Biologiska perspektivet Flashcards
Varför behöver ni ha kunskap och förståelse rörande gener och geners inflytande på människans beteende och utveckling?
Gener är något vi föds med och de bidrar till varför vi människor är lika/olika. Gener är en ärftlighet som finns i vårt DNA, varje gen har en specifik plats på kromosomerna och är olika versioner som kallas alleler. Dessa alleler bidrar till variation inom en art. Den enda som får 100% genuppsättning är enäggstvillingar. Rörande gener, även kallad hoppargener är gener som förändrar sin position i dna, rörande gener kan bidra till genetisk variation och evolution, de skapar nya kombinationer av alleler eller genom att påverka geners funktion.
Redogör utförligt för, vad Kromosomer, DNA och Gener är samt hur dessa förhåller sig till varandra.
Vår kropp är uppbyggd på flera miljarder celler, inuti i varje cell så finns det en cellkärna, I varje cellkärna finns det 46 kromosomer, varje kromosom har en kopia delat på två, det vill säga 23 kromosompar. Vi har exakt lika många kromosomer från vår biologiska mamma som pappa. Alla våra kromosompar är samma, det enda som skiljer oss kön emot är det 23 kromosomparet, är det ett x och y så är det en kille och är det en tjej så har hon 2 x kromosomer istället. I kromosomerna finns generna. I kromosomerna finner man vår arvsmassa, även kallad DNA. Delar av DNA kallas gener. Generna innehåller information om hur kroppen ska byggas upp och fungera. Varje cell i kroppen har 2 meter dna. Det som sticker ut från oss människor som gör oss olika är det så kallade alleler, vi har både recessiva och dominanta. Det är det som styr bland annat vår hårfärg, ögonfärg.
Redogör hur det går till när ni ärver ”era” kromosomer (och därmed DNA och gener) från era föräldrar.
När vi föds så innehåller spermiecellerna 23 kromosomer (från pappan) och äggceller 23 kromosomer (från mamman), vid befruktning så smälter en spermie cell och en äggcell samman och bildar 23 kromosompar. Då får vi 23 från våran pappa och 23 från vår mamma. Våra kromosomer består av histoner (protein) och dna den molekyl som bär våra gener. Dna tråden är lindad runt histonerna. Generna påverkar hur vi kommer att se ut, ögonfärg, hårfärg, fysiska och biologiska drag. Till exempel om jag får bruna ögon så krävs det endast 1 allel eftersom brun ögonfärg är dominant, då blir den genen homozygot. Men skulle jag få blå ögonfärg då krävs det 2 alleler som kodar för blå, då blir den genen hetrozygot.
Ni behöver också ha förståelse för att våra gener bildar genpar. Vidare, vad innebär begreppet Allel? Vad innebär Dominant respektive Recessiv allel? Förklara utförligt & detaljerat.
En allel är en version av en gen som finns på samma plats. Gener styr olika egenskaper hos en organism, alleler kan ge upphov till olika variationer av dessa egenskaper. De styr olika egenskaper på kroppen, till exempel ögonfärg om det finns en gen för blå ögonfärg.
Alleler kan vara recessiva eller dominanta, och det styr också vilka egenskaper som ger uttryck. Ett exempel kan vara anlag för bruna ögon är dominant, men anlag för blåa ögon är recessivt. Det innebär att det räcker med en allel för bruna ögon för att brunt skall ge uttryck på en person. Men för att blå ska ge uttryck krävs två alleler för blått uttryck.
En heterozygot är en individ som har två olika alleler av en gen. Homozygot är en individ som har två likadana alleler av en gen.
Vad innebär begreppet Polygen nedärvning? Hur är detta också kopplat till det här med genpar och alleler? Detta behöver ni ha god förståelse för och kunna redogöra för utförligt för.
Polygen nedärvning är när många gener tillsammans, var och en med liten effekt, här inkluderas höjd, vikt, hudfärg och intelligens.
Polygen nedärvninginnebär att det är många olika gener som styr en enda egenskap,och att varje gen endast bidrar med en minimal summa till helheten, åt ena eller andra hållet, plus eller minus beroende på vilken allel som ingår.
Polygener är alltså gener som var och en bidrar med en liten smula till slutresultatet. De finns också utspridda i generna. De ligger oftast i olika kromosomer, eller om de är i samma kromosomer är de så långt ifrån varandra att de olika genetiska kopplingar som kan förekomma, inte förekommer bland polygenerna. De är alltså helt fristående från varandra.
Förklara begreppet beteende genetik.
Beteendegentiken är den studie som både beskriver gener och miljö. Det påverkar beteenden och psykologiska egenskaper hos individer. Här undersöker man genetiska faktorer som tvillingar, syskon och familjer för att se hur mycket de liknar varandra i beteendet. Det är också viktigt med miljön, hur den påverkar människors utveckling eller om den främjas. Omgivningen och erfarenheterna man tar med sig från andra exempel umgänge främjar ens beteende.
Förklara vad som menas med begreppet epigenetik
Epigenetik är studiet i genuttryck som inte berör dna sekvensen. Det handlar mer om miljöfrågor, livsstil och andra externa influenser som kan påverka vilka gener, som är aktiva eller inaktiva i en cell. T.ex. Om dina föräldrar har mycket celltillväxt, så kan du ha stor risk att drabbas av cancer.
