Tentor 2024 Flashcards
Vad är insomni, och hur/varför kan en psykologisk insats kan vara relevant?
Enligt föreläsning:
Möjlighet att sova men ändå:
✔ >30 min insomningstid
✔ Vaknar ofta
✔ Dålig sömnkvalitet
* Akut eller kronisk (mer än 3 mån)
Enligt DSM-V:
Adekvata möjligheter att sova men ändå:
* svårt att somna
* vaknar ofta
* vaknar tidigt
* klin. sig. lidande
* sämre funktion på jobb/socialt e.d.
* 3 ggr/v i 3 mån
* inte annan sömnstörning/substans/medicinsk el psykiatrisk sjukdom
Missnöjd med kvaliteten och kvantiteten av sin sömn
Varför sömn behövs - Triple-R-modellen: Recovery
* minnesinlagring, svaga synapser sorteras bort
* uppmärksamhet
* beslutsförmåga
* tillväxthormon
* vävnader och muskler repareras
Resilience
* Sömnbrist ökar kortisol och sänker stresstålighet
* REM för att bearbeta känslomässiga upplevelser
* Sömbrist ökar risk för depression och ångest
Restoration
* Immunförsvaret aktiveras
* inflammationer dämpas
* oxidativ stress minskar (som skadar nerver)
* aptit och metabolism regleras
* kronisk sömnbrist ökar risk för diabetes, hjärtsjukdomar, Alzheimers
Psykologisk insats:
* sömnrestriktion
* sömnextension
* KBT (bryta vidmakthållande)
Vad är diabetes, och hur/varför kan en psykologisk insats kan vara relevant?
För högt blodsocker.
Typ 1: immunförsvaret förstör insulinproducerande celler och
vi kan inte ta upp näring.
Typ 2: för liten insulinproduktion, s.k. insulinresistens.
Symptom:
* viktnedgång (p.g.a. kroppen kan inte anv. glukos som energikälla längre)
* polyuri 🚽
* angiopati 🩸
* polydipsi 💧
* onormal trötthet, slöhet
* dimsyn
* oftast debut < 30 år
Psykologisk insats:
Ätstörningar vanliga, potentiellt dödligt Tex inte ta insulin eftersom man då kan äta utan att gå upp i vikt eller att man äter för lite.
KBT
Vad är tinnitus, och hur hur/varför kan en psykologisk insats kan vara relevant?
- Upplevelsen av inre ljud utan yttre orsak
- Olika ljud som saknar ”mening”
- Vanligt symptom, sällan tecken på “sjukdom”
- 60% av de som prövar ut en hörapparat
- Beror främst på hörselskador
- Och på problem med ljudfiltrering/bearbetning (upward/downward signaling) i hjärnan
- I princip allt som kan skada hörselsystemet kan orsaka tinnitus
Varför insats: Svårt att höra andra personer när man är omgiven av många andra
Blir väldigt trött av att hela tiden anstränga sig för att försöka höra
Tinnitus är väldigt jobbigt
Kroniskt
Insatser:
ACT, livskvalitet
Vad är sexual hälsa, och hur hur/varför kan en psykologisk insats kan vara relevant?
- Sexuell hälsa: relation till sex och sexualitet.
- Frihet att välja sina sexualpartners.
- Rätt att bestämma (sexuellt aktiv, ingå äktenskap, skaffa barn)
- Respekt för kroppslig Integritet, privatliv och självbestämmande.
- Definiera sin egen sexualitet (sexuell läggning och könsidentitet)
- Information, resurser och stöd för att göra informerade val utan risk för diskriminering, tvång eller våld.
- Säkra och njutbara sexuella upplevelser.
Varför insats:
* Betydande roll för individers psykiska och fysiska hälsa
* svårt, jobbigt att prata om
Insats:
* fritt våga prata om sin sexualitet
* stöd i att man fritt får välja när och om man vill vara sexuellt aktiv.
Konkreta problem vid samlag, erektil
dysfunktion eller vulvodyni, eller osäkerhet i vår sexualitet.
Sexuella script vars tre nivåer formar vår syn på sex.
Pykologiska insatser: synliggöra vad som gör att vi tänker så som vi gör; föråldrade
kulturella idén om att sex = penetration och att sexet är avslutat efter manlig ejukation.
Förbättra sexlust, och förståelse av denna, med hjälp av dual control-model: gas och broms - oftare handlar om att lätta på bromsen (t.ex. minska stressen).
Namnge minst tre områden som man kan arbeta beteendemedicinskt med hos en person med
MS, och ge sedan korta exempel på vilka insatser man kan göra inom dessa områden.
