Rättsfall Flashcards
Vad handlade “Spannmålsfallet” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1994 s. 506
olika sorters spannmål hade sammanblandats i en kvarn, varpå fråga om borgenärers separationsrätt väcktes trots att sammanblandning hade skett. HD: separationsrätt förelåg eftersom spannmålet räckte för att alla borgenärer med fordringar skulle få full täckning för sina fordringar (dvs lagret var säkrat vid konkursen) + egendomen såg som samägd av inlämnarna + var tillräckligt avskild från den totala spannmålsmassan.
Vad handlade “Saras pengar” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2009 s. 500
Rättsfallet handlade om brottsligt åtkomna medel (pengar) som sammanblandats med en begränsad del av GM:s egna medel. Har Sara separationsrätt? HD: ja, Sara har separationsrätt, trots ingen bibehållen identitet. HD menade att om man hos GM kort efter gärningen hittar fungibel egendom (pengar) av samma slag som de som har stulits, kan den ursprunglige ägaren (Sara) ta tillbaka motsvarande belopp som frånhänts denne, även om egendomen inte går att urskilja från GM:s övriga egendom.
Vad handlade “Bildäcksmålet” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1960 s. 9
en lastbil såldes på kredit med ägarförbehåll, samma kund köpte sen däck med ägarförbehåll av annan säljare, och monterade in däcken på lastbilen. Fråga om giltigheten av ägareförbehåll till bildäck. HD menade att däcken förlorade sin karaktär/ identitet och blev en del av lastbilen, trots att den köptes med ägarförbehåll och trots att däcken inte var färdigbetalda. Förbehållsklausulen kunde inte ges sakrättslig verkan. Kan inte ha fri förfoganderätt och ägarförbehåll samtidigt (vid kreditköp)!
Vilka rättsfall nämns som relevanta för separationsrätt till kontoegendom?
Saras pengar, Spannmålsfallet, Obligentiafallet (NJA 1995 s. 367 II), NJA 2012 s. 391, NJA 1998 s. 275 samt rättsutlåtande: Panaxiakonkurserna.
Vad handlade “Obligentiafallet” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1995 s. 367 II
Obligentiafallet handlade om separationsrätt till medel på ett klientmedelskonto som hade sammanblandats med finansbolagets egna medel.
Omständigheterna: ett finansbolag hade överlåtit några leasingobjekt med tillhörande leasingavtal, och bolaget åtog sig samtidigt att fortsätta sköta administrationen av avtalen, innebärande att bolaget mottog betalningar från leasetagare och förvarade dessa på ett konto benämnt “klientmedelskonto”. Tanken var att betalningarna skulle redovisas och överföras till nya ägare av leasingobjekten. Finansbolaget försattes i konkurs.
Fråga om borgenären hade separationsrätt, trots att finansbolaget hade disponerat egna medel på kontot och därigenom sammanblandat medlen.
HD skulle bedöma om borgenärens medel kan anses behörigen avskilda. HR - medel på konto är inte “behörigen avskilda” om uppdragstagaren genom insättningar och uttag för egen del använder bankräkningen som “ett vanligt privatkonto”. För att medlen ska förlora sin karaktär som redovisningsmedel kräver det att gäldenärens dispositioner är omfattande, vilket kräver en riktig utredning av omständigheterna. Eftersom finansbolagets konkursboet (gäldenären) ansågs ha de bästa möjligheterna att föra bevisning om vilka transaktioner som förekommit på kontot, så hade konkursboet bevisbördan. Boet uppfyllde inte sin bevisbörda, då det varken framgick vilka typer av transaktioner som det rörde sig om eller i vilken utsträckning insättnings- och uttagstransaktioner förekommit. I målet hade också vissa medel influtit på redovisningskontot från en annan borgenär som inte var part i målet. HD uttalade att dessa betalningar inte föranledde att separationsrätten gick förlorad även om de influtna medlen inte var redovisningsmedel. Detta skulle alltså innebära att medlen på kontot inte förlorar sin karaktär som redovisningsmedel. HD konstruerar mao en bevisbörderegel.
Vilken var den centrala frågan i Obligentiafallet?
Den centrala frågan var om borgenärens medel kunde anses behörigen avskilda.
Vad var HD:s slutsats gällande medel på konto i Obligentiafallet?
HD menade att medel på konto inte är “behörigen avskilda” om uppdragstagaren använder bankkontot som “ett vanligt privatkonto” genom insättningar och uttag för egen del.
Vad krävdes för att medlen inte skulle förlora sin karaktär som redovisningsmedel enligt HD i Obligentiafallet?
Det krävdes att gäldenärens dispositioner inte var alltför omfattande, vilket krävde en utredning av omständigheterna.
Vem hade bevisbördan i Obligentiafallet?
Konkursboet hade bevisbördan att visa att medlet hade förlorat sin karaktär som redovisningsmedel.
Hur påverkades separationsrätten av att medel från en annan borgenär influtit på redovisningskontot i Obligentiafallet?
HD ansåg att dessa betalningar inte föranledde att separationsrätten gick förlorad.
Vad handlade NJA 2012 s. 391 om och vilken slutsats drog HD?
En pappa hjälpte sina barn med fastighetsförsäljning och tog emot köpeskillingen på privatkonto. 12 dagar senare förde han över 400 000 kr från sitt privatkonto till ett annat e-sparkonto för betalning av reavinstskatt. KFM tog beloppet i anspråk i samband med utmätning (för att täcka pappans skulder, 500 000 kr).
Fråga om utmätning ska upphävas.
HD: HR dröjsmål - några dagar (3-4 dagar). En överföring 12 dagar efter att pengarna sattes in = dröjsmål (med avskiljande även i privata förhållanden). Bevisbördan för solvens vid avskiljande ligger på pappan, vilket han inte hade lyckats styrka. Inget motiverade varför fördröjningen skulle godtas enligt HD, och därför förlorade barnen separationsrätt till pengarna.
Vad handlade NJA 1998 s. 275 (sambornas konto) om och vilken slutsats drog HD?
En man och kvinna, som var i ett samboförhållande, hade regelbundet överfört pengar till ett bankkonto i mannens namn. Medlen skulle, enligt kvinnan, användas till att betala gemensamma skulder. Kontot togs i anspråk genom betalningssäkring för att säkerställa betalning av mannens inkomstskatt.
Fråga om kvinnan har separationsrätt till de inbetalade medel -har redovisningsmedel hållits tillräckligt avskilda?
HD: medlen var mottagna med redovisningsskyldighet, det måste finnas ett redovisningssyfte med kontot - i detta fall påstod kvinnan att medlen skulle användas för sambornas gemensamma skulder. Hänvisning till obligentiafallet om bevisningsregler. Kvinnan har bevisbördan, men hon kunde här inte styrka vad som överenskommits mellan henne och mannen → kvinnan hade inte visat att redovisningssyftet med kontot var att betala av gemensamma skulder och inte heller att medlen var “behörigen avskilda” → ingen separationsrätt förelåg. Principen som slås fast är att samägande inte räcker för separationsrätt.
