Alla frågor Flashcards
I Smedler & Tideman beskriver två olika modeller för psykologisk utredning; metodorienterad utredning och problemorienterad utredning. Beskriv med egna ord karaktären i dessa två olika modeller och vad som skiljer dem åt.
Metodorienterad:
Standard process som man i princip alltid följer när man gör utredningar.
Fördel: Psykologen är väl insatt i testen, vilket förbättrar reliabiliteten och möjliggör att se nyanser i testsituationen. Testresultat kan tolkas på ett nyanserat sätt, eftersom psykologen har stor erfarenhet av testen.
Nackdel: Utredningen riskerar att bli mekanisk. Testen som ingår kanske inte spelar “just det barnets” problematik allra bäst. Vilka diagnostiska frågeställningar som kan formuleras har på förhand begränsats, och kopplingen till behandlingen är inte alltid given.
Problemorienterad: Man utgår ifrån de problem som patienten kommer med och presenterar och jobbar med dem. (ingen förutbestämd metod). Utifrån den preliminära bild man skaffat sig i utredningens inledande skede formulerar man hypoteser om vad kärnproblematiken kan handla om. Detta bör göras så brett och förutsättningslöst som möjligt.
Under utredningen bör psykologen hålla olika teoretiska perspektiv levande. Psykodynamiska, inlärningsteoretiska, neuropsykologiska, socialpsykologiska och andra teorier kan alla bidra till förståelsen - och det är inte på förhand givet vilken tyngdpunkt som utredningen kommer att ha. Man utgår från vad man hittills vet om just detta barn, och formulerar sina arbetshypoteser så förutsättningslöst som möjligt. Dessa prövas sedan stegvis under utredningen, och psykologen tar bland annat hjälp av test.
I realiteten är det en “omöjlig” uppgift att vara helt förutsättningslös i en utredning. Och det finns en praktiskt gräns i hur många olika typer av metoder som en psykolog kan bemästra. Ett problem-inriktat arbetssätt med utredning kan vara en användbar modell för den komplexitet som en utredningen innebär - den kastar ljuset på vikten av att tänka allsidigt och kritiskt kring våra instrument.
I Smedler & Tideman beskrivs Cronbach’s indelning av test i två huvudgrupper. Beskriv med egna ord karaktären i de två huvudgrupperna av test enligt den här uppdelningen och vad som skiljer dem åt.
Tester som avser att mäta maximal prestation (färdighetsträning) vs typiskt beteende (personlighetstest)
Maximal prestation: Färdighets-, begåvnings, och funktionstest, som alla avser att mäta vad en individ kan göra som bäst - den maximala prestationen.
Typiskt beteende: Denna typ av test ämnar mäta hur en individ typiskt reagerar och handlar. Personlighetstest, skattningsskalor och vane- och intresseinventorier.
Smedler & Tideman beskriver att om man väljer (som psykolog) att göra en utredning av ett barn så skall det bygga på ”ett gemensamt ställningstagande, tillsammans med föräldrar och barn”. Kring detta så framför det två huvudsakliga argument. Beskriv med egna ord innehållet i dessa två huvudsakliga argument.
Om man väljer att göra en individuell utredning av barnet ska det bygga på ett gemensamt ställningstagande, tillsammans med föräldrar och barn. Det är väsentligt att de närmast berörda, i första hand, föräldrarna och barnet, genom hela utredningen är väl införstådda med dess inriktning, och vilka frågeställningar utredningen har till syfte att besvara. Samarbetsrelationen är en förutsättning för att utredningen ska vara meningsfull.
Hur barnets görs delaktig måste utgå från barnets ålder och mognad.
Kommunikationen med föräldrarna behöver utgå från deras frågor och förståelse av problemet. Annars finns det inga förutsättningar för att de ska kunna ta emot utredningens resultat, och medverka i någon form av fortsatt åtgärd och behandling.
Smedler & Tideman menar att i synnerhet öppna intervjuer vid utredningsarbete inte är lika användbart med barn som för vuxna. Vad menar de med det?
Intervju är inte lika användbart för barn, eftersom de inte utvecklat abstrakt tänkande och förmåga till att reflektera kring sig själv - som vanligtvis inte utvecklas förrän i tonåren. Intervjun (som inkluderar ett ömsesidigt accepterande av mål och roller), är också illa matchad mot barns spontanitet. Till och med trygga barn blir generellt stela och fåordiga i en intervjusituation.