Epigenetik kallas ibland för “cellens minne” och är den del av genetiken som behandlar förändringar i genuttryck eller fenotyp som är oberoende av förändringar i DNAsekvensen. Epigenetiken handlar om hur DNA läses av och hur DNA uttrycks.
Neuron och Gliaceller. Ni behöver ha bra koll på dessa båda typer av celler. Vad har de för funktioner?
Neuroner är nervcellernas grundläggande enheter och har flera viktiga funktioner
Gliaceller: har en “stödjande” roll i nervsystemet
Neuroner är de specialiserade cellerna i nervsystemet som ansvarar för att ta emot, bearbeta och överföra information i form av elektriska och kemiska signaler. De är grundläggande för alla kroppens funktioner som involverar kommunikation mellan hjärnan, ryggmärgen och resten av kroppen. Här är några av deras viktigaste funktioner:
Det finns flera olika typer av gliaceller som till exempel ger näringsämnen till neuroner och även fysiskt stöd, för att kunna reparera vissa skador på neuron samt bryter ner död vävnad och bildar myelin. Myelin skapas av speciella celler i nervsystemet, i det centrala nervsystemet (oligodendrocyter) som producerar myelin. I det perifera nervsystemet är det schwann-celler(gliacell) som gör det.
Redogör för ett neurons uppbyggnad (de olika ”delarna”; soma, dendriter, axon, nervändslut/axonterminal).
Neuron består av tre “huvuddelar”. (Soma - cellkropp), Dendriter och Axon.
Soma/cellkropp - innehåller cellkärnan i maskineriet för framställning av alla de proteiner som nervcellen behöver
Cellkropp – är den del av en nervcell (neuron) som innehåller cellens källa och de flesta organeller. Den är ansvarig för att upprätthålla cellens liv och funktioner som proteinsyntes och energiomsättning.
Dendriter – samlar upp information från omgivningen via synaptiska kontakter.
Axon – sprider ut nervimpulser till olika mottagarceller
Nervändslut - är små, någon eller några mikrometer stora, rundade utvidgningar som sitter enstaka eller klasar i änden på axonets slutgenar
Signaler (nervimpuls) tas upp av dendriter som sedan färdas igenom cell kroppen ner till axonet. I axonet skickas signalsubstanser ner mot receptorer där de antingen träffar eller missar. Träffar de ingen receptor måste det städas ut innan det kommer en ny signal. Detta görs av enzymer. Efter det färdas de genom myelinskidan där det finns gliaceller samt node of ranvier som håller ihop. Sedan kommer det fram till axonterminalen där det sedan skickas upp till hjärnan för att kunna processa det
Förklara vad myelin och myelinskidor är och har för funktion.
Myelin - är en fettrik substans som bildar ett elektriskt isolerande lager, en skida runt axonet. Förekomsten av den elektriskt isolerande myelinskidan o dess korta avbrott, de ranvierska noderna gör att nervimpulsen kan “hoppa” från nod till nod vilket är förutsättningen för en snabb spridning av nervimpulsen
Förklara vad nervimpulser och aktionspotentialer är, hur de går till SAMT hur aktionspotentialer och nervimpulser förhåller sig till varandra.
När en neuron är i vila, har den en negativ laddning inuti (ungefär -70 mV) jämfört med utsidan. Detta kallas vilopotential och upprätthålls av natrium-kaliumpumpar som transporterar joner över membranet.
En stimulans (t.ex. en beröring eller kemisk signal) kan orsaka att membranpotentialen förändras. Om stimulansen är tillräckligt stark kan den nå en tröskel (vanligtvis runt -55 mV).
När tröskeln nås öppnas spänningsstyrda natriumkanaler. Natriumjoner (Na⁺) strömmar snabbt in i cellen, vilket gör den inre miljön mer positiv (depolarisation). Detta skapar en snabb förändring av membranpotentialen.
När den inre laddningen når en viss nivå (cirka +30 mV) stängs natriumkanalerna och spänningsstyrda kaliumkanaler öppnas. Detta markerar den maximala depolarisationen.
Kaliumjoner (K⁺) strömmar ut ur cellen, vilket återställer den negativa laddningen inuti neuronen (repolarisation). Den inre miljön blir mer negativ igen.
Ibland strömmar för många kaliumjoner ut, vilket gör den inre laddningen ännu mer negativ än vilopotentialen (hyperpolarisering).
Natrium-kaliumpumparna och andra joner återställer sedan vilopotentialen, vilket förbereder neuronen för nästa nervimpuls.
Nervimpulsen rör sig längs axonet genom att aktionspotentialen “hoppar” mellan noderna av Ranvier (i myeliniserade neuroner), vilket gör signalöverföringen snabbare
Natrium - mer positiv
Kalium - positiv (Negativ)
Nervimpuls är en elektrokemisk signal.
Aktionspotential gör så att vi kan skicka information så snabbt som möjligt. Det är enförutsättning för att vi ska kunna reagera och röra oss snabbt.
Aktionspotensial = en nervimpuls.
För att en aktionspotential ska kunna ske måste membranpotentialen uppnå tröskelvärdet och spänningsreglerade jonkanaler måste aktiveras.
Detta sker OM det finns mycket natrium utanför cellen och lite innanför = diffusionen vill att natriumet ska gå in.
Den kommer upp till tröskelvärdet och så börjar den öppna natriumjonakaler. DÅ ökar spänningen och det rusar ut kaliumjoner.