Panaxiakonkurserna: Vad var bakgrunden till Panaxiakonkurserna?
Vi har PS och PKS. PS hanterar kontanter och hämtar dem från kunder med en transportbil och de är då packade i påsar märkta med kundnamn, nummer och behållning, kontanterna transporteras sen till en uppräkningscentral där de ges till PKS som övertar kontanthanteringen; de upprättar redovisning, förvarar och betalar ut pengar till kunder.
När PKS tar emot pengarna, kastas de in tillsammans och blir fysiskt sammanblandade. Rent fysiskt har kundernas kontanter sammanblandats med varandras medel efter uppräkningen.
Sen sålde PKS de uppräknade kontanterna. Försäljning; bankomater/ växelkassa, Kontanter AB och utländska Exchange osv. - sponsring går till AIK och potentiell rättslig grund: otillbörlig fördel → återvinning (från AIK).
Den 5 september 2012 gick Panaxia (konkursbolagen PS och PKS) i konkurs eftersom pengar läckte. Företrädarna dömdes till fängelse för bokföringsbrott och bedrägeri. Även tredskodom meddelades. Brotten låg bakom läckaget. En del av pengarna sponsrade även AIK som då vann allsvenskan. VD:n satt även i styrelsen för AIK och hade en son som spelade där. Pengarna gick vidare från AIK till ett byggbolag i Grekland (eventuell penningtvätt). - Kan konkursförvaltaren angripa de 10 mkr som sponsrar AIK? Ja, pga otillbörligt fördel → återvinning.
På konkursdagen fanns ett betydande underskott i systemet. Av kundernas sammanlagt 646 mkr fanns cirka 167 mkr i kontanter (bibehållen äganderätt), bankmedel och fordringar.
Strax innan konkursen fryser Sparbank kontot då de hade en motfordran och ville kvitta.
Panaxiakonkurserna: Vilka frågor aktualiserades gällande separationsrätt?
Frågan är om kontohanteringen uppfyllt specialitetsprincipens kriterier, eller om de uttag och sammanblandningar som skett medför att separationsrätt inte föreligger.
Konflikt mellan bibehållen äganderätt (att det är kundernas pengar) och andras anspråk, nämligen separationsrätten hos PS/PKS och då kvittning. Har dock inte rätt till kvittning men det är osäkert. Det hela handlar om bibehållen äganderätt i grunden.
Separationsrätt pga. bibehållen äganderätt har företräde före kvittning. Det gäller dock att man kan visa detta.
Separationsrätten ingår inte i konkursen och ska separeras, kvittning ingår i konkursen.
Fanns 646 mkr brist i kk-boet som andra fordringsägare gör anspråk på, och 167 mkr är pengarna som kunderna gör anspråk på (hävdad bibehållen äganderätt). På kontantlagret fanns 79 mkr på kontantlagret och på redovisningsfilen fanns 15 mkr. På sparbanken fanns 25 mkr. Summan som finns motsvarar inte vad de vill ha; de gör anspråk på mer än vad man hittar i boet. Frågan blir om de kan ta allt (summan) med stöd av bibehållen äganderätt?
Panaxiakonkurserna: Vad sägs om Första momentet i specialitetsprincipen (individualiserad egendom)
Första momentet i specialitetsprincipen (individualiserad egendom) - värde och mängd (generisk bestämd).
- En gränsdragning måste göras mellan anförtrodd egendom och försträckning eftersom huruvida mottagaren har fått rätt att förfoga över egendomen i eget eller motpartens intresse är av betydelse. Försträckning = HR ingen separationsrätt. Utlåning = separationsrätt möjligt.
- Eftersom den utländska valutan hade olika kurser (varje dag) så var inte samma summa som gick in och ut = ej separationsrätt.
- När pengar växlas blir det inte bibehållen äganderätt längre och därmed ingen separationsrätt. Kunder som sätter in exempelvis euro och får tillbaka svensk krona brister i specialitet.
Panaxiakonkurserna: Vad sägs om Andra momentet i specialitetsprincipen (identifieras hos gäldenären)
Fungibel egendom måste hållas avskild i HR från gäldenärens egna medel av samma slag (går in på ett speciellt konto eller på annat sätt inte blandas in med gäldenärens egna medel). Annars är inte identitetskravet uppfyllt. HR vid sammanblandning är att separationsrätten är förlorad.
LRM → Det har skett en sammanblandning här men inte enligt LRM. Det finns dock separationsrätt med grund i rättsfall. Enligt förarbetena till LRM finns det andra förutsättningar att få separationsrätt enligt lagen.
- Obligentia-fallet (NJA 1995 s. 367): analogt 31 SkbrL om sakrättsligt moment (krävs rådighetsavskärning). Hade separationsrätt i Obligentia-fallet då konkursboet inte har visat att medlet har förlorat sin karaktär som redovisningsmedel, oväsentligt att betalningar hade influtit från andra kunder än de i målet. Konkursboet har bevisbörda. Det är LRM som tillämpas och man landar i att motsatsen inte är bevisad - därav förelåg separationsrätt pga bibehållen äganderätt. Storlek och tidsaspekten av betydelse. Panaxia: ca 70 tkr / tillfälle.
- Saras pengar (NJA 2009 s. 500): separationsrätt kan föreligga pga. brott + insättning av kortvarig karaktär MEN i Panaxia har de fått pengarna på lagligt sätt - det fanns ett avtal. Egendomen sammanblandades också vid ett senare tillfälle (nej)
- Spannmålsfallet (NJA 1994 s. 506): väldigt likt men ej brist på spannmål (all spannmål som hade inlämnats fanns kvar) dvs alla som gjorde anspråk hade kunnat få spannmål, så är det inte i Panaxia utan det fanns 646 mkr brist i kk-boet. 94 års fall kan inte heller tolkas som en generell princip (nej)
- NJA 1998 s. 275: principen som slås fast i rättsfallet är att samägande inte räcker för separationsrätt, utan måste visa att medlen är “behörigen avskilda”. Detta är ett klargörande av spannmålsfallet (nej)
Panaxiakonkurserna: Hur resonerade Mikael Möller om specialitetsprincipen två moment och vilken slutsats drog Möller?
Första momentet i specialitetsprincipen (individualiserad egendom): här hade vi utländsk valuta som omvandlats till svenska kronor, inte samma medel som gick in och ut. Inte uppfyllt eftersom kunden endast hade rätt till motsvarande belopp i kronor och inte till själva valutan. Därav var avtalet av betydelse.
Andra momentet i specialitetsprincipen (identifieras hos gäldenären): Finns en sammanblandning på redovisningskontot från Panaxia (vinster och kundernas medel). PKS har gjort insättningar på kontanthanteringssystemets redovisningskonto med egna medel. Sammanblandningarnas storlek: mellan 150 och 200 mkr. Enligt förarbetena till RVL och praxis bör inte insättningar av mindre belopp och belopp som under en kort tid stått på redovisningskontot medföra att övriga medel på kontot förlorar sin särskilda identitet.
