Tentafrågor Flashcards
Beskriv några olika egenskaper som sensoriska register har, t.ex. det ikoniska minnet.
Det antas finnas ett sensoriskt register för varje sinne. Sensoriska registret för syn kallas för ikoniska minnet, medan det för hörsel kallas för det ekoiska minnet. Det ikoniska minnet är den del av vårt sensoriska minne som hanterar visuell information, det vill säga allt vi ser. Egenskaper:
Hög kapacitet: Det ikoniska minnet kan lagra väldigt mycket visuell information på en gång, men bara under en mycket kort tid.
Kortvarigt: Informationen i det ikoniska minnet försvinner mycket snabbt om vi inte uppmärksammar eller fokuserar på den.
Detaljerad men flyktig: Det kan innehålla detaljer som färger, former, och rörelser, men den visuella informationen förloras snabbt när vi inte aktivt bearbetar den.
Exempel: Om du ser en ljusblixt eller ett snabbt skifte av bilder på en skärm, kommer du fortfarande att “se” den tidigare bilden för en mycket kort stund efter att den försvunnit, vilket är ett resultat av ditt ikoniska minne.
Vad innebär perceptuell respektive semantisk klassificering?
Perceptuell klassificering handlar om att kategorisera objekt eller stimuli baserat på deras fysiska egenskaper, såsom form, färg, storlek, ljud eller andra sensoriska detaljer. Percpetuella indata kan matchas eller jämföras med en lagrad perceptuell representation av ett objekt och om det är en god överensstämmelse så sker en perceptuell klassifikation. Denna klassifikation kan ge upphov till en känsla av igenkänning, men den räcker inte för att identifiera objektet.
Den perceptuella representationen kan matchas med en begreppslig representation och leda till semantisk klassifikation. Det innebär att det sker en identifiering av objektet och att man får tillgång till den kunskap som man har om objektkategorin. Semantisk klassificering handlar om att kategorisera objekt eller stimuli baserat på deras betydelse eller funktion snarare än på deras fysiska egenskaper. Detta innebär att vi klassificerar objekt utifrån vad de är och vad de gör, baserat på vår förkunskap och erfarenhet.
Exempelvis: Du ser någon på stan, känner igen den, men kan inte placera den.
Perceptual representational systems (PRS). Nästa fas blir att identifiera vem det faktiskt är → då kommer man till en semantisk klassifikation (ex det är personen i kassan på ICA)
Beskriv Biedermans ”recognition-by-components” – teori om objektigenkänning.
I modellen antas att objekt kan brytas ner i ett antal formelement som kallas för geons (geometrical ions).
Idén är att geons fungerar som de grundläggande byggstenarna för alla objekt vi känner igen. Geons är enkla former, som cylindrar, koner och block.
Biederman menar att med en uppsättning grundformer kan man få ihop olika vardagliga föremål genom att kombinera dem och ange relationerna. Det är som principen med bokstäver: tänk att vi har 29 bokstäver, men det finns ingen begränsning för hur många ord vi kan skapa.
Biderman har föreslagit att det är vissa egenskaper hos objekt som är oföränderliga (konstanta) sedda ur olika synvinklar, dvs de är “viewpoint-independent.” Trots att vi kanske ser ett föremål för första gången ur en helt ny synvinkel kan vi ändå konstatera vilket föremål vi sett.
Vilka skillnader finns mellan ansiktsigenkänning och objektigenkänning och vad kan
de bero på?
Det finns flera skillnader mellan ansiktsigenkänning och objektigenkänning. En av dessa är att ansiktsigenkänning är mer känsligt för inversion. Detta innebär att vi har svårt att känna igen ett ansikte som är upp-och-ner eller spegelvänt. Skulle däremot ett objekt vändas upp-och-ner så skulle vi fortfarande kunna känna igen objektet. Dessutom är ansiktsigenkänning också mer känsligt för ljusförändringar. Ett exempel på detta är att vi har svårt att känna igen ett ansikte om man håller en ficklampa under hakan. Till sist har vi också svårt att placera vilket ansikte till exempel en näsa tillhör. Vi har lättare att identifiera vilket hus en dörr tillhör. Detta beror på att vi tenderar att analysera och känna igen ansikten konfigurativt, det vill säga att vi analyserar och kommer ihåg ett ansiktes mönster, tillexempel avstånd mellan ögonen snarare en hur exakt ögat ser ut. Objekt känner vi däremot igen och analyserar utefter deras delar. Detta kan förklara bland annat varför ansiktsigenkänning och inte objektigenkänning är känsligt för inversion. Om ansiktet vänds upp-och-ner förändras mönstret som man annars hade känt igen ansiktet utifrån. Ett objekts delar går dock fortfarande att identifiera. Detsamma gäller ljusförändringarna. Ändras ljuset ändras också skuggningarna vilket kan få en upplevelse av att ansiktets mönster är annorlunda än det vi känner igen, men vi kan fortfarande urskilja delar som gör att man känner igen ett objekt.
Vad innebär datastyrda (bottom-up) respektive begreppsstyrda (top-down)
perceptuella processer?
Processer som är direkt styrda av stimulit kallas ibland för datastyrda, men det är mer vanligt förekommande att det sägs innehålla “bottom-up” processande. Det innebär att vi samlar in
rådata från våra sinnen och sedan bygger upp en uppfattning av objektet eller scenen utifrån denna information. När vi ser ett objekt, som en bok, använder vi våra sinnen (synen i detta fall) för att uppfatta ljus, färger, former och konturer. Våra hjärnor tar dessa rådata och sammanställer dem för att förstå att det vi ser är en bok. Får vi exempelvis en tydlig bild framför oss, är det främst utifrån datan vi drar slutsatser från. Det är alltså utifrån kommande.
Om vi istället förlitar oss på vår kunskap, kallas det ibland för begreppsstyrda processer, eller att dessa involverar top-down processande. Top-down-processer innebär att vi använder vår förkunskap, erfarenheter, förväntningar och kontext för att tolka och förstå informationen vi får från vår omgivning. Det handlar om att använda högre kognitiva processer (som tankar, minnen och förväntningar) för att ge mening åt det vi uppfattar. Det är snarare inifrån kommande och kan motsvara perceptuella representationer som hallucinationer eller drömmar. Ju sämre kvalité det är på data, desto mer utrymme får top-down processer. Om vi exempelvis ser en otydlig eller suddig bild av en bok, kan vi fortfarande förstå att det är en bok baserat på vår tidigare erfarenhet och kunskap om hur en bok ser ut. Vi använder alltså vår erfarenhet och tidigare uppfattningar för att fylla i de luckor som informationen inte ger oss direkt.
Beskriv vad en ”pop-out”-effekt innebär i samband med visuell sökning. När kan en
sådan effekt uppstå och när gör den inte det?
“Pop-out”-effekten i samband med visuell sökning hänvisar till ett fenomen där ett objekt i en visuell miljö automatiskt fångar vår uppmärksamhet och framträder mycket snabbt och tydligt, utan att vi behöver anstränga oss för att leta efter det. Det “poppar ut” från omgivningen och gör det mycket lättare att identifiera det. Denna effekt kan ske när ett objekt skiljer sig markant från andra objekt i en uppsättning, oftast på grund av en unik egenskap som fångar vår uppmärksamhet. Exempelvis om du har en korg med flera gröna äpplen och ett rött äpple, kommer det röda äpplet sticka ut. En “pop-out”-effekt sker inte när objektet du söker inte har någon distinkt egenskap som skiljer det från de andra objekten i uppsättningen. När objektens egenskaper är mer lika varandra, blir sökningen mer ansträngd, och vi kan inte uppleva samma automatiska pop-out-effekt. Säg att det exempelvis hade legat några röda päron i korgen också - då hade det tagit längre tid att hitta det röda äpplet då man måste integrera två särdrag (färg och form) för att hitta äpplet och då krävs fokuserad uppmärksamhet.
”Inattentional blindness” och ”change blindness” är 2 fenomen som har påvisats i
forskning om uppmärksamhet. Förklara vad dessa fenomen innebär.
Inattentional blindness är ett fenomen där en individ inte märker eller uppfattar ett stimulus i sin omgivning, trots att det är synligt för dem. Detta inträffar när personen är fokuserad på något specifikt och därför inte lägger märke till något annat, även om det är klart synligt. Ett klassiskt exempel på inattentional blindness är det berömda experimentet där deltagarna tittade på en video där personer i vita och svarta tröjor spelade basket, och under denna tid gick en person klädd i en gorilladräkt genom scenen. Trots att gorillan var synlig i flera sekunder, var det många deltagare som inte såg den, eftersom de var fokuserade på att räkna hur många gånger bollarna passades (selektiv uppmärksamhet).
Change blindness handlar snarare om att när vi betraktar en komplex bild/scen med många saker och detaljer, så registrerar vi inte allting som finns. Säg att man visar en bild för några testpersoner - när dessa betraktar scenen, ser de förvånansvärt lite i detalj, trots en upplevelse av en rik detaljerad bild av scenen. Om man sedan släcker ner bilden och ändrar på några detaljer upptäcks dessa förändringar sällan (om inte dessa råkade hamna i blickfånget precis före avbrottet, alltså att de skedde en fixering på just den detaljen). Sådana detaljförändringar är speciellt svåra att upptäcka vid komplexa bilder/scener som innehåller många detaljer. Vid enkla bilder med ett fåtal detaljer (ex fyra detaljer), så upptäcks detaljförändringar nästan alltid. Skillnaden mot inattentional blindness är att minnet är inblandat här. Detta fenomen kan illustreras av “finn-fem-fel” uppgifter där du får se två versioner av samma bild, med några få ändringar, du kan
möjligen hitta ett par fel men det är svårt att se alla förändringar. Detta sker tydligast när du inte ser förändringen ske, utan endast presenteras en förändrad bild.
Vilka skillnader finns mellan endogent och exogent styrd uppmärksamhetsorientering?
Endogen uppmärksamhetsorientering handlar om att vår uppmärksamhet styrs inifrån, baserat på våra mål, intentioner och förväntningar. Det innebär att vi aktivt väljer att rikta vår uppmärksamhet mot något vi själva har bestämt oss för att fokusera på, vilket kräver vilja och medvetenhet. Denna typ av uppmärksamhet är målstyrd och kognitivt kontrollerad. Exempelvis när du letar efter din bilnyckel i ett rum, riktar du medvetet din uppmärksamhet mot de platser där du tror att nyckeln kan vara, baserat på din plan och dina förväntningar.
Exogen uppmärksamhetsorientering handlar om att vår uppmärksamhet styrs utomifrån, baserat på externa stimuli som avviker från omgivningen. Denna typ av uppmärksamhet kallas ofta för automatiskt eller reflexivt orienterad uppmärksamhet och sker ofta utan att vi behöver medvetet kontrollera den. Den är stimulusdriven och svarar på något som plötsligt fångar vår uppmärksamhet, till exempel ett ljud, en rörelse eller en ljusblinkning. Om någon ropar ditt namn, kommer du reflexmässigt att rikta din uppmärksamhet mot den personen, även om du inte hade för avsikt att fokusera på det just då.
Beskriv och ge exempel på olika former av ”priming” som kan innebära att
information i långtidsminnet föraktiveras.
Repetitionspriming: När stimuli upprepas kan de uppfattas snabbare och lättare vid upprepningarna jämfört med den första presentationen. Om deltagare exempelvis får se ett ord och sen, strax därefter, får se ordet igen, kommer de känna igen ordet lättare den andra gången.
Associativ priming (semantisk): Begrepp och idéer är associerade till varandra i semantiska nätverk. När ett begrepp aktiveras (tex när man tänker på det) aktiveras i olika hög grad också andra begrepp mycket snabbt, automatiskt och omedvetet. Om vi först ser ordet “hund” och sedan ombeds att snabbt bedöma om ordet “katt” är ett ord, kommer vi troligen att svara snabbare på ordet “katt” än om vi först sett ordet “bord”. Detta beror på att “hund” och “katt” är semantiskt relaterade och aktiverar liknande koncept i långtidsminnet, vilket gör att vi kan bearbeta ordet “katt” snabbare
Förväntanspriming: När man medvetet förbereder/förväntar sig att se en viss sak, aktiveras representationerna av det förväntade, så att man uppfattar det snabbare när det sedan presenteras. Aktiveringsprocessen är dock långsammare jämfört med associativ priming. Förväntanspriming kan också ge upphov till negativ priming som innebär att om något oväntat dyker upp istället för det förväntade är man långsammare att uppfatta detta jämfört med utan någon förväntan, det uppstår en hämning eller blockering av det oväntade. Negativ priming eller hämning sker också av störande information när man söker efter något specifikt.
Vilken betydelse kan selektiv uppmärksamhet ha med avseende på bearbetning och
analys av sinnesinformation (tolkning, semantisk analys)? Diskutera utifrån early
selection hypothesis respektive late selection hypothesis.
Selektiv uppmärksamhet är en viktig aspekt av hur vi bearbetar och tolkar sinnesinformation. Den styr hur vi fokuserar på specifika stimuli och ignorerar andra, vilket är avgörande för att kunna hantera den stora mängd information vi ständigt utsätts för.
Enligt early selection hypothesis sker urvalet på ett tidigt stadium, innan bearbetningen och den semantiska analysen. Viss information kunde gå vidare, men i försvagad form. I detta perspektiv skulle selektiv uppmärksamhet ha en mycket direkt och tidig inverkan på hur vi bearbetar sinnesinformation.
Konsekvenser för tolkning och semantisk analys: Eftersom den tidiga filtreringen blockerar irrelevanta stimuli från att nå den semantiska bearbetningen, innebär det att vi inte lägger energi på att tolka eller analysera irrelevant information. Det gör bearbetningen mer effektiv, men kan också leda till att vi missar viktig information om vi inte är uppmärksamma på rätt stimuli.