- Vilopotential
Under vila samverkar diffusions- och elektriska kraften så att en spänning (potentialskillnad) uppstår över cellmembranet.
Beror på:
Inne i cellen (neg partiklar) utanför cellen (fler positiva laddningar)
Tröskelvärde:
Stimuli gör att membranpotentialen når tröskelvärdet och spänningstyrda Na+ jonkanaler öppnas.
Depolarisering
Na+ strömmar IN i cellen och membranpotensialen går mot positiv.
- Natrium kanaler stängs - Kaliumkanaler öppnas
Repolarisering
Kaliumjoner strömmar UT ur cellen (blir negativt laddad)
Hyperpolarisering
K+ kanalerna stängs
Membranpotentialen sjunker under vilopotnetialen (-70 mV).
Natrium-kaliumpump hjälper till att återställa konc. Na+ och K+ på ut- och insida av axonmembranet till vilopotentialen
Vad innebär fight or flight?
Allt-eller-inget lagen – aktionspotentialerna följer lagen. Sker endast om tröskelvärdet uppnås o är då alltid lika “starka” När en person eller ett djur upplever en hotfull situation, som en fara eller stressande stimuli, registreras detta av hjärnan, särskilt amygdala, som spelar en central roll i att bearbeta känslor. Amygdala skickar signaler till hypotalamus, som i sin tur aktiverar det autonoma nervsystemet. Detta resulterar i att det sympatiska nervsystemet sätts i arbete, vilket förbereder kroppen för att antingen slåss (fight) eller fly (flight).
Ökad hjärtfrekvens: Hjärtat slår snabbare för att pumpa mer blod till musklerna.
Ökning av andningsfrekvensen: Mer syre tillförs kroppen för att öka energinivåerna.
Utsöndring av stresshormoner: Hormoner som adrenalin och noradrenalin frigörs, vilket förstärker kroppens beredskap.
Omfördelning av blodflöde: Blodet omdirigeras från icke-vitala organ till musklerna och hjärnan för att förbättra reaktionsförmågan.
Kamp (fight): Om individen väljer att “slåss” mot hotet, förbereder kroppen sig för fysisk aktivitet. Flykt (flight): Om individen väljer att “fly”, är kroppen redo att springa bort från faran. När hotet är över, aktiveras det parasympatiska nervsystemet för att återställa kroppen till ett mer avslappnat tillstånd och normalisera funktioner.
Förklara utförligt och detaljerat, hur olika neuron kommunicerar med varandra, dvs. det här med synaptisk överföring. Hur överförs en nervimpuls från ett neuron till ett annat? Vad är en synaps? Vad är en transmittorsubstans? Vad innebär deaktivering och återupptag här? Varför är det viktigt att deaktivering och återupptag sker (och sker snabbt)?
Nervimpuls överförs till neuron
När en nervimpuls (aktionspotential) når slutet av ett axon, kallat axonterminalen, orsakar det att vesiklar fyllda med neurotransmittorer fäster vid cellmembranet och frisätter dessa kemiska budbärare i synapsen.
Neurotransmittorerna diffunderar över det synaptiska gapet och binder till specifika receptorer på dendriterna hos det mottagande neuronet. Denna bindning kan leda till en förändring i membranpotentialen hos det mottagande neuronet, vilket kan generera en ny nervimpuls om stimuleringen är tillräckligt stark.
Synapsen Funktion 6.1
En synaps är den struktur där kommunikation mellan två neuroner sker. Den består av: Presynaptisk neuron: Den neuron som skickar signalen.
Synaptiskt gap: Det smala utrymmet mellan neuronen.
Postsynaptisk neuron: Den neuron som tar emot signalen.
Synapsen är avgörande för överföringen av nervimpulser, eftersom den möjliggör kommunikationen mellan neuroner via neurotransmittorer.
Transmittorsubstans Funktion 6.2
En transmittorsubstans, eller neurotransmittor, är en kemisk substans som frigörs från en neuron för att överföra signaler till en annan neuron, muskelcell eller körtelcell. Exempel på vanliga neurotransmittorer inkluderar serotonin, dopamin, acetylkolin och noradrenalin. Dessa ämnen binder till receptorer på den postsynaptiska neuronen och kan antingen excitera (öka) eller inhibera (minska) sannolikheten för att en ny nervimpuls genereras.
Synapserna (Nervsignaler) 6.3
Deaktivering: Detta innebär att neurotransmittorer som har bundit till receptorer på den postsynaptiska neuronen snabbt bryts ner eller inaktiveras. Detta kan ske genom enzymatisk nedbrytning (t.ex. av acetylkolin) eller genom att neurotransmittorerna återupptas av den presynaptiska neuronen.
Återupptag: Detta är processen där neurotransmittorer som har frigjorts i synapsen tas tillbaka in i den presynaptiska neuronen för att återanvändas. Detta sker vanligtvis genom specifika transportproteiner i neuronens membran.
Synapser (Effektivtet)
Reglering av signalöverföring: Om neurotransmittorer förblir bundna för länge kan det leda till överdriven eller oönskad aktivering av den postsynaptiska neuronen, vilket kan orsaka störningar i normal nervfunktion.
Effektivitet: Snabb återupptag och deaktivering möjliggör att neuroner kan kommunicera snabbt och effektivt, vilket är avgörande för nervsystemets funktion, särskilt vid snabba reflexer och reaktioner.