Ofta ligger problemet på en nivå som uttrycks bäst i beteende och handling, eller i symboliska termer. (Kan vara bra att leka tillsammans!) Det kan även vara som så att barnet upplever en lojalitetskonflikt gentemot sina närstående, och känner ett starkare motstånd mot att uttrycka sig direkt, språkligt.
(Däremot kan en strukturerad intervjuplan, med konkreta och för barnet engagerande frågor, ge värdefull information).
Smedler & Tideman för i sin bok ett resonemang om att det är viktigt att hålla den kritiska diskussionen kring test i synnerhet för barn, vid liv för psykologer.
Vilka är de huvudsakliga argumenten de anför kring detta?
Dels handlar det om att den information som testet resulterar i kan innebära slutsatser som får långsiktiga konsekvenser för barnet, trots att själva testet är situationsspecifikt och begränsat. Testet är endast en ögonblicksbild av barnets funktionsnivå eller förmåga som fångas, och testet ger inte heller någon bild av vilka miljöfaktorer som påverkar barnet (barn är mer kontextberoende än vuxna, och vi bör därför inte dra för långtgående slutsatser utifrån ett barns testresultat). I testsituationen blir barnet även något av ett objekt, utan att de själv förstår hela innebörden av syftet eller har möjlighet att kritisera testet som sådant.
Smedler och Tideman menar också att det är problematiskt att bibehålla en standardiserad situation och samtidigt en situation som fungerar, för att kunna göra systematiska observationer av barnet. Det är enligt Smedler och Tideman enklare att avläsa vuxnas testsvar än barns (?). Det är också så att barnet befinner sig i ständig utveckling, medan testen är utformade för att mäta något som är stabilt. Det är alltså viktigt att ta hänsyn till vad för konsekvenser utvecklingsperspektivet har för mätningen.
Smedler & Tideman beskriver att det är extra vanskligt i synnerhet vid utredning av barn, att dra slutsatser om negativt testbeteende, d.v.s. felaktiga svar, uteblivna svar eller mycket knapphändiga svar på test materialet.
Vad menar författarna är det vanskliga med detta?
Vi måste enligt Chomsky skilja på förmåga och prestation. Vi kan dra slutsatser om barnets förmåga ifall hen klarat uppgifterna men ifall hen inte klarat uppgifterna kan vi inte dra slutsatsen att barnet brister i förmåga. Det beror på att många andra faktorer påverkar huruvida barnet kan prestera maximalt, så som motivation, uppmärksamhet, känsloläge och hur väl testsituationen stämmer överens med hur barnet är van att uttrycka sig. Detta gäller även personlighetstester som t.ex. Bygger på att barnet ska berätta en historia utifrån en bild. Om barnet inte berättar mycket kan vi inte dra några slutsatser eller tolkningar från det, då vi inte vet vad som påverkat barnet (t.ex. Hur bekväm känner sig barnet i situationen, hur rolig tycker hen uppgiften är?).
Suhr tar upp ett antal olika felkällor (bias) vid kliniska bedömningar (errors in clinical judgement). Beskriv och förklara kort tre av dessa olika typer av felkällor på svenska.
Representativeness heuristics(bias) are typically based on actual data: some observations, signs, symptoms, and characteristics are more strongly related to certain diagnoses. Thus, using a representativeness heuristic can frequently yield efficient and accurate results. However, whether or not those results are efficient and accurate depends on the accuracy of the representativeness heuristic. For example when a clinician has experience with only one specific disorder, such as occurs in a specialty clinic, the disorder that is the focus in that clinic takes on a higher mental probability in the clinician’s head and may thereby make what is a low base-rate disorder seem more common.
The availability bias occurs when information that is most readily accessible or most easily recalled unduly influences the decision at hand. This could be the first information presented by the person (primacy bias), such as the presenting concern or referral question, but it could also be the most recent information (recency bias) obtained during the testing, such as the results of a personality measure. The most available information may also be the most vivid and detailed information given by the individual during the assessment.
Hindsight bias occurs when an assessor overestimates the probability of a particular diagnosis when the diagnosis is already known. This could happen in an assessment situation if an individual mentions already receiving a certain diagnosis, or if medical records show the diagnosis was already given. However, an assessor should always consider the validity of the procedure that was undergone by the prior evaluator to reach that diagnosis. For example, it is not uncommon in some community mental health settings for an individual to be seen in a crisis, and for a very brief intake evaluation to result in several provisional diagnoses (or, unfortunately, diagnoses that are not listed as provisional but rather as confirmed). Starting a later evaluation with diagnostic hypotheses based solely on conclusions drawn from that limited and potentially faulty initial assessment invites the hindsight bias. Regret bias occurs when an evaluator overestimates the base rate of a potential diagnosis that has a possibly severe outcome because of anticipated regret should the evaluator miss the diagnosis (Dawson & Arkes, 1987). In medicine, such a bias has led to a “Let’s go ahead and treat it as if it’s X” approach, which also has potential for harm—in some cases more harm than that caused by not making the correct diagnosis and failing to treat the disorder correctly.