Late-selection menar att effekten sitter vid ett senare stadium. I grunden analyseras all information grundläggande och sen sker ett urval efter det, efter hur relevant det är för individen. Det betyder att vi bearbetar information på en djupare nivå (inklusive semantisk analys) innan vi beslutar vilka stimuli som är relevanta att fokusera på.
Konsekvenser för tolkning och semantisk analys: Enligt denna modell skulle selektiv uppmärksamhet ha en mer indirekt påverkan på hur vi tolkar och analyserar information. Eftersom alla stimuli får en semantisk bearbetning, kan irrelevant information faktiskt komma att påverka våra beslut eller tolkningar, vilket gör att vi kanske lägger för mycket vikt vid information som egentligen inte är relevant. Det ger oss en mer nyanserad men också mer komplex bearbetning av sinnesinformation, eftersom även stimuli som vi inte fokuserar på kan påverka vår tolkning.
Det kan ibland vara svårt att samtidigt utföra två intellektuella eller praktiska uppgifter (delad uppmärksamhet). Redogör för möjliga orsaker till detta.
Ju mer lika uppgifterna är, desto svårare är det att utföra dem samtidigt. Ett exempel på detta kan vara att man vill läsa en novell samtidigt som man lyssnar på en föreläsning - båda uppgifterna innehåller språkanvändning. Resultatet av detta kommer vara att de tävlar om resurserna - och därför kommer denna sort av multitasking vara svårt.
Vidare ses uppmärksamhet ofta som en begränsad mental resurs, som antingen kan vara generell eller specifik. En generell mental resurs tas i anspråk för alla typer av uppgifter. Ju svårare en enskild uppgift är, desto mer tar den i anspråk av den generella resursen. Således varierar uppgifter i vilken belastning de lägger på en och ju större belastning desto mer stör det andra uppgifter. I en studie blev förare tillfrågade att estimera huruvida deras fordon skulle få plats mellan två parkerade bilar. När det var svårbedömt, var deltagarna mindre benägna att upptäcka en oväntad gångtraffikant vid sidan av vägen. Med andra ord, så ökade högre percpetuell belastning (från köruppgiften) inattentional blindness.
Slutligen kan exekutiv kontroll (såsom planering, självkontroll och arbetsminne) begränsa möjligheten att multitaska (att dela uppmärksamheten) då den bara kan hantera en uppgift i taget. Om en uppgift är mycket komplex eller kräver mycket exekutiv kontroll, kan det bli svårt att hålla flera uppgifter igång samtidigt. Med PRP (psychological refractory period) avses den fördröjning i svarsreaktion på ett andra stimulus som uppstår när ett första stimulus fortfarande bearbetas. Det är ett exempel på en negativ effekt när man behöver dela sin uppmärksamhet på två uppgifter.
Exempel: Om du försöker laga mat och hålla koll på ett barn samtidigt kan det vara svårt att både hålla ordning på recepten och hålla barnet säkert om det är mycket att göra samtidigt.
Sammanfattningsvis: Hur svåra är uppgifterna, hur lika är uppgifterna och är de automatiserade? Vår förmåga att utföra två uppgifter samtidigt kan också förbättras då vissa
uppgifter/utföranden automatiserats genom träning. Att göra något ofta så att man till sist slipper tänka på hur man utför uppgiften gör att man kan lägga sin kognitiva resurs på något annat och det blir därmed enklare att utföra andra uppgifter samtidigt som man utför en automatiserad uppgift.
Vissa kognitiva processer verkar kunna ske utan inblandning av vårt medvetande (the cognitive unconscious), beskriv några av dem.
Bland annat kan det yttra sig i rekonstruktion av minnen baserade på slutledningar: ex om vi tänker tillbaka på händelser från vår barndom - är det äkta minnen? Kanske sett bilder, fått återberättat av föräldrar och på så sätt kan det bli en rekonstruktion.
I många fall verkar människor också ägna sig åt omedvetet resonerande. Bland annat diskuterades i boken en studie där deltagarna övertygade sig själva att ett flertal fiktiva namn var faktiska namn på kända personer. I denna proceduren var deltgarna medvetna om det faktum att några av namnen de läste var utmärkande. Man tror att följande tankar ungefär pågått i deltagarnas huvud: “Namnet ringer en klocka och jag är inte säker på varför. Men experimentledaren frågar mig om kända namn och de är andra kända namn på listan framför mig. Så jag antar att detta också måste vara ett namn på en känd person.” Detta låter som något vi vill kalla “tänkande”, men bevisen tyder på att det är tänkande som deltagarna var helt omedvetna om - med andra ord, tänkande som befann sig i det kognitivt omedvetna.
Blindseende är ett fenomen som har studerats med ett fåtal patienter som fått skador på hjärnan som gjort dem delvis eller (oftast) blinda. De har märkt att man ändå kan reagera på saker som visas i den blinda delen av synfältet. Bland annat har de kunnat svara på frågor om emotionella uttryck (ex rädd, glad) i ansikten. På något sätt registrerar hjärna någonting utan att vi är medvetna om det. Behövs alltså inte alltid medvetenhet för att utföra en handling = blindseende.
Slutligen kan kognitiv omedvetenhet yttra sig i inrotade tankesätt och väl inövade handlingar som har automatiserats.
Beskriv några viktiga funktioner som vårt medvetande har enligt Global workspace
theory (The neuronal workspace hypothesis).
Medvetande har enligt dessa teorier följande funktioner
- Att göra information tillgänglig för stora delar av hjärnan
- Att möjliggöra att information från olika delar av hjärnan integreras
- Att nya kombinationer av informationselement bildas
- Att möjliggöra viljemässig kontroll av handlingar och att nya handlingar (tankeoperationer) kan initieras
- Medvetande är avgörande för explicit inlärning och episodiskt minne
- Medvetande möjliggör övervakning och justering av motorik
Hjärnans olika områden är specialiserade för att hantera, bearbeta och förmedla olika typer av
information. Trots detta erfar vi helhetsupplevelser som kombinerar många typer av
information och omfattar aktivitet i flera områden av hjärnan, t.ex. då du spelar upp ett
episodiskt minne av en händelse nästan som en “film” i huvudet, en funktion som kräver
kombination av flera intryck. Men hur får vi dessa integrerade helhetsupplevelser egentligen?
Den frågan har kallats för the binding problem och Global workspace theory kan beskrivas
som en ansats att besvara den.
Global workspace theory menar på att medvetandet har en enande funktion och möjliggör
denna kombination av information. Teorin menar att när vi riktar medveten uppmärksamhet
mot något triggas så kallade “work space neuroner” som kommunicerar och integrerar
information mellan olika områden av hjärnan, vilket resulterar i en integrerad helhet. Vårt
medvetande har alltså en särskilt viktig funktion.
Teorin kan förtydligas av den så kallade “teatermetaforen” som kan beskrivas som följande:
Vi har en scen som utgörs av vårt arbetsminne. Våra exekutiva funktioner som styr och
övervakar vad som sker på scenen kan gestaltas av alla bakom kulisserna (scentekniker,
manusförfattare, osv.) och vårt medvetande kan beskrivas som scenens spotlight som lyser
upp det som skall vara i fokus. På scenen har vi skådespelare och rekvisita som skulle kunna
vara olika komponenter av vårt arbetsminne och sinnesintryck. Genom att belysa dem med
vår spotlight kan vi ena dessa komponenter till en integrerad interaktion, en helhetsbild.
Vilka egenskaper och funktioner har den Fonologiska loopen i Baddeleys
arbetsminnesmodell?
Den fonologiska loopen är ett system i arbetsminnet som upprätthåller information genom vokal eller subvokal repetition. Man använder sig med andra ord av språkljud och en talbaserad, akustisk minneskort. Egenskaper och funktioner som den fonologiska loopen besitter är bland annat lagring av ljudinformation: Fonologiska loopen är specialiserad på att hantera ljud och talade ord, vilket gör den central för verbalt arbetsminne. Begränsad kapacitet: Den fonologiska loopen har en begränsad kapacitet, vilket innebär att den inte kan hålla för mycket information samtidigt.Verbal repetition: Repetition är en viktig funktion för att hålla information kvar längre i arbetsminnet. Det hjälper oss att hålla saker som telefonnummer eller ord i huvudet tills vi kan använda dem. Tidsbegränsning: Eftersom informationen tenderar att försvinna från den fonologiska lagringsdelen om den inte repeteras eller används, krävs aktiv uppmärksamhet för att bibehålla informationen. Fonologiska loopens funktion är avgörande för många kognitiva processer som språkinlärning, läsning, och muntlig problemlösning. Andra funktioner kan beskrivas genom fonologisk hämningseffekt: Om man stör repetitionen av ett material genom att upprepa ett annars enkelt ord “vad”, hämmas kvarhållandet av informationen, även om materialet presenteras visuellt. Fonologisk sammanblandningseffekt: Det blir högre grad av interferens mellan bokstäver och ord som akustiskt liknar varandra än om de låter olika. Detta indikerar att en fonologisk, talbaserad kod används vid repetition av ett material. Verbal loopeffekt: Man omkodar ofta visuell information som man ska komma ihåg till verbala beskrivningar. Graden av återgivning av denna information beror på längden av den verbala beskrivningen.
Ordlängdseffekt: Minnesspannet är relaterat till längden av ord som ska minnas. Man kan repetera fler korta ord som går snabbt att uttala jämfört med långa, flerstaviga ord.
Man använder sig av en fonologisk loop om man ex ska räkna ut 13 gånger 17, genom att bryta ner det i mindre delar. Men om man redan belastar den fonologiska loopen, ex genom att repetera ett ord, så är det svårare att räkna ut talet.
Vilka egenskaper och funktioner har komponenten Visuo-spatiala skissblocket i
Baddeleys arbetsminnesmodell?
I denna del av arbetsminnet kan man skapa mentala bilder, dvs visualisera. Denna del av arbetsminnet verkar innehålla två relativt oberoende delkomponenter, en visuell (mönsterigenkännande) del och en spatial del. Den första delen hanterar visuella bilder, som hur ett objekt ser ut eller en bild vi föreställer oss. Den andra hanterar rumsliga relationer, som att förstå objektens positioner i förhållande till varandra (t.ex. att förstå var ett föremål är i ett rum eller orientera sig i en karta). I VSS används en analog minneskod, vilket gör att man kan upptäcka nya saker i en mental bild som man inte hade kunskap om tidigare, avläsningen av en mental bild kan liknas vid visuell perception. Det verkar dock finnas en begränsning i upplösningsgraden hos våra mentala bilder. Det kan ta sig uttryck i att detaljer blir otydliga hos små saker som man visualiserar samtidigt med stora. Om inte den mentala bilden “underhålls” försvinner den snabbt och vi verkar bara ha tillgång till en mental bild åt gången i arbetsminnet. Perceptuella bilder och visualiserade bilder uppvisar många likheter. En skillnad är dock att det är svårt att göra omtolkningar av ett visualiserat objekt jämfört med att perceptuellt se det. Exempel på funktioner i vardagen som VSS fyller är bland annat när du försöker komma ihåg en plats eller hur ett objekt ser ut och var det är placerat, att rita eller skapa en mental bild av en objektstruktur och navigering i en okänd miljö, som att hitta vägen genom en stad. Sammanfattningsvis kan man säga att visuo-spatiala skissblocket är avgörande för att hantera information som rör både synintryck och rumsuppfattning, och det spelar en central roll i kognitiva funktioner som visualisering, mental rotation, och navigation.
Episodisk buffert fanns inte med i den ursprungliga arbetsminnesmodellen, varför har Baddeley lagt till den? Med andra ord, vilka funktioner har denna komponent?
Anledningen till att Baddeley införde den episodiska bufferten var för att förklara vissa aspekter av arbetsminnet som inte kunde förklaras fullt ut med bara de ursprungliga komponenterna. Dessutom hade den ett antal fördelar för att ge ett möjligt svar på frågan om samspelet mellan arbetsminnet och långtidsminnet. Dess egenskaper beskrivs av namnet; det är episodiskt i det avseendet att det antas innehålla integrerade episoder eller “chunks” (en välintegrerad meningsfull enhet) i en flerdimensionell kod. Genom att göra detta agerar det som ett buffertlager, inte bara mellan komponenterna i arbetsminnet, utan det länkar också arbetsminnet till perception och långtidsminnet. Den har möjlighet att göra detta eftersom den kan hålla flerdimensionella representationer, men likt de flesta buffertlagringar har det en begränsad kapacitet. Man menar att det går att hålla max 4 chunks i fokus. Det går att likna den episodiska bufferten vid det man har i fokus för ens uppmärksamhet (det passar således ihop med global workspace teorin eller att arbetsminnet kan liknas vid en scen)?
Ett kapacitetsbegränsat system som är episodiskt i den meningen att bufferten kan integrera information från olika källor (tex fonologisk, visuospatial, semantisk information, men även ren sinnesinformation såsom lukt, smak och känsel) till en enstaka komplex struktur, episod eller “chunk.”
En chunk är en välintegrerad och meningsfull psykologisk enhet som uppstår när elementen i enheten får starka associationer till varandra samtidigt som elementen har svaga eller inga associationer med andra chunks
Innehållet i den episodiska bufferten blir tillgängligt och bevaras med hjälp av medveten uppmärksamhet (conscious awareness)
Exekutiva funktioner handlar bland annat om att kunna utöva kontroll över
informationsprocesser, vilket är en funktion som den centrala exekutivenheten i
Baddeleys arbetsminnesmodell har, vad innebär det? (SAS i Norman-Shallice modell
har samma funktion).
Enligt Baddeleys modell av arbetsminnet är det den centrala exekutivenheten som står för
de exekutiva funktionerna. De exekutiva funktionerna är att initiera, inhibera, skifta och
övervaka processer. Dessa funktioner är viktiga för vår vardagliga funktion.