- Kognitiva nedsättningar och svårigheter
- Det sociala/sysselsättning
- Fysisk aktivitet
SE ANNAN FRÅGA FÖR DEF AV MS
Olika ärr = olika svårigheter i vardagen. Myelinet som omger nervfibrerna
(axonerna) i hjärnan fungerar inte som det ska, nervimpulser kommer inte kommer fram
Beteendemedicinsk behandling
Vanligt med rehabiliteringsteam:
* T ex exekutiva funktioner är
* nedsatta (ex. planering, flexibilitet, att tänka om snabbt när det krävs osv),
* mindre ork
* ofta nedsatt minne
Kognitiv insats:
* Schemalägg vardag
* Lägga in påminnelser åt patienten, antingen i telefonen eller att man som behandlare ringer och påminner vad som ska göras. Det är också oftast mer effektivt att påminnelserna sker i skrift
Insatser socialt/sysselsättning:
* vilka personer man träffar
* hur många man träffar
* anpassningar på arbetet
* anpassningar i hemmet. Många MS-patienter
* blir väldigt trötta, umgås med en person i taget under en kortare tid
* anpassningar på arbetsplatsen,
eget rum, går ner i tid, färre arbetsuppgifter, ängre tid att göra klart sina arbetsuppgifter, byta arbete
i hemmet anpassningar:
* inte behöva laga mat
* städa ifred utan barnen hemma
*
* fysisk aktivitet:
* inte gör mer än vad hen orkar
* ta bort den fysiska aktiviteten helt för att sedan successivt lägga in
* räcker helt och håller med en promenad.
*
* vila
* göra en sak i taget
* vila mycket mer under dagen
* schemalägga vila, förebygga “kraschar”
Vad är syftet med att arbeta beteendemedicinskt med en person med MS?
- få patienten att acceptera sitt “nya liva” och allt vad det innebär
- höja livskvaliteten hos patienten
- kronisk sjukdom och något man måste lära sig hantera och leva med
- få patienten att inse sina begränsningar och förstå sina förutsättningar
vanligt med komorbiditeter hos denna patientgrupp som ex. sömnstörningar och ångest
Till skillnad från en sedvanlig ångestbehandling vill man gärna att patienten ska be någon annan att handla mat
Till skillnad från en sedvanlig sömnbehandling så ser man gärna att patienten tar tupplurar under dagen
Förklara kort vad en IBS-diagnos innebär, ge exempel på två psykologiska insatser som kan
vara verksamma för diagnosen, och förklara varför dessa tros fungera.
Utan nån tydlig organisk orsak såsom:
- inflammation
- infektion
- strukturella förändringar i mag-tarmkanalen
- inflammatoriska tarmsjukdomarna ulcerös colit och
crohns och de andra funktionella magsjukdomarna dyspepsi och magmigrän - Ingår i gruppen FGID (Functional Gastrointestinal Disorders)
- vanligare hos barn
- funktionell magsmärta (ej somatisk förklaring)
- Återkommande/ långvarigt
- Smärta/obehag kopplade till avföringen
- förändring i frekvens (hur ofta)
- förändring av konsistens (löst/hårt)
- 4 dagar/mån
- 2 mån f barn, 6 mån för vuxna
Varför insats:
* Utvecklar ofta undvikandebeteenden
* rädd för vad magsmärtan kan innebära
* stannar gärna hemma så att man kan gå på toaletten
* hypervigilans, en överdriven uppmärksamhet på symtom & innebörd, känna av ex. vissa mag - och
* tarmvridningar som man annars inte skulle kunna känna av
* högre skolfrånvaro
* GSA predicera utvecklingen av IBS
Insatser:
* Exponering
* SOL: stanna upp, låt gå och observera
* KBT tankar, känslor och beteenden som utförs till följd av magsymtom
* få personen att inse att undvikandet leder till att problemen vidmakthålls
* Minska gastrointestinal specific anxiety (GSA), hypervigilant på alla signaler från magen och oroar sig
* lär hjärnan att de inte behöver vara farliga, bryta den självförstärkande loopen som i sin tur ökar uppmärksamheten på/styrkan av symtom
Beskriv översiktligt vad som menas med multimodal smärtrehabilitering, och vad som brukar ingå i en sådan. Nämn även vad som kan vara viktiga kunskaper eller färdigheter för en psykolog
inom detta område.
- team av yrkesgrupper: läkare, fysioterapeut,
- arbetsterapeut, kurator, psykolog
- hjälp från primärvården (komplex) eller specialistvården (mycket komplex)
- biopsykosociala modellen för smärta
Psykologiska färdigheter:
* psykiska besvär och mående
* ångest och depression vanligt
* KBT eller PDT
* mht smärtproblematiken
* avslappningsövningar beteendeförändringar eller tankar
* allians, trygghet och tillförlitlighet - våga prata och berätta
* ge verktyg hen behöver för
livskvalite trots smärta
Det finns många olika teorier som används inom hälsopsykologisk forskning. Diskutera några generella för- och nackdelar med dessa teorier och nämn särskilt vad som kan
vara en utmaning inom teoretisk forskning på området.
* Health Belief Model (1975)
Beteendet påverkas av hur patienten upplever:
1. Sannolikhet att bli sjuk
2. Allvarsgrad
3. fördelar
4. hinder
5. self-efficacy
6. cues to action
* Social Ecological Model (1977)
Beteendet påverkas av både individen och relationer, samhälle - alla nivåer.
