cellbiologi Flashcards
översätt till svenska dexter? sinister? caudalis/inferior? cranialis/superior? distalis? proximalis?
höger vänster nedåt uppåt långt ifrån kroppens centrala del ( torso) nära kroppens centrala del (torso)
Lateralis ? medialis? radialis? ulnaris? fibularis? tibialis?
från medellinjen mot medellinjen från medellinjen mot medellinjen från medellinjen mot medellinjen
Anterior/ventralis Posterior/dorsalis Superficialis Profundus Externus Internus Ascendens Descendens Longus Brevis
framsidan/framåt baksidan/bakåt ytligt djupt yttre inre uppåtstigande nedåtstigande lång kort
- Rörelseaxlar och de tillhörande rörelseuttrycken;
- vertikalaxel à vridning och rotation
- transversakaxel à flexion och extension
- sagittalaxel à abduktion och adduktion
- förklara vad som avses med termerna prefix och suffix
Medicinska termer är sammansatta av latinska eller grekiska ord som kallas morfem. Ett morfem är språkets minsta betydelsebärande del och kan antingen ensamt utgöra en term eller sättas samman med andra. Varje term innehåller en grundform, ett basmorfem, som utgör den huvudsakliga betydelsen. Det morfem som står före grundformen kallas prefix eller förled och det som kommer efter grundformen är ett suffix eller efterled.
- förkortningar för viss latinska termer såsom (artär, ven, lymfknuta, muskel, nerv, körtel, led och ledband), både i singular och plural form
se nedan
Nervus, -i, -i. (nerv) n. nn.
Musculus, -i, -i (muskel) m. mm.
Arteria, -ae, -ae (artär) a. aa.
Vena, -ae, -ae (ven) v. vv.
Glandula, -ae, -ae (körtel) gl. gll.
Articulatio, -ones, -onis (led) art. artt.
Ligamentum, -a, -i (ledband) lig. ligg.
Nodus lymphaticus, -i, -i (lymfknuta) nl. nll.
se innan
benämn de stora kroppsdelarnaCaput/Cranium Collum/cervix Torso Brachium (regio brachialis) Antebrachium (regio antebrachialis) Manus Thorax Abdomen Pelvis Coxa Regio femoralis Crus Sura Pedis/Pes Phalanges/Digitorium
huvud hals bålen överarmen underarmen handen bröstkorgen buken bäcken höft lårregion underbenet/knä vad foten fingrar/tår
- redogöra för en cells principiella uppbyggnad, de viktigaste cellorganellerna och deras funktioner
Innanför cellmembranet finns cytoplasma, som består av cytosol och organeller. Cytosolen innehåller organiska molekyler och oorganiska joner. Den har en annan sammansättning än extracellulärvätskan och vätskelösningen i de flesta organellerna.
Mitokondrierna är “självständiga” organeller som innehåller lite DNA. De har egna ribosomer och kan producera en del av sina membranproteiner själva. Mitokondrierna är cellens kraftverk och antalet i en cell varierar därför efter behov. I skelettcellerna, som har en hög energiomsättning, finns det särskilt många.
Den största av organellerna är endoplasmatiskt retikel. Producerar mRNA. De består av ett nät membranklädda, vätskefyllda kanaler och blåsor. Det korniga endoplasmatiska retiklet innehåller ribosomer som deltar i proteinsyntesen och kopplar samman aminosyror till proteiner. De proteiner som bildas på ribosomerna transporteras först in i hålrummet i ER och packas sen in i vesiklar (membranblåsor) och överförs till golgiapparaten. Glatt endoplasmatiskt retikel saknar ribosomer men deltar i produktionen av fettsyror och lipider. Fosfolipiderna som ingår i cellmembranet och membran till andra celler tillverkas här. Kolesterol ombildas till steroidhormoner här. Det glatta endoplasmatiska retiklet har även ett förråd av kalciumjoner som är viktig för signalfunktionen i cellerna.