Att initiera en process handlar med andra ord om att starta en process. Ett exempel kan vara
att påbörja de processer som är nödvändiga för att man ska kunna koka sin kopp kaffe på
morgonen. Det kan också handlar om processer som inte är öppna för vårt medvetande, som
t.ex. automatiserade processer som behöver initieras när man cyklar, eller ska slå tillbaka
bollen i en badmintonmatch.
Att inhibera processer handlar med andra ord om att stoppa processer. Det kan t.ex. handla
om ‘impulser’ som vår omgivning ger upphov till. Det finns patienter med skador på
frontalloben som har visat på bristande exekutiv kontroll. Kopplat till inhibering har man t.ex.
sett patienter som inte kan ‘stoppa sig själva’ från att blanda en kortlek som ligger på bordet
framför dem. Det handlar inte om tvångsbeteenden, utan de behöver inte ens vara medvetna
om vad de gör innan någon påpekar det. Omgivningen gav upphov till en respons som inte
inhiberades.
Att skifta process kan t.ex. handla om att man ska svänga förbi en affär på vägen hem.
Vanligtvis åker man raka vägen hem, men nu måste man avvika från den vanliga vägen vid ett visst tillfälle. Man måste skifta process.
Övervakning av processer relaterar starkt till ens förmåga att planera, sätta upp mål och att
utvärdera dessa mål. För att kunna genomföra en uppgift eller lösa ett problem kan det ibland
krävas lite planering och utvärdering. Då behöver processerna övervakas och utvärderas.
Även detta har man sett att patienter med frontallobsskador kan ha svårt med.
Handlar om självreglerande kontrollfunktioner - man kan planera och organisera sitt eget beteende för att uppnå egna uppsatta mål. Självreglering och egenkontroll är det centrala i exekutiva funktioner: I vilken mån kan vi forma och styra våra egna liv och hålla oss till en plan?
Exempel: Första gången man tar sig till skolan kräver det medveten uppmärksamhet för att hitta (exekutiv kontroll), eller när man bakar ett recept för första gången → men när man åkt till skolan, samt bakat receptet, ett antal gånger går det per automatik. Rutiner och vanor vi utvecklat, kan vi utföra utan att använda vår frontallob. När vi inte kan förlita oss på rutiner och vanor innefattar det prefrontala loben.
Personer som har fått skador på främre pannloben (prefrontala loben) av hjärnan
uppvisar störningar i exekutiva funktioner, beskriva några sådana ”störningar”
Skador på pannloben resulterar ofta i skador i Supervisory Attentional System, SAS, i Norman-Shallice modell. SAS är ansvarig för funktioner som rör till exempel styrning av uppmärksamhet, nya oinlärda responser, svåra eller farliga uppgifter, att motstå frestelser eller hejda impulser. Exekutiva funktioner är funktioner för kontroll och styrning av reaktioner, impulser och beteende. I Baddeleys arbetsminnesmodell har modulen “exekutiva kontrollenheten” denna uppgift (samma funktion som SAS).
Utilisation behavior. Patienten har tappat förmågan att hejda den impuls till handling som saker i omgivningen ger upphov till, dvs handlingar som ofta förknippas med dessa föremål. Exemeplvis observerade Lurias en patient som såg en knapp för att kalla på en sjuksyster. Han trycker på knappen, men när sjuksystern kommer har han inget att säga till henne.
Distractibility. Frontallobspatienter är ofta lättdistraherade och blir lätt störda av irrelevant information. Det kan tolkas som ytterligare tecken på bristande “endogenous” kontroll relativt “exogenous” kontroll.
Planning. Problemlösning innebär ofta att man behöver arbeta mot ett mål, nå en lösning, genom att sätta upp delmål, värdera framsteg och eventuellt justera sin plan efter hand. Frontallobspatienter är många gånger oorganiserade i samband med problemlösning.
Goal neglect. Misslyckande att organisera sitt beteende på ett sätt som rör sig mot deras mål. Bland annat tillfrågades en patient att rita en figur - till en början började patienten med att återskapa figuren, men sveptes sedan med i sina egna impulser och adderade detaljer som inte fanns i originalfiguren.
Ibland brister vår kontroll och vi begår s.k. felhandlingar, “action slips”. Redogör för möjliga orsaker till dessa felhandlingar.
Capture errors: Handlingar “utlöses” ibland av vanemässigt associerade saker eller situationer. Felhandlingar kan lätt uppstå när man i en valsituation i en sekvens av handlingar måste avvika från det vanliga samtidigt som ens uppmärksamhet ägnas åt andra saker. Personer som skulle avvika från den normala vägen hem från arbetet för att utföra ett ärende, upptäckte ofta att de ändå kom hem utan att utfört det specifika ärendet. Här hade SAS/exekutiv enheten behövt hejda impulsen att köra den vanliga vägen hem, men pga att exekutiv enheten var ockuperad så tog vanehandlingen kontroll istället.
Cross-talk errors: Dessa fel kan uppstå när man håller på med två olika uppgifter mer eller mindre samtidigt. Handlingar lämpliga i den ena uppgiften kan då blandas ihop med handlingar i den andra uppgiften. Lärare har rapporterat in att de skulle säga något till klassen samtidigt som de skulle skriva upp något annat på tavlan - slutade med att det blev en blandning av det som skulle sägas och skrivas.
Lost intentions and failed triggers: “Vad katten gör jag här?”-syndromet. Alltså lost intention är det när man glömt avsikten med att tex gå till ett visst rum. Vi kan också glömma att göra en bestämd sak som vi tidigare planerat att göra när man hamnar i en viss situation (failed triggers).
Detached intentions and perceptual confusions: Dessa fel rör när en “prospective trigger” utlöses av fel ledtråd (cue). Till exempel när man går över rummet och stänger en skåpsdörr istället för fönstret som man hade tänkt.
Program counter failures: Vid en flerstegsuppgift kan fel uppstå på grund av utelämnanden av vissa steg eller felaktiga upprepningar av olika steg.
Vad är ett arbetsminnestest (working memory span, reading span, active span)? Hur
skiljer sig det från ett rent korttidsminnestest såsom sifferspanntestet (digit span)?
Ett arbetsminnestest (working memory span) är en typ av kognitivt test som bedömer förmågan att hålla och manipulera information under korta tidsperioder, ofta medan man utför andra kognitiva uppgifter samtidigt. Det innebär att arbetsminnet inte bara handlar om att hålla information i minnet, utan också om att bearbeta och använda den informationen för att lösa problem eller genomföra komplexa uppgifter.
Typer av arbetsminnestest:
Reading Span (läsningens arbetsminne): Här ska deltagaren läsa en serie meningar och samtidigt komma ihåg de sista orden i varje mening. Målet är att hålla både informationen som läses och att komma ihåg ord, vilket kräver både uppmärksamhet och minneskapacitet.
Active Span (aktivt arbetsminne): Detta test involverar att hålla reda på information under en tidsperiod medan man aktivt manipulerar den. Det kan vara att komma ihåg en serie objekt samtidigt som man måste utföra någon form av operation med objekten eller informationen, exempelvis att ordna dem i en viss ordning.
Skillnad: Korttidsminne (digit span) är ett test som bara bedömer förmågan att återge en serie siffror som presenteras för deltagaren i en viss ordning. I sifferspanntestet är uppgiften att komma ihåg och återge siffrorna exakt i den ordning de visades, utan att det krävs någon form av manipulation eller bearbetning av informationen.
Arbetsminne däremot involverar både lagring och manipulation av information. Det är mer komplext eftersom det inte bara handlar om att hålla information i minnet utan också om att bearbeta den samtidigt, vilket gör arbetsminnet till en mer dynamisk och flexibel kognitiv resurs än korttidsminnet.
Sammanfattningsvis är arbetsminnet mer avancerat än korttidsminnet eftersom det inte bara handlar om att behålla information, utan också om att bearbeta och använda den samtidigt.
Arbetsminnesspann visar ofta höga samband med olika komplexa kognitiva prestationer, där enklare korttidsminnesspann (tex. sifferspanntestet) uppvisar betydligt lägre eller obetydliga samband.
Välj ut tre viktiga faktorer vid inlärning (inkodning) som kan betyda mycket för
minnesbehållningen och beskriv dem. Förklara också varför de kan befrämja minnet.
Elaborering innebär att slutsatser dras utifrån aktuell information och att den kopplas samman med relevanta förkunskaper och med andra aspekter av nu-situationen. Elaborering innebär att koppla ny information till redan existerande kunskap eller att göra den mer meningsfull genom att reflektera över och bearbeta den. När vi gör kopplingar mellan ny information och vår tidigare kunskap eller erfarenheter, skapar vi fler och starkare associationer, vilket gör det lättare att komma ihåg informationen senare.
Varför det befrämjar minnet: Elaborering leder till att informationen inte bara lagras på ett ytligt sätt utan också på ett djupare, mer meningsfullt sätt. Detta gör att vi kan återkalla informationen mer effektivt eftersom vi har fler “vägar” att hitta tillbaka till den i minnet.
Självreferenseffekten (self-reference effect) är en kognitiv effekt som innebär att människor tenderar att minnas information bättre när den relaterar till dem själva. Om man kan koppla ny information till ett “själv”-begrepp så kommer man i allmänhet minnas informationen bättre. Det blir en form av elaborering, skapandet av associationer till något som redan är välbekant. Har man haft en konversation med någon, minns man lättare vad man själv har sagt jämfört vad den andra har sagt.
Varför det befrämjar minnet: När vi kopplar information till vårt eget liv, reflekterar vi mer intensivt över den, vilket leder till en djupare bearbetning. Djupare bearbetning innebär att informationen inte bara registreras ytliga utan också på ett mer meningsfullt sätt, vilket gör den lättare att lagra i långtidsminnet.
Särskiljning (distinctiveness). Aspekter som är unika och särskiljande kan vara lättare att minnas. Exempel: Ser man en bild när en av sakerna uppenbart särskiljer sig från övriga saker, leder det till att man minns den saken bättre än någon av de andra sakerna. Om det är risk för sammanblandning, dvs när sakerna är mer eller mindre lika varandra, kan det löna sig att granska varje sak för sig och söka efter ett särskiljande drag eller en detalj som gör saken unik i samlingen. Man kommer då att minnas de enskilda sakerna bättre.
Varför det befrämjar minnet: Minskad interferens: Interferens är när liknande information stör minnet av annan information. Om information är särskiljande eller unik, minskar risken för att denna interferens inträffar. Eftersom den sticker ut från andra minnen, finns det mindre risk att vi blandar ihop den med annan liknande information.
Vid träning eller övning kan bearbetningen av information bli alltmer automatiserad. Beskriv vilka skillnader som finns mellan automatiska och kontrollerade informationsprocesser.
Automatiska
- Processen startar/sker utan intention, utan ett medvetet beslut
- Den mentala processen är inte öppen för medveten uppmärksamhet eller introspektion
- Processen konsumerar få om några medvetna resurser, dvs den förbrukar knappast någon uppmärksamhetsresurs
- Processen är snabb men också svår att modifiera
Medvetna (kontrollerade)
- Processen startar/sker endast med ett avsiktligt medvetet beslut
- Den mentala processen är öppen för medveten uppmärksamhet och introspektion
- Processen förbrukar medvetna uppmärksamhetsresurser
- Processen är relativt långsam men flexibel
Hur uppstår glömska enligt Interferensteorin?
Enligt Interferensteorin uppstår glömska när information i vårt minne blir störd eller “interfererad” av annan information. Teorin beskriver två typer av interferens som kan leda till glömska:
Proaktiv interferens: Detta inträffar när äldre information i minnet stör förmågan att komma ihåg nyare information. Till exempel kan det vara svårt att lära sig ett nytt telefonnummer om man redan har lärt sig ett gammalt nummer, och det gamla numret fortsätter att dyka upp i tankarna och stör det nya.
Retroaktiv interferens: Detta händer när nyare information stör minnet av äldre information. En experimentgrupp och en kontrollgrupp - båda grupperna får lära sig material A, men experiemtngruppen får också lära sig material B efteråt. Sen blir båda grupperna testade på material A, och då märker man att det går sämre för experiemtngruppen. Material B kan arbeta retroaktivt och störa minnet om material A.
Interferensteorin förklarar alltså glömska som en process där olika minnen “konkurrerar” om utrymme i hjärnan, vilket gör att vi kan ha svårt att återskapa eller komma åt vissa minnen beroende på hur informationen har interagerat med varandra
Graden av interferens är beroende av hur likt materialet är.
Om det är en unik händelse, så skulle det inte vara svårt att hitta minnet (ex om man bara firat jul en gång) → men är det återkommande händelser som liknar varandra så kan denna störningen uppstå (ex du firar jul varje år och ska minnas vad du fick år 2020) Upprepning av likartade händelser: “låste jag ytterdörren när jag gick?”
Vad innebär Encoding-specificity-principen?
Encoding-specificity-principen är en teori inom minnesforskning som föreslår att för att vi ska kunna återkalla ett minne på bästa sätt, måste de omständigheter som är närvarande vid kodningen (det vill säga när informationen lagras i minnet) vara så lika som möjligt de omständigheter som råder vid återkallandet (när vi försöker minnas informationen).
Med andra ord, om vi lär oss något under specifika förhållanden, som t.ex. i en viss miljö eller med särskilda känslomässiga tillstånd, är det lättare att komma ihåg det om vi är i samma miljö eller har samma känslomässiga tillstånd vid återkallandet av informationen.
Exempel:
Om du lär dig något medan du är på ett bibliotek och senare försöker minnas det när du är på samma bibliotek, kommer du troligtvis att ha lättare att komma ihåg det. Om du däremot försöker minnas samma information när du är på en annan plats, som ett café, kan det vara svårare.