* Transtheoretical Model (stages of change)(1982)
6 steg i hälso-beteendeförändring:
precontemplation, contemplation, preparation, action, maintenance, and termination.
* Social Cognitive Theory (1982)
Man ntänker på hur man och andra gör. Beteendet skapas av: individen beteende + personlighet (Man ändras och utvärderar det) + miljö (förebilder).
* Theory of Planned Behavior (1985)
Beteende styrs av: attityder, personlighetsdrag, normer, värderingar, miljö.
Kritik:
För enkel
inte allt man gör är medvetet
går inte att motbevisa
låg validitet
ofta unga friska i studier
kräver experiment
visar inte vilka intervensioner som är bra
reflekterar inte ackumulerad kunskap.
* Self-Determination Theory (1985)
Psykologiska behov:
autonomi
kompetens (effektiv och skillad)
relaterbarhet (meaningsfull anknytning)
* Common Sense Model (1992)
…av Självreglering.
Patienter uppmärksammar hälsohotet, navigerar affektiv reaktion, formulerar potentiell behandling, bedömer hot och behandlingsmöjligheter, planerar aktion, feedback på hur det går.
Neuromatrixteorin
vid smärta
Open Gate Theory
vid smärta
Fear avoidance modellen vid IBS
Nackdelar med teorier:
Inte många robusta fenomen
Dåligt validitet & klargörs kanske inte i vidare studier
Kausalitet svårtydd
grundar sig ofta i biomedicinska modellen
Många gamla
Enkelt svar på ett problem bara för vi vill ha en lösning
Svårt att forma nya teorier/testa gamla
eftersom de strider mot etiska regelverk
Kan inte bygga på gamla teorier om vi itne vet om de funkar?**
Fördelar med teorier:
Vetenskapliga toerier ger vägledning för att kunna agera effektivt
Förstår oss på hur människor reagerar på biopsykosociala faktorer, kanske
Förklara vad diabetes innebär, och utveckla särskilt vilka praktiska och psykologiska konsekvenser sjukdomen kan bära med sig.
SE ANNAN FRÅGA FÖR DEF
Praktiska konsekvenser:
tex att man inte kan ha yrken så som lastbilschaufför, pilot, brandman eller polis. Vidare praktiska konsekvenser är att man (om man inte har
insulinpump dvs) måste ha med sig sin insulinväska överallt samt ha koll på när och vad man äter
ger i sin tur psykologiska konsekvenser som kan sammanfattas som
“diabetesbörda”. Diabetesbörda: allt man behöver komma ihåg, planera, förutse, kontrollera och hantera.
Ökad risk, iom mat-, kropp- och insulinfokus, att utveckla en ätstörning
Diabetes är inte en, utan flera olika, sjukdomar som har högt blodsocker som gemensam
nämnare. Typ ett är en autoimmun sjukdom som man oftast drabbas av i ung ålder, men det
finns ingen övre gräns.
Immunförsvaret angriper de insulinproducerande cellerna i
bukspottskörteln, och kroppen kan inte längre procucera sitt eget insulin. Ungefär 10-15% av
diabetikerna har denna typ.
drabbas av hypo- och hyperglykemier. Typ två inte en autoimmun sjukdom
kroppen kan fortfarande producera insulin, men relativ insulinbrist och insulinresistens.
Kroppen klarar alltså inte av att utsöndra tillräckligt med insulin för att balansera blodsockret efter en måltid, eller så krävs betydligt större mängder insulin för samma måltid än för friska på grund av insulinresistens.
Typ två är betydligt mer ärftlig än typ ett.
Typ 1 medicinerar man med insulin genom till exempel pumpar eller injektioner hela livet
Typ 2: livsstilsförändringar för att sedan vid behov sätta in behandling. Med tiden blir behandlingen för typ två lik den med typ 1
manuellt behöva kontrollera och korrigera sina blodsockernivåer : utrustning i form av mätare, pump, och injektioner, och ibland räkna ut
på förhand hur mycket insulin man ska tillföra innan en viss måltid
Psykologiska konsekvenser:
diabetesbördan, uppmärksamhetskrävande
kan leda till känslor av orättvisa, utanförskap
“ger upp” på grund av att man inte känner att man kan
eller orkar kontrollera sin sjukdom
kan bli extremt perfektionistisk och
försöker göra allt perfekt för att hålla ett perfekt blodsocker
fobi: förändringarna i blodsocker kan vara läskiga
Betydande andel uppger att de är rädda för hypoglykemi, alltså lågt blodsocker, och diabetesbörda verkar vara en riskfaktor för denna rädsla, kan leda till undvikandebeteenden
Ätstörningar
ständig fokus på mat och socker - större risk att drabbas av ätstörningar
överätning för att alltid hålla blodsockret lite för högt
konstant kontroll av blodsockermätare.
