blandat tenta Flashcards
Förklara huvudfunktionerna hos komplement respektive antikroppar i vårt infektionsförsvar och beskriv tre likheter och tre skillnader mellan de två försvarssystemen. Förklara hur komplement respektive antikroppar kan bidra till skydd mot kapslade bakterier
För antikroppar brukar man tala om 5 övergripande huvudfunktioner. Dels har de förmågan att neutralisera dvs. binda in till t.ex. ett ytprotein hos en mikrob vilket förhindrar dess inbindning till eller upptag av en cell. De kan även opsonisera vilket syftar till att en fagocyterande cell efter att en antikropp bundit en mikrob kan binda med sin Fc-receptor till antikroppen och så underlättas dess fagocytos - detta kan även komplement göra. Komplementsystemet likt antikroppar kan också i sin tur aktivera komplement - antikroppar via den klassiska vägen mha. C1 och komplement via den alternativa vägen. De kan båda späda på inflammation - komplementaktivering leder till att C5a bildas som är kemotaktiskt för neutrofiler, och antikroppar som nämnt kan ju också aktivera komplement och således också driva på inflammation. Antikroppar kan dessutom agglutinera och bidra till ADCC.
Komplement utgör en del av det medfödda försvaret och finns alltid tillgängligt i blod medan lösliga antikroppar tillhör det förvärvade och bildas först av B-celler som aktiverats av ett mycket specifikt antigen. Komplement kan binda till bakterieytor b.la. men har inte samma oerhörda diversitet för olika antigen som antikropp. En annan skillnad mellan systemen och funktion hos komplementsystemet är att det kan bilda MAC(membranattackkomplex) när det aktiverats som bildar en por i framförallt gramnegativa bakteriers cellvägg som skadar dessa.
Kapseln hos bakterier är gjord av polysackarider och är som “gelé” vilket försvårar fagocytos kraftigt. Komplement kan inte deponeras på kapslar i regel hos bakterier på egen hand men de kan deponeras på bakteriers cellvägg. Dock är kapseln ivägen för en fagocyterande cells C3b-receptorer vilket gör det nödvändigt med antikroppar att bildas som kan binda till kapseln och aktivera komplement som först då deponeras på ytan och först då möjliggör opsonisering av fagocyterande celler. Dessutom kan antikropparna då också verka opsoniserande.
ESBL-CARBA-producerande bakterier är ett ökande problem inom sjukvården. Vad står förkortningen ESBL-CARBA för? Hur skiljer sig bakterier som bildar ESBL-CARBA från de som bara bildar ESBL? Beskriv på molekylär nivå hur gener för ESBL och ESBL-CARBA sprids mellan bakterier och förklara varför ESBL-CARBA-producerande bakterier ofta är resistenta mot t.ex. aminoglykosider och trimetoprim-sulfa. Resonera också kring troliga orsaker till att förekomsten av ESBL-CARBA-producerande bakterier ökar
ESBL-CARBA står för Extended Spectrum betalactamases och CARBA syftar till gruppen betalaktamantibiotika som kallas karbapenemer. Betalaktamaser är enzymer hos bakterier som kan bryta ned betalaktamringen hos betalaktamantibiotika och därmed förhindra dess verkningseffekt. T.ex. penicillinas som gör detta för specifikt penicilliner som är en av de tre huvudgrupperna av betalaktamantibiotika.
När det gäller ESBL så är de “extended” - de har även förmåga att bilda betalaktamas som dessutom kan förhindra verkan av cefalosporiner. De har s.k. cefalosporinaser. Just CARBA kodar för enzym som kan förhindra verkan av karbapenemer vilket är bland de bredare antibiotikumen som finns, typiskt också mot cefalosporiner och penicilliner. Således fungerar inga betalaktamantibiotika här.