Sammanfattningsvis säger encoding-specificity-principen att ju mer likt återkallandet av information är den ursprungliga kodningen (den miljö, kontext eller de känslomässiga tillstånd som var närvarande när informationen lagrades), desto lättare kommer det vara att minnas den informationen. Kontexten kan fungera som minnesledtråd.
Beskriv 2 former av igenkänning (recognition) i samband med minnesframtagning
När man får en fråga om man känner igen en sak från ett specifikt tillfälle och situation kan ett jakande svar vara baserat på att man antingen har;
Ett källminne (remember-igenkänning), dvs att man tex har ett visuellt återupplevande av scenen man befinn sig i eller helt enkelt kontexten. En typ av igenkänning där vi inte bara känner igen något som bekant, utan också har en tydlig, explicit minnesupplevelse av när och var vi har upplevt det tidigare. När vi “kommer ihåg” något, kan vi ofta återkalla detaljer om den ursprungliga upplevelsen, som kontext, tidpunkt eller känslor som var kopplade till det. Exempel: Du ser en gammal vän på gatan och säger till dig själv: “Jag minns att vi träffades på en fest för två år sedan!” Här är inte bara objektet (din vän) igenkännbart, utan du kan också minnas detaljer om den situationen och omständigheterna kring mötet.
En känsla av att det ser bekant ut (familiarity) och så drar man en slutsats om att det antagligen förekom i den situationen som det frågas om (know-igenkänning). Refererar till en mer grundläggande form av igenkänning där vi känner igen något som bekant, men vi har inte specifika minnen eller detaljer om den ursprungliga upplevelsen. Vi vet att vi har sett eller upplevt det tidigare, men utan att kunna minnas exakt när, var eller under vilka omständigheter. Exempel: Du ser ett ansikte på gatan och tänker: “Jag känner igen denna person, men jag vet inte varifrån.” Här är känslan av igenkänning närvarande, men du har inga specifika minnen av var du träffade personen tidigare. Know-igenkänning uppstår mer eller mindre automatiskt och kräver inte mycket vid instuderingen eller inkodningen. Remember-igenkänning kräver mer.
Hur kan sinnesstämning (mood) påverka minnet?
Mood-dependent effect: Tänk att man får läsa ett ganska neutralt material, en slags faktatext möjligtvis. Låt oss säga att ni är på ett väldigt gott humör när ni gör det - då kan man ibland påvisa effekt av humör eller sinnesstämning när man testar materialet. Rör ATT minnas
Ett material som inlärs i en viss sinnesstämning kan återges lättare om man testas i samma stämningsläge
Svag effekt
Mood congruent effekt: En väldigt robust effekt. Tänk er att ni varit på en längre semesterresa, finns både positiva och negativa inslag under resan. Mood congruent effect kan man påvisa om man är på ett väldigt gott humör och ska minnas semesterresan tenderar man att minans de positiva delarna av resan. Är man på dåligt humör minns man snarare det negativa från resan. Rör VAD man minns
Man tenderar att minnas bättre information som är kongruent med den sinnesstämning man är i vid inkodnings- resp testtillfället. Alltså en glad person minns bättre positiva aspekter av en händelse, medan en ledsen person minns negativa aspekter bättre.
Robust effekt
Förklara och ge exempel på vad implicit minne är.
Implicit minne är en typ av långtidsminne som ofta kallas för ett ickedeklarativt minne (ej rapporteringsbart). Cykling är ett bra exempel på implicit minne. Du vet att du kan cykla men om du har lärt dig det så är det vädligt svårt att berätta HUR du cyklar. Du kanske beskriver det som självklart, “något som bara händer” eller att “det bara är att trampa och styra”. Någon som ska lära sig att cykla skulle inte bli hjälpt av de instruktionerna då de inte förklarar hur det går till. Detta minnet är implicit hos dig, du kan inte redogöra för det. Det blir inte medveten kunskap hos dig, det är något som sker omedvetet.
Det kännetecknas av att det kan förvärvas och användas omedvetet. Det finns olika slags implicita minnen, de enda gemensamma är att de inte är rapporteringsbara (omedvetna) - men de kan ha olika egenskaper. Implicit minne är en typ av minne som inte kräver medveten ansträngning eller medveten återkallning. Det handlar om minnen som vi inte är medvetna om, men som ändå påverkar vårt beteende, tankar och handlingar. Implicit minne fungerar automatiskt och utan att vi behöver tänka på det. Detta skiljer sig från explicit minne, som involverar medveten återkallning av information, som när vi aktivt försöker komma ihåg ett telefonnummer eller en historisk händelse.
Egenskaper hos implicit minne:
Omedveten process: Vi är inte medvetna om att vi använder det eller att det påverkar oss.
Beteendepåverkan: Implicit minne kan påverka våra handlingar, utan att vi medvetet tänker på det.
Långvarig lagring: Implicit minne kan vara mycket stabilt och hållbart, även om vi inte är medvetna om det
Implicit minne brukar delas upp i fyra subkategorier, där en av dem är priming:
Priming: Priming är ett fenomen där exponering för en viss stimulus påverkar hur vi reagerar på en relaterad stimulus senare, utan att vi är medvetna om det. Detta är en form av implicit minne där tidigare erfarenheter påverkar vår framtida perception eller handling utan att vi aktivt tänker på det.
Exempel: Ett exempel är priming. När någon säger bord kommer din hjärna automatiskt aktivera ord såsom stol, möbler etc som är kopplade till ordet bord. Detta kommer få dig att snabbar kunna identifera ord kopplade till bord än ord kopplade till exempelvis bilar.
Know-igenkänning kan vara en typ av implicit minne (en mer grundläggande form av igenkänning där vi känner igen något som bekant, men vi har inte specifika minnen eller detaljer om den ursprungliga upplevelsen).
Muskelminne: Om man skulle ställa frågan “Vilken pedal i bilen är bromsen?” till en 16-åring som precis tagit sin första körlektion kan de förmodligen svara snabbt att det är pedalen i mitten. De har ett explicit minne eftersom detta är något de nyss lärt sig. När 16-åringens 45-åriga förälder skulle lära ut informationen däremot, behövde de förmodligen tänka efter lite grann. Efter att ha kört bil i nästan trettio år har minnet integrerats och blivit implicit. Det är inte längre relevant att kunna verbalisera vilken pedal som är vilken, så länge man använder rätt pedal vid rätt tillfälle. Föräldern behöver då tänka efter vad de skulle göra i en situation där de måste bromsa, och på så sätt identifiera vilken av pedalerna det handlar om.
Redogör för några skillnader mellan explicit och implicit minne.
Explicit minne är sådant minne man är medveten om, kan berätta om för andra, och som man minns inlärningstillfället för. Explicita minnen kan delas upp i semantiska och episdodiska minnen. Semantiska innebär sådana som innehålller kunskap om ting och företeelser, som vi lärt oss genom upprepad exponering, exemelvis att höra eller läsa om saker. Episodiskt minne är minne av händelser man varit med om. Implicita minnen är minnen man inte kan redogöra för, och som man inte medvetet minns hur man lärt sig, eller hur inkodningen gick till. Exempel på implicita minnen är olika priming- effekter, det vill säga att man utsätts för stimuli på sådant sätt (utan att man är medveten om det), att denna exponering påverkar hur man efter exponeringen beter sig. Andra exempel på implicita minnen är klassisk betingning, habituering samt procedurieall färdigheter.
Hur man testar minnet: Explicit minne är ofta det som framkommer vid direkta minnestest. Då får man sedan rapportera om det. Eftersom det inte går att berätta om sina implicita minnen måste indirekta testmetoder användas. Till exempel kan man ge personer uppgifter vars utförande kan ha påverkats av ett tidigare presenterat material utan att personen medvetet minns materialet.
Typ av information: Explicit minne: Det handlar om fakta, händelser och medvetna erfarenheter som vi kan beskriva och återkalla. Exempel: Att minnas vad du åt till middag igår eller var du var under din senaste semester. Implicit minne: Det handlar om automatiserade färdigheter, vanor och tidigare erfarenheter som påverkar vårt beteende utan att vi medvetet tänker på det. Exempel: Att cykla, skriva på ett tangentbord eller svara på en fråga utan att tänka på varje enskild handling.
Tid som förflyter från det att man får ett minne påverkar varaktigheten hos explicita minnen men inte hos implicita minnen. Amnesi, minnesförlust, påverkar i allmänhet explicita minnen men inte implicita minnen. Att använda ett stort processdjup och att elaborer, det vill säga att sätta saker i relation till andra saker man redan vet, påverkar explicita minnen i positiv riktning, men inte implicita minnen. Att byta modalitet mellan inkodning och upphämtning av ett minne, det vill säga att t.ex. läsa sig något med ett sinne för att sedan rapportera om det med ett annat, påverkar imlicita upphämtnigen av implicita minnen, men påverkar inte explicita minnen.
Vad är episodiskt respektive semantiskt minne?
Explicit minne kan delas upp i episodiskt minne (minnen för specifika händelser) och semantiskt minne (mer allmän kunskap). Episodiska och semantiska minnen interagerar på många sätt. Episodiskt minne berör enstaka händelser och situationer, medan semantiskt minne innefattar fakta, begrepp och scheman.
Typ av information representerad: Episodiskt: specifika händelser, objekt, människor etc. Semantiskt: Allmänkunskap, “fakta” om världen.
Typ av organisation i minnet: Episodiskt: kronologiskt eller spatial. Semantiskt: I scheman eller kategorier.
Informationskälla: Episodiskt: Personlig erfarenhet. Semantiskt: Abstraktion efter upprepad erfarenhet eller generaliseringar.
Fokus: Episodiskt: subjektiv verklighet: jaget. Semantiskt: objektiv verklighet: omvärlden.
Skillnader mellan episodiskt och semantiskt (kunskap) minne. Ex tänk tillbaka på när du var på kalas → du har ett subjektivt minne och det rör episodiskt (specifika händelser) → det är den formen av minnen som man talar om i vardagssituationer: “minns du vad som hände då och då?” → man kan återuppleva det
Vad är den kemiska formen för vatten? Vad heter presidenten i Frankrike? Är krita ett ord? → Kan vi minnas & svara på dessa frågor → mer objektivt (inte subjektivt perspektiv), utan man kan redogöra för fakta → uppgifter som inte har någon kontext vilket är utmärkande för episodiska minnen.
Man kan både ha ett episodiskt och semantiskt minne. Kommer kanske ihåg från skolan när läraren lärde ut huvudstäder i Europa (episodiskt minne), men kunskapen (om huvudstäder) är semantiskt minne. Detta är inte helt separata minnessystem utan de interagerar hela tiden. Episodiska minnen är minnen där vi tolkat vad som har skett och tolkningen är baserad på begrepp och kunskap som man har i det semantiska minnet.
Begrepp kan beskrivas som mentala representationer i långtidsminnet, varför är de
viktiga för vårt tänkande och vår kunskapsutveckling?
Begrepp är mentala representationer av objekt och händelser lagrade i minnet. Begrepp ger upphov till kategorier, dvs möjliggör en mental gruppering, kategorisering av objekt som individuellt är olika varandra. En kategorisering innebär en väg till vår kunskap och samlade erfarenhet om den klassen av föremål som objektet tillhör. Begrepp hjälper oss att strukturera och sammanfatta information i vårt minne. Genom att kategorisera erfarenheter och objekt i olika begrepp kan vi snabbt och effektivt hämta relevant information utan att behöva bearbeta varje enskild detalj varje gång. Vi vet helt enkelt vad vissa saker har för egenskaper. Till exempel en apelsin som ligger framför oss skulle vi inte “se som” en apelsin utan en kategorisering och därmed skulle vi inte kunna utnyttja vår kunskap om klassen apelsiner. Vi skulle inte veta att man kan äta den, använda den i olika maträtter etc … Om vi inte hade haft kategorier och begrepp skulle vi behöva utvärdera varje sak vi såg och upplevde och sedan inte kunna förstå att egenskaper kan delas av olika ting.
Utan begrepp och kategorier skulle det vara mycket svårt att kommunicera om föremål såsom bord och stolar. Om vi hade just sett en stol och ville berätta om detta för en annan person, skulle vi bli tvingade att beskriva omständigt alla enskilda delar av stolen, istället för att använda det enstaka ordet “stol”. Begrepp är alltså viktiga för att vi ska kunna kommunicera effektivt med andra. Genom att använda gemensamma begrepp kan vi snabbt förmedla komplexa tankar och idéer utan att behöva förklara varje detalj, vilket sparar tid och ansträngning.
Genom begrepp kan vi även skapa generaliseringar och övergripande regler. Till exempel, när vi lär oss begreppet “fågel”, kan vi koppla detta till många olika fåglar utan att behöva veta detaljer om varje fågelart. Det ger oss möjlighet att tänka på ett abstrakt nivå.
Med begrepp uppnår man också en högre grad av kognitiv ekonomi genom att behandla olika föremål som lika om de tillhör samma kategori. Genom att utveckla och förfina våra begrepp, förbättras också vårt tänkande. Begrepp gör att vi kan skapa en mer nyanserad förståelse av världen, vilket underlättar inlärning och tillväxt. Vi sparar helt enkelt kognitiv energi.
Sammanfattningsvis, utan begrepp och kategorisering (semantisk klassifikation) skulle varje objekt man ser förefalla vara en ny typ av objekt.