Typ 1: ätstörningen utvecklas oftast efter
diabetesdiagnosen, går ner i vikt och sen med inslulin så går man upp i vikt igen kan vara mycket triggande
Typ 2: ätstörning först, sen diagnos - sen hetsätningsstörning, nattligt
ätande, och andra subkliniska besvär vanligast.
vidmakthålls av det sociala stigmat kring
mat och vikt, och den felaktiga synen om att bara lat får diabetes typ 2
Vad är IBS, och hur hur/varför kan en psykologisk insats kan vara relevant?
SE ANNAN FRÅGA
ingår IBS i paraplybegreppet FAPD (functional abdominal pain
disorder). Att ha IBS kan vara mycket begränsande och man kan
utveckla undvikandebeteenden som att man exempelvis inte lämnar hemmet mer än 30
minuter för att ha nära till en bekant toalett, eller att man bara äter en typ av mat. Då kan det
vara relevant med exponering för symtom för att inse att man klarar att ha ont - och ändå
stanna på kalaset, eller beteendeexperiment där man testar sanningshalten i påståenden
som “jag kan bara äta gröt, annars kommer jag bajsa på mig”.
Vad är MS, och hur hur/varför kan en psykologisk insats kan vara relevant?
Kroniskt, påverkar det centrala nervsystemet (CNS) (hjärnan och ryggmärgen)
Autoimmun reaktion → Immunsystemet attackerar myelinskidorna, vilket leder till inflammation och nervskador
Demyelinisering → Nervimpulser går långsammare eller blockeras helt.
Ärrbildning (skleros) → oförutsägbara symtom
Varför insats:
Vanligast är att man har en skovvis fortlöpande typ av
MS där man under några veckor blir sämre för att sedan må lite bättre mellan skoven. Har
man MS kan det vara relevant med en neuropsykologisk utredning (ex. för att undersöka EF
eller minne) för att veta på vilka sätt placken påverkar personens funktion, och på så sätt veta
vilka anpassningar som behöver göras i patientens vardag.
MS är en autoimmun men inte dödlig sjukdom med olika stilar: skovvis förlöpande som är
den vanligaste typen där symtomen kommer i skov, primär progressiv där personen inte haft
några skov utan insjuknar och blir sämre och sämre direkt, sekundär progressiv där personen
har haft skov men nu blir sämre och sämre, clinically isolated syndrome där symtom finns
men inte är tydliga på röntgen och där kriterierna inte helt är uppfyllda, och radiologicaly isolated syndrome där plack upptäcks av en slump när personen undersöks för något annat.
Det går inte att bli frisk från MS, så behandlingen riktar sig till att bibehålla så mycket funktion
som möjligt och göra det lättare att leva trots symtomen. Etiologin är oklar, men det finns vissa
saker som är vanligare hos personer med MS än andra, som till exempel ärftlighet för MS eller
andra autoimmuna sjukdomar. Vid MS attackeras främst myelinet, men även nervcellerna i
sig. Det gör att signalerna i hjärnan kan ta längre tid på sig att komma fram, eftersom
myelinisering gör att nervimpulser kan färdas snabbare, och det bildas plack i hjärnan. Atrofi,
alltså celldöd i hjärnan som gör att hjärnvolymen minskar, sker snabbare och tidigare hos
personer med MS än för andra vars atrofi kommer med åldern. Detta gör att flera områden i
hjärnan kan behövas för att utföra en uppgift som för en frisk person kräver mycket färre,
något som kallas hyperkonnektivitet. Det är en av många anledningar till att personer med MS
drabbas av stor trötthet, och fatigue.
Psykologiska insatser:
balans i vardagen
personer med MS som vill jobba mycket mer än deras
hjärna klarar av och därför behöver dra ner på allt annat
rutiner för vila och återhämtning, och att underlätta för patienten att göra medvetna val
beteendeaktivering, där man tillför mer vila och drar ner på andra aktiviteter. Psykologiska insatser kan också bli relevanta för kontakt med arbetsgivare och underlag till
försäkringskassan etc. En neuropsykologisk kartläggning underlättar för att hitta rätt
anpassningar och kunna få sjukintyg.
Ge två exempel på psykologiska insatser som kan vara relevanta vid diabetes, och förklara hur dessa kan vara hjälpsamma för en patient.
SE EV ANNAN FRÅGA Som diabetiker finns risken för hyperglykemi (för högt blodsocker) (kan vara farligt och mycket obehagligt) och hypoglykemi (för lågt blodsocker).
Rädsla för hypoglykemi kan skapa säkerhetsbeteenden:
* mäta blodsockret flera gånger i timmen
* tar för låg dos insulin
* låter bli fysisk aktivitet
* hypervigilans (en överdriven symtomfokusering och uppmärksamhet på kroppens signaler). Detta gör att diabetesen tar upp stor del av ens tankeverksamhet och bidrar till mycket oro.
ACT och mindfulness kan personen lära sig att notera, men inte fastna vid, symtomen, och på så sätt inte låta det ta upp så mycket av ens liv utan istället kunna fokusera på annat.
Att få cancerdiagnos kan orsaka väldigt olika responser hos olika människor. Beskriv minst två
olika reaktioner på cancerdiagnos, samt resonera kring vad dessa skillnader mellan individer kan
bero på.
