett annorlunda sätt.
Allt detta sammantaget gör att skidåkning aldrig kan vara helt statisk. Vi måste vara i ständig rörelse mellan kroppens delar för att få rörelseekonomi och effektivitet och därmed vara balanserade och förberedda.
Beskriv hur skidåkarens understödsyta och utgångsläge påverkar möjligheterna att skapa olika interaktioner med våra ledrörelser.
Beroende på hur stor understödsyta och vilket utgångsläge en viss skidåkare har kommer möjligheterna att skapa olika interaktioner med våra ledrörelser att variera. Om en skidåkare har ett utgångsläge med smal skidföring och vill skapa en kantningsvinkel som är 25 grader i en given situation är det lättare att skapa det med hjälp av rörelser i frontalplan och horisontalplan (angulation) och svårare med endast rörelser i sagittalplan för att bibehålla balansen.
Anledningen till detta är att understödsytan är mindre och att angulation skapar en minskad plattformsvinkel och därmed behåller masscentrum närmare understödsytan (mindre inklination). Samtidigt rör åkaren sig i fler anatomiska rörelseplan vid angulering vilket medför en svagare kroppsposition att hantera yttre krafter i. Det ställer också högre krav på åkarens rörelseförmåga, då åkaren måste röra sig i fler rörelseplan och utföra fler ledrörelser. Det kan diskuteras vidare i olika situationer.
I en hårnål i en slalombana behövs inte så mycket sväng, alltså inte så mycket kraft i sidled, vilket medför relativt liten kantningsvinkel. Samtidigt har åkaren ofta en hög hastighet vilket innebär att åkaren inte hinner skapa den önskade kantningsvinkeln med inåtlut plus att åkaren utifrån bansättning står med smalare skidföring.
Det motsatta förhållandet råder med en åkare som åker Super-G: större riktningsförändrande krafter kräver starkare inre krafter vilket en kroppsposition i ett angulerat läge inte alltid tillåter, beroende på kroppssammansättning. Utifrån funktionell anatomi kan vi dock konstatera att det enklaste sättet att skapa en kantningsvinkel på är genom att böja på innerbenets fot-, knä- och höftled eftersom vi endast rör oss i ett anatomiskt rörelseplan och skapar en avlastning på innerbenet och en belastning med ytterbenet.
Det finns självklart fler scenarier för hur olika interaktioner skapas med våra rörelser. Vi som skidåkare får helt enkelt ge upp något eller vara nära en ytterlighet för att ibland skapa något annat eftersom vi har just det där ”annat” som vårt mål.
En åkare som har en bred skidföring åker redan med en liten abduktion i båda höftlederna. Detta gör att möjligheten att minska plattformsvinkeln blir mindre eftersom den redan har börjat göra det om vi utgår ifrån ett neutralt läge eller smalare. Samtidigt har åkaren större möjligheter att öka plattformsvinkeln.
Barn står oftast brett för skapa större understödsyta i och med deras förhöjda tyngdpunkt. Det kan tolkas som att de i det här fallet får kompensera, vilket gör det svårare för dem att öka plattformsvinkeln och skapa en styrvinkel i horisontalplanet, men det är absolut inte omöjligt.
Beskriv hur kantningsvinkeln förändras under en sväng och hur kant och plattformsvinkel kan ändras under ett åk i varierande lutning beroende på åkarens mål.
Vi vet att lutningen i förhållande till en åkare som svängar alltid förändras beroende på var i svängcykeln åkaren befinner sig.Genom svängen behöver vi alltså reglera hur skidorna interagerar med snön för att få de svängar vi vill ha.För enkelhetens skull utgår vi från att skidåkaren vill behålla någorlunda samma fart oavsett hur brant eller flackt det är i en kontinuerlig, jämn lutning.I denna del exemplifierar vi olika scenarier för att förhoppningvis underlätta förståelsen för hur vissa ingående delar i teknikmodellen påverkar varandra med fokus på olika underlag.
Vid det här laget bör vi veta att när vi utför jämna, runda svängar i den angivna terrängen förändras lutningen.Det betyder att en skidåkare borde ha som mest kantningsvinkel i mitten av svängen i den riktningsförändrande fasen där det är som brantast och som minst kantningsvinkel i svängväxlingsfasen där det är som flackast. Hur mycket kantningsvinkel beror på hur mycket skidåkaren vill svänga och bromsa upp farten.