Förhindrande av neurotoxiska effekter: Om neurotransmittorer inte snabbt inaktiveras kan de leda till toxiska effekter på neuronens hälsa och funktion.
vad innebär excitatorisk respektive inhibitorisk effekt? Förklara tydligt!
Excitatorisk effekt - Stimulerar, aktiverar, hetsar upp mottagare (neuron träffas → större sannolikhet att det neuronet skickar en nervsignal då det närmar sig tröskelvärdet — det själv kan skicka nervsignal
Är det muskelcell som får det → muskeln drar ihopa sig
Träffar det en körtel - skickar ut mer hormoner
Inhibitoriskt effekt - (Motsatsen) Mottagaren inaktiveras (bromsats, stoppas)
Körtel →> stänger av så hormoner ej kan släppas ut (ex. Stresshormon - måste stoppa innan det blir för mycket)
Neuron (far excitatorisk effekt ) Inhibitorisk (får in fler negativa - stänger av)
Ex. Stänga ner tankar inför prov (försöker bara ha plugget i huvet och inte allt annat, man stänger av) (2)
Ex: spänner bicep (excitatorisk) - triceps (inhibitorisk effekt) då de inte kan vara aktiverade samtidigt
Nervcellens signalöverföring: När en nervcell aktiveras, skickar den en elektrisk impuls ner genom sin axon till synapsen (kontaktytan mellan nervceller).
Signalens väg till nästa cell: Vid synapsen frigörs kemiska ämnen, så kallade neurotransmittorer, som överför signalen till nästa cell. Dessa kan vara antingen excitatoriska (stimulerande) eller inhibitoriska (hämmande) neurotransmittorer.
Excitatorisk effekt: När en excitatorisk neurotransmittor når den mottagande nervcellen, ökar sannolikheten för att denna cell också ska aktiveras och skicka vidare en elektrisk impuls. Det gör att signalen fortsätter spridas genom nervsystemet. Ett exempel på en excitatorisk neurotransmittor är glutamat.
Inhibitorisk effekt: Om neurotransmittorn är inhibitorisk, minskar istället sannolikheten för att den mottagande cellen ska aktiveras. Den hämmande effekten bromsar eller stoppar signalen från att gå vidare. GABA (gamma-aminosmörsyra) är ett vanligt exempel på en inhibitorisk neurotransmittor.
Balans i nervsystemet: Hjärnan och nervsystemet är beroende av en noggrann balans mellan excitatoriska och inhibitoriska signaler för att kunna fungera normalt. Om denna balans rubbas, kan det leda till neurologiska problem, till exempel epilepsi (vid för mycket excitation) eller depression (vid för mycket inhibition).
Det är också viktigt att ni har koll på några av de vanligaste transmittorsubstanserna
Transmittorsubstanser - en signalsubstans är en molekyl som förmedlar en nervsignal på kemiskt väg, från en nervcell till en annan i nervsystemet.
Dopamin - Funktion: Reglerar belöningssystemet, motorik, och påverkar humör och känslor.
Plats: Huvudsakligen i hjärnan, särskilt i områden som striatum och prefrontala cortex
För mycket dopamin - Schizofreni, Parkinson/För lite dopamin - Depression
Serotonin - Funktion: Reglerar humör, sömn, aptit och smärtkänslighet.
Plats: Finns främst i hjärnan och mag-tarmkanalen.
För mycket serotonin - liknar LSD, överstimulering av en neuron som bearbetar sinnesintryck För lite serotonin - ätstörningar/depression
Noradrenalin - Funktion: Påverkar uppmärksamhet, reaktionsförmåga och kroppens stressrespons.
Plats: Utsöndras av nervceller i hjärnan och binjurar.
GABA - Återfinns i majoriteten av synapserna i hjärnan.
Liknande: Alkohol härmar/liknar gaba som leder till att hjärnan börjar att bearbeta långsammare.
Det finns tre typer av neuron som sköter det här kontrollcentret, vilka?
Sensoriska Neuron - neuroner som är kopplade till sinnesorgan som skickas till hjärnan. Samma gäller med lukt, vi har lukt neuroner i näsan som är kopplade till luktorganet där vi kan känna olika typer av lukt.
Motoriska Neuron - Signaler skickas ut från hjärna och ryggrad till våra muskler och organ. Signaler som skickas ut från hjärnan till muskler aktiverar muskler. Kopplas ihop med smärta när vi lägger handen på spisen, kroppen känner en smärta aktiverar muskeln och drar bort handen.
Interneuron - de kopplar ihop olika delar med varandra, t.ex. kopplar ihop ena sidan av hjärnhalva med den andra så båda kan kommunicera med varandra.
Vidare så behöver ni kunna redogöra för (och skissa upp) nervsystemets hierarkiska indelning. Här behöver ni ha bra förståelse för de olika delarna och deras respektive funktioner. Dvs.: a. Centrala och perifera nervsystemet b. Perifera nervsystemets båda delar: somatiska och autonoma nervs. c. Autonoma nervsystemets båda delar: sympatiska och parasympatiska nervs. d. Ryggmärgen. e. Vad gäller hjärnan så behöver ni ha koll på vad hjärnan har för övergripande ”funktion”
Nervsystemet - Centrala Nervsystem (Hjärnan Ryggmärgen) - alla neuroner som finns i hjärnan och i ryggmärgen
Centrala nervsystemet/Kontroll - Hjärna och Ryggmärgen, Det centrala nervsystemet är kärnan i nervsystemets funktion, som ansvarar för att bearbeta information, styra rörelser och möjliggöra kognitiva funktioner. Genom att samordna aktiviteter inom kroppen och reagera på omgivningen spelar CNS en avgörande roll för vår överlevnad och välbefinnande.