Fighting-spirit. Karaktäriseras av en känsla av kontroll (“Det hänger på mig!”), bibehållen
aktivitetsnivå (“Jag låter inte detta stoppa mig!), att personen upplever prognosen som god
(“Jag kommer klara detta om jag bara kämpar!”), är aktiv i sin behandling och själv söker
information om ex. nya behandlingar.
Fatalism. Karaktäriseras av en passiv acceptans av sitt öde (“Jag har haft ett fint liv, om det
tar slut nu så är det så.”) och en låg känsla av kontroll (“Det ligger i läkarnas/Guds händer.”).
Skillnaderna i hur man reagerar på en cancerdiagnos beror på många saker, varav en av dem,
åtminstone i vissa kognitiva modeller, kallas ens “överlevnadschema”. Hur ens överlevnadschema ser ut påverkas av hur man ser på risken att få diagnosen, hur illa man anser det skulle vara, vad man tror om prognosen samt ens känsla av kontrollerbarhet över
situationen. Dessa aspekter i sin tur är antagligen formade av tidigare upplevelser av
sjukdomen (andra som fått cancer), ens self-efficacy och tilltro till vården.
En typ av respons kallas fatalism, och karakteriseras äv en maktlös inställning till cancern.
Personen kan till exempel tänka att “livet var gott så länge det varade” men att det nu “ligger i
Guds händer”, och upplever på så sätt att hen själv inte har någon kontroll över sjukdomen.
En annan typ kallas **fighting spirit, **där personen ser cancern som en utmaning som hen är
beredd att ta sig an. Personen förnekar inte att cancern är farlig och tar behandlingen på allvar,
men har tro/vilja/hopp om sin egen förmåga att leva med, eller till och med övervinna, den. Den
här stilen är mest funktionell och personerna har generellt sett bättre copingstrategier och
förmågor att hantera bakslag.
En tredje typ utgörs av **oro och ångest **över cancern, som ses som en hemsk och farlig makt
som får för stor kontroll över livet. Dessa personer har ofta hög symtomupptagenhet och
hypervigilans, och det är vanligt att begränsa sin vardag för att undvika så många faror som
möjligt.
Hur man reagerar efter en cancerdiagnos beror nog dels på ens generella tendens till
ängslighet, som ju i sin tur beror på massa andra saker så egentligen är det väl svårt att veta
vad som egentligen orsakar vad. En ångestbenägen person som dessutom har dödsskräck
blir naturligtvis livrädd när något potentiellt livshotande upptäcks i ens kropp. Om personen
tidigare gått runt och oroat sig för olika små symtom i kroppen blir cancerdiagnosen också
som en bekräftelse på att alla orostankar, oavsett om de faktiskt är på grund av cancern eller
inte, är korrekta vilket ökar trovärdigheten för kommande orostankar. En sådan person
reagerar troligen enligt den oro- och ångestdrivna stilen. För en person som aldrig tidigare haft
patologisk ångest eller brukar oroa sig så mycket, är risken för ångesstilen mindre. Med goda
copingstrategier och ett gott socialt nätverk är chansen större att hen reagerar med fighting
spirit.
Det är dock viktigt att komma ihåg att cancer inte är en sjukdom, utan många olika som
dessutom finns i olika grader, så hur man reagerar på en cancerdiagnos är självklart mer eller
mindre beroende av det. Med det sagt är det inte alls så att en person med långt gången
cancer med hög dödlighet nödvändigvis kommer reagera mer ångestfullt än någon med bättre
prognos. Det är inte heller bara personliga faktorer som påverkar reaktionen, utan även vilket
socialt stöd man har, var man bor och hur tillgången till sjukvården ser ut, ens tilltro till vården,
om det finns komorbiditet med andra somatiska eller psykiska sjukdomar, om man barn som
man inte vill lämna ensamma, hur gammal man är, om man är rädd för döden, hur svårt man
har för förändringar, livsåskådning, syn på livsupprätthållande insatser etc. påverkar.
Resonera kring psykosociala riskfaktorer för cancer och hur dessa kan påverka cancerrisk och
överlevnad.
- utbildningsnivå.
mer medveten om vilka hälsorisker som finns med vissa beteenden (rökning, stillasittande, sola solarium osv), vilka hälsofrämjande beteenden man bör ägna sig åt
istället samt vilka de första tecknen på cancer är.
Låg utbildning ökar alltså inte enbart risken
att man drabbas, utan även att man inte söker vård snabbt nog. - Ekonomi. Tack vare vår fria sjukvård spelar ekonomi en mindre roll i Sverige än i andra länder, men den kan ha en viss påverkan på insjuknande även här
vad för mat man har på tallriken, vilket påverkar risken att utveckla vissa typer av cancer.
ge mer tid till annat
hälsofrämjande beteeden som träning och sömn. I länder som inte har fri sjukvård spelar ekonomi en ännu större roll. Då kan det påverka huruvida man “har råd” att vara ledig från jobbet för att kolla upp sin hälsa, vilket kan göra att cancern inte upptäcks förrän det gått
alldeles för långt, eller att man helt enkelt inte har råd med de bästa behandlingarna och därmed riskerar dö i större utsträckning. - Socialt stöd
familj och vänner
första tecknen (ex. misstänkt födelsemärke)
uppmana och motivera en att söka vård (“Jag gick på min mammografi, gör det du med!).
kan upptäcka sjukdomen i ett tidigare skede
Socialt stöd kan även hjälpa under själva behandligen i och med att man kan få hjälp med sysslor som ex.
mathandlaing barnpassning, så att den sjuka kan fokusera på att bli friskare och inte oroa sig över vardagsproblem.