Brantare terräng kräver alltså mer kantningsvinkel för att hålla en given fart, jämfört med samma fart i flackare terräng utifrån mekaniska principer. Om farten ska bromsas ytterligare kan skidåkaren välja att öka plattformsvinkeln och skapa en styrvinkel i horisontalplanet. För att hålla samma fart i flackare terräng behöver skidorna svänga mindre vilket innebär att svängens radie bör vara större, vilket är direkt relaterat till kantningsvinkeln.
Beskriv hur åkningen påverkas av och bäst anpassas för varmare, mjukare och kallare, hårdare snö
Varmare, mjukare snö versus kallare, hårdare snö
Vad finns det för generella riktlinjer för åkning i olika snökaraktärer? Varmare och mjukare snö ger oftast inte samma reaktionskraft som ett kallare, hårdare underlag eftersom det är lättare att forma och därför kan forma om sig i och med att det inte håller ihop.
Tvärtom gäller för kallare, hårdare snö som är svårare att packa ihop men när det väl är gjort reagerar normalkraften och en större riktningsförändrande kraft kan generellt tillåtas. Det innebär att sättet att skapa en kantningsvinkel på bland annat påverkas.
För varmare, mjukare och lite opreparerad snö lämpar sig en smalare skidföring mer och därmed angulering av kroppen för att skapa en kantningsvinkel och för att minska plattformsvinkeln så att skidan inte hoppar ur sitt spår för lätt. Att skapa en sladdande sväng med större styrvinkel i horisontalplanet kräver hög färdighet jämfört med att göra det i ett underlag som är kallare, hårdare och eventuellt lite mer preparerat.
I hårdare snö tillåts en bredare skidföring eftersom detta underlag ger en snabbare respons genom normalkraften när snön packas ihop. Då tillåts även att masscentrum förflyttas längre ifrån understödsytan vilket ger mer inklination. Självklart beror detta även på vilken hastighet åkaren har.
Beskriv hur åkningen anpassas för lössnö men även vad som kan hända i sockersnö eller iskockor
Lössnö
Om snön är djup och/eller lös kan det vara fördelaktigt att ha en smalare skidföring. Vid bredare skidföring kan skidorna glida isär från varandra och åkaren kan tappa balansen. Snön packas inte ihop lika snabbt i djupt och/eller lösare format och ger därmed inte en lika snabb motståndskraft.
Visserligen bromsar snön upp åkaren eftersom den kan hålla emot även åkarens pjäxor och vidare uppåt beroende på hur djupt åkaren sjunker ned i snön. Detta medför att åkaren inte behöver svänga så mycket för att behålla samma fart (om det är målet). Smalare skidföring medför samtidigt att understödsytan blir mindre och därmed har åkaren sämre balans. Detta påverkar i sin tur åkarens möjlighet att skapa kantningsvinkel och fortfarande bibehålla balansen.
Det är lättare att skapa en viss kantningsvinkel genom angulation än samma kantningsvinkel genom inåtlut. Även om endast rörelser i sagittalplan medför mer rörelseekonomi än flera olika ledrörelser för att reglera kantningsvinkeln är detta alternativ mest troligt mer lämpligt i denna situation för att uppnå målet om balanserad och förberedd. Smalare skidföring har också medfört att bredare skidor med mer eller mindre rockerprofil anses göra det mindre krävande för åkaren, då understödsytan ökar.
I skarsnö och även när det är sockersnö eller iskockor brister underlaget lättare, och därför är det svårare att bygga upp en plattform för skidan att åka i. Detta får konsekvenser hos en åkare som då inte kan skapa en relativt stor kantningsvinkel eftersom snön hela tiden reagerar olika – ibland mer och ibland ingenting. Det är som olika typer av underlag samtidigt som hela tiden förändras och rör på sig, vilket naturligt blir knepigt.
Beskriv åkning i puckel och hur åkningen bör anpassas efter terrängen
Pucklar och terrängvågor
Åkning i pucklar är för en del en stor utmaning då det ställer högre krav på skidåkaren med tanke hur terrängen förändras. Progressionen bör om möjligt vara från flackt till brant och från längre avstånd mellan pucklarna till kortare samt från mindre till större pucklar storleksmässigt.