Golgiapparaten består av platta membransäckar som ligger tätt sammanpackande intill det endoplasmatiska retiklet. Där tas transportvesikler med nybildade proteiner emot från det korniga ER. Enzymer i golgiapparaten modifierar en del av de mottagna proteinerna genom att tillföra kolhydrat- och fosfatgrupper. De grupperna fungerar som adresslappar och ser till att proteinerna transporteras till rätt platser i cellen.
Lysosomerna är vesikler som innehåller enzymer. De bryter ner makromolekyler genom endocytos. Den endocytotiska vesikeln smälter samman med lysosomen och de lysosomala enzymerna bryter sedan ner innehållet i vesikeln. De nedbrytningsprodukter som är till nytta för cellen (aminosyror, monosackarider och andra monomerer) transporteras ut i cytosolen där de återanvänds, och avfallsprodukterna utsöndras av cellen genom exocytos.
Cellkärnan, nucleus, innhåller nästan all genetisk information i cellen och är kommandocentralen som styr cellens funktioner genom att reglera produktionen av de protenier som kontrollerar dessa funktioner. Röda blodkroppar har ingen cellkärna, medan skelettmuskelceller har flera. Kärnan innehåller ett fint nätverk av trådar, kromantintrådar, som består av DNA och proteiner.
På ribosomerna sker proteinsyntesen, och därför finns det särskilt många ribosomer i celler som producerar mycket protein.
I cytoplasman finns olika proteinfibrer som inte ingår i organellerna. Proteinfibrerna kallas cellskelett och cellskelettet fungerar som cellens stomme, och ger cellerna deras form. Även viktigt för deras förmåga att röra sig och förändra form.
cellmembranet uppbyggnad och kunna beskriv dess funktioner
Membranet består av lipider, huvudsakligen fosfolipider, och lite protein. Fosfolipiderna har ett hydrofilt huvud och en hydrofob svans. De utgör ett dubbelt molekylskikt, ca 5nm tjockt. Cellmembranets funktioner är:
- att avgränsa cytoplasman från vätskan utanför cellen (extracellulärvätskan) så att de kan upprätthålla en inre miljö som skiljer sig från omgivningen.
- att transportera vattenlösliga ämnen med hjälp av proteiner in och ut genom cellerna.
- genom proteiner fungera som mottagare, receptorer, som gör det möjligt för celler att ta emot information från andra celler med hjälp av signalmolekyler. I sinnescellerna finns även receptorer som påverkas av sinnesstimuli.
- genom enzymer katalysera kemiska reaktioner
- i vissa fall knyta samman grannceller genom proteiner
Det finns inga starka kemiska bindningar mellan fosfolipidmolekylerna som utgör cellmembranet, och därför kan de röra sig i förhållande till varandra och ändra form. Ett exempel är blodkroppar som kan “kura ihop” sig och på så sätt färdas genom blodkärl som är mindre än de själva.
- vilka olika transporter som kan ske över cellmembranet
Passiv transport:
1. Diffusion genom lipidskiktet: fettlösliga ämnen kan lösas i det dubbla lipidskiktet, som därefter kan passera genom diffusion.
2. Diffusion genom vattenfyllda proteinkanaler: jonföreningar eller molekyler med polära kovalenta bindningar som är lösta i vatten är omgivna av ett hölje med vattenmolekyler. Sådana hydrofila ämnen kan inte lämna vattenfasen och lösas i lipidskiktet. Några av membranproteinerna bildar vattenfyllda porer genom membranet som fungerar som diffusionskanaler för vattenlösliga ämnen. Den passiva transporten av joner genom jonkanalerna styrs av koncentrationsskillnaden mellan in- och utsidan av cellerna utan även av elektriska spänningsskillnader.
3. Bindning till transportproteiner, faciliterad diffusion: Hydrofila molekyler som är för stora för att passera genom jonkanalerna transporteras passivt genom cellmembranet med hjälp av en typ av membranproteiner - transportproteiner. Ämnet som ska transporteras binds till transportören så att molekylen utsätts för vätskan på den andra sidan av membranet. Där bryts bindningen och molekylen diffunderar ut i vattenlösningen.