Begreppsliga kategorier (mentala grupperingar) kan t.ex. vara prototypbaserade,
exemplarbaserade eller(och) teori/förklaringsbaserade. Beskriv en av dessa teorier
Prototypteorin menar att begrepp har en prototypstruktur; prototypen kan vara ett genomsnittligt exempel, ett idealiserat exempel eller en uppsättning typiska (vanligt förekommande i kategorin) attribut. Ju fler av egenskaperna objektet har, desto lättare är det att kategorisera och hamnar mera centralt i en kategori. Kategoritillhörighet bestäms genom en likhetsskattning mellan ett objekts attribut och kategorins prototyp. Kategorigränser är oklara och dåligt definierade, vissa exempel på begreppet kan ibland hamna utanför kategorin och ibland innanför. Låt oss ta begreppet “fågel”. En prototyp för en fågel kan vara en sparv eller duva – en liten, flygande fågel med fjädrar och en näbb. När vi ser ett nytt djur, som en pingvin, kan vi jämföra det med vår prototyp. Eftersom pingvinen har många egenskaper som inte stämmer överens med prototypen (t.ex. den kan inte flyga), kan vi vara tveksamma till att den är en fågel, även om den biologiskt sett är det. Enligt prototypteori finns det ingen entydig definition på begreppet som bestämmer kategoritillhörighet.
Fördelar med prototypteorin är att dels dess enkelhet: Teorin ger en förklaring till hur vi snabbt och effektivt kan kategorisera objekt baserat på deras mest typiska egenskaper utan att behöva lagra detaljer om alla möjliga exempel. Vidare är den flexibel: Den förklarar också varför vi kan acceptera objekt som tillhör en kategori även om de inte är exakt som prototypen.
En kritik mot prototypteorin är att den inte alltid förklarar hur vi hanterar mer komplexa eller otydliga kategorier. Till exempel, vissa objekt kanske inte är så lämpliga att jämföra med en prototyp (som mycket ovanliga djur eller nya teknologier), och det kan vara svårt att bestämma en entydig prototyp. Prototyp och exemplar kan förklara kategoriseringar till vardags, men vid viktiga kategoriseringar verkar förklaringar snarare ligga bakom.
Sammanfattningsvis hjälper prototypteorin oss att förstå hur vi skapar och använder begrepp baserat på typiska exempel snarare än att lagra alla möjliga varianter av ett begrepp.
Hur kan lagrad kunskap i form av scheman (scripts, scener) påverka vårt minne av
specifika situationer och händelser? Scheman används ju ofta för att förstå vad som
händer i en situation (eller förstå vad för slags situation man befinner sig i).
Förkunskaper i form av ett schema kan leda till bättre förståelse av ett skeende som i sin tur leder till ett bättre minne: Förkunskaper → Förståelse → Minne
Ett script beskrivs som ett händelseförlopp, eller en sekvens av handlingar. Det kan till exempel röra ett restaurangbesök; det finns stor samsyn kring hur det fungerar när man går på restaurang. Du blir med andra ord inte förvånad när servitrisen fortsätter fylla på ditt vattenglas eller frågar hur maten smakade. Kunskapsstrukturen används från det semantiska minnet för att minnas och tolka vad som hände vid en enstaka händelse och det hjälper en att minnas (episodiskt minne). En scen kan motsvara en miljö, som ett väntrum - där förväntar du dig kanske att det ska finnas tidningar. Om man har förväntningar på vad som ska hända eller hur något ser ut så har vi en form av schema. Exempelvis kan en föreläsningssal motsvara en scen och föreläsningen ett script.
Scheman kan påverka vårt minne på olika sätt. Antingen om informationen är konsistent med ett schema; sker saker enligt förväntan är det lättare att återge (recall) vad som har förekommit i situationen. Exempelvis: “jag satt vid ett bord när jag skrev tentan.” Är informationen istället inkonsistent med schemat och uppseendeväckande, kan det göra att man uppmärksammar den och därmed har lättare att minnas. Exempelvis “brandlarmet gick mitt i tentan.” Saker eller händelser som vare sig strider mot eller är i linje med ett schema eller saker som inte drar till sig någon uppmärksamhet, minns man i allmänhet sämst. Säg till exempel att du besökt tandläkaren och att det inte fanns tidningar i väntrummet. Denna detaljen kommer du förmodligen glömma efter ett tag (då den inte drar till sig vidare uppmärksamhet) och om du då ska tänka tillbaka på ditt tandläkarbesök lär du utgå från schematisk kunskap; och då “minnas” att det fanns tidingar - för att det vanligtvis är så.
Några funktioner scheman har:
Lagring (schemat fungerar som ett ramverk över vad som är relevant att komma ihåg.)
Framtagning (schemat underlättar framtagning eftersom vi använder dem ofta och de kan placera in stora mängder information i en sammahängande, meningsfull struktur)
Integration (ny information från erfarenhet integreras med tidigare erfarenhet och schemainformation)
Särskiljning (distinkta saker som skiljer sig från schemat blir lätt att lägga märke till och komma ihåg)
Normalisering (Schema-inkonsistent information justeras och kan förvrängas för att passa in i schemat)
Uppmärksamhet (scheman styr vad vi uppmärksammar)
Beskriv vad det självbiografiska minnet är för typ av minne med avseende på innehåll och funktion.
Utmärkande för självbiografiska minnen är att minnen är kopplade till den egna personen eller till ett självbegrepp. Minnen kan därför sägas vara en del av ens livhistoria och vara viktiga för ens personliga identitet. Innehållsmässigt har många likställt självbiografiska minnen med episodiska minnen, då det innefattar händelser vi minns från våra liv. De flesta menar dock på att om man svarar på frågan “vem är jag”, kopplas det snarare till ens livshistoria snarare än vad man åt till frukost igår (även om man har ett klart episodiskt minne av det). Vidare är det vanligt att självbiografiska minnen innehåller biografiska fakta, som var man är född (vilket man inte själv minns), men det kan vara viktigt för den egna identiteten. Vidare kan självbiografiska minnen variera i vilken utsträckning minnena är kopior eller rekonstruktioner. De kan också vara specifika, eller mer generiska - exempelvis kan ett generiskt minne vara hur man brukade fira jul som barn. Dessa minnen brukar likna varandra då det ofta är samma människor, mat och rutiner kring högtiden. Slutligen kan minnet representeras ur ett observatör-, eller fältperspektiv. Skulle man exempelvis tänka tillbaka på vägen till skolan man gick som liten kan det hända att man ser sig själv ur ett utanförperspektiv; detta är således inget äkta minne utan ett observatörperspektiv av sig själv som barn. Skulle man dock se den faktiska vägen man gick till skolan, är det snarare ett fältperspektiv och mer troligt ett äkta minne. Om man intar fältperspektiv är det ofta mer känslomässigt laddad medan det är mer objektivt känslomässigt distansierat när man utgår från observatörperspektiv. Självbiografiska minnen behöver således inte vara äkta, episodiska minnen.
Självbiografiska minnen verkar vara organiserade enligt tre principer; livsperioder (omfattande tidsperioder som definieras av viktiga pågående situationer, tex leva tillsammans med någon, skoltid såsom högstadiet etc). Allmäna händelser, såsom upprepade eller utsträckta händelser (ex en semester) som kan omfatta en period av dagar upp till månader. Den tredje nivån omfattar specifika händelser, vilket motsvarar enstaka händelser omfattande sekunder upp till några timmar och som liknar till sitt innehåll det man upplevde i dessa händelser.
Självbiografiska minnen kan fylla flera funktioner, men bland annat kan det skapa och upprätthålla en sammanhängande självbild. När du tänker tillbaka på viktiga livshändelser, som en examen eller att flytta hemifrån, bidrar dessa minnen till att du kan definiera dig själv som en utbildad person eller en självständig individ. Vidare spelar det också en viktig roll i sociala interaktioner. Säg till exempel att du berättar om din barndom eller en viktig livshändelse för en vän; då hjälper det er att bygga en djupare förståelse och förtroende för varandra.
Förklara och beskriv vad ”childhood amnesia” och reminiscence bump” är för slags
fenomen.
Childhood amnesia handlar om att vi har få minnen från första åren upp till 5 års ålder. Detta kan bero på flera olika faktorer, som att hjärnstrukturer som är centrala för minnesbildning (ex det som rör explicita minnen), inte är fullt utvecklade under de första levnadsåren. Vidare har små barn begränsade språkliga förmågor vilket ger de sämre förutsättningar att koda in minnen i rapporteringsbar form. För att skapa självbiografiska minnen behöver man också ha ett självbegrepp, vilket inte verkar utvecklas förrens runt 2 års ålder. Man har slutligen inte heller några bra “cues” (minnesledtrådar) och förståelse för omvärlden. Du kanske inte minns när du lärde dig gå, pratade för första gången, eller ens dina första födelsedagar – trots att de var viktiga händelser. T.ex.: Du har sett bilder från din 2-årsdag, men du har inget eget minne av det. Detta beror på att hjärnan och språket ännu inte är fullt utvecklade under de första 2–4 åren, vilket gör att episodiska minnen från den tiden sällan lagras eller bevaras.
Reminiscence bump innebär att vi tenderar att minnas särskilt många händelser mellan 15-25 års ålder. Detta kan förklaras av att vi dels tenderar att minnas unika, “förstagångs”händelser så som ens första bostad, partner, val av utbildning etc - vilket ofta sker i detta åldersspann. Vidare är det sådana händelser och andra saker som uppstår i detta åldersspann som formar ens identitet, vilket också gör att den här perioden får extra betydelse. Det är inte heller ovanligt att man är med om emotionellt laddade händelser vid denna tidpunkt och det är också upplevelser som kodas djupare i minnet. En person i 50-årsåldern ombeds att minnas viktiga händelser i livet. De flesta minnen som spontant kommer upp är från åldern 15–25 år, t.ex.: ”Jag minns tydligt när jag tog studenten, min första kärlek, flyttade hemifrån, och började på universitetet.” Det här kallas reminiscence bump – en period där vi tenderar att minnas oproportionerligt många händelser, ofta för att de är kopplade till identitetsskapande, starka känslor och första erfarenheter.
Vad är skillnaden mellan s.k. Typ 1-tänkande och Typ 2-tänkande (system 1 och
system 2)? Ge också exempel på faktorer som kan påverka vilken typ av tänkande
som man använder sig av.
Typ 1-tänkande är snabbt och enkelt; det motsvarar bland annat heuristiker (kognitiva genvägar). System 1-tänkande sker utan medveten ansträngning. Det är den typ av tänkande vi använder när vi fattar snabba beslut eller reagerar omedelbart på en situation. Typ 2-tänkande är långsammare och mer ansträngande, men också mer noggrannt och medvetet. Det används när vi måste tänka igenom något mer komplicerat, analysera information och fatta beslut som kräver större ansträngning och koncentration. Eftersom det kräver mer kognitiv ansträngning, är System 2 mer resurskrävande än System 1 och kan bli tröttsamt om vi använder det för länge.
Exempel på faktorer som kan påverka vilken typ av tänkande man använder sig av: Bevis tyder på att Typ 2 är troligt att förekomma bara om det triggas av särskilda “cues” samt om omständigheterna är rätt. Som tidigare nämnt, är Type 2 bedömningar långsammare än Typ 1, och därmed är det inte konstigt att bedömningar grundade på heuristiker är mer troliga att förekomma under tidspress. Typ 2 kräver också ansträngning, så denna form av tänkande är mer trolig om personen kan fokusera uppmärksamheten på den bedömning som görs. Ju mer erfarenhet vi har av en situation, desto mer sannolikt är det att vi använder System 1. Om en uppgift är ny eller om vi saknar erfarenhet, är vi mer benägna att använda System 2 för att analysera och tänka igenom den. Om du är en erfaren bilförare, kommer du automatiskt och snabbt att fatta beslut om hur du ska köra i olika trafikförhållanden (System 1). Om du däremot är nybörjare, måste du noggrant tänka på varje steg när du kör (System 2). När vi är mentalt trötta eller har varit tvungna att använda System 2 under lång tid, är vi mer benägna att falla tillbaka på System 1 för att spara energi. Efter att ha löst flera svåra problem på jobbet, kan du vara mer benägen att ta snabba, automatiska beslut i en enklare situation (System 1), eftersom din hjärna är trött och vill minska den mentala ansträngningen.
Beskriv kortfattat tillgänglighetsheuristiken respektive representativitets-
heuristiken. Diskutera på vilket/vilka sätt de är lika, och vad som särskiljer dem.
Tillgänglighetsheuristiken innebär att vi ersätter en fråga med frågan “vad är lättillgängligast för mig att komma på”. Vi bedömer frekvensen av en händelse i världen, baserat på hur lätt ett (eller flera) exempel på en sådan händelse kommer till vårt sinne. Detta kan fungera då händelser som är vanliga i världen sannolikt är mer tillgängliga i minnet. Men det kan också uppstå fel, då många andra faktorer än “frekvens i världen” kan påverka tillgängligheten från minnet. Vi tenderar också att överskatta frekvensen av händelser, som i verkliga fallet, inte är så vanligt förekommande - detta bidrar förmodligen till att folk är villiga att köpa lotter; de överskattar sannolikheten att vinna. Säg att du ska välja vilken väg du ska ta för att snabbast komma fram. Troligen gör du en snabb scanning i ditt minne för att komma på relevanta exempel. Om du omedelbart kommer på tre händelser när du fastnade i traffiken på väg 1 och inte minns något liknande när du kört på väg 2, är det troligen det senare alternativet du kommer välja. I detta omdöme rörande traffiken är informationen du behöver frekvensen (hur ofta har jag varit sen när jag tagit väg 1 eller 2), men du har inte tillgång till den informationen. Du baserar istället ditt omdöme på tillgänglighet; hur lätt och snabbt du kan komma på relevanta exempel.