Avståndet, storleken och djupet mellan pucklarna påverkar hur snabbt en skidåkare behöver röra sig. Längre avstånd lämpar sig bättre för långsammare rörelser medan större pucklar och därmed djupare kommer kräva större rörelseutslag, vilket kräver en snabbare rörelsefrekvens.
Detta stämmer också om avståndet är närmare mellan pucklar vilket kräver snabbare hastighet på rörelserna för att skidorna ska kunna interagera med underlaget på ett fördelaktigt sätt.
Utslaget på dessa rörelser behöver i sin tur inte vara särskilt stort om storleken och djupet är mindre. Anledningen till detta är för att de yttre krafterna förändras snabbare eller långsammare beroende på hur terrängen ser ut. När lutningen i skidornas perspektiv blir brantare bakom terrängvågen eller pucklarna minskar G2 eftersom hastigheten nedför (G1) ökar. Detta leder till att även normalkraften minskar och sin tur friktionen, vilket upplevs som en avlastning.
Pucklar kan som sagt vara symmetriska och preparerade och även osymmetriska och opreparerade. Det går att göra långa och korta svängar, men för enkelhetens skull utgår vi från en preparerad symmetrisk puckel med kortare svängar när vi diskuterar vidare.
Skidföringen bland pucklar brukar vara av smalare karaktär. Bakgrund till detta ligger i att skidåkaren strävar efter att kunna glida mellan pucklarna istället för att ha en skida uppe på en puckel och en skida nere i gropen mellan två andra. Ur ett mekaniskt perspektiv är det lättare att skapa en styrvinkel gentemot färdriktningen då tröghetsmomentet minskar med smalare skidöring.
Inbromsningen sker mer eller mindre genom att vrida skidorna mot färdriktningen och åka in i puckeln med relativt sträckta fot-, knä- och höftleder. Utifrån Newtons tredje lag blir reaktionskraften (normalkraften) stor i detta skede, vilket kräver att skidåkaren böjer samma leder för att hantera (absorbera) denna kraft och bibehålla balans och snökontakt. Ryggraden fortsätter vara oförändrat med hjälp av stabiliserande rörelser kring bålen.
Här kan skidåkaren behöva hjälpa till att skapa ett kraftmoment för att bibehålla en kortare sidledsförflyttning så att hen håller sig i fallinjen. Det kan hen göra med hjälp av att göra en stavisättning i puckeln. Vid samma tillfälle då skidåkaren absorberar kraften genom böjande rörelser, skapar hen en utåtrotation i vänster höftled och en inåtrotation i höger höftled för att skapa en ny styrvinkel åt andra hållet inför nästkommande puckel. Det görs samtidigt som hen böjer knälederna och roterar underbenen och fötter i samma riktning.
Den vridningen är även lättare att utföra i just ett mer böjt läge än ett utsträckt. Detta beror på att åkaren får större vridmoment (kraftmoment) när kroppen böjs generellt. Kroppens olika delar förflyttas ut från kroppens rotationsaxel, vilket ger ökad hävarm och ett större vridmoment.
Skidorna som kan anses vara minst krävande för åkaren i en puckel är generellt smala och relativt böjstyva. Anledningen till detta är för att åkaren lättare ska kunna utföra skidtekniken på ett sådant sätt att det strävar mot att uppfylla de tekniska målen.
Beskriv en plogsväng utifrån begreppen balans, skidföring, stålkanter, terrängval, utförande, styrvinkel, kantningsvinkel, plattformsvinkel, svängväxling, riktningsförändring, ledrörelser,
I en plogsväng använder åkaren statisk balans under alla delar av svängarna. I och med att åkaren tillämpar statisk balans blir det lättare att lyckas med svängen om hen använder en bred skidföring.
Istället för parallell skidföring använder sig åkaren av en triangelformad skidföring där skidspetsarna är relativt nära varandra i förhållande till skidornas bakre del som är längre ifrån varandra. Detta har liknelsen av en plog. Den tänkta skidföringen innebär att båda skidornas inre stålkanter har kontakt med underlaget tillsammans med en viss del av belaget beroende på snötyp. De yttre stålkanterna har däremot inte kontakt. Denna sväng utförs förslagsvis med lägre hastigheter och i flackare terräng. Eftersom åkaren har statisk balans och hastigheten är lägre på grund av styrvinklar i horisontalplanet innebär det att svängväxlingsfasen sker under en kort sträcka. Det innebär också att den riktningsförändrande fasen är längre.
