Prov 3 (fysiologi) - begrepp Flashcards
fysiologi
Växtätare (herbivorer)
djur som är anpassade till att i huvudsak äta växter. Exempel är får och ko. (s.194)
Vommen
den “första” magen där maten idisslas, bearbetas och jäser med hjälp av bakterier och ciliater. (s.195)
Nätmagen
mellanmage, dåligt bearbetat mat går till vommen igen, övrigt jäser vidare med hjälp av bakterier. (s.195)
Bladmagen
den del där maten hamnar efter idisslande och där vätska avskiljs. (s.195)
Löpmagen
idisslarens egentliga magsäck. (s.195)
Allätare (omnivorer)
djur som livnär sig på föda både från växter och djur (kött). (s.195)
Köttätare (karnivorer)
djur som i huvudsak livnär sig på kött. (s.196)
Spjälkningsprodukter
de små molekyler som är resultatet av spjälkningen, som glukos och aminosyror. (s.196)
Amylas
salivenzym som bryter ner stärkelse till disackariden maltos. (s.197)
Emulgera
finfördela
Gallsyror
tillverkas i levern och emulgerar stora fettdroppar till mindre. Fungerar ungefär som diskmedel. (s.197)
Lipas
enzym som spjälkar fetter till fria fettsyror och glycerol. (s.197)
Kylomikroner
små “bollar” av fosfolipider med triglycerider inuti. Nödvändigt för att transportera fett i vattenmiljöer. (s.197)
Pepsin
enzym, den aktiva formen av pepsinogen. Produceras av celler i magsäcksväggen. (s.197)
Peptidaser
samlingsnamn för enzymer som spjälkar polypeptider till aminosyror. (s.197)
Hydrolys
bryta bindningen mellan två molekyler när vatten adderas; exempel är en disackarid som bryts ned till två monosackarider. (s.198)
Magsäcken
det organ där maten vi svalt bearbetas i några timmar innan den förs vidare till tunntarmen. (s.199)
Tolvfingertarmen
den första delen av tunntarmen där galla och bukspott tillförs. (s.200)
Levern
kroppens största körtel som har många viktiga funktioner, som reningscentral och lagring av energi. (s.202)
Gallblåsan
lagrar den gallvätska som levern bildar; töms vid behov i tolvfingertarmen. (s.202)
Bukspottskörteln
tillverkar matspjälkningsenzymer och hormoner som reglerar blodets sockerhalt. (s.203)
Tunntarmen
den längsta delen av matspjälkningskanalen; tillför en del spjälkningsenzym men huvuduppgiften är att absorbera spjälkningsprodukter. (s.203)
Villi
ytförstorande utskott i tunntarmsväggen (tarmludd). (s.203)
Mikrovilli
små utskott på tarmluddets epitelceller där absobtion av spjälkningsprodukterna sker. Kraftigt ytförstorande. (s.203)
Bihålor
luftfyllda hålrum i ansiktets skelett. (s.219)
Stämband
två veck i struphuvudet. Det är vibrationer i dessa som producerar ljud. (s.219)
Bronker
de grova luftrör som går från luftstrupen till vardera lunga. (s.219(
Bronkioler
de tunna luftrör som är i förbindelse med alveoler (luftblåsor). (s.219)
Diafragmamuskeln
den muskel som drar lungorna nedåt vid inandning, och som stabiliserar mellangärdet. (s.219)
Residualvolym
den luftmängd som måste finnas kvar i lungorna för att de inte ska kollapsa. (s.220)
Vitalkapacitet
den luftvolym som kan blåsas ut efter maximal inandning. (s.220)
Obstruktiv lungsjukdom
minskat luftflöde i andningsvägarna. (s.220)
Restriktiv lungsjukdom
minskad luftvolym. (s.220)
Dammlunga (silikos)
inflammation orsakad av damm eller asbest. (s.220)
Myoglobin
ett protein i muskler som lagrat syre. (s.229)
Förmak
hjärtats två rum för inkommande blodflöde. Höger förmak från kroppen, vänster förmak från lungorna. (s.229)
Kammare
två rum för utgående blod. Från höger till lungorna, från vänster ut i kroppen. (s.229)
Lungartären
artärer från höger kammare till lungorna. (s.229)
Aorta (stora kroppspulsådern)