200 mkr verkade cirkulera hos Panaxia och pengarna som tillhörde Panaxia uppgick till cirka 70 tkr vid varje tillfälle. Stor summa vs. liten andel till sysslomannen i förhållande till kundernas. Detta torde ge separationsrätt även om det inte varit avskilt eller är i linje med något av de nämnda rättsfallen. Det är ändå separationsrättsligt här utifrån Obligentia-fallet samt förarbetsuttalanden (LRM). Möllers uttalande är bara ett rättsutlåtande och inte ett rättsfall (egentligen ingen rättskälla). Det användes som ett argument vid förhandlingen och alla borgenärer utom 1 gick med på det, och ungefär vad en domstol skulle komma fram till. De förlikade till att varje borgenär fick ungefär 20% av sina fordringsbelopp.
Det är lite inkonsekvent att han inte vill tillämpa LRM men sedan utgår från Obligentia-fallet som bygger på en tillämpning av LRM, men det uttalandet stödjer sig på förarbeten vilket man får anta att Möller går tillbaka till.
Vad handlade NJA 1975 s. 222 “Återtagandeförbehåll” om och vilken slutsats drog HD?
Det handlade om bättre rätt till en bil som sålts olovligen vidare innan betalning hade erlagts. I avtalet om försäljning av bilen hade följande förbehåll gjorts: “Skulle ej betalning ske innan den 18 juli 1972 faller bilen tillbaka till mig”. HD ansåg att säljaren genom klausulen hade gjort ett giltigt förbehåll om att återta bilen om betalningen inte fullgjordes inom avtalad tid. Det var uppenbart att förbehållsklausulen syftade till att skydda säljaren vid utebliven betalning och bör ha samma verkan mot 3M som ett vanligt äganderättsförbehåll. Säljaren kan alltså förbehålla sig återtaganderätt eller äganderätten. Båda dessa klausuler är sakrättsligt likvärdiga enligt HD. Det klargjordes att hävnings- och återtagandeförbehåll kan ha sakrättslig verkan. Ägarförbehåll kan alltså kallas upphävnings- klausul. Benämningen av klausulen bör inte vara av betydelse.
Vad får köparen inte göra med varan innan köpeskillingen är slutbetald, enligt NJA 1959 s. 590 p. 9 “Ägarförbehåll”?
Innan köpeskillingen har slutbetalats får köparen inte skada varan eller förfoga över den genom vidareförsäljning, konsumtion, infogande i annan egendom eller bearbetning av varan på ett sätt som innebär att den förlorar sin identitet.
Vad krävde HD i NJA 2019 s. 195 p. 7 och 8 utöver att varan ska vara preciserad?
Att det ska följa av avtalet vilken fordran som förbehållet avser.
Vad handlade NJA 1976 s. 251”Ägarförbehåll” om och vilken slutsats drog HD?
I ett avtal hade ägarförbehåll om köp av containrar gjorts, där restskulder från tidigare köp slagits samman till en skuldpost. Förbehållet stadgade att säljaren förbehållit sig äganderätten till dess köparen fullgjorts sina förpliktelser enligt avtalet. Vid utmätning av containrarna för köparens andra borgenärer uppkom frågan om förbehållets giltighet. Containrarna i sig såg likadana ut och det var inte möjligt att avgöra vilken container som redan var betald sedan tidigare och vilken som inte var det. Vidare kunde man inte avgöra vilken av containrarna som hörde till vilket köp då tillverkningsnummer saknades. Vidare ansåg HD att det inte gick att utreda om vilket avbetalningsköp restskulden hänför sig till och hur restskulden fördelades mellan de köp den hänförde sig till. Av dessa anledningar ansågs inte förbehållet vara sakrättsligt giltigt i och med att specialitetsprincipen ej var uppfylld. Rättsfallet belyser specialitetsprincipens två moment.
Vad handlade NJA 2009 s. 79 om gällande leasing och separationsrätt, och vilken slutsats drog HD gällande separationsrätt vid leasingavtal?
Det handlade om ett bolag sålde fordon (bedrev återförsäljarverksamhet) och som hade ett leasingavtal bl.a gällande ett antal demonstrationsfordon med ett finansbolag (Wasa kredit). Mellan bolagen fylldes blanketter i benämnda ”beställning/ kreditansökan” där det fanns en ruta om återtagandeförbehåll med lydelsen ”Demovagnsupplägg med allmänna villkor för leasing”. Det fanns också ett förbud för återförsäljaren att vidareöverlåta demovagnen till annan. Återförsäljaren gick i konkurs.
Fråga om finansbolagets separationsrätt hade gått förlorad pga medgiven fri förfoganderätt till konkursbolaget.
HD menade att uthyrarens separationsrätt inte går förlorad vid leasingavtal till följd av att det finns ett förfogandemedgivande, leasetagaren har fortsatt sakrättsligt skydd för sin bibehållna äganderätt gentemot leasetagarens borgenärer. HD jämförde det befintliga avtalet med en kommission + principen som ges i uttryck i 23 KommL där HD menar att principen, som innebär att äganderätten och separationsrätten består så länge egendomen finns över hos besittaten, även gäller vid leasing. Om leasingavtal → separationsrätt för LG i LT:s konkurs om underförstått mellan parterna att köparen fått förfoga över varan, så förfogandemedgivande vid kreditköp → förlorad separationsrätt + ogiltigt förbehåll → fri förfoganderätt för mottagaren kan kombineras med bibehållen äganderätt (separationsrätt består) för utlämnar en vid leasing + kommission, men ej vid kreditköp med ägarförbehåll.
Vad handlade “Maskin-målet” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1998 s. 379
Det handlade om ett företag (Masters AB) som sålde två borrmaskiner och andra maskiner. Samma dag träffade köparen (N.N) och säljaren (Masters) ett hyresavtal där samma maskiner hyrdes tillbaka av säljaren (Masters). Någon tradition, eller registrering av köpet enligt LkL, iakttogs ej.
Fråga om köparen (N.N) gjort ett sakrättsligt giltigt förvärv av maskinerna och därmed har bättre rätt till dessa än Masters konkursbo.
HD: hänvisade till NJA 1997 s. 660 och konstaterade att traditionsprincipen fortfarande utgjorde gällande rätt. Det sakrättsliga momentet var knutet till att säljaren/ överlåtaren skulle ha förlorat rådigheten över den sålda egendomen. Eftersom maskinerna aldrig hade lämnat säljarens (Masters) besittning, fann HD att säljaren inte hade förlorat rådigheten över maskinerna. Utan maskinerna fanns kvar på Masters fastighet vid konkursutbrottet. N.N fick ej sakrättsligt skydd för sitt förvärv i Maskin-målet.
