Olle Adolphsson Flashcards
Råd till dej och mej
Nu kan man äntligen andas ut
för nu är äntligen vintern slut.
Det börjar äntligen ordna sig,
för allt är grönt mellan dig och mig.
För vintern har varit allt för lång…
Om du är ute en kväll och går
när det är varmt och det luktar vår.
Så vet att nu får man passa sig,
för allt är ute efter just dig.
För vintern har varit allt för lång…
Om du har glömt att ta klockan med
så vet att tiden har gått ur led.
Och dina tankar de flyger bort
och sommarnatten är alltför kort.
För vintern har varit allt för lång…
Och gå du tanklös i skog och mark
och sommarvinden är varm och stark,
så håll dig fast om det blåser till
för vinden blåser dig vart den vill.
För vintern har varit allt för lång…
Och skall du gå förbi ängen sen
men vägen över är rak och gen
så se dig för innan du går hem
för gräs ger fläckar på klänningen.
För vintern har varit allt för lång…
Men om det regnar och blåser kult
och om du vägrar att ge dig ut.
För dan är ruggig och natten kall
blir det detsamma i alla fall.
För vintern har varit allt för lång…
Gustav Lindströms visa
Utur Mälarens dunkla och strida bölja sig reser
Stan, just där strömmarna vida skummar och jäser.
Stan som dom äntligen lyckats skada i märgen!
Färgen på Söders höjder är röder som glödgad malm!
En morgon uppå Norrbro den är ganska grann, serru!
Solen den står i brand, serru! Högt över Grand!
En morgon här på Norrbro just när klockan slår fem,
på väg genom Stan ner till Lilla Skinnarviksgränd.
E’ru me’ på den!
Se där i båten vid håven står redan Granlund och stretar,
och på Parterren står Gustav Lindström och metar.
Men på en stol sitter Ledigheten och spisar,
kisar mot solen, väger på stolen. Tänder en fimp.
tjänare, Gustav Lindström! Hur haru’t idag?
Jo, tack ska du ha, serru! Fast lagom så bra.
För i morgon så får man flytta till Farsta, min vän!
För nu ska dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd.
E’ru me’ på den!
Och Werner Johnsson, som räkna’ med att på Söder få bli gamling,
han sitter numera uti Vantörs församling!
Men hanses hus som låg ner på Brännkyrkagatan,
där är det slut, där schaktar dom ut för nå’n sorts kontor!
Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru!
Glada som barn, med sitt sattyg till plan!
En prick och en knäpp på näsan så attan blev bränd,
det skulle han ha som river på Lilla Skinnarviksgränd!
E’ru me’ på den!
Men man är väl ändå inte bara till för att klaga,
än finns det mycket emellan Skanstull och Haga,
och än kan man andas en smula här ner vid Strömmen,
drömmen får leva fastän den skevar. Hej, e’ru me’ på den!
Men titta dej runt omkring, titta noga som fan!
För endera dan, serru, så river dom hela stan!
Och sen rusar vi in i mardrömmen av glas och betong,
och sen sitter vi där och hurrar och tycker skjortan är trång!
E’ru me’ på den!
Sign. Karlsson - evig vår
Det var när sommarnatten kom
med doft från skog och mark
Då såg jag dig en enda gång
i Västerviks folkets park
Du var det vackraste jag sett
och hade ljusröd kjol
Din hud var brun ditt hår var slätt
och långt och blekt av sol
Jag ödde bort den bästa chans
som livet nånsin ger
Vi dansade en enda dans
sen såg jag dig aldrig mer
Jag undrar om du minns mig än
och hur du har det nu
Det var ju ganska längesen
om sommaren -77
Du blev väl säkert någons fru
och hoppas det gick bra
Men kanske går du ensam nu
och har det liksom jag
Och om du detta läsa får
och du vill träffa mig
Så skriv till Karlsson - evig vår
och vet att jag väntar dig
Sigge Skoog
Sigge kan du minnas Norrmälarstrand?
Ifrån sura vedtravars dar
Minns du bräder, högar av sten och sand, och kajen?
Vilket liv det var
Minns du båtarna, gamla södern, minns du Tjust och Gamleby?
Ja det gör du nog
Och Örnen var ny
Kan du minnas Sigge? Minns du det Sigge Skoog?
Sigge minns den mört vi har metat mellan gistna skutor som sov Och kan du höra knarret från trossarna Och skuggorna från tunga skrov Och till oss kom lukten av vatten, av rök och solvarmt trä Svala vindar drog Och dis, kan du se? Våran mört på bulle, kan du det Sigge Skog?
Sigge minns du tjejerna i april?
När kvällen sakta föll på.
Och vi gick längs tomma kajer, och vi älska’ dom i allt det blå.
Och på vattnet ute i skymningen drog pråmarna förbi.
Minns du Sigge Skoog? Och måsarnas skri.
Kan du minnas Sigge, minns du det Sigge Skoog?
Sigge kan man minnas vad man har känt?
När bara bilder finns kvar
Eller ljuger jag för oss bägge, som jag ljög dig full i gamla dar?
Jo visst var det så som man minns det fast på nåt annat sätt
Ja, det var det nog, man minns aldrig rätt
Men kan du minnas Sigge, minns du det
Sigge Skog?
Världen som var min
En dag i kallt ljust vinterregn
är allt det gamla här igen
och allt du gett mig blir ett lån
och jag ska resa härifrån
Men till den dagen blir jag här
för att försöka säga vem du är
En dag ska den jag en gång var
förstå att ingenting finns kvar
och att min kärlek är som sand
som sakta rinner ur din hand
Men till den dagen blir jag här
och låtsas att jag ännu har dig kär
En dag när världen som var min
ska ropa till mig genom vind
då ska jag lämna dig min vän
för allt det gamla går igen
Men till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har
Ja till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har