Representativitetsheuristiken använder vi när vi vill bedöma sannolikheten för att en händelse hamnar i en kategori eller har vissa egenskaper. Detta baseras på hur mycket likhet det finns mellan händelsen och andra händelser i kategorin. Detta kan fungera då många kategorier är tillräckligt homogena för att kategorimedlemmarna ska kunna likna varandra. Men det kan också bli fel då många kategorier inte är homogena. Vi tenderar alltså att överskatta sannolikheten för att något tillhör en viss kategori om det verkar passa mönstret för den kategorin. Ett experiment för att visa på denna heuristik är att beskriva en man och
sen fråga om personen som fått beskrivningen tror att det är mest sannolikt att mannen är
bonde eller advokat. Beskrivningen av mannen följer stereotypen för en advokat och de flesta
svarar att det är mest sannolikt att mannen är advokat. Det de missat är att det finns betydligt
fler bönder än advokater. Denna information kallas base rate, alltså den faktiska frekvensen i
världen. De flesta som svarar på frågan om mannen är advokat eller bonde bortser helt från
base rate i sin sannolikhetsbedömning och ersätter den med representativitetsheuristiken. De
svarar på frågan “hur lik en bonde resp. advokat är utifrån beskrivningen jag fick?”.
Dessa heuristiker är lika då man i båda fallen förlitar sig på ett attribut (tillgänglighet eller likhet) som är lätt att bedöma, vilket gör dem effektiva. Det gör de lättare för oss att ta beslut och göra bedömningar. Samt i båda fallen så är attributet relaterat till målet/vad man vill få reda på. Vidare kan båda leda till felaktiga bedömningar eller överdrivna antaganden, eftersom de inte baseras på fullständig eller objektiv information. Att ersätta en
fråga med en annan fråga kan få mycket negativa konsekvenser och även leda till bias. Ta till
exempel rasism. När en vit person ser en svart person kanske den bedömer den personen utefter de fördomar den har om svarta personer. Här har det skapats en representation av svarta som används för att bedöma alla personer med den hudfärgen vid ett första möte. Detta är dock att helt bortse från base rates.
Vad som skiljer dem åt är dels fokuset på information: Tillgänglighetsheuristiken baseras på hur lätt vi kan minnas exempel (frekvens eller sannolikhet), medan representativitetsheuristiken baseras på hur väl något passar in i ett mentalt mönster eller prototyp (karaktäristika av en kategori). Vidare skiljer sig även typen av bedömning åt; Tillgänglighetsheuristiken handlar om hur vi bedömer frekvens eller sannolikhet baserat på minnet av tidigare exempel, medan representativitetsheuristiken handlar om att bedöma om något är representativt för en kategori eller inte (likhet), oavsett om det är vanligt eller inte.
Vad är förlustaversion? Beskriv ett fenomen som kan förklaras som förlustaversion.
Förlustaversion innebär att vi tenderar att värdera förluster tyngre än en likvärdig vinst. Med andra ord: vi ogillar att förlora mer än vi gillar att vinna. Detta innebär att förlusten av exempelvis 100 kr är mer känslomässigt tung än glädjen att vinna 100 kr. Får man alltså valet att spela om 100 kr, där chansen är 50% att vinna likaså förlora 100 kr, tenderar de flesta att inte vilja spela.
Ett fenomen som kan förklaras av förlustaversion är besittningseffekten. Det innebär att människor ofta värderar saker de redan äger högre än samma sak om de inte äger den. Besittningseffekten innebär att om vi har ett föremål i vår ägo, värderar vi det högre än vad vi hade varit villiga att ge för att få föremålet. Exempel: Du får en kaffemugg som gåva. När någon vill köpa den av dig, säger du att den är värd 100 kr – trots att du inte skulle ha betalat mer än 50 kr för den själv. The willingness to accept är alltså högre än willingness to pay. Detta kan förklaras av förlustaversion då vi vill ha mer ersättning för att “förlora koppen” än vad vi kan tänka oss ge för att “vinna koppen”. Att förlora (sälja) koppen väger alltså tyngre (kostar mer) än att vinna (köpa) koppen.
Redogör för begreppet ”konfirmeringsbias”. Ge exempel på hur konfirmeringsbias
kan påverka människor när de utvärderar sina uppfattningar.
Människor visar rutinmässigt ett mönster kallat konfirmeringsbias, vilket kan ta många former. För det första, när människor bedömer en övertygelse eller hypotes, är de mer benägna att söka efter bevis som bekräftar deras tro, än bevis som talar mot den. För det andra, när bevis som talar mot deras teori presenteras för dem, misslyckas människor ofta med att använda detta för att justera sina övertygelser. För det tredje, så tenderar människor att värdera bevis som talar för deras teori alldeles för högt, medan de snarare tolkar motsägande bevis på ett sätt som minskar dess inverkan. För det fjärde, så uppvisar människor ofta bättre minne för bekräftande än motsägande bevis och om de minns det senare, tenderar de att komma ihåg det i en förvrängd form så att det inte ska gå emot deras teori. Slutligen misslyckas människor ofta med att överväga alternativa hypoteser som kan förklara datan lika bra som deras nuvarande hypotes gör.
För att konkretisera hur konfirmeringsbias kan påverka människor när de utvärderar sina uppfattningar kan vi ta ett politiskt exempel; Om en person redan har en politisk uppfattning (t.ex. att en viss politisk ledare är dålig), kommer de sannolikt att leta efter nyheter och artiklar som kritiserar den personen och förneka eller bortse från information som visar på den politiska ledarens positiva handlingar. De kan också tolka neutrala eller blandade rapporter som negativt vinklade för att passa deras förutfattade åsikter.
Vid problemlösning så kan ”functional fixedness” och ”einstellung” (problem-solving set) vara hinder för att komma på en effektiv eller ny lösning. Vad innebär dessa fenomen?
Functional fixedness handlar om tendensen att vara rigid i hur man tänker om ett objekts funktion. För att illustrera detta gjorde Duncker (1945) ett psykologiskt test “The candle problem” - deltagarna tilldelades ett ljus, några tändstickor och en box med häftstift. Uppgiften var att hitta ett sätt att fästa ljuset på väggen i rummet, i ögonhöjd, så att det brinner ordentligt och lyser upp rummet. Vad som gör problemet svårt är tendensen att endast se boxen som en behållare för häftstift, snarare än en potentiel plattform. Några andra deltagare gavs samma verktyg, men skillnaden var att boxen var tom och häftstiften istället kom bredvid. I detta fall var deltagarna mindre benägna att tänka på boxen som behållare för häftstiften och var därmed mer benägna att lösa uppgiften. Sammanfattningsvis innebär functional fixedness att vi tenderar att se ett föremål bara utifrån dess konventionella funktion, och inte vad det också skulle kunna användas till i ett nytt sammanhang (alternativa användningar).
Einstellung innebär att människor fastnar i en viss lösningsstrategi som fungerat tidigare. I det här fallet kan människor falla offer för sina egna antaganden, när de strikt följer en viss lösning trots att det finns andra, bättre alternativ. Vissa kallar det även för problem-solving set: samlingen av föreställningar och antaganden en person gör om ett problem. Ett klassiskt experiment är vattenkruksproblemet (Luchins, 1942), där deltagare lär sig att lösa flera liknande problem med en viss metod. När de sedan får ett enklare problem, fortsätter de att använda den tidigare (mer komplicerade) metoden istället för att se den enklare lösningen – eftersom de har blivit mentalt inställda på den tidigare strategin. Det är som att vi blir mentalt “låsta” i ett sätt att tänka eller angripa ett problem, eftersom det fungerade förut – trots att det inte längre är det mest effektiva sättet.
Sammanfattningsvis handlar båda fenomenen om en fixering - vi är fixerade vid vad något används till och hur vi löser något.
Beskriv och förklara vad stegen (faserna) i kreativ problemlösning innebär enligt
Wallas (1926) och ange möjliga styrkor och svagheter med teorin/modellen
Enligt Wallas så genomgår kreativ problemlösning fyra steg eller faser. I det första stadiet, förberedelse (eller “preparation”) så samlar problemlösaren information och arbetar med problemet, men med små framsteg. I det andra stadiet, inkubation (“incubation”) lägger man problemet åt sidan och verkar inte arbeta med det. Wallas menade dock på, att problemlösaren fortsätter att jobba med problemet omedvetet under denna fas, så problemets lösning fortsätter att utvecklas (osynligt). Denna utveckling leder till det tredje stadiet upplysning (“illumination”) där en nyckelinsikt eller ny idé dyker upp - Wallas betecknade detta som “aha-upplevelsen”. Detta banar väg för det fjärde steget, verifikation (“verification”) där personen bekräftar att den nya idén verkligen leder till en lösning och räknar ut detaljerna.
Det finns dock bevis för att många kreativa upptäckanden inte inkluderar de steg som Wallas beskriver - och om de gör det, så inkluderas dessa steg i en komplex “fram-och-tillbaka” sekvens. “Aha-upplevelsen” (illumination) verkar snarare också vara mer myt än verklighet. När vi undersöker kreativa upptäckter inom vetenskap eller konst finner vi vanligtvis att de nya idéerna uppstod från en rad “mini-insikter” som var och en stegvis förflyttar processen. En “aha-upplevelse” menar snarare att du upptäckt ett nytt tillvägagångssätt som du inte tidigare övervägt - detta moment signalerar inte att du har upptäckt en väg till lösningen. Det betyder bara att du upptäckt något nytt att prova, utan någon garanti att detta nya, kommer vara hjälpsamt. Det har även gjorts studier rörande den andra fasen, inkubation - deltagarna får ett problem att lösa. Några jobbar med problemet kontinuerligt, medan andra blir avbrutna för ett tag. Enligt Wallas, skulle det vara bättre resultat i den senare gruppen - men datan är mixad. Några studier visar att en tid ifrån problemet är hjälpsamt i att finna lösningen på problemet, medan många visar på ingen effekt. Därmed kan illumination (i bästa fall) betraktas som opålitligt. Några möjliga styrkor med modellen skulle kunna vara dess tydliga struktur; teorin ger ett lättbegripligt ramverk för hur kreativt tänkande skulle kunna gå till. Vidare inkluderar den det omedvetna; inkubationsfasen visar att problemlösning inte alltid är medveten och logisk.
Ge ett exempel på, och beskriv vad som menas med begreppet ”Default”-
effekten. Vilka förklaringar finns till att detta fenomen uppstår?
Default-effekten innebär att människor har en stark tendens att välja det alternativ som är förvalt, alltså det som redan är ifyllt, ikryssat eller valt åt dem – även om det finns andra alternativ att välja. Ett klassiskt exempel är organdonation; i vissa länder, som Österrike, är organdonation standard (default) - alla medborgare räknas som donatorer om de inte aktivt väljer att inte vara med. I andra länder, som Tyskland, måste man aktivt anmäla sig för att bli donator. Trots att befolkningarna i dessa länder har liknande värderingar, är andelen organdonatorer i Österrike över 90%, medan den i Tyskland är under 20%; detta visar hur kraftfull default-effekten är: folk följer oftast det förvalda alternativet.
Möjliga förklaringar till att detta fenomen kan uppstå är dels för att det kognitivt kan vara det lättaste valet; många väljer det förvalda alternativet helt enkelt för att det är enklast. Vidare tenderar människor att tro att det förvalda alternativet är det “rekommenderade” eller “bästa” – kanske valt av experter eller myndigheter. Det kan således ett resultat av rådande normer eller fylla en social funktion; vi mår bra av att stanna kvar i donationsregistret för att alla andra gör det. Det kan även bero på förlustaversion, att vi ogillar att förlora mer än vi gillar att vinna. Om vi ändrar från default kanske vi riskerar att förlora något, vilket gör att vi hellre låter bli att ändra. Tänk dig att du provar en streamingtjänst, som erbjuder: “Testa gratis i 30 dagar – sedan börjar abonnemanget automatiskt (99 kr/månad). Du kan när som helst avsluta.” Här är det förvalt (default) att du kommer fortsätta som betalande kund efter provperioden – om du inte aktivt avslutar. När provperioden närmar sig sitt slut tänker du kanske: “Om jag säger upp det nu… förlorar jag ju tillgång till alla filmer och serier jag börjat gilla.” Det känns alltså som en förlust att gå tillbaka till att inte ha tjänsten – även om du inte betalade något från början. Den känslan av förlust får många att låta abonnemanget fortsätta, trots att det inte var planen från början. Default-effekten: Det är enklare att bara låta det förvalda alternativet (automatisk fortsättning) vara kvar. Förlustaversion: Du värderar det du “redan har” (streamingtjänsten) mer än kostnaden det innebär att behålla det – och du vill undvika känslan av att förlora något du börjat använda. Slutligen kan det bero på beslutsångest eller osäkerhet. När vi är osäkra på vilket val som är bäst, tenderar vi att bara behålla det som redan är valt – hellre än att riskera ett dåligt val.
Beskriv vad som menas med inramning (”framing”) i samband med
beslutsfattande och ge ett konkret exempel på hur det kan påverka beslut.
Framing är kort sagt hur man framställer ett val, exempelvis om man framställer ett val som
en vinst eller förlust. Vi har olika beslutstendenser beroende på hur man framställer alternativ.
Exempelvis, om du får välja mellan:
1) vinna 100 000
2) spela om att vinna 200 000 med 50 % sannolikhet
så tenderar vi att välja första förslaget. Detta är eftersom människor tenderar att undvika risker vid vinster, de blir såkallade riskaversiva.
Om jag istället ber dig välja mellan:
1) Förlora 100 000
2) spela om att förlora 200 000 med 50 % sannolikhet
så tenderar vi att välja andra förslaget. Vid förluster blir vi mycket mer risksökande.
Ett experiment man såg detta i kallas för Asian Disease (stavning) experimentet. Där
framställdes exakt samma information på två olika sätt, som hade stor inverkan på hur
deltagare tog beslut. Det som sades var att ett virus skulle döda 600 människor. I detta fick
deltagare 2 olika sceanrion, med två olika val, som frameades som följande:
A:
1) Rädda 200 människor
2) spela där det är 1/3 sannoliket att rädda 600 människor och 2/3 sannolikhet att rädda 0
människor.