Interaktioner mellan skidorna och snön samverkar för att hålla en förflyttande rörelse framåt och få en riktningsförändring i önskad hastighet. Plattformsvinkeln ska vara större än 90 grader så att skidorna kan röra sig sidled för att uppnå ett sladdande spår. Beroende på backens lutning använder sig åkaren av en betydande och relativt stor styrvinkel på ytterskidan och motsatt, fast liknande, styrvinkel på innerskidan. Åkaren använder sig av en liten kantningsvinkel där den ena skidan är motsatt den andra.
Under svängens riktningsförändrade fas är dock ytterskidans kantningsvinkel större än innerskidans. Kantningsvinkeln påverkas genom rörelser i sagittalplanet hos fot-, knä- och höftleder, men i och med skidföringen skapas de av abduktioner i höftleder i utgångsläget. Om samtliga vinklar är lika stora på båda skidorna, fast motsatta varandra, kommer åkaren att glida rakt utför utan någon riktningsförändring, alternativt stanna beroende på storleken på vinklarna i förhållande till backens lutning.
I denna typ av sväng strävar åkaren att stå neutralt med avseende på belastning framåt–bakåt och eftersom svängen går så långsamt använder åkaren sig av varierad vertikal belastning mellan inner- och ytterskida för att påverka interaktionen mellan skidor och snö.
Beskriv interaktionen mellan skida och snö genom en plogsväng från höger till vänster sväng
Interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
Åkaren strävar efter att få en sväng med en jämn svängbåge, det vill säga försöker åka med en konstant svängradie. Inklinationen påverkas allt mer av backens lutning mot slutet av denna del av svängen vilket innebär att åkaren kontinuerligt måste dosera plattforms-, styr- och kantningsvinkel för att uppnå önskad målbild.
Denna del av svängen pågår tills åkaren försäkrar sig om att den kommer att korsa fallinjen i en lämplig vinkel så när åkaren är i svängväxlingsfasen kommer inte hastigheten att öka markant.
Plattformsvinkeln är över 90 grader, kantningsvinkeln håller på att minska på den vänstra ytterskidan från att ha nått sin högsta vinkel. Styrvinkeln är den samma.
Höger–slut till vänster–start
Kantningsvinkeln minskar successivt på den vänstra ytterskidan, medan den ökar på innerskidan. Detta kan ske i väldigt liten skala, dock finns det en bibehållen plattformsvinkel större än 90 grader.
Åkaren får en allt mindre riktningsförändring som helt upphör när skidorna har samma kantningsvinkel åt motsatta håll. I detta tillfälle färdas åkaren snett över backen i förhållande till fallinjen.
Plattformsvinkeln är fortfarande större än 90 grader.
Styrvinkeln som tidigare användas i föregående sväng återfinns här där även kantningsvinkeln ökar lätt successivt på höger ytterskida. Vänster innerskidan får därmed en minskad kantningsvinkel.
Det innebär att åkaren får en växande riktningsförändrande kraft och även kan kontrollera hastigheten med kantningsvinkeln.
Vänster–start till vänster–mitt
Till en början sker en fortsatt liten ökning av kantningsvinkeln på höger ytterskida och det motsatta sker på vänster innerskida.
Svängens storlek kontrolleras vidare av åkarens hastighet och samspelet mellan plattforms-, styr- och kantningsvinkel.
Beskriv rörelserna för att påverka interaktionen mellan skida och snö genom en plogsväng från höger till vänster sväng
Rörelser för att påverka interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
För att kontrollera skidornas styrvinkel behåller och kontinuerligt påverkar åkaren en inåtrotation i ytterbenets och innerbenets höftled samtidigt.
Plattformsvinkeln kontrolleras genom rörelser i frontalplanet i höftlederna vilket ger en relativ rörelse i fötterna.
Ytterbenet är i det här läget lite mer utsträckt än innerbenet i fot-, knä- och höftled, vilket skapar en större kantningsvinkel på ytterskidan. Det vänstra innerbenet är därmed mer böjt än det högra ytterbenet.
Höger–slut till vänster–start
Mot slutet av denna fas väljer åkaren att successivt minska kantningsvinkeln genom att utföra liten extension i sagittalplanet i tidigare nämnda leder i innerbenet. Rörelserna blir tydligare med bredare stans och brantare terräng.