det stora kärl som lämnar hjärtat från vänster kammare. (s.229)
Klaff
hindrar blodet att rinna baklänges genom att de stängs när blodtrycker kommer från “fel” håll. (s.230)
Segelklaff
klaff mellan förmak och kammare. (s.230)
Fickklaff
klaff mellan kammare och aorta respektive lungartären. (s.230)
Hjärtcykel
förlopp när hjärtat fylls med blod och blodet sedan pumpas ut till lungor och kropp. (s.231)
SA-noden
hjärtats signalgivare i höger förmaks vägg; får förmaken att kontrahera. (s.231)
AV-noden
tar emot signal från SA-noden och för den vidare till hjärtspetsen; startar kamrarnas kontraktion. (s.231)
Artärer
blodkärl som transporterar blod från hjärtat tjockväggiga för att motstå ett högt blodtryck. (s.232)
Kapillärer
de tunna blodkärl som förser cellerna med näringsämnen och syre, och som tar upp koldioxid och det mesta av cellernas avfallsämnen. (s.232)
Vener
de kärl som transporterar blod mot hjärtat. Skelettmuskler och andningsmuskler pressar blodet mot hjärtat. (s.232)
Venklaffar
klaffar i venerna som förhindrar att blodet rinner baklänges. (s.232)
Blodtryck
blodets tryck på kärlväggarna. (s.233)
Blodplasma (plasma)
blod utan blodkroppar; består mest av vatten, blodproteiner och lösta ämnen. (s.234)
Stamcell
en ospecialicerad (“omogen”) cell som kan utvecklas till olika typer av celler. (s.235)
Röda blodkroppar
de blodceller som transporterar allt syre och en mindre del av koldioxider. (s.235)
Hemoglobin
den molekyl som binder syre. I varje röd blodkropp finns en stormängd hemoglobinmolekyler. (s.235)
Mjälten
ett organ under vänster njure som bryter ner gamla blodkroppar och att lagra blodplättar; har även en funktion i immunförsvaret. (s.236)
Blodplättar
cellfragment som täpper till skadade blodkärl. (s.236)
Blodgruppsystem
olika individers röda blodkroppar har olika ytegenskaper, som gör att de delas in i olika grupper. Det finns mer än 300 olika, men de viktigaste är AB0- och Rh-systemen. (s.236)
Koagulering (levring)
när blod stelnar. (s.240)
Lymfkärlsystemet
uppsamlingssystem för vävnadsvätska och transportsystem frö immunförsvarets celler. (s.241)
Exkretion
utsöndring. (s.246)
Osmoreglering
mekanism för att upprätthålla en kemiskt konstant, inre miljö. (s.247)
Nefron
den funktionella enheten i njuren, som renar blodet och reglerar dess salthalt. (s.251)
Primärurin
den vätska som blir resultatet av blodets filtrering i njurkapseln. (s.251)
Urinblåsa
uppsamlingsplats för sekundärurin. (s.251)
Den proximala delen
njurkanalens första del, där bland annat glukos, vitaminer och aminosyror tas upp av blodet. (s.252)
Henles slinga
mellan njurkanalens proximala och distala del, där först vatten tas upp av blodet, sedan natrium- och kloridjoner. (s.252)
Den distala delen
njurkanalens sista del, där aktivt upptag respektive avgivande av joner sker, allt efter behov. (s.252)
ADH, antidiuretiskt hormon
reglerar salthalten genom att vatten tas upp av njurarna och vi blir törstiga. (s.253)
Renin
hormon som får artärer att dra ihop sig och binjurarna att utsöndra aldosteron. (s.253)
Aldosteron
hormon som ökar vatten- och saltupptaget i njurarna. (s.253)
Binjure
ett hormonproducerande organ beläget intill och ovanför varje njure. Se bilden på s.359. (s.253)
Urinvägsinfektion
infektion i urinröret. (s.253)
Njursten
utfällning av kalciumkristaller som blockerar njurkanaler eller urinledare. (s.253)
Prostatacancer
cancer i prostatan; den vanligaste cancerformen hos män i Sverige. (s.254)
Optimera
göra maximalt fördelaktig. (s.292)
Perifera nervsystemet (PNS)
nervsystemet utanför hjärnan och ryggmärgen. (s.295)