Confirmatory bias is the general tendency to give greater attention to confirmatory evidence and/or actively seek confirmatory evidence, while undervaluing disconfirming evidence and/or not actively seeking to disconfirm a hypothesis. Although the initial working hypotheses might have arisen due to representative bias, availability bias, hindsight bias, regret bias, or even other inductive processes, this next stage of the decision making process should be active and deliberate and not focused solely on confirmatory evidence, since the presence of a confirmatory bias is likely to lead to inaccurate information gathering during the assessment process.
Diagnostic bias: The most common biased lens a psychologist may wear is the one through which a diagnosis of some kind is always seen (Garb, 1998). Overperceiving pathology may be built in by clinical training and experiences (Gambrill, 1990; Lopez, 1989; Shemberg & Doherty, 1999) and reinforced in a world where overpathologizing many common life ailments is common (Frances, 2010). At the very least, a clinician must maintain constant awareness of the possibility of “no diagnosis” in each and every case as part of the differential, and remember that many of the “symptoms” of psychological disorders are extremely common, nonspecific, and thus not necessarily indicative of a disorder. In addition, the clinician must constantly be reminded that evidence of impairment and dysfunction is part of the diagnostic criteria for many, if not most, diagnoses.
Suhr tar i sin bok upp begreppen non-credible responding –icke trovärdiga svar och malingering -simulering. Vad avses med begreppen och vad skiljer dem åt och hur menar Suhr att man kan hantera non-credible responding i praktiken som utredare?
Noncredible responding: “ Noncredible responding, är när individer ger en bild av sig själv under en bedömning, som inte stämmer överens med verkligheten genom att bete sig på ett sätt som inte stämmer överens med deras aktuella förmågor, samt ger en icke trovärdig bild av deras aktuella problematik (vilket kan ses i hur de presterar på de aktuella testen, samt genom deras observerade beteenden), och återger sina historia och symptom på ett felaktigt sätt (som man kan se genom resultatet av en intervju och/eller självskattningsformulär). Exempel på situationer då detta kan ske är när det handlar om rätt till vårdnaden av ett barn, att få rätt till vissa bidrag mm.
Malingering: “ är när det finns bevis för att en person som blir bedömd medvetet och avsiktligt betett sig på ett icke sanningsenligt sätt och detta för att kunna får rätt till externa förmåner såsom bidrag. “
Skillnad mellan Noncredible responding och Malingering Olika individer kan också svar på ett icke trovärdigt sätt utan att vara fullt medvetna om detta, eller ha en bestämd avsikt med det aktuella beteendet, och kan göra detta för att får rent implicit fördelar, för att exempelvis kunna uppfylla ett psykologiskt behov av att få uppmärksamhet,och kärlek från anhöriga, eller att man beter sig i enlighet med en viss “ sjuk roll”. Dessa individer uppfyller inte kriterierna för malingering.
Beskriv huvudinnehållet i de tre delarna i Suhr’s utvecklingsrelaterade biopsykosociala initiala ”semistrukturerade” intervju”.
Steg 1 - öppna frågor
Establish what brought the client to the assessment. Focus on reported concerns, behaviors, and real-life consequences, remembering to have the client define terms and provide examples.
Steg 2 - tidsmässiga frågor
Examine the client’s sense of when problems, behaviors, symptoms, consequences began; if the client has had similar concerns before and how they coped then, whether the symptoms have come and gone or been unremitting since they began, and what kinds of events or factors may have surrounded the onset, if there are any clear ones. Clarify any prior assessment or treatment for the concerns (and consider getting those reports as part of rest of assessment).
Steg 3 - biopsykosocial genomgång
The aspects of the biopsychosocial review do not need to occur in any order, and the astute clinician will refer to issues already raised by the client when ordering each part of the model. The interviewer should remember that any of these factors may be the presenting concerns, consequences of the presenting concerns (and perhaps reflective of impairment), or even causal to the presenting concerns. The interviewer should also note that some areas may be particularly relevant for one client’s presenting concerns, but less relevant for another. The interviewer should at least briefly examine each of the areas, but some clients may not need the detailed level of questioning. The areas are; psychological history, medical history, daily routine, early development, cultural history, family history, psychosocial supports and stressors, school history, work history, legal history.