Vad handlade “Flytdocke-målet” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1997 s. 660
Det handlade om att Finnboda hade sålt en flytdocka (195 m lång) till Traven som sedan hyrdes tillbaka av säljaren. Genom hyresavtalet hade flytdockan använts av Finnboda och Traven förbehöll sig äganderätt till flytdockan till dess full betalning hade erlagts. Flytdockan hade inte flyttats från Finnbodas tomträtt, utan låg kvar där både före och efter köpet. En kort tid därefter försattes säljaren (Finnboda) i konkurs (återstod 5 mkr av betalningen).
Frågan var om Traven hade fått sakrättsligt skydd mot Finnbodas borgenärer, därför fått separationsrätt pga äganderätt till flytdockan.
HD: flytdockan klassificerades som lösöre enligt HD, trots sin storlek. Eftersom dockan ansågs vara lösöre krävdes antingen tradition eller registrering enligt LkL för att få sakrättsligt skydd. Trots diskussioner i litteraturen om ett avskaffande av traditionsprincipen, fastslog HD att traditionsprincipen inte ska kunna helt eller delvis överges utan stöd i lag. Därför skulle traditionsprincipen även tillämpas i detta fall. Ingen tradition hade skett eftersom flytdockan inte hade lämnat Finnbodas (säljarens) besittning under konkursen, och inte heller hade köpet registrerats. Slutsats: Traven fick inte separationsrätt av flytdockan eftersom varken tradition eller registrering hade skett → inget sakrättsligt skydd mot överlåtarens borgenärer.
Vad handlade “Motorcykelfallet” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2010 s. 154
angående kommissionsförsäljning av motorcyklar, där parterna först hade omvandlat kommissionsförsäljningen till kreditförsäljning och sedan återgått till kommissionsförsäljning. Denna återgång (återförsäljning) hade dock inte fullbordats sakrättsligt förrän strax före kommissionärens konkurs och var därför återvinningsbar.
Vad handlade “Bilgallterian och Citroen” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2012 s. 419
En bilåterförsäljare B (Bilgallerian) försattes i konkurs i december 2005. Vid konkurstillfället fanns det mellan Bilgallerian och leverantören Citroën (C) två avtal; den ena benämndes återförsäljaravtal och det andra kommissionsavtal. B:s konkursbo stämde C eftersom C hade hämtat 37 bilar från B:s lager dagarna innan B försattes i konkurs. Förvaltaren stämmer på värdet av lagret. Grunderna för kk-boets talan var att inget kommissionsavtal förelåg, C saknade separationsrätt till bilarna eller att C egenmäktigt hämtat bilarna alternativt att bilarna skulle kunna återvinnas enligt 4:5 eller 4:10 KonkL. Svaranden bestred kk-boets talan på grunden att de fortfarande hade äganderätt till bilarna. Fråga om C hade separationsrätt till bilarna och fråga om kommission förelåg - bedömning av om det aktuella kommissionsavtalet verkligen var en kommission (avtals- tolkning). HD: Det måste föreligga ett verkligt kommissionsförhållande för kommittentens separationsrätt i egendomen. Parternas beteckning av avtalet saknar betydelse, utan en helhetsbedömning ska göras för att avgöra om det är ett verkligt kommissionsavtal. Den faktiska tillämpningen är avgörande (p. 8), ser på innebörden i kommissionsavtalet (p. 6-7); enligt tidigare praxis (i) kommittenten/huvudmannen ska ha ett verkligt intresse i (vidare)försäljningen (ägarintresse) (p. 7-8), (ii) vem som står för den ekonomiska risken i avtalet (kommittentens returrisk) -kan anses ligga inom ägarintresset, och (iii) kommissionärens returrätt. HD:s bedömning; (i) lev C hade haft ett verkligt resultatintresse av att sälja stora kvantiteter, (ii) det förelåg en tydlig risk att B skulle returnera bilarna om de inte lyckades sälja dem (iii) återförsäljaren Bilgallerian hade returrätt och var skyldig att betala till lev för de bilar som såldes. Lev C stod risken för osålda bilar enligt ett omdirigeringssystem som lev aktivt ansvarade för. Om återförsäljaren inte ville självinträda förelåg en returplikt eller plikt att medverka till omdirigering av de bilar som efterfrågats. C:s intresse av pris och försäljningsvolym har inte självständig betydelse i avtalstolkning. Det som talade för att försälj av bilarna hade skett för C:s räkning: C kunde utöva kontroll över B, redovisningsskyldighet till C, bilarna fanns inte med i B:s bokföring, tydlig returplikt för B om bilarna ej kunde säljas. Sammantaget bedömdes avtalet som ett kommissionsavtal och Citroën hade separationsrätt till de hämtade bilarna.
Avgörande faktorer:
- Returrätt och risk för returer?
- Pris och villkor för försäljningen.
- Vem står för försäkring, finansiering, lagerkostnad?
- Hur redovisas lagret?
Vad handlade “Inkråmsöverlåtelsen” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2007 s. 413
Rättsfallet handlar om en överlåtelse mellan två bolag som hade samma företrädare (M.F). Gamla Vitala säljer den 25 jan 2006 inkråmet (bilar) i bolaget (och firman) till Nya Vitala för 2.8 mkr. (Detta för att undvika betalningsproblem). Priset är marknadsmässigt och betalas till helt övervägande del genom övertag av befintlig bankkredit. Gamla Vitala har skulder till bl.a Britt Automobil om 2.3 mkr. Gamla och Nya Vitala ägs av samma personer och firman var oförändrad. När Britt Automobils kk-bo hösten 2006 söker om exekution i Gamla Vitalas tillgångar, tar KFM i anspråk fordon som överlåtits till Nya Vitala. Hävdas att Nya Vitala inte uppnått sakrättsligt borgenärsskydd för inkråmsförvärvet. Nya Vitala försattes i konkurs 25 september 2006 och Gamla Vitala 19 mars 2007. Fråga om tillräcklig tradition hade skett mellan bolaget för ett sakrättsligt skyddat förvärv. HD: vid överlåtelse av lösöre (fordon) är HR att sakrättsligt skydd uppnås genom tradition eller registrering enligt LkL. Tradition kan bara syfta på att överlåtaren eller pantsättaren förlorar rådigheten över egendomen och enligt HD räckte det med att överlåtaren (Gamla) frånhänts rådigheten över den sålda egendomen. Normalt ger en fysisk överflyttning av egendomen till annan lokal sakrättsligt B-skydd, men fysisk tradition är inte längre avgörande utan här ska representanten inte ha ett intresse att själv förfoga över egendom pga finns ett rättsligt ansvar att vara lojal (annars blir hen straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvarig), så representanten är skyldig att efter köpet iaktta Nya Vitalas intresse. Dvs om överlåtare + förvärvare är bolag av samma företrädare → räcker med att överlåtelsen/ pantsättningen medför ansvar för förskingring, trolöshet (10:1, 5 BrB) och skadestånd för företrädaren om hen förfogar över egendomen för egen eller överlåtarens räkning. Här sa HD att partssyftena kan ha betydelse för bedömningen av om själva besittningsövergången haft tillräcklig varaktighet för att ge sakrättsligt skydd. Slutsats: Gamla Vitala har i tillräckligt grad avskurits rådigheten över egendomen + fanns legitimt behov att genomföra en inkråmsöverlåtelse mellan närstående bolag → Nya Vitala hade uppnått sakrättsligt skydd.