Deltagarna valde framförallt val 1, återigen till följd av att vi blir mer riskaversiva vid vinster.
B:
1) Döda 400 människor
2) spela där det är 1/3 sannolikhet att 0 människor dör och 2/3 sannolikhet att 600 dör
Här valde deltagarna alternativ 2, eftersom vi blir mer risksökande vid förluster.
I experimentet så var båda alternativ 1 samma sak, de båda innebar att 400 människor skulle
dö. Men genom att framea valen som en vinst eller en förlust kunde forskarna trigga igång
våra tendenser tll risksökande och riskaversion.
Förklara och beskriv hur affekt (emotioner och/eller sinnesstämning (mood))
kan påverka bedömningar och beslutsfattande.
Människors beslut är i hög grad påverkade av emotioner. Detta beror dels på att många beslut involverar ett riskelement (borde vi lita mer på kärnkraft)? I dessa fall verkar människor bedöma risken i känslomässiga termer. Exempelvis frågar de sig själva hur mycket rädsla de upplever när de tänker på en kärnkraftsolycka, och de använder den rädslan som en riskindikator. Det finns även andra sätt som känslor kan påverka beslut. Tänk dig att minnen kan ge starka kroppsliga reaktioner; när du minns ett romantiskt möte kan du känna dig upphetsad. På samma sätt kan förväntade händelser skapa kroppslig upphetsning och Damasio (1994) föreslår att du använder dessa förnimmelser - han kallar de “somatic markers” - som ett sätt att utvärdera dina alternativ. Så, när du gör ett val förlitar du dig bokstavligen på din magkänsla - ett tillvägagångssätt som drar dig till val som utlöser positiva känslor och drar dig ifrån de val som triggar negativa känslor. Ytterligare ett sätt som känslor formar beslutsfattande tar sig form i hur bedömningar kan bero på en prognos av framtida känslor. Föreställ dig att du väljer mellan två lägenheter som du möjligtvis ska hyra nästa år. En är billigare och större men ligger vid en högljudd gata. Kommer du vänja dig vid ljudet, så att det inte längre stör dig? Eller kommer ljudet att bli allt mer motbjudande ju längre tid som går? Om så är fallet, kan det vara värt att betala de extra pengarna för den andra, mindre längeheten. Här vilar ditt beslut helt enkelt på en förutsägelse om framtiden - om hur dina känslor för ljudet kommer att utvecklas. Detta kallas för “affective forecasting” - dina förutsägelser för hur dina egna känslor kommer te sig.
Nämn två faktorer som bidrar till att göra det svårt för en lyssnare att uppfatta talat språk och två faktorer som kan underlätta för lyssnaren att uppfatta talat språk. Svara inte i punktform, utan förklara varje svar du ger.
Faktorer som gör det svårare att uppfatta talat språk
Det finns flera faktorer som kan göra det svårt för en lyssnare att uppfatta talat språk. Två av
dessa är att vi använder oss av koartikulation samt att det finns individuella talskillnader.
Koartikulation är något vi använder oss av för att få ett mer flytande och snabbare tal. Det
innebär att vi ibland inte uttalar hela ord eller ord på samma sätt när vi talar. Ett exempel på
detta är att panna uttalas “panna” medan pannkaka ofta uttalas “pangkaka”. Dessa
förändringar gör att orden inte alltid uttalas som vi förväntar oss och det kan därför vara svårt
att uppfatta vad som sägs. Alla använder sig av koartikulation men i olika grad, en högre
talhastighet tenderar till exempel att innebära mer koartikulation. Individuella talskillnader
handlar, precis som det låter, om att alla människor inte talar lika. Det kan vara olika dialekter, men också brytningar eller talfel. Precis som vid koartikulation kan oförväntade uttal leda till att vi har svårt att uppfatta vad som sägs.
Faktorer som underlättar att uppfatta talat språk
Två faktorer som underlättar uppfattningen av talat språk är multimodal
information och kunskap om ämnet/kontexten. Multimodal information innebär att flera
sinnen stimuleras och kommuniceras med, t.ex. kan man använda kroppspråk eller bildstöd
för att förtydliga sin kommunikation, vilket kan vara särskilt hjälpsamt om man t.ex. har en
hörselskada eller liknande varians som försvårar uppfattning av talat språk. Ytterligare exempel kan vara att man kanske läst tyska i skolan, men har svårt att förstå vad en tysktalande säger över telefon. Men får du även se personen kan du genom deras gester och kroppsspråk lättare förstå vad som sägs. Kunskap om ämnet/kontexten kan även vara mycket värdefullt för att förstå talat språk, om jag t.ex. har en konversation med en kurskamrat när vi studerar som sitter och pratar om olika teorier etc. kan min kunskap om ämnet och kontexten underlätta min förståelse. Om jag inte hör vad hon säger av t.ex en av ovan nämnda anledningar så kan jag fylla i luckorna och lättare förstå vad hon talar om. T.ex. lyckas jag uppfatta att hon säger “workspace” och förstår då att hon talar om global workspace theory.
Det visuella systemet består av de nervbanor och delområden i hjärnan som involveras vid analys och bearbetning av syninformation. Beskriv huvuddragen i detta system, dvs den visuella informationens väg från näthinnan till olika områden i hjärnan
Den visuella informationen går genom linsen och blir en inverterad bild på näthinnan. Ögats fotoreceptorer, tappar och stavar, fångar upp informationen. Tappar finns i gula fläcken och är känsliga för färg och skärpa. Stavar finns på övriga näthinnan och är känsliga för ljus och rörelse.
Fotoreceptorerna stimulerar bipolära celler och i sin tur ganglionceller. Cellernas
axoner bildar synnerven. Lateral inhibition mellan bipolära celler påverkar
ganglioncellernas aktivitet så att till exempel kantinformation, som är viktig för perception, förstärks.
Informationen skickas genom synnerven med hjälp av elektriska signaler inom celler och kemiska signaler (synapser) mellan celler. Synnerven skickarsignalerna till thalamus och därifrån skickas den vidare till primära synbarken i occipitalloben, där celler är specialiserade på att reagera på vissa typer av stimuli.
Slutligen skickas informationen vidare genom sekundära synkortex för vidare analys. Den ventrala vägen löper längst nedre tinningsloben och kallas för vad-banan. Där sker objektsigenkänning vilket ger upphov till medvetna synintryck. Den dorsala vägen löper längst bakre hjässloben och kallas var-banan. Där avläses spatial information och rörelse.
Glömska kan uppstå på grund av svårigheter att plocka fram minnen (retrieval failure). Beskriv möjliga orsaker till att en minnesframtagning misslyckas.
Minnen kan vara svåråtkomliga för att man inte har effektiva minnesledtrådar (cues) i framtagninssituationen. Lagrade minnen som vid ett tillfälle är åtkomliga behöver inte vara det vid ett annat tillfälle. Du kanske inte kommer ihåg en väns namn direkt, men när du hör deras röst eller ser en plats som påminner om er senaste träff, kan minnet plötsligt komma tillbaka.
Enligt cue-dependant forgetting teorin så glömmer vi inte saker på det sättet vi ofta tänker på
glömska. Alltså att något försvinner ur vårt minne. Istället menar teorin att informationen/minnet finns kvar. Anledningen till att du inte kommer på minnet menar teorin är för att du inte har rätt/tillräckligt bra cues. Cues kan ungefär översättas till ledtrådar. Du kanske någon gång fått frågan vad du gjorde förra sommaren. Först kanske du kommer på någon stor grej som en resa eller så men när du kommit på några såna grejer kanske du undrar varför du inte kommer ihåg fler saker från sommaren. Jämte dig kanske ditt syskon sitter och tur det för dig för syskonet säger “åh juste, glassbilen”. Då kanske du plötsligt kommer ihåg att juste ni köpte glass från glassbilen. Teorin menar alltså att du aldrig tappat informationen/minnet, du behövde bara en bra ledtråd för att komma åt den. Samma sak gäller alltså för information, till exempel de olika landskapen i sverige. Nån kanske bara behöver humma melodin till en ramsa du hade för att komma ihåg landskapen och vips dyker informationen upp. En cue kan också vara en plats. Detta är något man använder för personer som vittnat ett brott. Trots att de inte säger sig komma ihåg så mycket så kan en resa till platsen där brottet utspelade sig helt plötsligt ta fram massa minnen hos personen. Att kontexten ger bra cues benämns med encoding specificuty, alltså att information lagras i den kontexten de inkodades i. Det är alltså i hämtningen (retrieval) av minnen/information som”glömskan” uppstår, inte för att informationen är borta. Enligt cue-depentent-fogetting-teorin, sker glömska eftersom man misslyckas med att hämta upp ett minne, det vill säga retrieval failure.
Beskriv hur problemlösning på avgörande punkter skiljer sig åt mellan experter och
noviser.
Det är hjälpsamt att tänka på problem i termer av deras “djupa struktur” och det verkar vara på detta sätt experter tänker om problem. Experter verkar ta mer tid på sig att analysera problemet innan de startar, samt att söka efter fel i sina tankar kring problemlösningen. De utvärderar med andra ord längs vägen istället för att “köra på” som en novis är mer benägen att göra. Vidare främjar uppmärksamhet på ett problems djup användandet av analogier - därmed är experter mer benägna att använda sig av analogiskt tänkande. Vidare tenderar experter att bryta ner problemet i mindre delar så att den övergripande utmaningen kan tacklas del för del snarare än allt på en gång. Vidare har experter andra fördelar, inkluderat det enkla faktum att de vet mycket mer om sina expertområden jämfört med noviser. Ska problemlösningen ske inom det området har experterna ett klart försprång, då de vet mer om problemet än en novis. Kunskapen de sitter på gör att de lättare kan se mönster då de förstår uppgifter på djupet till skillnad från en novis som ofta ser problemet mer ytligt. De har vidare ofta sammansatta rutiner som de kan använda till många uppgifter. Experter organiserar också sin kunskap mer effektivt än vad noviser gör. Studier visar i synnerhet att experters kunskap är starkt “korsrefererad”, så att varje informationsbit har associationer till många andra bitar. Experter har enklare för att skapa chunks, alltså psykologiskt meningsfulla enheter.
Om en bil ska lagas till exempel så kommer en expert att ta sig mer tid till att analysera vad problemet är, detta kan de göra då de har mer kunskap. De vet också hur en bil är uppbyggd och vad olika delar har för funktioner, på så sätt är det lättare att hitta lösningar då de har en djupare förståelse av problemet än en novis som kanske bara tar en ytlig titt för att hitta och lösa problemet. Under lagningens gång är experten då mer benägen att kolla så att det blir rätt på vägen istället för att bara “köra på”.
Notera dock att experters kunskap och skillnader i strategier är domänspecifikt. Det gäller
alltså inom det område de är specialister på. En fysikexpert hade inte haft dessa strategier när
det gäller att lösa medicinska problem.
I sin artikel diskuterar Patricia Kuhl (2014) relationen mellan den ”sociala hjärnan” och språkutveckling. Vilken är hennes poäng? Vad ger forskningen som redovisas i artikeln för belägg för detta?
Kuhls centrala tes är att social interaktion är avgörande för språkinlärning hos spädbarn. Genom att kombinera kognitiva och sociala förmågor lär sig barn språk genom att engagera sig i sociala sammanhang, snarare än enbart genom passiv exponering för ljud eller bilder.
Forskningen som gjorts var delvis att nio månader gamla amerikanska spädbarn lyssnade på fyra olika personer som hade mandarin som modersmål under 12 sessioner fördelat under en 4-5 veckors period. Talaren läste böcker och lekte med leksaker under sessionerna. En kontrollgrupp fick också höra ett språk under 12 sessioner, men då var det bara engelska som modersmål. När experimentgruppen (de som hört mandarin) och kontrollgruppen var färdiga med sina sessioner testades de i en fonetisk kontrast på mandarin som inte förekommer på engelska. Resultatet visade på en enastående förmåga att lära sig från livesessionerna - experimentgruppen presterade betydligt bättre än kontrollgruppen som bara hört engelska. Detta ledde till ett nytt experiment - där spädbarn exponerades för samma information i frånvaro av en människa, via tv. En annan grupp spädbarn fick istället en ljudinspelning av samma information. Resultatet visade på att barnen som fått ta del av samma främmande språkmaterial, men via tv eller ljudinspelning, inte visade på något lärande. Därmed visade experimentet att spädbarn som interagerar direkt med en talare lär sig nya språkljud bättre än de som bara ser en video eller hör ljudinspelningar av samma talare. Detta tyder på att social interaktion är en kritisk komponent i språkinlärning.
Vidare experiment använde samma stimulus, alltså de tv-presentationer på mandarin som användes i originalstudien, med en touch-skärm för att ge spädbarnen kontroll över talaren. Detta skedde också under 12 sessioner, med lika gamla spädbarn. Utöver det, ville de testa om det var någon skillnad på om spädbarnet fick ta del av materialet individuellt eller i par. Det visade sig att två var bättre än en - de tolkade resultatet som att spädbarnen som testades i par lär sig i en snabbare takt som en funktion av social interaktion.
Slutligen visades det att lyssna på språk inte bara aktiverade auditiva regioner i hjärnan. När spädbarn exponeras för språkliga stimuli aktiveras även motoriska områden, såsom Brocas område och lillhjärnan. Det tyder på att barn inte bara hör utan också “förbereder” sig för att producera tal.
Definiera och diskutera begreppet ”kritisk period” när det gäller språkinlärning (dvs. ge argument och ev. forskningsbevis för att detta existerar) Hur påverkar det vår
förmåga att lära oss ett andraspråk vid olika åldrar?
