DK2, EF: Religiös utveckling i Europa Flashcards
Redogör för kristendomens roll i det medeltida västeuropeiska samhället och för kyrkans framväxt och organisering över tid cirka 1000 till 1500.
Organisering: Påve (Rom, världen), kardinaler (egentligen några utvalda ärkebiskopar, som har hand om utväljandet av en ny påve), ärkebiskopar (sitt eget biskopsstift samt en större kyrkoprovins), biskopar (biskopsstift, som inkluderar flera socknar), präster (socken), lekfolk.
Investiturstriden (1000-1100): En konflikt mellan påven och kejsaren i tysk-romerska riket om rätten att utse biskopar. Slutade med konkordatet i Worms (1122) då kyrkan fick ensamrätt att utse biskopar.
Gregorianska reformen (1075-1085): Han stärkte sin makt genom att förbjuda simoni (sekulärt utseende av biskopar, att man inte kunde köpa till sig sin position i kyrkan) och skilde på kyrkan och staten på så sätt att en gäng påvar skulle få utvälja präster/biskopar i kontrast till tidigare då härskare valde sina ledare. Stärkte celibatikravet för präster och systematiserade teologin.
Korståg för att befästa kyrkans och påvens makt (1096-1270): Kyrkan och påven stärkte sin makt genom att legitimera krig i Guds namn, och gav de även ökad kontroll över folket. Genom avlat lockades alla möjliga typer av människor till att delta i korstågen. Vilket ledde till att kyrkan ökade sitt inflytande inom territorier, ekonomi samt ideologi, i både Europa och mellanöstern.
Kanonisationsakten (1100/1200): Kanonisationsakten: Kanonisationsakten påvisar en typ av juridisk eller rättslig process som kyrkan utför för att lägga beslag på och institutionalisera helgonkulten, som visat sig central i medeltidens religion. Detta går att koppla till ett bredare historiskt sammanhang där påvedömet hävdar alltmer makt i väst. Klaniczay belyser till exempel hur påve Alexander III hävdade att helgon allenast kan kanoniseras av påven själv och hur påve Innocentius III införde dessa rättsliga processer för att utreda mirakel och eventuella helgonkanoniseringar
1100-talet Nordiska länder fullt integrerade med romerska kyrkan (Kristet)
1164: Sverige blir en egen kyrkoprovins. Ärkebiskopssätet i Uppsala grundas.
Tiondet införs i Norden (1100/1200-talet): Man inför tiondet, skatt som betalas till kyrkan som är 10% av ens inkomst därav man hör i namnet “tiondet”.Folk lämnar sina arv till kyrkan, i utbyte mot avlat/frälsning.
Kyrkan måste hitta en ny inkomstkälla då Sveriges kyrka blev fattigt 1200-talet eftersom Sveriges jordbruk blev dåligt jämfört med Norge och Danmark.
Biskopar utvecklas till en egen makt och jobbar pararellt med kungen. (Värdsligt) och (Andligt) döme förekommer.
Patronatsrätten = Inflytandet av folket vem dom vill tillsätta som präst- skänker jord till kyrkan- Det FÖRBJUDS slutet av 1000-talet.
Sverige 1210- kröningar- innebar att kungen fick kräva mer lydnad, kungen ansågs gudomlig- Gick man emot kungen fick man hårda straff och kyrklig bannlysning.
Påveschismen: Påvliga dispyter som försvagade kyrkan som institution
Reformation: Martin Luther och andra reformatorer (som Jean Calvin och Ulrich Zwingli) protesterar mot katolska kyrkan → protestantismen föds.
Kristendomens roll? Redogör och ge exempel för män och kvinnors vardagsliv. Genusordning möjligen?
Religion som deltagande och handling: Religion definierades främst genom handlingar: sakrament, bön, allmosor, vördnad för helgon, pilgrimsfärder, högtider, fastor. Det präglade alltså hela deras vardag i princip. I synnerhet när man tänker på kyrkans liturgiska kalender.
Helgonkult: Definiera helgon Sen: många helgondagar ledde till många fester och karnevaler och mycket firande och fritid. Helgonbilder fanns i hemmen. Fester för den sociala sammanhållningen. Man såg helgonkulten i termer av ömsesidighet (övernaturliga tjänster i utbyte mot gåvor och gärningar). De medförde skydd mot krig, naturliga olyckor, politiska kamper och var ideal för ett heligt liv. De kunde stärka lokala gemenskaper och nationella identiteter (nationalhelgon, pilgrimsfärder i staden osv).
Diskutera vilken utsträckning som kristendomen kan beskrivas som en enhetlig religiös kultur i västeuropa och varför vissa forskare hellre beskriver perioden som präglad av religiösa kulturer.
Det fanns ingen skarp gräns mellan “folklig” och “elitens” religion, utan snarare ett spektrum av religiösa uttryck som varierade beroende på social status, geografisk plats och lokala traditioner. Det fanns bland annat kättare (katarerna) och olika typer av reformrörelser. Olika typer av magiska uttryck kunde variera beroende på den geografiska platsen, likaså helgonen (nationalhelgon och lokala helgon, som inte nödvändigtvis var kanoniserade).