Vad handlade “Sannäs Räkor” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2008 s. 684
Vad handlade “Inkråmsöverlåtelsen” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2007 s. 413
Sannäs Räkor äger Havmannen A/S. Bolagen har samma företrädare och har därmed en närståenderelation. Elcon Finans AS är ett fristående finansbolag. Den 1 nov 2001 sålde Sannäs (överlåtare) en packlinje för räkor till Elcon (förvärvare, leasegivare), som i sin tur hyrde ut (leasade) varan till Havmannen (leasetagare). Vid denna tidpunkt ägdes leasingobjektet av Sannäs. Elcon förvärvar packlinjen från Sannäs den 26 feb. 2002. Därefter, den 9 mars 2002 undertecknades ett leasingavtal mellan Elcon och Havmannen. När detta skedde ägdes Havmannen av Sannäs (moderbolaget). Aktierna i Sannäs ägdes av B.H. som var ensam styrelseledamot och firmatecknare i bolaget. Dessutom var B.H. firmatecknare och en av de fyra styrelseledamöterna i Havmannen. Leasingobjektet överlämnades från Sannäs till Havmannen. Efter att leasingobjektet hade anlänt till Havmannen konstaterades det att fel förelåg. Leasingobjektet skickades, efter Elcons godkännande den 7 mars 2002, därför tillbaka till Sannäs för att Sannäs skulle avhjälpa felet. Sedan när leasingobjektet befann sig hos Sannäs gick moderbolaget i konkurs den 6 juni 2002. Packlinjen finns då kvar hos Sannäs. Både MB och DB företräddes av samma företrädare. Fråga om Elcon (finansbolaget) genom Havmannens (DB) besittningstagande av maskinen fått sakrättsligt skydd mot Sannäs borgenärer, trots att Havmannen ägdes av Sannäs och att Sannäs ägare varit ställföreträdare för Havmannen. TR och HovR ansåg att tillräcklig tradition hade skett. Elcon hade uppnått sakrättsskydd genom köpet och traditionen till Havmannen. TR:n pekade på att trots ägargemenskap kunde inte Sannäs eller företrädaren agera för egen räkning utan skadeståndsansvar efter leveransen till Havmannen för Elcons räkning. HD bekräftar resonemangen med hänvisning till Vitala-domen (NJA 2007 s. 413). För sakrättsligt skyddat förvärv krävs att säljarens rådighet över den sålda egendomen i väsentlig grad har avskurits. Säljarens förfogandemöjlighet ska vara borta. HD ser Havmannen och Sannäs Räkor som två separata juridiska personer. Här har Havmannen (DB) fått maskinen i sin besittning och företrädaren riskerade straff- och skadeståndsansvar om överlåtelsen inte respekterades (t.ex genom att denne återlämnar objektet utan samtycke från Elcon) enligt 10:1 BrB. Dessutom är styrelseledamöterna i Havmannen skyldiga att sätta Havmannens intressen framför Sannäs. Därav hade Sannäs rådighet över objektet i väsentlig grad avskurits. Elcon hade genomfört ett sakrättsligt skyddat förvärv. (presumtionsregel 4:18 KonkL)
Vad handlade “Motorcykel-fallet” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2010 s. 154
Rättsfallet handlar om bedömningen av traditionskravet. Honda, leverantör av motorcyklar, hade levererat motorcyklar till återförsäljaren Bike Center. Motorcyklarna lämnades ursprungligen till återförsäljaren enligt ett avtal som var betecknat som ett kommissionsavtal. Senare valde parterna att ingå ett ”specialavtal” och genom avtalet köpte Bike Center motorcyklarna på kredit från Honda. Avtalet hävdes eftersom Bike Center inte betalade sin skuld. Parterna kom överens om att de återstående motorcyklarna skulle säljas på kommission. Bike Center försattes i konkurs men några dagar innan dess hämtade Honda motorcyklarna. Vid tidpunkten för konkursbeslutet hade Honda en sakrättsligt skyddad rätt till de återtagna motorcyklarna. Transaktionen innebar att Bike Center betalade sin skuld till Honda med motorcyklarna. Fråga om transaktionen, där Honda återfick motorcyklarna, kan återvinnas enligt 4:10 KonkL och om denna betalning har skett inom återvinningsfristen. HD: Tradition har skett först då kommittenten/ kreditsäljaren A hämtade lösöret (motorcyklar) från kommissionären/ kreditköparen B. Menar att 2007 års och 2008 års fall tillåtit andra åtgärder än tradition i vissa fall “i syfte att möjliggöra kommersiellt skyddsvärda transaktioner”, men här fanns inget sådant skäl att inte upprätthålla traditionskravet. Traditionskravet ansågs mao innebära ett krav på fysisk besittningsövergång. HD menar att syftet med överenskommelsen var att skapa en separationsrätt för Honda. Transaktionen innebar att Bike Center betalade sin skuld till Honda med motorcyklarna och motorcyklarna utgör därmed en betalning med osedvanliga betalningsmedel enligt 4:10 KonkL. Men eftersom hämtningen skedde dagarna före konkursbeslutet, dvs inom återvinningsfristen i 4:10, förlorade Honda målet.
Vad handlade “Industritillbehör eller fastighetstillbehör” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2007 s. 652
Även detta rättsfall handlar om bedömningen av traditionskravet. F&G (hyresgäst) sålde tre maskiner till Arkmek (ägaren av fastigheten där säljarens verksamhet fortsatt bedrevs). Genom överlåtelsen till fastighetsägaren blev omtvistad lös egendom omedelbart fastighetstillbehör. Samma dag sålde Arkmek samma maskiner vidare till Bulten. Efter att F&G försattes i konkurs fanns maskinerna fortfarande kvar i Bultens lokaler. Kk-boet hyrde då lokalerna och maskinerna från Arkmek och fortsatte verksamheten. Fråga om Bulten gjort ett sakrättsligt skyddat förvärv. Vem har bättre rätt till maskinerna? HD: klassificering av egendomen - maskinerna var ursprungligen lösöre när de ägdes av F&G, men lösöret övergick till fastighetstillbehör genom överlåtelsen till Bulten eftersom de hade tillförts fastigheten för att användas i verksamheten. HR i svensk fastighetsrätt är att sakrättsligt skydd uppnås genom själva överlåtelseavtalet. Men maskinöverlåtelsen kunde inte skyddas genom registrering enligt LkL eftersom lösöret övergått till fastighetstillbehör. HD menar att ett från LkL fristående traditionskrav inte skulle tillämpas eftersom tradition skulle “i praktiken omöjliggöra genomförandet av kommersiellt skyddsvärda transaktioner.” Mao att kräva fysisk besittningsövergång skulle komplicera genomförandet av kommersiella transaktioner och därför vara opraktiskt. Därför konstaterade HD att sakrättsligt skydd uppkom utan tradition. Bulten hade bättre rätt till maskinerna är F&G:s kk-bo.