Begreppet kritisk period syftar på en begränsad tidsperiod i barndomen då hjärnan är särskilt mottaglig för språkinlärning, ofta fram till ungefär sju års ålder. Spädbarn och unga barn är överlägsna vuxna när det kommer till att lära sig språk, trots vuxnas kognitiva övertag. Från början föds alla barn med att kunna urskilja alla språk som finns → sen börjar hjärnan anpassa sig och det blir successivt lättare att uppfatta det egna språkets språkljud, vilket sker på bekostnad av att man har svårare att höra andra språks språkljud.
Mönstret som följer är att man ofta blir en “native speaker” fram till 7 års ålder. Från 8-10 år sänks förmågan något, men förutsättningarna är fortfarande goda. Vid 11-15 har förmågan gått ner ytterligare och från 17 år och uppåt är det som svårast att lära sig ett nytt språk.
Vad är det då som förklarar att barn upp till 7 års ålder har lättare att lära sig ett andraspråk? En av förklaringarna är Lennebergs hypotes att utvecklingen av corpus callosum förändrar hjärnan på ett sätt som påverkar lärandet. Mer nutida hypoteser har ett annat perspektiv; Newport menar att “less is more” - spädbarns begränsade kognitiva kapacitet möjliggör överlägsen inlärning av det enkla språk som talas till dem. “Neural commitment” (Kuhl) → Att genom erfarenhet (språklig input) så utvecklas hjärnans nervbanor till att “committa” till förstaspråkets egenskaper. Hon kallar det för en native-language-magnet → ju mer språklig input man får, desto starkare committar hjärnan till det egna språket.
I andraspråksinlärning ser man också att barn som börjar tidigt oftare får ett naturligt uttal och fullständig grammatisk kompetens, medan vuxna sällan uppnår samma nivå, även om de kan bli mycket skickliga.
Sammanfattningsvis tyder mycket på att det finns en kritisk eller känslig period för språkinlärning. Även om det är möjligt att lära sig språk i vuxen ålder, är förutsättningarna bäst under barndomen då hjärnan är mest formbar.
Redogör för två olika principer som används då man tolkar en mening. Vad kan underlätta tolkningen?
När man tolkar en mening använder man sig dels av “parsing”: förmågan att se de strukturella sambanden inom en sats när vi läser. Det är den process som hjärnan använder för att tolka en menings grammatiska struktur. Vilka ord hör ihop, vilken roll har de i satsen (subjekt, verb etc) och hur relaterar de till varandra? Ett exempel är meningen “Jag såg mannen med kikaren” - parsing hjälper mig att avgöra om jag såg mannen som hade kikaren, eller om jag såg mannen genom min egen kikare. Hjärnan måste snabbt välja en tolkning baserat på grammatiken, ordföljd och kontext. Ibland gör vi en felaktig tolkning först och måste backa och “reparsa” meningen när vi inser att det inte gick ihop. Parsing kan underlätta tolkningen då den hjälper hjärnan att bygga upp meningens struktur (så vi ex vet vem som gör vad) och förutsäga vad som kommer, samt hitta rätt betydelse i fall där orden kan betyda olika saker beroende på hur de används. Ta exempelvis ordet “tomten”, där är betoningen avgörande för vilken betydelse ordet har. Detta kallas för prosodi och kan också användas för att tolka om det som sägs är till exempel ett påstående eller en fråga.
Ytterligare en princip som används vid tolkning av en mening är “Garden path sentences” eller “april-april-meningar” - det är meningar som lurar oss att ta genvägar genom syntaxen och därför på ett tydligt sätt illustrerar vilka principer vi brukar använda. Dessa meningar leder oss in i en feltolkning när vi först försöker förstå dem. Ta ett exempel; “barnet såg mannen med teleskopet” - detta leder oss till två möjliga tolkningar. Antingen att mannen har teleskopet, eller att barnet använder teleskopet för att se mannen. Detta kan man underlätta antingen genom att formulera om meningen, till exempel “barnet såg, med hjälp av teleskopet, mannen” eller att kontexten finns presenterad. Hade vi vetat att barnet var fågelskådare, är det lättare att förstå att det är just barnet som använder teleskopet. Ytterligare omständigheter som gör det lättare att tolka meningen är att använda kommatecken, samt prosodi underlättar även här - då rätt betoning eller paus visar grammatiska gränser.
Det finns ett antal egenskaper som utmärker det mänskliga språket och skiljer det
från andra djurarters kommunikativa läten. Redogör för minst tre sådana egenskaper
och beskriv hur de skiljer sig från andra arters kommunikation.
Deklarativt: Vi använder vårt språk för att väcka uppmärksamhet eller dela med oss av saker. Att människans språk är deklarativt innebär att dela information på ett sätt som inte är direkt kopplat till egna behov, utan för att visa, peka ut eller dela uppmärksamhet och tankar med någon annan – helt frivilligt. Djursignalering är oftast: Imperativ (uppmanande) – “Kom hit”, “Akta dig”, “Jag är hungrig”, starkt känslostyrd eller situationsbunden eller självcentrerad – syftar till att uppnå något för den egna individen (tex att locka till en partner).
Oberoende av tid och rum: kan prata om hypotetiska saker, saker som hänt på andra platser, saker som kommer att äga rum → vi är inte beroende av här och nu → tsk från djur, deras språk är ofta respons på ett stimuli (mat, fara etc). Mänskligt språk kan uttrycka saker som är bortom det som är direkt synligt – vi kan prata om gårdagen, framtiden, fantasier, hypotetiska scenarier och så vidare. Skillnad från djurkommunikation: Djur kommunicerar nästan uteslutande om det som är närvarande i tid och rum – till exempel att det finns rovdjur i närheten eller att de är hungriga just nu.
Arbiträrt: Finns egentligen ingen uppenbar koppling mellan ett ord och vad det ordet refererar till → finns inget som säger att stol måste heta stol, eller att bord måste heta bord. Vi kan bestämma att vi lika gärna byter plats på dem. Finns dock “ljudhärmande ord” → porla/susa (hör på ordet vad det är/betyder). Det finns dock oftast inget naturligt eller nödvändigt samband mellan ett ords ljudform och dess betydelse. Ordet “hund” låter inte som en hund – det är en överenskommen symbol. Skillnad från djurkommunikation: Många djurläten är direkt kopplade till känslor eller situationer (t.ex. ett varningsskri vid fara). Ljudet är ofta biologiskt styrt och har en fast betydelse.
Beskriv de viktigaste utvecklingsstegen i barnets språkutveckling under de första tre
åren (både vad gäller semantik och grammatik) och ange ungefärliga åldersangivelser
när de olika förmågorna utvecklas.
Under de första tre åren utvecklas många av de primära språkliga funktionerna. Till att börja med pratar man om funktion, vilket handlar om att motoriskt träna talorganen, turtagning samt de förelöpare som ligger till grund för den senare språkutvecklingen, bla joller. Joller börjar redan vid 4-5 veckors ålder, som skrik och gnyenden. Det går igenom ett par olika faser innan det kommer till den form av joller vi brukar tänka på, vilket är stavelsejoller. Detta sker vid cirka 6 månader och kan uttrycka sig i form av “bababa” eller “mamama” etc.
Utöver det, sker även något som kallas för gemensam uppmärksamhet, vilket är en grund för socialt samspel och ger tillfälle till lärande. Pekningar är en viktig del av detta och det, tillsammans med joller, har visat sig ha ett stort samband och vara en viktig förelöpare för senare språkutveckling. Proimperativt pekande, när barnet sträcker sig efter objekt, sker vid cirka 6-9 månader. Protodeklarativt pekande, för att skapa gemensam uppmärksamhet, sker vid cirka 12-13 månader. Man brukar kalla perioden från födseln fram till 1,5 år för en förspråklig period - språket har helt enkelt inte hunnit komma igång och det finns vissa steg man måste gå igenom som lägger grunden för det.
Man kommer sedan till fasen som berör innehåll, vilket motsvarar ordförrådet. Man börjar lära sig vad ord betyder, alltså att barnet får en semantisk förståelse. Ordförståelse kommer alltid före ordproduktion och denna förståelse brukar komma vid ca 8-9 månaders ålder. Första ordet förekommer vanligtvis någon gång mellan 10 och 13 månader (men det är ett stort individuellt spann). Detta ordet behöver inte alltid vara begripligt för allmänheten, utan det är främst kanske personer i barnets närhet som förstår vad hen refererar till. I början går det långsamt och barnet lär sig ca 1 ord/månad. När barnet är ca 18 månader utvecklas den tidiga förspråkliga kommunikationen snabbt till språklig kommunikation. Mellan 1 - 1 ½ år består grammatiken främst av holofraser (gest + ord). När barnet har lärt sig mer än 50 ord kommer de in i en vokabulärspurt med snabb ordinlärning.
När man kommit in i vokabulärspurten och kan tillräckligt mycket ord infaller nästa fas, vilket innefattar formen. Detta berör uttal och grammatik - uttalet börjar bli bättre och det är vanligt med fonologiska misstag, till exempel att barnet tappar en konsonant. Vokabulärspurten följs av kombinationer av två ord och starten på en grammatisk spurt - detta sker vid ca 2 års ålder. Grammatiken här består som sagt av bland annat 2-ordsmeningar och telegramspråk, som “Anna kaka” eller “Kalle sova”. Vid 2-3 år börjar barnet använda sig av riktiga satser om 3 ord och rak ordföljd. Vid 3 års ålder upptäcker barnet att det finns grammatiska regler och börjar ofta övergeneralisera. Detta kan till exempel yttra sig i “Jag springde fort”.
Vad utmärker s.k. barnriktat tal (child-directed speech)? Hur kan barnet vara hjälpt av detta?
Barnriktat tal är anpassat språk riktat till barn. Det gör det lättare att fånga och behålla barnets uppmärksamhet, samt underlättar utvecklingen av ordförrådet. Detta sker ofta instinktivt. Kännetecken:
Prosodi:
Högt tonläge och överdriven intonation
Långsammare tal
Fler och längre pauser
Syntax och morfologi:
Kortare yttranden, färre bisatser
Fler imperativer
Fler frågor → frågar ofta om saker som vi redan vet svaret på
Mer presens (här-och-nu) → det som är aktuellt för barnet just nu eller det vi ser omkring oss
Lexikon:
Färre pronomen, fler substantiv (Anna kom, mamma ska göra etc)
Färre olika ord
Enklare ord
Interaktion:
Många upprepningar
Expansioner → ex om barnet säger “vovve” → “titta, där är en vovve, ska vi klappa den” → gör ett ord till hela meningar och utvecklar det
Utöver att det underlättar utvecklingen av ordförrådet då man behåller barnets uppmärksamhet, kan det även bidra till: Språkigenkänning: Det överdrivna och långsamma talet gör det lättare för barnet att höra skillnader mellan ljud. Ordigenkänning: Tydliga pauser och upprepningar gör det enklare att förstå var ett ord börjar och slutar. Social interaktion: Det känslomässiga och engagerade tonfallet stärker barnets vilja att kommunicera.
Vad innebär Whorfs teori om lingvistisk determinism, i dess starka och svaga
version. I vilken utsträckning menar Du att vårt språk påverkar vårt sätt att tänka –
argumentera!
Whorfs teori om lingvistisk determinism handlar om hur språket påverkar vårt sätt att tänka och uppfatta världen.
Stark version (lingvistisk determinism): Den starka versionen hävdar att språket helt och hållet bestämmer vårt tänkande. Det betyder att människor bara kan tänka tankar som deras språk har ord eller grammatiska strukturer för. Exempel: Om ett språk inte har ett ord för “framtid”, skulle talarna av det språket inte kunna förstå eller tänka på framtiden på samma sätt som andra. Kritik: Denna version har blivit starkt ifrågasatt, eftersom det verkar som människor kan förstå idéer även om deras språk inte uttrycker dem exakt. Vi kan skapa nya ord eller låna in ord för att prata om nya koncept.
Den svaga versionen säger att språket påverkar vårt tänkande, men bestämmer det inte helt. Det innebär att språket vi talar kan styra hur vi uppfattar och kategoriserar världen, men vi är inte helt låsta av det. Har man ord eller språk för att uttala någonting blir tanken kanske effektivare och snabbare. Exempel: Om ett språk har många ord för olika typer av snö (som vissa inuitspråk sägs ha), kan det påverka hur lätt talarna kan se och tänka på skillnader mellan snötyper – men det betyder inte att andra inte kan lära sig det också. Denna version är mer accepterad idag och stöds av viss forskning inom kognitiv lingvistik och psykologi.
Jag tror definitivt att språk kan påverka vårt sätt att tänka - men inte fullständigt styr det. Ta färger som ett exempel - i Sverige har vi flera olika varianter av blå; kornblå, indigoblå mm, medan vissa språk bara har ord för ljus och mörkblå. Det tar något längre tid för dessa personer att svara på frågor om färg, vilket skulle kunna bero på att de har färre ord för det. Vidare skiljer franskan och tyskan på feminina och maskulina ord - där bro klassas som feminint på tyska och maskulint på franska. Detta har visat sig påverka hur man beskriver ordet - där man på tyska tenderar att använda ord som “vacker”, medan man på franska använder adjektiv som “stabil” och “stadig”. Vid händelser nämner man ofta agenten till en handling i svenskan; “Det var Kerstin som spillde ut kaffet”. Således påverkar språket tanken genom att styra vår uppmärksamhet till Kerstin - men det finns även andra faktorer som kan styra vår uppmärksamhet och därmed påverka våra tankar. I spanskan är det mer troligt att man inte fokuserar på agenten, utan snarare säger “Kaffet spilldes på datorn” - men genom att ge spanjoren instruktioner om att rikta uppmärksamhet mot personen istället, har de möjlighet att göra det. Genom att ge den spanska personen instruktioner om hur hen ska rikta sin uppmärksamhet kan man således motverka språkets inflytande.