Alla dessa psykosociala riskfaktorer för cancer påverkar vilka som insjuknar och
hur behandlingen går, men kanske framförallt i vilket skede cancern upptäcks - vilket är en
stor predikator för om man kommer överleva eller inte.
Risken för att utveckla cancer har visat sig beroende av bland annat om var man kommer
ifrån, var man bor, drogkonsumtion, hur mycket sol man utsätts för, ekonomisk ställning, och
massa annat. Många av faktorerna går dock in i varandra och utgör till exempel
socioekonimisk status som också påverkar cancerprognosen. Även psykiskt mående spelar
roll, kanske främst för att det är svårare att ta hand om sin cancer om man mår psykiskt dåligt
men också för att det kan vara svårt att bli trodd i sjukvården om man som psykiskt sjuk
söker hjälp för somatiska besvär. Ens psykosociala faktorer påverkar i stort sett allt: om det
finns tillgång till hjälp, om man söker hjälp, om man blir lyssnad på, hur snabbt man kan få
hjälp, i hur stor utsträckning man kan ta till sig hjälpen, följsamheten, möjlighet till uppföljning,
och återinsjuknande. Väldigt generaliserat kan man säga att längre socioekonomisk status gör att cancern upptäcks
senare och därmed att prognosen blir sämre.
Förklara hur sömn fungerar. Beskriv de bakomliggande fysiologiska processer som styr sömnen, samt hur sömn förändras både under natten, och med åldern.
För att förstå sömn behöver vi prata om två fysiologiska processer. Den första är kroppens
cirkadiska rytm som till stor del bestäms av kroppens “ur-ur”; suprachiasmatic nuclei (SCN).
SCN bestämmer kroppens dygnsrytm, men är lite för lång, nämligen ca 24h och 20 minuter.
För att reglera rytmen tar kärnan hjälp från andra delar av kroppen som tar del av sk.
zeitgebers. Zeitgebers är saker som indikerar en tid på dygnet och som SCN rättar sig efter.
Exempel är blått ljus och ätande. Med information från zeitgebers påverkar SCN RAS- och
ARAS-systemet som reglerar vakenhet med exempleivs orexin.
Den andra processen handlar om sömntryck (alleostatiskt tryck tror jag det heter) som byggs
upp under dagen. Trycket, dvs belastningen av att vara vaken, lindras när vi sover och byggs
upp under dagen. Även saker som fysisk aktivitet ökar trycket, vilket gör att vi blir tröttare på
kvällen och följaktligen sover bättre under natten.
Hur sömnen ändras under natten:
Under en natt går vi igenom flera sömncykler (á ca 1,5h). Under en sömncykel rör vi oss ner
genom de olika sömnstadierna och sedan uppåt igen. De olika sömnsatiderna är:
N1: ytlig sömn, Theta-vågor.
N2: här spenderar vi största delen av natten. Theta-vågor.
N3: djupsömn. Delta-vågor. I denna nivå sker många av de parasomnier vi kan uppleva (ex.
sömngång och nattskräck).
REM (rapid eye-movement sleep): Beta-vågor. I detta stadie drömmer vi livliga och långa
drömmar.
I början av natten prioriterar hjärnan dessutom djupsömn.
Hur sömnen ändras med åldern:
En av de största sakerna i sömnen som ändras över livet är andelen REM-sömn och antalet
timmar man behöver. När man ligger i magen är man i en mycket stor andel REM-sömn,
medan man på ålderns höst spenderar ganska lite tid av natten där. Man behöver även fler
timmar som yngre, medan man som gammal klarar sig på mindre sömn. Slutligen skiljer det
sig även i vilka timmar man fördrar och sova iom att tonåringar får ett något förskjutet dygn
under tonåren, medan äldre ofta somnar samt går upp tidigt på dagen.
Förklara vad en insomnidiagnos innebär, samt vilka konsekvenser diagnosen kan föra med sig.
Förklara även ett teoretiskt resonemang om hur problematiken utvecklas och vidmakthålls.
Insomni är en sömnstörningsdiagnos som handlar om en subjektiv upplevelse av att
sömnen är bristande i kvalitet och/eller kvantitet, trots adekvata möjligheter att till att sova. Det
kan exempelvis handla om insomningssvårigheter, att man vaknar frekvent under natten eller
att man vaknar mycket tidigt och sedan inte kan somna om. Problemen ska vara ganska
frekventa och leda till negativa konsekvenser för patienten. Konsekvenser av insomni kan
vara trötthet, lättretlighet och bristande konsolidering av minnen. Vanligt är även att personer
med insomni, för att försöka sova, ägnar sig åt sömnextention, men istället för att bli hjälpta börjar betinga sängen med vakenhet och frustration istället för sömn, vilket gör det ännu
svårare att somna.