Generna för betalaktamaser förekommmer i plasmider och kan spridas på tre huvudsakliga sätt mellan bakterier. Dels konjugering där bakterier vid nära kontakt med varandra kan överföra en DNA-sträng som sedan i den andra bakterien kan få en komplementär sträng. Dels genom transformation där en bakterie kan plocka upp sådant här DNA efter att en annan bakterie t.ex. har dött där det läcker ut. Samt genom transduktion som innebär att en bakteriofag har plockat upp en sådan gen hos en bakterie och sedan överför den till en annan bakterie. Resistens mot andra antibiotikum förekommer ofta pga. att ESBL-producerande bakterier kan ha selekterats fram och sedan utsätts de för ytterligare ett selektionstryck av ett annat medel vilket kan selektera för ytterligare resistens.
En viktig faktor för förekomsten av dessa bakterier är överdriven/oansvarsfull användning när det kanske inte är nödvändigt av olika bredspektrumantibiotika som karbapenemer. Man skapar ett selektionstryck där bakterier som har förmågan att undkomma dessa såsom ESBL-CARBA-producerande bakterier selekteras fram och kan spridas. Ytterligare faktor är mängden antibiotika som cirkulerar - i och med en ökad produktion av antibiotika t.ex. så kan det förekomma även i låga cirkulationer i naturen som också utgör ett selektionstryck.
Behandling med antivirala läkemedel används antingen vid akuta infektioner som kan bli allvarliga (särskilt hos äldre), för att att de kan orsaka allvarlig sjukdom hos immunsupprimerade eller vid kronisk infektion som kan orsaka komplikationer på lång sikt.
Beskriv i löpande text användning av antivirala läkemedel mot minst sju olika virusinfektioner. Ange agens och vilka preparat som används. Diskutera i korthet skillnaden i behandling av akuta infektioner jämfört med behandling av virusinfektioner vid immunsuppression efter transplantation. Ange dessutom en kronisk infektion som kan botas, två kroniska infektioner som kan hämmas av antiviraler, samt en vanlig behandlingsstrategi för att minska risken för resistensutveckling mot antivirala läkemedel. (7p)
Infektions med influensavirus kan behandlas med sialinsyraanaloger som tamiflu men det finns även ett nytt läkemedel som heter Xofluza som förhindrar s.k. cap-snatching. Infektion med SARS-CoV-2 kan behandlas med polymerashämmaren remdesivir eller kombinationspreparatet paxlovid(nirmatrevlir/ritonavir) som innehåller en proteashämmare och en CYP3A4-hämmare. Infektion med hepatit B kan behandlas med någon av polymerashämmarna tenofovir eller entecavir. Alternativ behandling är PEG-interferon i åtminstone 12 månader men det har inte särskilt bra bestående effekt.
Infektion med hepatit C behandlas med 2-3 preparat från vardera av grupperna polymerashämmare(-buvir), proteashämmare(-previr), NS5A-hämmare(-asvir). Infektion med HIV-viruset behandlas också med kombination av i regel 2 stycken NRTI(nukleosdianaloger) samt ytterligare ett läkemedel från någon av grupperna NNRTI(icke-nukleosidanaloger som påverkar omvänt transkriptas på ett annat site än i det aktiva sitet), proteashämmare eller fusionshämmare. Två olika virus som båda tillhör herpesgruppen är herpes simplex typ 1 och Varicella zoster. Dessa behandlas med aciklovir(eller valaciklovir) i regel som är en nukleosdianalog som mycket selektivt kan påverka herpesinfekterade celler där de integreras vid replikation men leder till s.k. chain termination där DNA-kedjan inte kan fortsätta att förlängas.
Vid akuta infektioner så har man kraftig replikation av virus i akutskedet och här vill man snabbt sätta in behandling då det ofta är replikationen man just påverkar. Detta är främst för att förkorta sjukdomsduration och minska symptom. Vid immunosuppression behöver man ofta kontinuerlig behandling under längre tid då man inte håller virusnivåerna i schack utan det sker en replikation under längre tid och ev. minska immundämpande medicin för att bekämpa virusinfektionen.
En kronisk infektion som kan botas är kronisk hepatit C, två kroniska infektioner som kan hämmas av antiviraler är kronisk hepatit B och HIV-infektion. En vanlig behandlingsstrategi för riskminskning av resistensutveckling är kombinationsterapi där man använder flera antiviraler med olika verkningsmekansim för att angripa virus på flera sätt och således förhindrar resistensuppkomst.