Vad handlade “denuntiation om motorbåt” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1949 s. 164
en ägare (U) av en motorbåt hade sålt båten till en person B, som i sin tur hade sålt den vidare till person A. Båten låg dock hela tiden kvar hos U (den ursprunglige säljaren). A underrättade U (numera 3M med B:s båt i sin besittning) om sitt förvärv från B men förklarade samtidigt att B även fortsättningsvis hade rätt att använda båten för egen räkning. Vid utmätning hos B för dennes skulder till C ansågs A inte ha borgenärsskydd för sitt köp pga att A denuntierat U (3M) men reservationen i meddelandet innebar att B inte förlorade rådigheten över båten. Denuntiationen till 3M bör alltså räcka.
Vad handlade “Obligentia I” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1995 s. 367 I
3M (leasetagaren) hyrde och innehade visst lösöre (leasingobjekt). Leasetagaren underrättades om att leasingobjektet med tillhörande leasingavtal hade överlåtits till förvärvaren (investorn). Fråga om godtagbar denuntiation har skett. HD: Syftet med kravet på sakrättsmoment ska förhindra borgenärsbedrägerier genom att fungera som en ”viss yttre manifestation av den företagna transaktionen”, och innebära ”en viss uppoffring för överlåtaren”. HD klargör att den yttre manifestationen av den företagna rättshandling kan fungera som hinder mot efterhandskonstruktioner, medan överlåtarens uppoffring ska förhindra skentransaktioner. HD menar att det finns ett nära samband mellan B-skydd och betalningslegitimation. Vanligtvis medför en korrekt denuntiation att överlåtarens betalningslegitimation upphör. HD menar att genom denuntiationen övergår legitimationen att förfoga över (överlåta/pantsätta) leasingobjektet till förvärvaren. Detta gäller under leasingavtalets löptid. Förvärvaren kan när som helst meddela 3M/leasetagaren att uppdraget har upphört och att alla prestationer framöver ska ske till förvärvaren själv. I fall där överlåtaren verkar ha viss rådighet (t.ex vid leasingavtalets slut), då egendomen överlämnas från LT till överlåtaren (Obligentia som uppdragstagare) för vidareöverföring till förvärvaren, påverkar inte den rättsliga verkan av denuntiationen. HD anser att denuntiationen i målet var sakrättsligt giltig, trots att den inneburit att LT sedan leasingavtalet upphört, kunnat utlämna leasingobjektet till överlåtaren åt förvärvaren. Denuntiationen var tillräcklig för att etablera förvärvarens rättigheter gentemot 3M.
Vad handlade “Bilspedition, Independent, kvittning i kk” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2000 s. 78
Bilspedition, Independent och sju andra banker träffades år 1991 ett avtal där Bilspedition skulle ge Independent ett förlagslån på 60 mkr. Dagen efter skulle Bilspedition betala 48 mkr till Independent och sen betala resterande belopp genom en revers (reversen var pantsatt före konkursen vilket Bilspedition var medveten om). Bilspedition förlagsbevis på 60 mkr, efterställt Independents övriga skulder, förföll den 30 dec 1994. Independent reversfordran 12 mkr, enkelt skuldebrev, förföll den 30 juni 1992.
1. Independent försattes i konkurs i april 1992.
2. Konkursförvaltaren kräver Bilspedition på reversen den 5 juni 1992.
3. Bilspedition svarar med kvittning mot förlagslånet.
4. Förvaltaren accepterar kvittningen i brev den 3 juli 1992.
5. Förvaltaren kräver på nytt betalning den 22 december 1992, bestrider att kvittning skett.
6. Boet stämmer Bilspedition på betalning.
Fråga om konkursförvaltaren har behörighet att acceptera kvittningsförklaringen med bindande verkan för panthavaren och kk-boet.
HD: Materiella reglerna om pantrealisation när pantsättaren har försatts i konkurs finns i 8 kap. KonkL. KonkL och SkbrL anger ramen för förvaltarens behörighet → en vid handlingsförmåga för förvaltaren. HR 8:10 - om möjligheten att realisera handpanträtt (bred innebörd, innefattar också pantsatta rättigheter såsom enkla fordringar). 8:14 - om formen för realisation, en pantsatt fordran i första hand ska drivas in. Konkursförvaltaren har alltså rätt att driva in en pantsatt fordran om inte panthavaren gör det själv. I detta fall har bankerna låtit förvaltaren sköta indrivningen, dock utan särskilda instruktioner. När förvaltaren driver in en pantsatt och efterställda fordran med stöd av sin behörighet enligt KonkL, så måste panthavarens intressen beaktas. Det fanns ingen rättslig grund för kvittning (5:15 KonkL). HD menar att “Bilspedition inte har någon kvittningsrätt i konkursen eftersom Independents fordran på Bilspedition hade pantsatts innan konkursbeslutet + var efterställd. Bilspedition saknade också kvittningsrätt i förhållande till bankerna som panthavare eftersom Bilspeditions genfordran mot Independent förföll efter att Bilspedition hade denuntierats om pantsättningen (10, 28 §§ SkbrL). Slutsats: en efterställd fordran kan inte kvittas mot en ordinär, oprioriterad fordran (om fordran pantsattes före konkursbeslutet).
Vad handlade “Jofrab, Meltra, Sparbanken, condictio indebiti” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2009 s. 182
Jofrab har från sitt bankkonto av misstag överfört 500 000 kr mer än avsett till Meltra AB. Meltras bank (Sparbanken) har senare använt pengarna för att kvitta Meltras skulder till banken. Enligt en överenskommelse mellan Meltra och Sparbanken hade banken rätt att använda pengarna som inkom på Meltras konto för att täcka Meltras skulder. Meltra hade underrättats om att det har skett en för stor betalning innan hans konto i en annan bank krediterades. Enligt reglerna om condictio indebiti är misstagsbetalningen därför ogiltig i förhållande till Meltra, och Meltra är skyldigt att betala tillbaka detta belopp till Jofrab. Meltra har dock försatts i konkurs. Jofrab krävde att få tillbaka dessa medel från banken. Fråga om Jofrabs rätt till återbetalning även gäller mot Sparbanken. Kan Jofrab återkräva beloppet från Meltras bank? Gäller ett krav på återbäring även mot 3M som i god tro mottagit betalning ur misstagsbeloppet? HD: E n sk condictio indebiti-situation. Det var ostridigt att Sparbanken vid kvittningen var i god tro om Jofrabs misstag och därför ska Jofrabs krav på återbäring från Sparbanken ogillas. Kvittning är betalning. HD gjorde en analogi - och jämställer en kontobetalning med kontantbetalning. HD likställer betalningsmedel och menar att det överförda beloppet liknar sedlar och mynt, istället för att se det som en fordran på ett visst belopp. Kontanter kan godtrosförvärvas, jfr 14 § SkbrL, men i detta fall fanns inget lagstöd för ett godtrosförvärv och utan lagstöd kan inget godtrosförvärv bli aktuellt. Vidare menade HD att denna kvittning ska ses som en ”överföring till någon annan” och inte som en överlåtelse av en enkel fordran. Det saknar skäl för att tillämpa bestämmelserna om enkla fordringar då en sådan tillämpning skulle innebära att banken ifråga inte kunnat göra ett exstinktivt förvärv av den enkla fordringen. En betalningsmottagare (Sparbanken) i god tro bör få en skyddad rätt till beloppet som den genom kvittning tillgodogjort sig. Jofrab rätt till återbäring från Meltra har ej ansetts gälla mot Meltras bank.