För att förklara hur problematiken utvecklas och vidmakthålls kan man använda Spielmans
3P-model. De tre P:na står för predisponerande faktorer, utlösande faktorer samt
vidmakthållande faktorer. Alltså kan en person utveckla insomni när summan av dessa
faktorer når nästan likt ett tröskelvärde. Sen kan det variera i vilken av faktorerna som är
“störst” eller om det är lite på alla. För att illustrera detta följer ett teoretiskt exempel:
Alma har precis flyttat börjat plugga på universitetet och flyttat hemifrån. Hon har inte satt upp
mörkläggningsgardiner än och hon har därmed svårt att sova, vilket stressar henne i och med
att hon har tentaperiod och måste plugga mycket om dagarna (utlösande faktorer). Hon blir
stressad över att hon inte ännu somnat och tänker på det som hennes mamma sa när hon var
liten “ånej, men du måste verkligen sova nu Alma, annars orkar du inte skolan imorgon!”
(predisponerande faktor: tanke om att det är farligt att inte sova). Alma blir då rädd att inte
kunna plugga ordentligt inför tentan och stressar upp sig ännu mer. Timmarna går och istället
för att sova oroar hon sig. Natten därpå sker samma sak igen. “Nu måste jag verkligen sova!”
tänker hon, men i och med att hon betingat sängen med stress och inte med sömn tar det
återigen många timmar innan hon somnar. Dagen därpå tar hon sovmorgon för att “ta ikapp”,
men sömnen blir bara fragmenterad och hon blir mer irriterad (vidmakthållande faktorer =
sömnextention samt spenderar vaken tid i sängen). Såhär håller det på, tills hon får hjälp och
går igenom en sömnrestriktion.
Förklara kort vad en obesitas-diagnos innebär, ge exempel på två psykologiska insatser som kan vara verksamma för diagnosen, och förklara varför dessa tros fungera.
Obesitas är en kronisk sjukdom som karakteriseras av övervikt. Vad som räknas som
obesitas och inte brukar bestämmas av BMI, trots att det inte är ett så tillförlitligt mått som inte
tar hänsyn till varken kön eller ration muskler vs fett. Psykologiska insatser är relevanta till
exempel för att uppmuntra patienten till att prioritera att bibehålla en mindre viktminskning
framför jojobantning, något som ofta kan vara svårt på grund av bland annat stigmat kring vikt i
samhället. Bara några procents viktnedgång har visat sig ha goda hälsofördelar och minska
risken för en rad andra sjukdomar som till exempel hjärtinfarkt och diabetes. Att gå ner i vikt är
dock inte alls så lätt som många tror - det är inte bara att äta mindre och träna mer - och det
krävs multimodal och ofta livslång behandling eftersom sjukdomen är kronisk.
Ge två exempel på psykologiska insatser som kan vara relevanta vid diabetes, och förklara hur
dessa kan vara hjälpsamma för en patient.
SE ANNAN FRÅGA För att behandla rädsla för hypoglykemi kan psykologiska insatser vara behjälpliga genom
att först kartlägga och validera rädslan, för att sedan hitta säkerhetsmarginaler och utmana
dessa. Patienterna har ofta ett viss blodsocker värde som de alltid vill vara över för att inte
riskera hypoglykemi, och detta värde är ofta betydligt högre än vad som är önskvärt. När man
hittat det värdet kan man exponera sig för lägre värden för att till sist landa på en rimlig nivå.
Exponeringsteorin skiljer sig inte från annan typ av KBT, men det är extra viktigt att kartlägga
hur stor del av rädslan som faktiskt är rimlig eftersom ett visst mått av försiktighet och kontroll
är nädvändigt för att inte få lågt blodsocker. Vissa patienter är tvärtom inte alls rädda för
hypoglykemi och struntar totalt i riskerna som diabetes medför. Vissa har till och med något
som kallas för hypoglykemisk omedvetenhet, och märker inte alls när de är på väg att bli
låga. Med dessa kan psykologiska interventioner istället riktas mot att öka motivationen till
egenvård, och skapa förståelse för riskerna och dess konsekvenser. Interventioner mot rädsla
för eller inte alls rädsla för hypoglykemi ger patienten bättre förutsättningar för egenvård, störra
möjligheter att göra det de vill utan att vara rädda, och en ökad upplevelse av att patienten har
kontroll över sjukdomen och inte tvärtom.
Psykologiska insatser är också viktiga vid behandling av ätstörningar hos diabetespatienter.