Suhr tar upp två typer olika typer av resonerande som används vid kliniska bedömningar och diagnostik; induktivt resonerande och deduktivt resonerande. Beskriv huvuddragen i dessa två typer av resonerande i den diagnostiska processen.
Induktivt resonerande innebär att utgå från ett specifikt fynd och sedan utforska huruvida det fyndet kan generaliseras till bredare slutsatser (bottom-up) (“svanen är vit - därför kollar vi om ALLA svanar är vita”.).
Medan deduktivt resonerande utgår från en mer generell och bred idé som sedan arbetas ner till mer specifika slutsatser (top-down).
I beslutsfattande använder vi oss vanligen av båda varianterna. I den diagnostiska processen kombineras de ofta genom att klinikern utgår från några hypotetiska diagnoser utifrån observationer (induktivt resonerande) som hen sedan samlar in information för att bekräfta eller avfärda hypoteserna genom deduktivt resonerande.
Suhr argumenterar genomgående för vikten av att man som utredare bör sträva efter att i motsats till endast en symptombedömning, alltid göra en helhetsbedömning av patienten, bl.a. genom noggrann bedömning av patienters kliniska historik och bakomliggande faktorer till patientens symptom. Vilka är de huvudsakliga argumenten som Suhr anför kring detta?
Att enbart titta på symtomen (t ex “feber”) gör det svårt att få reda på orsak och vad man kan göra åt problemet (tänk på feber). Vi måste göra en helhetsbedömning för att se vad orsaken till “depressionen” är för att veta vad vi kan göra för att hjälpa patienten att må bättre. Att enbart titta på symtomen säger oss ingenting om detta och då blir utredningen meningslös.
Suhr beskriver fem olika felkällor när man använder sig av informanter (collateral report) vid utredningar. Den första av dessa handlar om att du som utredande psykolog behöver ta hänsyn till vad för ”konstrukt” (beteende) informanten skall beskriva. Vad är det Suhr menar med att utredare behöver vara uppmärksamma på vad det gäller detta konstrukt?
An assessor needs to consider which constructs the collateral reporter is being asked to rate. If they are overt behaviors (e.g., “How often do you see this individual drink alcohol?”), then it is likely that the rating will be more accurate than if it requires an inference of some sort (e.g., “How anxious or depressed is this individual?”) Just as when interviewing the client directly, an assessor should clarify with a collateral reporter the basis on which he or she is making an inferential judgment when one is presented (e.g., define terms, provide examples in daily life). (An assessor should also consider whether the collateral reporter is making that inference or judgment simply because the client also self-reported it to the collateral, just as the client self-reported it to the assessor, rather than because the collateral actually observed the behavior or concern that led to the inference.)
Finn menar att psykologiska test kan användas som ”empatiförstärkare”. Vad menar han med det? *
Finn menar att psykologiska test inte bör ses som en objektiv sanning trots att testresultaten kan jämföras mot normgrupp. Det bör snarare användas som ett hjälpmedel för utredaren att kunna sätta sig in i klientens situation/ta dennes perspektiv. Detta tänkande går hand i hand med den humanistiska psykologins mål att förena det objektiva med det subjektiva.
Vad menar Finn att syftet är att fråga klienterna vad de vill undersöka kring sig själva?
Detta är en del av det humanistiska perspektivet. Det syftar till att minska maktobalansen mellan terapeut och klient och genom att involvera klienten i utredningen ökar samarbetet dem emellan vilket leder till att klienten lär känna sig själv bättre. Syftet är att 1. Ge klienten en känsla av att ha inflytande och att kunna bestämma över sin utredning 2. Att öka klientens nyfikenhet och engagemang i utredningsprocessen och 3. Minska klientens ångest under och efter utredningen så mycket det är möjligt. Detta skapar goda förutsättningar för terapeutisk förändring.
Vad menas egentligen med vad Finn beskriver som ”klientcentrerad” utredning? * (Finn använder begreppet ”klientcentrerad utredning”. Beskriv med egna ord hur du förstår vad Finn menar med detta begrepp.)
Arbetssättet att arbeta samarbetsinriktat med klienten passar med Rogers klient-centrerad psykoterapi och Jourards “psychology of invitation”. Utgå från individens behov.