Perifera Nervsystemet/Icke kontroll - (Somatiska Autonom) - allt som finns utanför ryggmärgen och hjärnan, Autonoma Nervsystemet kontrollerar sköter våra inre organ och det som kallas glatta muskulaturen, muskulatur som får hjärtat att slå, lungor som jobbar korrekt. Sköter det som vi inte har medveten kontroll över, sköter sig självt.
Somatiska nervsystemet - involverar frivilliga rörelser och sensorisk information.
Styr skelettmuskler och förmedlar sensorisk information från kroppen till CNS (t.ex. beröring, smärta, temperatur).
Autonoma nervsystemet (ANS): Reglerar ofrivilliga funktioner i kroppen, såsom hjärtfrekvens, matsmältning och andning.
Sympatiska nervsystemet: Aktiverar kroppens “kamp eller flykt”-respons i stressiga situationer.
Parasympatiska nervsystemet: Främjar “vila och smälta”-respons, vilket hjälper kroppen att återhämta sig och spara energi
Ni behöver också ha koll på de olika metoderna, för att studera hjärnan, som tas upp i kurslitteraturen
EEG - kopplas med elektroder som sätts på huvudet för att kolla vad som mäts i hjärnan, man kan mäta sömn med hjälp av detta. Är vi mer avslappnade så går signalerna mycket långsammare, vi människor har 5 olika stadier inom sömn. Rem- sömn (rapid eye) när vi människor drömmer. Kroppen sover men hjärnan är i full gång tills det blir morgon. Meditation är också en typ av avslappning, hjärnan slappnar av och aktiviteten dämpas.
MRI (MagnetResonanstomografi) - hjärnavbildning - Vi kan ta del av en 3d hjärna, lägger människor på en brits. Ett stort magnetfält som människor åker in i. Väteatomer lutar och snurrar, körs in i ett magnetfält, då blir alla synkade. Man slår på ljudvågor när människor ska undersökas, då rubbas magnetfältet och väteatomerna är inte i synk längre. Datorer känner av väteatomer och ser om de är synkade eller inte. Datorn skapar en 3d bild av hjärnan, detta görs för att ta reda på hur hjärnan är uppbyggd, se om det finns en tumör, varit en stroke har gjort skada i hjärnan.
Hjärnstimulering (Transcranial Magnetic Stimulation) - Vi kan stimulera hjärnan via ett magnetfält, den delen av hjärnan som är närmast magnetfältet aktiveras. Vilka uppgifter blir vi bättre på beroende på vilken del av hjärnan vi stimulerar, hur snabbt eller hur långsamt. Detta är en tillfällig aktivering eller inaktivering. Vi kan skapa en konstgjord skada i hjärnan för att utreda problem.
Diffusion tensor imaging, DTI - Kan studera hur olika delar i hjärnan har för kopplingar, vilka delar är sammankopplade. Här kan man även studera hur vatten funkar, hur vatten i ett axon rör sig. Här kan man hitta vilka delar i hjärnan som jobbar ihop mest.
Vad gäller de olika strukturerna i hjärnan så behöver ni ha god koll på de strukturer som tas upp i utdelat handout och deras funktion. Occipitalloben? Temporalloben? Parientalloben? Frontalloben? Ventrala och Dorsala banorna?
Cerebellum - Koordination och balans: Cerebellum är ansvarigt för att samordna muskelrörelser och upprätthålla balans. Det ser till att rörelser är smidiga och koordinerade.
Motorisk inlärning: Det spelar en roll i att lära sig och förbättra motoriska färdigheter, som att cykla eller spela ett instrument.
Finjustering av rörelser: Cerebellum justerar rörelser baserat på feedback från sinnena, vilket hjälper till att optimera kroppens rörelser.
Cerebellum, för att koordinera rörelser, blir vältajmade i rätt sekvenser. Rör fler muskler samtidigt, ta upp en flaska, greppar tag i flaskan, rör armen utåt, höjer handen. Cerebellum får information från pons vad för sekvens ska uppnå, tajmingen måste vara rätt.
Den delen i hjärnan som först slutar fungera i hjärnan när vi konsumerar alkohol. Cerebellum koordinerar om vi ska göra en specifik uppgift, till exempel balansera på en linje.
Postural kontroll: Det hjälper till att hålla kroppen stabil och anpassa sig till förändringar i omgivningen.
Pons betyder brygga, håller den viktigaste funktionen i hjärnan. Kopplar ihop cerebellum med resten av hjärnan.
Får vi i oss något skadligt eller som kroppen inte behöver aktiveras medullan som gör att vi kräks till exempel för stora mängder alkohol.
Längst bak är cerebellum, innehåller ungefär hälften av alla neuroner i hela kroppen, där sker det mycket aktivitet.
Amygdala - Amygdala är en del av hjärnan som spelar en central roll i känsloreglering och emotionell bearbetning.
Den är särskilt viktig för:
Känslor: Amygdala är starkt kopplad till känslor som rädsla, glädje och ilska. Den hjälper till att identifiera och reagera på känslomässiga stimuli.