Det finns en speciell typ av ätstörning som brukar kallas diabulimi (men det är ingen egen
diagnos?) där patienter medvetet tar för lite eller inget insulin för att gå ner i vikt. Det blir då
som en sorts bulimi, där kompensationsbeteendet är att minska insulinet istället för att kräkas
eller använda laxeringsmedel. Vid denna typ av ätstörning är det viktigt att inte ge intensiv
insulinbehandling trots att kroppen kanske är i behov av det, eftersom personen kan ha
associerat insulinet med viktuppgång och utvecklat en stor rädsla för det. Att direkt tvinga på
insulin kan därmed få motverkande effekt och stärka personens uppfattning om att insulinet är
en fiende. Här kan psykologisk behandling för ätstörningar vara till hjälp, men precis som vid
exponeringen skiljer det sig mot traditionell behandling på så sätt att insulinet är livsnödvändigt
och inte går att sluta med. De psykologiska intervetionerna kan på så sätt vara livräddande för
patienten.
Förklara hur sömn fungerar. Beskriv de bakomliggande fysiologiska processer som styr
sömnen, samt hur sömn förändras både under natten, och med åldern.
SE ANNAN FRÅGA
Under sömnen sker många saker, till exempel återställs synapsbalansen så att dagens
minnen lagras in i proportion till dess styrka, restprodukter rensas bort ur hjärnan, och
sömnskuld korrigeras. Två stora processer styr sömnen: det homeostatiska trycket och vår
cirkadiska rytm. Homeostatiskt tryck byggs under dagen när adenosin frisätts från ATP och
gör oss sömniga. När vi sover rensar cerebrospinalvätskan bort adenosinet och tar därmed
bort sömnigheten. Vår cirkadiska rytm är endogen, alltså oberoende, men påverkas av
framförallt dagsljus. Det är vår inre biologiska klocka, vars dygn för de flesta är ungefär 24 h
och 20 min långt, och påverkar vår vakenhet/sömn bland annat genom olika hormon: orexin,
serotonin, melatonin m.m. Dessa två processer ställs mot varandra, och avgör när vi sover.
Mycket vakenhetshormon + mycket aktivitet (ATP-använding som resulterar i mycket fritt
adenosin) -> mycket adenosin som behöver rensas bort -> mycket sömnhormon +
cerebrospinalvätska rensar bort adenosin -> mycket vakenhetshormon + mycket aktivitet och
så vidare…
Under sömnen prioriteras djupsömnen, som därför finns i första halvan av sömnen. Att denna
typ av sömn prioriteras är bra eftersom det gör det lättare att återställa sömnskulden. En
timmes sömnbrist har visats kunna tas igen med endast tre till fyra minuter djupsömn. När vi
sover går vi igenom sömncyklar från vakenhet ner till djupsömn och tillbaka till vakenhet. Det
viktiga är att vi får sova sammanhängade sömncyklar, och inte var eller när vi sover. Under
REM-sömnen drömmer vi de drömmar som vi oftast kommer ihåg, men faktum är att vi
drömmer i alla sömnstadier. Vad som avgör vad vi kommer ihåg är istället längden och
uppvaknanden, som REM-stadiet alltså verkar ha bäst förutsättningar för. REM-sömnen är
ganska paradoxal; vi kan drömma livliga drömmar men kroppen är helt förlamad, vilket är bra
eftersom det hindrar oss från att leva ut dröminnehållet. Olika delar av hjärnan kan alltså
befinna sig i olika sömnstadier samtidigt - en del är nästan vaken och en annan sover djupt -
detta kallas lokal sömn. Sömnen kan studeras i ett hypnogram, lättare/mer vakna sömnstadier
utmärks av lägre amplitud men högre frekvens, medan djupare sömn istället har högre
amplitud men lägre frekvens. Under natten ses det i hypnogramet mer djupsömn under första
halvan, och mer ytlig sömn under andra. Att förlänga sömnen har därför inte så stor gynnande
effekt, eftersom sömnen riskerar att bli fragmenterad och inte blir effektivare; andelen
djupsömn ökar inte, utan minskar om något.
Med åldern behöver vi sova mindre. Små barn har betydligt mer ytlig sömn än vuxna, och
hoppar oftare mellan olika ytliga stadier. I tonåren förskjuts vår dygnsrytm och vi börjar somna
och vakna senare. I det stora hela är det helt normalt, men vissa har så pass förskjuten
dygnsrytm att det kallas delayed sleep phase disorder. Det innebär inte att sömnen i sig är
fragmenterad eller dålig, men att rytmen är förskjuten med minst två timmar. Att ha en
förskjuten rytm kan vara jobbigt eftersom man fortfarande måste leva efter standardrytmen
och gå till jobbet samtidigt som alla som somnade flera timmar före en själv. Vuxna sägs
behöva sova ungefär 7-8 h, närmare 7 har det visat sig på senare tid, och äldre lite mindre. Det
är dock viktigt att komma ihåg att sömn är kulturellt betingat, och sömnen inte per automatik är
dålig om den inte når upp till rekommendationerna; om vi mår bra och fungerar har sömnen
fungerat! Vissa sover i två omgångar som under bondesamhället, andra tar en lång siesta, och
det betyder inte att de sover dåligt.