Sensoriska nerver
inåtledande nerver. (s.295)
Motoriska nerver
utåtledande nerver. (s.295)
Somatiska systemet
de nerver som kontrolleras med viljan. (s.296)
Autonom: självgående (nerver)
de nerver som inte kan kontrolleras med viljan. (s.296)
Parasympatiska systemet
aktivt när kroppen är i vila; underhåll och påfyllning av förråd. (s.297)
Sympatiska systemet
aktivt vid ansträngning och alarmsituationer “kämpa eller fly”. (s.297)
Nervcell
detsamma som neuron; tre typer som alla överför nervimpulser: motoriska, sensoriska och interneuroner. (s.299)
Dendrit
den del av nervcellen som fungerar som mottagare. (s.299)
Axon
det långa utskottet från cellkroppen i vilket signalen (aktionspotentialen) färdas. (s.299)
Terminalbåsa
den del av nerven som fungerar som sändare till en annan nervcell via en synaps eller till en målstation. (s.299)
Myelinskida
består av fettrika celler runt axonen vilka isolerar den elektriskt. (s.299)
Astrocyt
stjärnformad gliacell. (s.299)
Potentialskillnad
spänningsskillnad mellan nervcellens in- och utsida. (s.300)
Vilopotential
den spänningskillnad mellan nervcellens in- och utsida som råder när den inte är aktiv, normalt -70 mV. (s.300)
Natriumkaliumpump
ett specifikt membranprotein som med hjälp av ATP transporterar natrium och kalium. (s.300)
Aktionspotential
den snabba förändringen av membranotentialen längs med nerven när den är aktiv, från -70 mV till +30 mV. (s.301)
Depolarisation
strömstöten när tröskelvärdet har passerats och Na^+ forsar in i nervcellen så att den kortvarigt går från -70 mV till +30 mV. (s.301)
Synapsspalt
utrymmet mellan två nervceller. (s.303)
Elektrisk synaps
aktionspotentialen fortsätter direkt i mottagande cell. (s.303)
Kemisk synaps
den elektriska signalen omvandlas till en kemisk signal som får mottagande cell att reagera. (s.303)
Effektorcell
en annan typ av cell än en nervcell, till exempel en muskelcell. (s.303)
Transmittorsubstans
signalsubstans: kemiska signalmolekyler som nervcellerna kommunicerar med. (s.303)
Centrala nervsystemet (CNS)
hjärna och ryggmärg.; centrum för kontroll och mentala funktioner. (s.305)
Hjärnhinnor
omsluter och skyddar hjärnan. (s.305)
Hjärnvätska
cerebrospinalvätska: finns mellan hjärnhinnorna; fungerar som blod-hjärnbarriär. (s.305)
Hjärnstammen (inte viktig)
delen mellan ryggmärgen och mellanhjärnan. Reglerar grundläggande överlevnadsfunktioner som andning. (s.306)
Ekosinne
ultraljud sänds ut och från ekot registreras avstånd och form. (s.333)
Sinnesceller
högt specialiserade nervceller med receptorer för olika slags stimuli. (s.333)
Hudsinnen
tar emot signaler för olika slags beröring. (s.334)
Termoreceptorer (fria nervändar, dendriter)
registrerar temperatur. (s.334)
Smärtreceptorer
registrera extrema temperaturer, smärta och vävnadsskada. (s.334)
Bradykininer
peptidhormoner som startar en inflammationsreaktion och som ökar känsligheten för smärta. (s.334)
Synsinne
förmågan att uppskatta ljus, med hjälp av fotoreceptorer. (s.335)
Fotoreceptor
specialiserade nervceller som reagerar på ljus, stavar och tappar i människans ögon. (s.335)
Kameraöga
öga som reglerar ljusinflödet genom att öka eller minska pupillens öppning. (s.335)
Hornhinnan
den del av senhinnan som täcker ögats öppning. (s.336)
Regnbågshinnan (iris)
den hinna som omger och reglerar pupillens öppningsgrad (ljusinsläppet), och som ger ögonfärg. (s.336)
Pupillen
ljusöppingen in i ögat. (s.336)
Linsen
den genomskinliga struktur som förändrar form beroende på avståndet till det som ögat (vi) fokuserar på. (s.337)