När skidorna har samma kant- och plattformsvinkel fortsätter åkaren att sträcka/extendera högra benets fot-, knä- och höftled. Notera att rörelserna är relativa gentemot hastighet och lutning, det vill säga små.
Styrvinkeln justeras efter önskad storlek och ofta bibehålls den som i föregående sväng.
Vänster–start till vänster–mitt
Den successiva ökningen av kantningsvinkeln sker genom att åkaren böjer mer och mer i vänster bens fot-, knä- och höftled (rörelserna sker i sagittalplanet).
Åkaren får därmed ett lite längre höger ytterben än vänster innerben.
Beskriv en sladdande parallell sväng utifrån begreppen terräng, balans, riktningsförändring, svängväxling, rörelseutslag, kantningsvinkel, plattformsvinkel, styrvinkel
I en sladdande parallellsväng med en given radie som sker i flackare terräng med mindre riktningsförändring är åkaren i statisk balans hela tiden. Om åkaren vill utföra samma sväng fast i brantare terräng kommer den relativa riktningsförändringen vara större för att samma radie ska kunna genomföras. Därmed krävs en större centripetalkraft och ökad kantningsvinkel i den riktningsförändrande fasen vilket leder åkaren in i dynamisk balans.
Det innebär att rörelseutslagen i kroppen blir större än när svängen utförs i flackare terräng. I svängväxlingsfasen är åkaren dock tillbaka i statisk balans eftersom skidorna planas ut under kroppen. Ifall åkaren vill ändra storleken på svängen sker rörelserna snabbare eller långsammare – vid kortare radie gör åkaren snabbare rörelser i kroppen och vid längre radie blir rörelserna långsammare och sker under en längre tid och därmed under längre sträcka.
Om åkaren använder sig av statisk balans under hela svängcykeln och hastigheten är låg innebär det att svängväxlingsfasen sker under en kort sträcka. Det innebär också att den riktningsförändrande fasen är längre. Det motsatta förhållandet råder när hastigheten är högre och åkaren har dynamisk balans i den riktningsförändrande fasen.
Interaktionerna mellan skidorna och snön samverkar för att hålla en förflyttande rörelse framåt och samtidigt en riktningsförändring i önskad hastighet. Vi vet att vi ofta kommer sträva mot att ha en styrvinkel i horisontalplanet som är mer än 0 grader under den riktningsförändrande fasen och ingen styrvinkel i samma plan under svängväxlingsfasen. Storleken på styrvinkeln regleras utifrån hur mycket skidåkaren vill bromsa upp hastigheten.
Plattformsvinkeln kommer att förändras men oftast vara större än 90 grader (beroende på hur en kortare sladdande sväng i brant terräng ser ut i slutet av den riktningsförändrande fasen). Båda dessa målsättningar går i linje med att skapa ett sladdande spår.
Kantvinklen bör matchas mot backens lutning, vilket resulterar i att den blir större i brantare terräng och tvärtom i flackare. Interaktionerna påverkas också av åkarens inre förutsättningar, som exempelvis preferens av hastighet.
Det finns tillfällen när spåren mellan starten och mitten av svängen är sladdande, medan de är skärande mellan mitten och slutet. Det innebär att första halvan av den riktningsförändrande fasen är sladdande och den andra halvan är skärande. Det i sin tur innebär att plattformsvinkeln blir mindre än 90 grader och styrvinkeln 0 grader. Detta kan inträffa i brantare terräng då åkaren fortfarande vill minimera bromsningen.
Istället för att bromsa genom att skapa friktion över större delarna av skidan gentemot G2 sker inbromsningen mer med hjälp av att skapa en större riktningsförändrande kraft som för åkaren till mitten av nästkommande svängen.
Nedan beskrivs ett exempel på en sladdande sväng. Den är tänkt att representera en av ytterligheterna av spektrumet på en sladdande sväng och är oberoende av storlek på radie – därmed beskrivs inte hur fort eller långsamt åkaren rör sig. Den genomförs i grön, flack terräng. Andra aspekter diskuteras i slutet.
Beskriv interaktionen mellan skida och snö genom en sladdande parallell sväng från höger till vänster sväng
Interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
Åkaren behöver hantera att inklinationen påverkas allt mer av backens lutning mot slutet av denna delfas. Det innebär att åkaren kontinuerligt måste reglera plattforms-, styr-, och kantningsvinkel för att behålla en statisk balans och en jämn svängbåge.