Vad handlade “kvittning av förskottsbetalning” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2009 s. 291
År 2003 fick HGL beslut om att en företagsrekonstruktion skulle inledas. Vid rekontruktionens början hade ProCell en fordran på HGL och under företagsrekonstruktionen gjorde HGL beställningar för varor hos ProCell och erlade då förskottsbetalning. Men rekonstruktionen misslyckades och HGL gick i konkurs 2004. Innan konkursutbrottet hade HGL:s verksamhet överlåtits till Kitron. Vid konkursutbrottet hade de varor som HGL beställt ännu inte levererats, och konkursboet krävde återbetalning av förskotten istället för varuleverans. ProCell ville inte få tillbaka förskotten och hävdade att de istället har rätt att kvitta förskottsbetalningarna mot sin gamla fordran som fanns vid konkursutbrottet. ProCell levererade då de beställda varorna till Kitron, ett bolag som hade övertagit HGL:s verksamhet och som då betalade för varorna. Fråga om ProCell hade kvittningsrätt avseende fordringarna som funnits vid tidpunkten för konkursutbrottet, dvs får Procell kvitta de förskottsbetalda beloppen mot sin fordran som funnits vid tidpunkten för konkursutbrottet. Får en motfordran kvittas mot huvudfordran? Hindrar 2:21 FrekL kvittning i efterföljande konkurs? (nej, 5:15 KonkL tar över) När uppstod huvudfordran? HD: Kk-boet hävdade att, eftersom kvittning enligt 2:21 st. 1 LFR inte fick ske under en pågående rekonstruktion så förelåg hinder mot kvittning även i en efterföljande konkurs. HD sa nej, 5:15 KonkL gäller. HD uttalar att huvudfordran ska ha uppkommit före konkursutbrottet för att den ska få infrias genom kvittning med en konkursfordran. Här har en penningfordran uppkommit efter konkursbeslutet eftersom kk-boet inte har begärt leverans och Procell har inte begärt att få leverera varorna, vilket vilar på ett avtal som träffats före konkursen. Är då kvittningsrätten enligt 5:15 1 st. tillräckligt för att fordran skulle ha ansetts uppkommit före konkursbeslutet. HD menar att tidpunkten för när fordran anses ha uppkommit har betydelse. Det faktum att en fordran inte slutligt uppkommit vid en kritisk tidpunkt hindrar inte att den i en specifik tillämpningssituation ändå anses ha uppkommit vid den tidpunkten om vissa nödvändiga omständigheter förelegat då. I vissa fall kan en fordran anses uppkommit i och med det avtal som den vilar på. Och i andra situationer krävs det mer än så. HD menar att “den väsentliga grunden” inte är något styrande princip för bedömningen av fordrans uppkomst. Utan frågan är snarare beroende av ändamålet med bestämmelsen i fråga (HD hänvisade till justitieråd Palms tillägg i NJA 1989 s. 185). Här blev ändamålet för 5:15 KonkL + allmänna konkursrättsliga principer viktiga. HD fann att den omständighet att fordringen varit beroende av konkursboets åtgärd talade emot kvittningsrätt pga att borgenären då får en opåräknad fördel genom kvittning → oförenligt med likabehandlingsprincipen för borgenärer i en konkurs. Här har huvudfordran inte förelegat som fullgången vid konkursbeslutet och därmed inte kunnat infrias genom betalning eller kvittning. Detta tyder på starka skäl för att inte tillåta kvittning. Slutsats: Konkursbolaget har inte haft en sådan fordran hos Procell som avses i 5:15 1 st. och därför kunde kk-boets huvudfordran inte kvittas mot ProCells motfordran.
I NJA 1997 s. 660 (Flytdocke-målet), varför fick inte Traven sakrättsligt skydd för sitt förvärv av flytdockan?
Traven fick inte sakrättsligt skydd eftersom det inte hade skett någon tradition av flytdockan då den låg kvar i säljarens besittning. Inte heller hade en registrering av köpet skett enligt LkL.
Vad innebär det att en överlåtare förlorar rådigheten över egendomen, enligt NJA 2007 s. 652?
Det innebär att överlåtaren inte längre kan förfoga över egendomen.
Vad hände med maskinerna i NJA 2007 s. 652 (F&G-målet) efter försäljningen till Arkmek?
Maskinerna omvandlades från lös egendom till fastighetstillbehör genom överlåtelsen till Arkmek då de tillförts fastigheten för att användas i verksamheten.
Varför ansågs det inte nödvändigt med tradition i NJA 2007 s. 652?
HD ansåg att ett traditionskrav skulle “i praktiken omöjliggöra genomförandet av kommersiellt skyddsvärda transaktioner” då lösöret övergått till fastighetstillbehör.
Vad handlade “handpanträtt, tradition” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1986 s. 409
En panthavare hade inte uppnått borgenärsskydd till panten pga att pantsättaren hade tillgång till denna även efter pantsättningen på ungefär samma sätt som han haft tidigare. HD konstaterade att det brast i rådighetsavkärandet så att panträtt med borgenärsskydd för modern inte etablerats. Det viktiga i traditionsregeln enligt HD är att pantsättaren förlorar rådighet över pantobjektet, inte att panthavaren nödvändigtvis får egen besittning till panten. Vid andra fall har HD också ansett att tradition inte skett eftersom att pantsättaren hela tiden haft möjlighet att ta tillbaka reversen ur bankdepån och haft möjlighet att förfoga över panten.
Vad handlade “Pantsättning av fordran på jordbruksstöd” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2016 s. 661
TA, en lantbrukare, har ansökt om kompensationsbidrag och ersättning för vallodling, två former av EU-stöd till sitt jordbruk, och i samband med det lånat pengar till sin verksamhet. Som säkerhet för lånet pantsatte lantbrukaren sin bidragsfordran (jordbruksstödet) på Jordbruksverket. Jordbruksverket underrättades om pantsättningen (säkerhetöverlåtelse). Så denuntiation har skett. Innan Jordbruksverket hade fattat beslut om utbetalning av stödet försattes TA i konkurs. Fråga om pantsättningen är sakrättsligt giltig. Kan man pantsätta en potentiell fordran som just nu inte finns? HD: Pantsättning av framtida fordran, 31 § SkbrL. Om fordran är tillräckligt bestämd samt denuntiation skett är det tillräckligt för sakrättsligt skydd. Tittade på bidragets karaktär för att avgöra om den pantsatta fordran är “tillräckligt bestämd” eftersom detta krävs för pantsättningens giltighet mot 3M. Det är panträttens värde och inte själva pantsättningen som påverkas av ansökningen. I detta fall var fordran tillräckligt bestämd redan vid ansökan pga ansökte när de redan hade pantsatt den. Långivaren hade uppnått sakrättsligt skydd genom ansökningen, pantsättningen och denuntiationen, och den framtida fordringen kunde göras gällande i konkursen. Intjänandeprincipen? - intjänat senast vid konkursbeslutet → sakrättsligt skyddad → förmånsrätt.