Minnen: Den är involverad i att bilda och lagra minnen kopplade till känslomässiga upplevelser, vilket gör att vi lättare kommer ihåg händelser som har starka känslor kopplade till sig.
Hotbedömning: Amygdala hjälper till att bedöma potentiella hot i omgivningen och aktiverar kroppens stressrespons vid fara.
Sociala interaktioner: Den spelar också en roll i att förstå sociala signaler och känslor hos andra, vilket är viktigt för sociala relationer.
Hippocampus - Hippocampus är en viktig struktur i hjärnan som har flera centrala funktioner, främst relaterade till minne och inlärning. Här är några av dess huvudfunktioner:
Minne: Hippocampus är avgörande för att bilda och konsolidera nya minnen, särskilt episodiska minnen (minnen av personliga upplevelser och händelser).
Rumslig orientering: Den spelar en roll i rumslig navigering och förståelse av omgivningen, vilket hjälper oss att skapa mentala kartor över platser.
Inlärning: Hippocampus är involverad i inlärningsprocesser och hjälper oss att anpassa oss till nya informationer och erfarenheter.
Emotionskoppling: Den bidrar också till att koppla känslor till minnen, vilket gör att vissa upplevelser blir mer minnesvärda på grund av de känslor som är kopplade till dem.
Hypothalamus
Hormonell reglering: Hypothalamus är en nyckelregion för hormonell kontroll och fungerar som en koppling mellan nervsystemet och det endokrina systemet genom att styra hypofysen.
Temperaturreglering: Den hjälper till att reglera kroppstemperaturen genom att sätta igång svar på värme eller kyla.
Hunger och törst:
Hypothalamus är involverad i regleringen av hunger och törst, vilket påverkar vårt beteende kring mat och vätskeintag.
Emotionell och sociala beteenden: Den spelar också en roll i att reglera känslomässiga och sociala beteenden, inklusive stressrespons och sexuell beteende.
Thalamus
Sensorisk bearbetning: Thalamus fungerar som en “relay station” för sensorisk information (utom lukt), vilket innebär att den tar emot signaler från olika sinnen och skickar dem vidare till rätt områden i hjärnbarken för vidare bearbetning.
Reglering av medvetande och sömn: Thalamus spelar en roll i reglering av medvetandetillstånd, såsom sömn och vakenhet, genom att modulera aktiviteten i hjärnbarken.
Motorisk kontroll: Den är också involverad i motorisk funktion och hjälper till att koordinera rörelser genom att koppla samman information från cerebellum och basala ganglier med motoriska områden i hjärnan.
Hjärnstammen
Cerebellum - Cerebellum, eller lillhjärnan, har flera viktiga funktioner som är avgörande för motorisk kontroll och koordination:
Motorisk koordination:
Cerebellum spelar en central roll i att samordna rörelser, vilket gör att vi kan utföra smidiga och precisa rörelser. Den hjälper till att justera och finjustera motoriska aktiviteter.
Balans och hållning: Den är viktig för att upprätthålla balans och stabilitet i kroppen, både i rörelse och i stillastående positioner.
Lärande av motoriska färdigheter: Cerebellum är involverad i inlärning och automatisering av motoriska färdigheter, som att cykla eller spela ett instrument. Den hjälper oss att förbättra vår motoriska prestation genom repetition.
Kognitiva funktioner: Även om cerebellum främst är känt för sina motoriska funktioner, har den också kopplingar till vissa kognitiva processer, inklusive uppmärksamhet och språk.
Sammanfattningsvis är cerebellum avgörande för att säkerställa att våra rörelser är koordinerade och balanserade, samt för att lära oss nya motoriska färdigheter.
Medullan - Medullan, eller medulla oblongata, är en del av hjärnstammen som har flera viktiga funktioner:
Autonoma funktioner: Medullan reglerar livsviktiga autonoma funktioner som andning, hjärtfrekvens och blodtryck. Den styr musklerna som är involverade i andning och hjälper till att kontrollera cirkulationen.
Reflexer: Den är involverad i många reflexer, såsom sväljning, kräkning, nysningar och hostning. Dessa reflexer är viktiga för att skydda kroppen och upprätthålla homeostas.
Sensorisk information: Medullan fungerar som en väg för sensoriska och motoriska signaler som passerar mellan hjärnan och ryggmärgen. Den spelar en roll i att vidarebefordra information om kroppens tillstånd.
Koordination av motoriska funktioner: Även om den inte är den primära strukturen för motorisk kontroll, bidrar medullan till koordinationen av vissa motoriska funktioner och reflexer.
Mitthjärnan - är en liten struktur som är inklämd runt ponsen, den koordinerar våra ögonrörelser. Styr så ögonen är i synk, hjälper oss att flytta blicken där ljud uppstår.
Mitthjärna kopplas ihop med Retikulär formation, viktig för att vi specifikt ska fokusera på en viss sak. Alla sinnesorgan förutom lukt, skickas via retikulär formation, sen skickar de vidare till storhjärnan som får medvetna upplevelser.
Formationen är som ett filter, stänger av övriga effekter. När vi är väldigt fokuserade, så stänger hjärnan av övriga saker än uppgiften vi gör.
Lukt är ett av de äldsta sinnen vi människor har, viktiga signaler som hjälper människor att uppfatta fara. Människor är olika, vissa är piggare än andra under vissa tidsperioder under dygnet. Skickar man elstötar i vissa djur i den retikulära formationen, så somnar de direkt.