Denna delfas pågår tills åkaren försäkrar sig om att hen kommer att komma in i svängväxlingsfasen i en lämplig vinkel gentemot fallinjen så att hastigheten inte ökar för mycket, det vill säga skidorna skulle peka mer rakt ner i fallinjen. Samtidigt bör åkaren undvika att ha skidorna riktade 90 grader gentemot fallinjen, då farten avtar dramatiskt.
Kantningsvinkeln minskar successivt och är relativt liten, då åkaren har som mål att bibehålla en statisk balans.
Plattformsvinkeln är 90 grader eller mer.
Det finns en styrvinkel relaterat till hur mycket åkaren upplever att den behöver bromsa gentemot sin hela tiden nya åkriktning. Denna är relativt liten och går sakta mot att bli 0°.
Åkaren strävar efter att stå neutralt med avseende på belastning framåt–bakåt och den vertikala belastningen är fördelad med mer belastning över ytterskidan än innerskidan. Detta går i denna fas sakta mot att fördelas lika.
Höger–slut till vänster–start
Kantningsvinkeln minskar tills att skidorna är planställda och vinkeln blir 0 grader, medan plattformsvinkeln blir 90 grader.
Den minskande styrvinkel i horisontalplanet försvinner vid planställning och kan vridas från den tidigare styrvinkeln för att gå från en sväng till höger till en ny styrvinkel för att få en sväng till vänster.
När skidorna fått den nya, relativt lilla styrvinkeln bör kantningsvinkeln öka lite och plattformsvinkeln blir här då större än 90 grader.
Belastningen fram och bak strävar efter att vara neutral och fördelningen går över till höger ytterskida som just nu blir den nya ytterskidan.
Det innebär att åkaren får en växande riktningsförändrande kraft och åkaren kan kontrollera hastigheten med kantningsvinkeln.
Vänster–start till vänster–mitt
Plattformsvinkeln och styrvinkeln regleras och försöker bibehållas medan kantningsvinkeln ökar lite i och med att lutningen förändras i skidornas perspektiv
Beskriv rörelser för att påverka interaktionen mellan skida och snö i en sladdande parallell sväng
Rörelser för att påverka interaktionen mellan skidor och snö
Höger–mitt till höger–slut
För att reglera skidornas styrvinkel behåller åkaren en inåtrotation i ytterbenets höftled och en utåtrotation i innerbenets höftled.
Plattformsvinkeln påverkas genom små rörelser i frontalplanet i fotlederna vilket får en effekt på knäleder och vidare i höftlederna i form av små, kontrollerande utåtförande rörelser i vänster höftled och små, kontrollerande inåtförande rörelser i höger höftled.
På grund av att inklinationen ökar till följd av backens lutning måste åkaren kontinuerligt böja allt mer i fot-, knä- och höftled i det högra innerbenet. Eftersom kantningsvinkeln är relativt liten och terrängen flack uppkommer inga stora krafter. Rörelser i sagittalplanet används för denna reglering.
Höger–slut till vänster–start
Kantningsvinkeln minskar genom att åkaren sträcker i fot-, knä- och höftled i innerbenet (blivande ytterben).
När skidorna är helt planställda gör åkaren en utåtroterande rörelse i vänster höftled och en inåtroterande rörelse i höger höftled för att vrida skidorna från att svagt peka åt höger till att svagt peka åt vänster. Detta för att reglera styrvinkeln.
När skidorna roterats börjar åkaren att succesivt böja i vänster bens (det nya innerbenet) fot-, knä- och höftled för att succesivt öka kantningsvinkeln.
Åkaren reglerar plattformsvinkeln genom att placera knäna utåt i svängen genom små supinerande rörelser i höger fotled och pronerade rörelse i vänster fotled. Detta sker tillsammans med små utåtförande rörelser i höger höftled och små inåtförande rörelser i vänster höftled.
Vänster–start till vänster–mitt
Rörelser för att bibehålla styrvinkeln och plattformsvinkeln regleras kontinuerligt för att få en jämn svängbåge. Kantningsvinkeln ökar något till följd av backens lutning samtidigt som små böjande rörelser sker i vänster bens fot-, knä- och höftled.