Vad handlade “NCC:s pantsatta revers” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1996 s. 52
Ett löpande skuldebrev pantförskrevs som säkerhet för ett förlagslån och lämnades i öppen depå i bank. Öppen depå = öppen för pantsättaren att disponera över det löpande skuldebrev, vilket i praktiken innebar att pantsättaren behöll rådigheten över panten. Idrilla hade alltså ett utestående förlagslån (skuld). A är ett stort antal förlagsbevisinnehavare med fordran på Idrilla. Idrilla pantsätter revers på NCC till förmån för A, genom nedläggning i depå i Nordbanken. Idrilla försattes i konkurs. NCC (reversgäldenär) betalar direkt till A. Fråga om den pantförskrivning som Idrilla undertecknat och som godkänts av NCC har fullföljts så att Idrilla blivit avskuren från rådigheten över skuldebrevet. HD: löpande skuldebrev: 22 § och 10 § SkbrL, måste avskära förfoganderätten över det löpande skuldebrev för sakrättsligt skydd. I detta fall menade HD att ingen sakrättsligt giltig pantsättning skett, eftersom pantsättaren förbehållit sig en rätt att gemensamt med annan återta panten, varför Nordbanken, som agerat som negotiorum gestor för förlagsbevisinnehavarna, saknat möjlighet att tillvarata deras intressen.
Vilken skyldighet har banken enligt NJA 1999 s. 408?
Enligt NJA 1999 s. 408 har banken en skyldighet att utföra en kreditprövning av gäldenären och ta hänsyn till borgensmannens betalningsförmåga innan ett borgensåtagande godkänns.
Vad handlade NJA 1997 s. 524 om och vad kom HD fram till?
NJA 1997 s. 524 handlade om ett skadeståndsvillkor i ett leasingavtal som ansågs vara oskäligt mot en borgensman. Detta borde ha klargjorts för henne av kreditgivaren.
Vad uttalade HD i NJA 1994 s. 474?
NJA 1994 s. 474: Borgensmannen har som HR ingen allmän rätt att invända att G har en kvittningsgill motfordran mot B och inte heller någon rätt att, utan G:s samtycke, själv åberopa denna motfordran till kvittning. Men L kan åberopa G:s motfordran mot B “i fall av konnexitet”, dvs då den hänför sig till det rättsförhållande som borgensansvaret omfattar.
Vad handlade “regressrätt mot borgensmän” om och vilken slutsats drog HD? NJA 2017 s. 482
En generell pant i form av pantbrev om 300 000 kr i en fastighet, RW och FL ställde sig i borgen för egen skuld för bolaget med beloppsbegränsning till 150 000 kr (för deras respektive borgensförbindelse). Fråga om beloppsbegränsad proprieborgen och tredjemanspant ska behandlas lika vid fördelning av regressansvar (ej lagreglerad). HD: Rättsgrundsats - när två personer har åtagit sig borgen för samma skuld och en av dem betalat mer än som belöper på honom enligt rättsförhållandet mellan borgensmännen, så har han normalt regressrätt gentemot den andre även utan avtal om det. Motsvarande regressrätt gäller tredjemanspantsättare emellan (se NJA 2000 s. 667). Tredjemanspant innefattar in dubio ett primärt ansvar gentemot borgenären (se NJA 1987 s. 80). Det föreligger i säkerhetshänseende betydande likheter mellan tredjemanspant och borgen, särskilt proprieborgen med beloppsbegränsat ansvar. Principen om regressrätt grundas på att borgenären inte genom att utnyttja sin rätt att välja betalningsväg godtyckligt ska kunna slutligt belasta den ene eller den andre säkerhetsställaren. Även intresset av förutsebarhet och likabehandling talar för att dessa typer av säkerheter bör jämställas → symmetri i regressrättsliga systemet uppnås. Om inte särskilda omständigheter i det enskilda fallet föranleder en annan bedömning, bör därför gälla att beloppsbegränsad proprieborgen och 3M-pant ska likställas/ behandlas lika och därav har en ömsesidig regressrätt (mellan borgensman och 3M-pantsättare). Fördelning sker i förhållande till borgens belopp respektive pantens värde.
Vad handlade “tredjemanspant” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1996 s. 560
Tredje man ställer en part för någon annans skuld. Tredjemanspantsättaren som borgensmannen → åtar sig ett ansvar för en förpliktelse som åvilar någon annan, varvid pantsättarens ansvar dock är begränsat till den ställda panten, medan borgensmannen ansvarar med hela sin förmögenhet. Anledning att tillämpa samma principer beträffande en tredjemanspantsättares och en borgensmans rättigheter och skyldigheter. Fråga om borgenären kan erhålla betalning ur en pant som ställts av tredje man, då den fordran som panträtten ska säkra har preskriberats. 8 § 2 st. PreskL, 11 § PreskL → preskription inte inskränker borgenärens rätt att ta ut sin fordran ur egendom i vilken ha har panträtt till säkerhet för fordringen, 6:4 JB → borgenären har rätt att få betalning ur panten för en fordran som är förenad med panträtt i fast egendom även om fordringen har preskriberats. En regel av innebörd att panträtten kan göras gällande, trots att fordringsrätten preskriberat, kan naturligtvis synas hård mot 3M, eftersom preskriptionen medför att han förlorar sin regressrätt mot gäldenären. Kan avtal att tredje man ska ersättas även efter preskriptionstiden. 11 § PreskL och 6:4 JB → banken har inte förlorat sin rätt att ta panten i anspråk. Slutsats: Borgenären kan fortfarande erhålla betalning från tredjemanspant som är preskriberad. Given utgångspunkt att en borgensman har en regressrätt mot B.
Vad handlade “stödbrev” om och vilken slutsats drog HD? NJA 1995 s. 586
Oklarheter om parterna hade kommit överens om ett borgensåtagande eller inte. De var dock överens om att breven betydde samma sak. Wikander sa aldrig att detta skulle vara ett bindande åtagande, men blev tvungen att betala. Bankerna sa aldrig att det skulle vara en säkerhet.
HD utgår från brevens ordalydelse bara. Parterna är bara överens om att lånet ska betalas ut. Ingen av parterna hade avsett att ingå avtal - dock inget konkludent handlande här - utan vi har ett antal fakta och frågan är om man kan ålägga ena parten ansvar i enlighet med detta.