Olika delar styr olika i hjärnan, stimulerar du en viss punkt, blir du klarvaken och träffar du en annan så kan du somna direkt.
Storhjärnan (hela hjärnan) - Storhjärnan är den del av hjärnan som utvecklats sist i utveckling, det är den delen som gör att vi är den största arten. Indelad i två st halvor (hemisfärer), fram och bak (frontalloben). Varje del är ett exemplar, vi har olika funktioner beroende på vilken del av hjärnan som arbetar.
På höger hjärnhalva hittar vi många viktiga delar, thalamus, det är en viktig omkopplingsstation, alla våra sinnesorgan skickar signaler till thalamus, sen skickas det vidare till de delar som bearbetar sinnesintrycken. Slår vi ut kopplingar så kan inte hjärnan inte arbeta.
Occipitalloben - Visuell bearbetning: Occipitalloben innehåller den primära visuella cortex (V1), som är den första platsen i hjärnan där syninformation från ögonen bearbetas. Här analyseras grundläggande visuella egenskaper som färg, form och rörelse.
V1 V2 skickar nervsignaler vidare för mer specifik bearbetning, V3 dynamisk form, vilken form objekt har som rör sig.
V4 analyserar färger och nyanser. V5 Rörelser och rörelsemönster. Visuella associationer:
Efter den primära bearbetningen skickas informationen vidare till olika områden inom occipitalloben och andra lobar (som temporalloben och parietalloben) för mer avancerad analys, inklusive igenkänning av ansikten, objekt och rumsliga relationer.
Dorsala bana - Banan som berättar Hur vi ska agera i förhållandet till objekt. Banan går från occipitalloben genom parietalloben.
Ventrala bana - Banan som berättar Vad det är för saker vi ser.
Banan går från Occipitalloben genom Temporalloben.
Parietalloben (Höger) - Somatosensorisk cortex: Parietalloben innehåller den somatosensoriska cortex, som tar emot och bearbetar information från kroppens sinnen, såsom beröring, temperatur, smärta och proprioception (känslan av kroppens position och rörelse).
Rumsuppfattning: Parietalloben är involverad i att förstå och navigera i vår omgivning. Den hjälper oss att uppfatta avstånd, riktningar och relationer mellan objekt i rummet.
Parietalloben integrerar information från olika sinnen, vilket gör det möjligt för oss att skapa en sammanhängande upplevelse av vår omgivning. Detta är viktigt för att kunna utföra komplexa motoriska uppgifter.
Parietalloben är också involverad i vissa kognitiva funktioner, såsom uppmärksamhet, minne och problemlösning. Den hjälper till att planera och utföra uppgifter som kräver koncentration.
Vissa områden inom parietalloben är kopplade till språkförståelse och matematiska färdigheter, särskilt i den dominerande hemisfären (vanligtvis vänster) hos de flesta människor.
Temporalloben - Auditorisk bearbetning:
Temporalloben spelar en central roll i att bearbeta ljud och ljudinformation, inklusive tal.
Minne: Den är starkt kopplad till minnesfunktioner, särskilt långtidshämtning och bildandet av nya minnen. Hippocampus, som ligger i temporalloben, är särskilt viktigt för dessa processer.
Språk: Vänster temporallob innehåller Wernickes område, som är avgörande för språkförståelse och bearbetning.
Visuell igenkänning: Temporalloben hjälper till att identifiera och tolka visuella stimuli, som ansikten och objekt.
Emotionell bearbetning: Temporalloben är också involverad i att bearbeta känslor och sociala signaler.
Det är också viktigt att ha god förståelse för avsnittet ”hemispheric lateralization…” (inkl. det här med ”the split brain”)
Hjärnhalvorna och deras funktioner
Vänster hemisfär: Vanligtvis ansvarig för språklig förmåga, logik och analytiskt tänkande.
Höger hemisfär: Kopplad till rumslig medvetenhet, kreativitet och icke-verbal kommunikation, såsom igenkänning av ansikten och musik.
Separata funktioner: Efter operationen kan de två halvorna av hjärnan fungera mer eller mindre oberoende av varandra. Detta leder till intressanta och ibland förvirrande resultat:
Om en person med split brain ser ett föremål i det vänstra synfältet (som processas av den högra hemisfären), kan de inte namnge det eftersom den högra hemisfären inte hanterar språk. De kan dock ofta rita eller peka på föremålet.
Om föremålet visas i det högra synfältet (vänster hemisfär), kan personen namnge det korrekt.
Forskare, som Roger Sperry, genomförde experiment på patienter med split brain för att förstå hur olika delar av hjärnan bidrar till beteende och kognition. Deras arbete ledde till viktiga insikter om hjärnans funktioner och hur information bearbetas.
Kognitiva och perceptuella effekter: Patienter kan uppleva problem med samordning och integrering av information mellan de två hemisfärerna. Detta kan påverka deras förmåga att utföra vissa uppgifter som kräver en helhetssyn.
Vad innebär plasticitet (att hjärnan är plastisk)?
Plasticitet - Typer av plasticitet
Neuroplasticitet: Denna typ av plasticitet syftar på hjärnans förmåga att omorganisera sig genom att skapa nya neurala kopplingar. Det kan ske både under utvecklingen och i vuxenlivet.
Synaptisk plasticitet: Handlar om förändringar i styrkan av synapser (kopplingar mellan neuroner). Det är avgörande för inlärning och minne.