Aktiv transport:
Med hjälp av transportörer. Kräver energi. Vid primär aktiv transport är ATP alltid den direkta energikällan, och vid sekundär aktiv transport används lagrad energi i form av en koncentrationsskillnad för en jon, i regel Na+, till transporten. Sekundär transport
Exocytos - vattenlösliga ämnen eller stora molekylkomplex fraktas genom att vesikler smälter samman med cellmembranet.
Endoxytos - vattenlösliga ämnen eller stora molekylkomplex snörs av från cellmembranet efter att det smält samma med en vesikel.
förklara följande begrepp: filtration, diffusion, osmos och aktiv transport samt exocytos och endocytos.
Filtration - mekaniskt avlägsnande av partiklar (till exempel njuren)
Diffusion - utjämnar koncentrationen av ett givet ämne i en vätska. Transportmekanism?
Osmos - diffusion genom ett semipermiabelt membran. Vätskan flyttar sig mellan membranen för att jämna ut koncentrationen av ett ämne.
Aktiv transport - sker alltid med hjälp av transportörer. Vid primär aktiv transport är ATP alltid den direkta energikällan, och vid sekundär aktiv transport används lagrad energi i form av en koncentrationsskillnad för en jon, i regel Na+, till transporten.
s. 67 Exocytos- vattenlösliga ämnen eller stora molekylkomplex fraktas genom att vesikler smälter samman med cellmembranet. Blir större.
Endocytos - vattenlösliga ämnen eller stora molekylkomplex snörs av INÅT från cellmembranet efter att det smält samma med en vesikel.
- förklara begreppen membranpotential och aktionspotential (se även kapitel 4)
I alla celler i kroppen finns det en elektrisk spänningsskillnad mellan cytosolen och den extracellulära vätskan. Denna spänning kallas membranpotentialen. När insidan är negativ i förhållande till utsidan, definieras membranpotentialen som negativ. Några typer av celler, till exempel nervceller och muskelceller kan snabbt ändra membranpotentialen, men även för de flesta av dessa celler är membranpotentialen negativ och förhållandevis stabi den största delen av tiden.
Nervsystemet använder aktionspotentialer (som är förändringen i membranpotentialen) för att snabbt skicka information över stora avstånd. Det är en förutsättning för att vi ska kunna reagera och röra oss snabbt. I en muskelcell sätter aktionspotentialen igång den kedja av händelser som slutar med att cellen dras samman. Många av de celltyper som producerar hormoner har också förmågan att skapa aktionspotentialer. Det som under normala förhållanden utlöser aktionspotentialer i en nervcell är påverkan från sinnesceller eller andra nervceller. I många nervceller kan aktionspotentialer också skapas spontant.
- vad en receptor är
De endokrina cellerna utsöndrar signalsubstanser som kallas hormoner. Hormonerna transporteras till andra celler i kroppen via antingen blodet eller vävnadsvätskan (om transportsträckan är kort). De celler som påverkas av ett hormon kallas målceller. Målcellen har specifika mottagarmolekyler, receptorer, för hormonerna. Det innebär att signalmolekylerna kan känna igen och binda sig till rätt receptor, så att informationen levereras till rätt “adress”. Det enskilda hormonet har ofta olika typer av celler som målceller och en bestämd celltyp är vanligen målcell för flera olika hormoner. Alla receptorer är proteiner.
- förklara begreppen: hyperton, hypoton och isoton lösningar
Hyperton - vätskan har högre koncentration av lösliga ämnen än röda blodkroppar - vätska dras ut via osmos.
Isoton - vätskan har samma koncentration av lösningen som röda blodkroppar - allt stabilt.
Hypoton - vätskan har lägre koncentration av lösningen än röda blokroppar - vätska dras in via osmos.
