skelettet Flashcards
- beskriva skelettets övergripande funktion
Skelettets uppgifter innefattar att bilda en stomme, som stödjer kroppen och ger fäste åt mjuka organ
Skydda - bilda en sköld omkring viktiga organ som hjärnan, hjärtat och lungorna
Bidra till rörelse - leder och ben bildar ett system av hävstänger som överför muskelkontraktioner till rörelser i lemmar och kropp
Producera blodkroppar - de flesta röda blodkropparna bildas i den röda benmärgen
Vara mineraldepå - skelettet är kroppens största mineraldepå och är särskilt viktig för omsättningen av kalcium och fosfat
- förklara begreppen epifys, diafys, epifysbroskfog och periost samt röd respektive gul benmärg
I ett rörben (humerus, femur tex) sker längdtillväxten med utgångspunkt från en broskskiva i övergången mellan varje epifys (änden av benet) och skaftet. Denna broskskiva kallas epifysskivan. Genom att förbeningen sker på skaftsidan och tillväxten på epifyssidan behållerepifysskivan sin tjocklek. Skaftet kallas diafys. Bindväven bildar en hinna, periost, på benens utsida där blodkärl och nerver löper.
De flesta blodkroppar produceras av den röda benmärgen, som i fosterlivet fyller upp både de små och stora hålrummen (märghålorna) i benen och de små hålrummen i den spongiösa benvävnaden. I puberteten ersätts den röda benmärgen gradvis av fettvävnad, gul benmärg, medan det i hålrumen i den spongiösa vävnaden i flera ben finns röd benmärg under hela livet.
- skallens ben och vilka ben som innehåller bihålor, hörsel och balansorgan samt stora nackhålet
I skallbenet finns flera hårum och gropar. Ögonhålan, orbita, bildas av tunna ben. Munhålan avgränsas av ben både upptill och på sidorna, medan botten består av tungan och muskler. Näshålan är i stort sett avgränsad av ben, men i de främre delarna ingår även hyalint brosk. Inuti vissa av benen i kraniet finns bihålor (ta reda på), hålrum som står i förbindelse med näshålan. Det största hålrummet i kraniet är hjärnskålen, där hjärnan ligger. Det avgränsas upptill av skalltaket och nedtill av skallbasen. Skalltaket består av platta, 5mm tjocka ben som bildar flera öppningar så att olika strukturer kan passera ut ur och in i den skyddade buren. Vid den största öppningen, foramen magnum, går hjärnan över i ryggmärgen.
- redogöra för en kotas former (utskott) och regionala skillnader
Kotbågarna har små ledutskott som har kontakt med motsvarande ledutskott på intilliggande kotbågar. Dessa ledutskott bildar fasettleder, synovialleder. Fasettledernas ledytor har olika orientering i olika delar av ryggraden. I halsen är de lite snedställda, vilket gör att vi får god rörlighet i många riktningar. Längre ned i ryggraden är rörligheten mindre eftersom fasettledernas orientering begränsar onödiga rörelser.
- mellankotskivans (”diskens”) uppbyggnad och funktion
Varje kota består av en kotkropp och en kotbåge. Kotkropparna är bundna till varandra med mellankotskivor (disci intervertebrales), som är symfyser. Mellankotskivorna består av en mjuk massa, nucleus pulpus, som är omgiven av en ring av fiberbrosk (anulus pulposus). Dennaa uppbyggnad medger viss fjädring och små rörelser mellan kotorna. Trycket som fortplantas uppåt genom ryggen när vi trampar på hårt underlag dämpas genom att mellankotskivorna pressas samman
- utifrån kotors form förstå hur ryggraden är sammansatt och hur det möjliggör olika rörelser
Ryggraden, columna, består av många små ben, kotor. I fosterlivet har vi 33 kotor, 7 cervikalkotor, 12 torakalkotor, 5 lumbalkotor, 5 sakralkotor och 4 svanskotor. Sakralkotorna växer senare ihop till os sacrum och svanskotorna till os coccygis. Att ryggraden består av många små ben och inte ett stort är viktigt för rörligheten i huvudet, halsen och truncus (bålen).
- förklara begreppen lordos och kyfos
Både i den cervikala och den lumbala delen kröker sig ryggen framåt → ), detta kallas lordoser. I den torakala och den sakrala delen kröker sig ryggen bakåt → (, detta kallas kyfos.
- kort redogöra för nackledernas byggnad och funktion
CI och CII är annorlunda jämfört med övriga ryggkotor. Den översta kallas atlas och det är på den som huvudet vilar. Leden mellan atlas och huvudet (atlas occipitale) är den övre nackleden och kallas ofta “ja-leden” på grund av dess förmpga till flexion och extension. Atlaskotan är formad som en ring och har ingen kotkropp.
CII-kotan, axis, har ett utskott, dens, som ser ut som en tand. Detta för att atlas’ kotkropp växte ihop med axis under fosterutvecklingen. Detta utskott sticker upp i atlas där kotkroppen skulle ha suttit och hålls på plats av ligamentum cruciforme atlantis. Denna konstruktion för det möjligt för atlas att vridas kring dens från sida till sida. Leden mellan atlas och axis, den undre nackleden, kallas därför för “nej-leden”.
- beskriva hur bröstkorgen, skulder- och bäckengördeln är uppbyggd samt förstå dess funktion
Thorax, bröstkorgen, bildar en skyddande korg runt hjärtat, lungorna och andra inre organ. På bröstkorgens baksida siter toralkotorna (TI-TXII) och på sidorna tolv par revben (costae) och sternum, bröstbenet. Costae och sternum är platta ben. Bröstbenet består av tre delar. Den översta delen är bred och tjock oh kallas bröstbenshandtaget (manubrium sterni). Nedanför manubrium ligger bröstbenets kropp (corpum sterni) och sen kommer bröstbensspetsen, processus (utskott) xiphoideus. Revbenen löper i en båge mellan sternum och columna. I ledförbindelsen med ryggraden kan revbenen höjas och sänkas med hjälp av interkostalmusklerna. Det sker när en andas.
- beskriva olika typer av benförbindelser (fog och led) och deras betydelse för rörelser och exemplifiera var dessa finns i kroppen
Led (articulatio) är den gemensamma beteckningen på förbindelserna mellan benen. De delas in i tre huvudgrupper: synovialleder, fibrösa förbindelser och broskförbindelser.
I de flesta synovialleder är rörligheten stor. De andra två ledtyperna har däremot endast en liten rörlighet, i vissa fall ingen alls. Synoviallederna kallas äkta leder, och de fibrösa och broskförbindelserna kallas oäkta leder. Höftleden och axelleden är exempel på synovialleder. De är avgränsade av en ledkapsel som består av fibrös bindväv. Benens ändar, ledytorna, är klädda med hyalint brosk, så kallat ledbrosk. Synoviallederna kan indelas efter ledernas utformning och rörlighet:
En kulled bildas av ett kulformat ledhuvud som passar in i motsvarande hål i en ledpanna. Exempel är axel- och höftlederna.
I gångjärnsleder är ledhuvudet cylinderformat och i ledpannan finns en fördjupning. Exempel är knä-, armbågs- och fingerlederna.
Vridleder har nästan platta ledytor, och därför kan de ben som ingår i leden glida eller rotera i förhållande till varandra. Lederna mellan flera av de korta benen i fotleden och handleden är exempel på vridleder.