Lärande och minne: Plasticitet gör det möjligt för hjärnan att anpassa sig när vi lär oss nya färdigheter eller minnen. Ju mer vi övar, desto starkare blir de neurala kopplingarna.
Återhämtning efter skador: Vid hjärnskador kan andra delar av hjärnan ta över de funktioner som förlorats. Plasticitet gör det möjligt för hjärnan att omorganisera och kompensera för skador.
Ålder: Hjärnans plasticitet är mest uttalad under barndomen, men den finns kvar genom hela livet, även om den minskar med åldern.
Erfarenheter: Regelbundna aktiviteter, träning och lärande kan stimulera plasticitet, medan brist på stimulans kan hämma det.
Miljö: En berikad miljö kan främja plasticitet, medan en deprimerad eller isolerad miljö kan begränsa den.
Ni behöver också ha koll på hur vårt nervsystem samverkar med det endokrina systemet/hormonsystemet och Immunsystemet OCH hur dessa båda system fungerar (dvs. endokrina systemet och immunsystemet)
Huvudkomponenter
Körtlar: De viktigaste körtlarna i det endokrina systemet inkluderar:
Hypotalamus: Reglerar andra endokrina körtlar och producerar hormoner som påverkar kroppens temperatur, hunger och sömn.
Hypofysen: Ofta kallad “master gland”, den kontrollerar många andra endokrina körtlar och producerar hormoner som påverkar tillväxt, blodtryck och reproduktion.
Sköldkörteln: Producerar hormoner som reglerar metabolism och energinivåer.
Bisköldkörtlarna: Reglerar kalciumnivåerna i blodet.
Binjurarna: Producerar hormoner som adrenalin och kortisol, som är viktiga för stressrespons.
Bukspottkörteln: Reglerar blodsockernivåerna genom insulin och glukagon.
Äggstockar (hos kvinnor) och testiklar (hos män): Producerar könshormoner som påverkar reproduktion och sekundära könskarakteristika.
Funktioner
Reglering av metabolism: Hormoner som sköldkörtelhormoner påverkar hur kroppen använder energi.
Tillväxt och utveckling: Hormoner från hypofysen och andra körtlar reglerar tillväxt och utveckling under barndomen och tonåren.
Reproduktion: Könshormoner reglerar reproduktionscykler och funktioner.
Stressrespons: Hormoner som adrenalin förbereder kroppen för att hantera stressiga situationer (“fight or flight”-respons)
Homeostas: Det endokrina systemet bidrar till att upprätthålla balans i kroppen, inklusive temperatur, vätskenivåer och pH.
Interaktion med nervsystemet
Det endokrina systemet och nervsystemet arbetar nära tillsammans för att reglera kroppens funktioner. Hypotalamus fungerar som en koppling mellan de två systemen och kan påverka både hormonella och nervösa svar.
Vad är ärftlighetskoefficient? Vad innebär det?
eller heritabilitet, är ett mått på hur stor del av variationen i en viss egenskap som kan tillskrivas genetiska faktorer inom en specifik population. Det uttrycks vanligtvis som en siffra mellan 0 och 1, eller i procent:
0 innebär att ingen av variationen i egenskapen beror på genetiska faktorer (all variation beror på miljöfaktorer).
1 betyder att all variation i egenskapen beror på genetiska faktorer (ingen miljöpåverkan).
Till exempel, om en egenskap som höjd har en heritabilitet på 0,8, betyder det att 80 % av variationen i höjd i den populationen kan förklaras av genetiska skillnader, medan 20 % beror på miljöfaktorer.
Ärftlighet handlar om skillnad/olikhet mellan människor, vilken utsträckning beror på vilken genuppsättning människor har.
Vad innebär allt eller inget lagen?
Allt eller inget-lagen är ett begrepp inom neurovetenskap och fysiologi som beskriver hur nervceller (neuroner) skickar signaler. Lagen innebär att när en neuron stimuleras tillräckligt mycket för att utlösa en elektrisk signal, så sker denna signal på samma sätt varje gång, utan att den blir svagare eller starkare beroende på stimulansens styrka, så länge den når en viss tröskel.
Hur fungerar allt eller inget-lagen?
Stimuli: När en neuron får en elektrisk signal från en annan cell (genom synapser) eller via stimuli (som beröring eller smärta), börjar spänningen i cellmembranet förändras.
Tröskelvärde: Om stimulansen är tillräckligt stark för att nå ett tröskelvärde (en viss nivå av elektrisk spänning), utlöses en aktionspotential, vilket är en snabb elektrisk impuls som färdas längs neuronen.
Allt eller inget: Om stimulansen når tröskeln, kommer aktionspotentialen att utlösas fullt ut och fortsätta hela vägen längs axonet. Om stimulansen inte är tillräcklig för att nå tröskeln, sker ingen aktionspotential överhuvudtaget. Det finns inget “delvis” aktionspotential — antingen sker det en fullständig aktionspotential eller inte alls.
Aktionspotentialens egenskaper: När aktionspotentialen väl är utlösts, är den alltid samma i styrka och hastighet, oavsett hur stark stimulansen var, så länge den var tillräcklig för att nå tröskeln.
Refraktärperiod: Efter att en aktionspotential har passerat, går neuronen in i en kort period där den inte kan utlösa en ny aktionspotential omedelbart (den absoluta refraktärperioden), vilket förhindrar att signalen återgår och åstadkommer en för tidig aktionspotential.
